Kyrka och kultur i det katolska Irland

Det fanns en tid för inte så länge sedan när den irländska republiken var ett homogent samhälle med en homogen kultur. Den överväldigande majoriteten var vita, engelsktalande och katoliker. Under de senaste 50 åren har landets kulturella karta ritats om ordentligt. Irland har blivit ett multinationellt, kosmopolitiskt och globaliserat samhälle. Den kulturella makten har förskjutits från den katolska kyrkan till staten, marknaden och medierna. Den katolska kyrkan har inte längre monopol på moral och andlighet. Vardagslivet har blivit mer sekulariserat: folk rör sig inte längre i katolska tids- och rumskategorier som de en gång gjorde. De beslutar själva när det gäller rätt och fel. De skapar sina egna vägar till frälsning och de hittar sina egna vägar till Gud, det övernaturliga och det transcendenta. Att kyrkans institutionella makt har avtagit är en del av nedgången för sociala hierarkier, i synnerhet för patriarkatet. De sociala relationerna har blivit mindre formella. Det stränga protokoll som förut styrde förhållandet mellan män och kvinnor, barn och föräldrar och mellan samhällsklasserna har upplösts. Vi kan betrakta detta som en del av en långvarig informell process. Samtidigt betraktar och uppfattar sig människor i allt högre grad som åtskilda, fria, och oberoende individer som inte är bundna av vilken familj, vilket samhälle och vilken religion som de är födda in i. Vi kan betrakta detta som en individualiseringsprocess.

Den katolska kyrkans minskade makt i det irländska samhället påminner om det minskade inflytandet för kyrkor och institutionell religion i andra västerländska samhällen. Det har också skett en dramatisk nedgång när det gäller hur viktig kyrkans lära och religiös övertygelse är i vardagslivet. Med några undantag – särskilt i abortfrågan – har religionen flyttat från det offentliga livet till den privata sfären. Religion är inte i katolikernas hjärtan, tankar eller på deras läppar. Ändå betraktar sig fyra av fem människor som katoliker, nio av tio barn går i katolsk grundskola och de flesta männi­skorna har döpts, gift sig och blivit begravda med katolska riter.

Jag menar att det har skett ett skifte i sättet att vara katolik – från mer traditionella, renläriga och legalistiska sätt till mer individuella och liberala former. Ändå uppfattar sig majoriteten av irländarna som katoliker. Deras katolska identitet är viktig. Den är en del av deras kulturella arv. I det avseendet är de vad jag kallar kulturkatoliker (Förutom renläriga [Orthodox] katoliker och kulturkatoliker [Cultural] föreslår jag även två andra huvudtyper: kreativa katoliker, som är mer religiöst uppfinningsrika och djärva och desillusionerade katoliker [Disenchanted], som är religiöst ”tondöva” och ofta alienerade.)

Den gamla katolska ordningen lämnar således utrymme för en ny ordning som är mindre institutionaliserad, och inom vilken människor är mer oklara över och skeptiska i sitt förhållningssätt till centrala trosuppfattningar och handlingsmönster. Det råder en större osäkerhet om livet efter detta, himmel och helvete och om Kristi gudom. Katolikerna avgör i allt större grad själva vad de anser vara rätt eller fel. De är påhittiga i att skapa sin egen livsmening i det här avseendet, även om de kanske aldrig skulle se sig själva som protestanter, så blir de mer protestantiska i sin syn på kyrkan och på hur de lever sina liv.

Institutionell tillbakagång

Den institutionella kyrkans minskade makt märks tydligast i antalet kallelser till ordenslivet och på genomsnittsåldern hos dem som fortfarande är kvar i detta. Kyrkan har inte längre samma symboliska närvaro i församlingar, skolor, sjukhus och sociala inrättningar. Seden med årliga hembesök har nästan helt försvunnit. I dag är det förmodligen mer sannolikt att se en kungsfiskare på floden Liffey än att få syn på en ordensperson i prästdräkt på Dublins gator.

Problemet är inte bara det minskade antalet. Skandalerna med sexövergrepp mot barn och kyrkans hantering av dessa har gjort att respekten för präster, nunnor och ordensbröder har minskat avsevärt. Det höga anseende som de tidigare hade i samhället och i det offentliga rummet utgjorde ofta en stor kompensation för ett ensamt liv i celibat. I stället för att befinna sig i centrum av det sociala livet verkar de nu gömma sig i sina bunkrar, och den yngre generationen tycks betrakta dem som snarare udda än andliga och moraliska virtuoser.

Minskningen av den institutionella kyrkans makt återspeglas i förlorat inflytande inom områdena hälsovård, socialvård och utbildning. För 50 år sedan kunde kyrkan utforma politiken för hur arbetet skulle bedrivas inom dessa områden. Kyrkan dominerade symboliskt vad som sades och gjordes inom de katolska områden där hon var ledande. Kyrkan hade en tydlig yrkesmässig kontroll inom dessa områden, genom sin möjlighet att påverka, om än indirekt, utnämningar och karriärvägar till olika befattningar.

Den huvudsakliga platsen för kampen om kyrkans framtid har varit utbildningsområdet. När kyrkan väl förlorat kontrollen över driften av grundskolorna och den samfundsmässiga formen för religionsundervisningen ökar risken för att hon även tappar kontrollen över familjerna. Trots resultatet av folkomröstningen om samkönade äktenskap och den tilltagande oppositionen mot det grundlagsfästa förbudet mot abort, tycks det inte finnas något allmänt intresse för, eller opposition mot, kyrkans kontroll av grundskoleutbildningen. Detta kan bero på att många föräldrar är nöjda med att deras barn blir präglade av en katolsk kultur.

Kyrkans minskade institutionella makt återspeglas tydligast i ett allt svagare politiskt inflytande. Det fanns en tid när kyrkan kunde vara förvissad om att staten inte skulle föra en politik eller agera på ett sätt som motverkade hennes intressen. Det fanns en tid när kyrkan var ett särintresse som inget annat; större än böndernas, lärarnas, fackföreningarnas och arbetsgivarnas. Numera är det endast ett bland alla andra. På samma sätt kunde kyrkan tidigare på ett symboliskt plan dominera medierna. Det fanns en tid när producenter och utgivare försäkrade sig om att ytterst litet eller ingenting sändes eller trycktes som kritiserade eller underminerade kyrkan och hennes lära. I dag är rollerna ombytta och medierna har blivit moralens väktare för kyrkan, samtidigt som mediernas budskap om liberal individualism, materialism och hedonism står i tydlig kontrast till kyrkans lära.

Det finns många skäl till varför kyrkans institutionella makt har minskat. Det mest uppenbara är den alienation som orsakades av skandalen med prästers sexuella övergrepp mot barn. Det var inte bara det att dessa ägde rum medan kyrkan såg på, och att det var just kyrkans makt i det irländska samhället som gjorde det möjligt för präster och ordensbröder att ofreda, utnyttja och våldta barn, utan det var naturligtvis också att kyrkans svar tydligt visade att hon var mer intresserad av att skydda och upprätthålla sin makt än att skydda och kompensera de oskyldiga.

Sättet på vilket kyrkan hanterade skandalerna har också lett till en uppdelning inom den kyrkliga institutionen själv. Det var inte så länge sedan som kyrkan talade med en enda röst. All kyrklig personal tycktes, åtminstone offentligt, sjunga från samma psalmblad. Några av kyrkans mest välkända och uttrycksfulla medlemmar har nu tystats och förbjudits att läsa mässan offentligt. Samtidigt verkar hierarkin själv vara splittrad, i synnerhet när det gäller relationerna mellan Dublins ärkebiskop och resten av hierarkin, inte bara när det gäller hur skandalen med prästers sexövergrepp mot barn hanterades utan också när det gäller hur landets prästseminarium i Maynooth sköttes. Och det som skiljer dessa institutionella sprickbildningar från tidigare är hur de utspelar sig i medierna. Kyrkans vita, stärkta linne har inte bara dragits i smutsen, det tvättas också offentligt.

Det finns naturligtvis flera andra faktorer än prästernas sexuella övergrepp som har lett till minskad tillhörighet till den institutionella kyrkan. Såväl mediernas tillväxt som öppnandet av den irländska ekonomin under 1960-talet ledde till en växande marknad. Resandet ökade. Sakta men säkert skedde en rörelse bort från en katolsk form av kapitalism till en fullfjädrad konsumtionskapitalism och med den en rörelse från en självförnekande kultur till en njutningslysten.

Meningar med livet

Kultur är en central aspekt av det mänskliga livet. Den utgör den självklara luft som på ett meningsfullt sätt strukturerar vårt beteende, vad vi känner och erfar och hur vi förhåller oss till varandra som personer. Den är det material som vi använder för att skapa en väv av mening. För de flesta mänskliga samhällen i dag – och genom historien – har religionen varit den röda tråd med vilken andra meningar har vävts. Religionen tillhandahåller både förklaring av livet och, samtidigt, en plan för ett gott liv. Att vara katolik har för generationer i Irland varit en del av den kulturella luften. Det var en grundläggande aspekt av vardagslivet. Det var centralt för hur människor talade om sig själva, för deras identiteter och för hur de såg på varandra och den värld som de levde i. Religiösa symboler och bilder dominerade deras hem. Religiösa referenser var en del av det vardagliga samtalet. Katoliker började och avslutade sin dag med katolska böner. De bar med sig sina radband. Deras år präglades av kyrkoåret och helgondagarna. Att leva i en icke-katolsk miljö var för många som att vara en fisk på torra land.

Resultaten av min studie Meanings of Life in Contemporary Ireland visade att den institutionella kyrkan och katolska språkbruk, trosuppfattningar och riter inte längre är en del av vardagslivets meningsbärande nätverk. Men trots att det har skett många förändringar inom det irländska sociala och kulturella livet befinner sig den överväldigande majoriteten av människorna djupt invecklade i meningsbärande nätverk som byggs inom familjen, i grannskapet och bland vänner och kollegor. I och genom dessa grupper skapar de starka sociala band som gör det möjligt för dem att utveckla stadiga identiteter och en hållbar självkänsla.

Jag har intervjuat 100 personer från olika delar av Irland, ur alla samhällsskikt. Jag fick ihop en bra blandning av kvinnor och män, unga och gamla, landsbygdsbor och stadsbor från olika socialgrupper. Intervjuerna genomfördes 2008 och 2009 i början av den ekonomiska krisen. Målet var att få folk att berätta så öppet och ärligt som möjligt om det som var viktigt för dem. Uppgiften var att förstå deras berättelser, att utveckla en förståelse för dem som individer och samtidigt koppla deras liv till större sociala strukturer, till de institutionella och personliga maktambitionerna och att sätta in dessa i ett sammanhang av långsiktiga förändringsprocesser.

Studien identifierade de kreativa och dynamiska sätt som människor använder den kultur som de har socialiserats in i för att utveckla sina egna kulturella strategier. Dessa omformas till en repertoar som gör det möjligt för dem att utveckla och upprätthålla identitet och mening. Mycket av detta sker genom att de talar om sina egna historier, sina erfarenheter av världen och att de lyssnar till andras berättelser. Det är denna flexibla, transponerbara förmåga att skapa meningsfulla nätverk – ibland starka och långvariga, ibland svaga och kortvariga – som bildar ryggraden i det sociala vardagslivet.

Det brukade vara så att den katolska kyrkan med sin praxis var viktiga inslag i vävandet av den meningsbärande väven. De historier om sig själva som deltagarna berättade för mig antyder att så inte längre är fallet, utom vid särskilda tillfällen under vissa omständigheter. Gud och religionen ingår inte längre i deras vardagsliv. Det förekommer inga eller ytterst få definitiva förklaringar av livets mening och ytterst litet eller inte någon visshet i fråga om grundläggande religiösa frågor, exempelvis vem Gud är och vad som händer efter döden. Som en av mina deltagare, Stephen Young, en ung gift man och en typisk kulturkatolik, uttryckte det: ”Jag är katolik, men att tro på Gud är … tja, jag antar att jag gör det, men … jaa, när man tänker närmare på det, så skulle man kunna säga att det är en sorts önskan.”

Som de flesta människor i Irland var majoriteten av deltagarna katolskt uppfostrade. Och samtidigt som de flesta av dem inte längre iakttog kyrkans lära och bud, använde många fortfarande den katolska kulturen för att skapa och upprätthålla mening, i synnerhet inom familjen och bland vänner och grannar. På så sätt har de irländska katolikerna gått från att vara renläriga till att vara kulturella och – ibland – kreativa i sitt sätt att hantera katolska trosövertygelser och värderingar.

När jag undersökte det meningsfulla i deras liv, även bland traditionella, renläriga katoliker, förekom det få eller inga referenser till Gud, religionen eller kyrkan, ända tills jag medvetet tog upp dessa frågor i slutet av intervjuerna. Jag frågade dem vad det innebar för dem att leva ett gott liv, hur de avgjorde vad som var rätt och fel och huruvida de upplevt någon svår sjukdom, tragedi eller förlust. Jag trodde att dessa frågor skulle fungera som en övergång till att fråga dem om de trodde på Gud. Men när jag frågade dem om deras tro på Gud, på Kristi gudom, ett liv efter detta, himmel och helvete, så upptäckte jag att det, precis som hos Stephen Young, fanns ett stort mått av tvivel, ambivalens, motsägelser och skepsis. Det tycks således finnas en större möjlig skillnad mellan den institutionella kyrkans sätt att tala, predika och agera och lekfolkets trosövertygelser och praxis. Så har det naturligtvis alltid varit i Irland och på andra håll. Frågan är hur stor skillnaden är i dag jämfört med på 1960-talet.

För många var dock katolsk tro och praktik en källa till tillfredsställelse och tröst. Men deras religiösa övertygelser tenderade att vara privata och personliga snarare än delade och offentliga. Det var som om religionen hade blivit placerad i ett fack vid sidan av deras dagliga liv. Det var som om att det fanns en tid och en plats för religionen, och att religionen skulle finnas vid rätt tillfälle och på särskilda platser.

Det fanns två deltagare för vilka religionen tycktes vara en integrerad del av deras vardagsliv. Adenike Ajaya var förmodligen den mest passionerade och hängivna religiöst troende som jag intervjuade. Hon kommer från Nigeria. Båda hennes föräldrar var renläriga muslimer, men vid 22-års ålder konverterade hon till kristendomen. Hon är medlem i pingstkyrkan. Hon berättade för mig: ”När jag sluter mina ögon för att be, känner jag Guds närvaro. Min dagliga verklighet … kretsar kring Gud, och jag utgår ifrån att förmågan att gå och lägga sig och att vakna upp nästa morgon har med Gud att göra – allt handlar om Gud.” Jag intervjuade även Hanif Mustar. Han är muslim. När jag frågade honom hur viktig Muhammed är för honom, svarade han: ”Allt, mer än min pappa … mer än någonting annat i mitt liv”. Han ber varje morgon: ”Så fort jag sätter mig i bilen måste jag be under minst tio till femton minuter, ingen radio, ingen musik påslagen … Om jag inte gjorde det skulle jag uppleva dagen som jobbig.”

Ingen av de katolska deltagarna utstrålade så mycket religiös entusiasm som Adenike Ajaya och Hanif Mustar. Och ändå skulle det vara fel att tro att dessa katoliker inte var djupt indränkta med värderingar och övertygelser om livets mening och om hur ett gott liv ska levas. Flera av dessa betonade vikten av kärlek, familj och vänner, självförsakelse och den relativa betydelsen av pengar och framgång. Om det fanns få personer som kunde sägas vara religiösa entusiaster, så gällde detsamma för personer som var djupt hängivna en råbarkad individualism med rötter i ett konsumtionskapitalistiskt samhälle.

Även i en tid av djup och oroande ekonomisk tillbakagång hade vikten av pengar och arbete en sekundär betydelse för de flesta av deltagarna, när det gällde den meningsbärande väv som vävdes inom familjen och grannskapet. Människorna var angelägna om att framhålla att egenförsörjning mer var ett sätt att upprätthålla banden med sina kära än ett mål i sig. Angela Doyle, en ung trebarnsmamma, betraktar framgång och lycka i relation till sin man och sina barn: ”När det inte är stressigt omkring mig [och] jag bara vet att barnen … och Martin är lyckliga, det är det som gör mig lycklig.”

Kamp om fastigheter

Sociala och kulturella förändringar sker långsamt och över tid. Förändringar är ofta svåra att identifiera och beskriva, därför att de sker i otaliga sammanhang, i hur saker uttrycks och utförs. En stor förändring inom den irländska kulturen är det avtagande bruket av religiöst, och i synnerhet katolskt, språk och katolska sedvänjor i vardagslivet. Detta leder till en klyfta mellan den institutionella kyrkan och lekfolket, och vi kan observera denna klyfta i vissa strider om fastigheter. Det är uppenbart när det gäller skolor och sjukhus. Men det är också tydligt inom kyrkans sakramentala liv.

När det handlar om död och begravning kläms den katolska kyrkan mellan sköldarna. Hon måste vara relevant och meningsfull i förhållande till lekfolkets behov och önskemål, i synnerhet i tider av sorg. Men kyrkan upplever att hon inte stillatigande kan se på när det heliga i hennes riter och trosövertygelser, i grundvalarna för hennes teologi och liturgier i allt större utsträckning smittas ner av folklig kulturell praxis.

Två nya policydokument har intagit en hård attityd till vad som kan och vad som inte kan göras när någon dör. I och med att alltfler katoliker kremeras har Vatikanen fastställt nya regler för vad folk får göra med den avlidnes aska. Den måste förvaras på en helig plats. Den får inte delas upp, spridas eller förvaras i hemmet. Ungefär samtidigt med Vatikanens nya regler utfärdade Dublins ärkestift nya riktlinjer för begravningar. När det gäller minnestal fastslår riktlinjerna att om det bedöms som nödvändigt, så får det bara förekomma ett kort minnestal. Det ska vara skrivet i förväg och om det hålls i kyrkan ska det hållas antingen före eller efter mässan. Kistan får inte smyckas med minnessaker. Och om inspelad musik ska förekomma, så måste den vara sakral.

Dessa nya regler och riktlinjer kan uppfattas som ännu ett försök av kyrkan att lägga band på en folklig, andlig praxis som lekfolket gör sin egen tolkning av. Det kan vara så att tilltagande tvivel på vad som händer när vi dör, den minskande tron på helvetet och mysteriet med hur de frälsta uppväcks, med kropp och själ, till himlen har lett till nya sätt att hantera askan efter sina kära.

Det tycks pågå en liknande kamp när det gäller vad som kan sägas och göras vid begravningar. Kyrkan vill tydligen att så många katoliker som möjligt ska använda sina kyrkor för begravningar, men hon vill inte bli betraktad som ett serviceföretag, lyhört för sina medlemmars önskemål, infall och fantasier. Möjligen känner kyrkan ett behov av att begränsa antalet människor som håller minnestal och berättar anekdotiska historier om den avlidne.

Problemet är att det råder en klyfta mellan kyrkans mer formella och renläriga rit och tro och lekfolkets alltmer informella och individualiserade sätt att närma sig det hela. Det verkar som om lekfolket vill ha ett större inflytande när det gäller att utforma en begravning så att den blir personlig och intim. De vill hellre identifiera och beskriva sina kära än få vad de kanske anser vara opassande ord om och beskrivningar av de döda från präster som kanske inte kände eller inte ens hade träffat den avlidne. Ärkestiftets policydokument erkänner detta problem när det uppfattar ”många människors förhållandevis stora distans till församlingsliv och religiös praxis under senare tid”.

Ett annat problem är att medlemmar av lekfolket har vant sig vid att få utforma sina egna tillställningar och ceremonier. De vill till exempel sätta en egen prägel på sina bröllop. Det finns gott om tid och många möjligheter att utforma en särskild tillställning. Själva vigseln, som visserligen är höjdpunkten, blir alltmer endast en av ett antal händelser under firandet, som äger rum under en dag eller ett veckoslut. Tanken på att ha en bröllopsmässa avtar alltmer. Cirka en tredjedel av vigslarna ingås snarare borgerligt än religiöst. Det finns inte samma möjligheter att utforma begravningar. Bortsett från de nya riktlinjerna finns det inte lika mycket tid till förberedelser. Om den lokala kyrkan inte är tillgänglig, så kan det bli svårt att hitta en lämplig mötesplats, i synnerhet om det finns många sörjande. Om den avlidne ska kremeras är det svårt att hitta ett krematorium i närheten av den ort där den avlidne har levt. I en känslomässigt turbulent tid framstår oftast den lokala kyrkan som det bästa alternativet. På samma sätt som grundskolan befinner sig kyrkan i en monopolsituation när det gäller begravningar. För många katoliker, som betraktar sin identifikation med kyrkan och katolicismen som en del av deras kulturarv, är inte detta något problem. Men för dem som är besvikna på institutionen kan det vara om än inte alienerande så i alla fall frustrerande.

Slutsats

Resultaten av min studie av livsmeningar tyder på att familjelivet utgör det viktigaste meningssammanhanget för de flesta människorna. Deras vardagsliv kretsar kring andra familjemedlemmar, varav många har dött eller bor någon annanstans men ändå är närvarande i sin frånvaro. Folk såg och uppfattade sig i första hand som föräldrar, mor- eller farföräldrar, make, maka eller barn.

Den starka meningsbärande väv som vävs mellan familjemedlemmar innehöll sammanvävda band med vänner och grannar. Studien visade platsens betydelse för hur människor förstod och uppfattade sig själva, både när det gällde var de hade bott och var de bodde nu. Men, även om de kanske hade bott någon annanstans, så bodde majoriteten av deltagarna i området där de var födda. Det är inom familjen och i grannskapet som människorna genom att använda olika kulturella inslag återskapar den sociala identitet som de föddes in i (kön, klass, religion, nationalitet och så vidare) och deras personliga identitet (yrke, val av livsstil, fritidsintressen, smakriktning och nöjen).

Slutligen visade studien i vilken hög grad som sport har blivit den nya religionen i Irland. Många av undersökningens deltagare tänkte snarare på sport än på Gud. Att delta i, följa och prata om sport var för många det huvudsakliga sättet att skapa mening och upprätthålla familje- och vänskapsband. Men det fanns de som var helt ointresserade av sport och andra som betraktade den som folkets nya opium.

Översättning: Per Lindqvist

Litteratur

Grace Davie: ”The persistence of institutional religion in modern Europe” i Peter Burger on Religion, Routledge 2001.

Dublins ärkestift: Funeral Ministry Policy, 26 oktober 2016.

Gladys Ganiel: Transforming Post-Catholic Ireland: Religious Practice in Late Modernity. Oxford University Press 2016.

Tony Glendenning och Steve Bruce: ”New ways of believing and belonging: is religion giving way to spirituality?” i British Journal of Sociology 57,3 (2006).

Tom Inglis: Meanings of Life in Contemporary Ireland: Webs of Significance. Routledge 2014.

Tom Inglis: ”Catholic identity in contemporary Ireland: belief, and belonging to tradition” i Journal of Contemporary Religion 22,2 (2007).

Troskongregationen: Ad resurgendum cum Christo, 25 oktober 2016.

Artikeln var ursprungligen publicerad i de irländska jesuiternas tidskrift Studies, vol. 106, nr 421.

Tom Inglis professor emeritus vid The School of Sociology vid University of Dublin, Irland.