INFORMATIONER

Teilhard de Chardin

Rätt exakt hundra år har gått sedan Pierre Teilhard de Chardin föddes på slottet Sarcenat, Clermont-Ferrand. 1899 inträdde han hos jesuiterna och fick där sin filosofiska utbildning, pga. jesuitförbudet i Frankrike vid den här tiden förlagd till ön Jersey. Teilhard förde en ambulerande tillvaro. Efter tre år som lärare i Egypten prästvigdes han 1911 i England. Under första världskriget tjänstgjorde han som sjukvårdare, sedan åter lärare denna gång vid Institut Catholique, Paris.

Paleontologin, som ägnar sig åt frågor om livets och människans ursprung kom att bli hans vetenskapliga ämne. 1923-1924 uppehöll han sig i Kina som forskare och därefter undervisade han åter i Paris. Från 1932 till 1946 bodde han med undantag för korta avbrott i Peking, varefter han återvände till Paris. Han dog i New York påskdagen 1955.

Bortsett från rent vetenskapliga arbeten fick Teilhards skrifter inte publiceras under hans livstid. Som jesuit och troende kristen efterkom han sina överordnades beslut, men strax efter hans död trycktes – i Frankrike och på andra håll – brev och uppsatser av hans hand, vilka lästes och diskuterades med stor entusiasm men även med bävan. 1961 utkom ”Fenomenet människan” på svenska.

Diskussionen för eller mot orsakades inte av Teilhards vetenskapliga arbeten, utan av hans försök att med vetenskapliga metoder bevisa sin profetiska vision om enheten i världen. Han såg världen som en värld i vardande och företrädde uppfattningen om allt levandes evolution, nämligen att alla former av liv hänger samman sinsemellan och har en historia ur vilken de inte kan ryckas loss. De högre formerna utgör utvecklingen av de lägre. Allt bildar en enhet, ett träd med grenar och kvistar. Detta sätt att betrakta enheten ville han bestyrka genom att hänvisa till människans situation.

Enligt Teilhard måste varje undersökning av verkligheten ta sin utgångspunkt från människan, eftersom människan befinner sig i denna verklighet, och äger ett självmedvetande. Människan är å ena sidan involverad i den pågående kosmiska evolutionsprocessen men å andra sidan är hennes ande i stånd till fria avgöranden och därmed till att forma historien. I människan som i ett mikrokosmos visar sig verkligheten i hela sin omfattning. Då Teilhard försökte belysa fenomenet människan både genom att anlägga ett perspektiv mot jordens forntid och genom att söka fatta människans väsen i den samtida situationen, trodde han sig se hela verkligheten, världens ordning och enheten i mångfalden, meningen både i det förflutna och i framtiden. Han sökte efter en lag med den förnuftiga och frågande människan som universums medelpunkt, som utifrån människan upplyser alla dimensioner av verkligheten och som gäller för alla dimensioner av verkligheten.

Denna vision av världens enhet utgjorde grunden för Teilhard; han ville visa att i varandets mångfald finns varats enhet och att allt enskilt har sin plats i helheten – en gammal tanke i den västerländska filosofin och teologien som Teilhard söker skärpa med insikter från sin vetenskap. Att allt som existerar mångfaldigt och differentierat är inordnat i en helhet, låter sig emellertid inte bevisas med naturvetenskapliga metoder. Bilden av varats slutliga enhet visar sig endast för den troende människan och hon förmår då också samla och framlägga vetenskapliga argument för riktigheten i sin vision.

Teilhard trodde som kristen på denna slutliga enhet, på världen som en skapelse, som av Skaparen kallats in i tillvaron till att vara en värld i utveckling vilken inrättats för den kommande enheten och sammanfattats i Kristus för att fulländas. Teilhard ville förklara denna väg från livets uppkomst till självmedvetandets uppträdande (ontogenes resp. noogenes). Därefter leder vägen till att människoanden tenderar till en allt större enhet. På vägvisaren för detta växande står det skrivet ”Kristus”. Människan skall i full frihet avgöra sig för Kristus och den slutliga enheten i honom för att kärlekens kraft som en skapande energi skall kunna sammanfatta allt i Kristus. Endast på så sätt undgår människan sin isolering. Målet och meningen för människans liv ligger i föreningen med Kristus och i delaktigheten i det gudomliga livet.

Detta är i mycket grova drag Teilhards centrala tankegång, genom vilken han ville förmedla sin vision av enheten och skänka hopp. Mot hans metoder har många invänt och sökt göra korrigeringar men faktum är att hans världsåskådning – som för övrigt anknyter till visionen om den kosmiske Kristus i apostlabreven – gett impulser åt många människor i vår tid i deras sökande efter mening och hopp.

DDR

De östtyska katolska biskoparna valde formen av ett gemensamt herdabrev när de i början av mars i år, vid fastetidens ingång, vände sig till de troende i DDR. Brevet som lästes upp i den katolska gudstjänsten ger en blixtbelysning av dagens pastorala situation i en ateistisk miljö.

Biskoparna samlade sina synpunkter kring tre frågor: 1. Har vi som kristna fortfarande en chans i vårt land? 2. Hur skall det gå med våra barns och ungdomars tro? 3. Kan vi finna den gemenskap som vi behöver i vår diasporakyrka? Vi återger här biskopskonferensen i Berlin i något förkortat skick.

Ideligen sägs det både i massmedia och i skolorna att vi befinner oss på kommunismens väg. Till slut skall religionen automatiskt avvecklas. Det finns inget utrymme längre för den. Till denna ateistiska prognos hör också en praktisk materialism. Pengar, arbete, välfärd är visserligen opålitliga gudar men dessa behärskar i stor utsträckning livet. Kan den kristna tron ha någon chans i ett sådant andligt klimat? Slås inte den kristne ut i ett sådant samhällssystem? Hur finner vi mod att vara kristna och mod att hoppas på framtiden?

Svaret finner vi i vår tros innersta kärna: ”Jag är med er alla dagar intill tidens ände,” säger Herren. Vi är en liten skara, en minoritet i diasporan, som trots egen ofullkomlighet ändå äger en stor rikedom, nämligen den att Kristus lever i vår mitt. Därför är vår diasporakyrka en groddcell för hopp om frälsning. Diasporan kan utgöra en fara för tron och bringa många kristna på fall. Men enligt Guds vilja är diasporan en chans för tron. Det grekiska ordet diaspora har till stam ordet spord vilket betyder sådd. Betydelsen av ordet diaspora är: över hela åkern sått utsäde. Gud tilltror oss diasporakristna att vara utspridda sädeskorn med dold inneboende kraft att bära riklig frukt. Han sår ut oss som sädeskorn för sin människovänskap och kärlek. Genom oss är Gud närvarande i detta ateistiska samhälle som inte vill veta av honom. Genom oss blir Gud ateistens granne och nästa. Givetvis uppfattar vi Guds förtroende som en börda och ett kors, som utlämnande och vanmakt. Men såsom Kristus utgav sig på korset som människornas ställföreträdare och utverkade befrielse åt alla människor genom sin uppståndelse, så har också vi kristna i den korsfästes efterföljd fullmakt att vara ställföreträdare. Vi är kallade att i stället för människorna i vårt land som säger nej till Gud bära fram offer, gottgörelse och tacksägelse och förbön till Gud. Har vi fortfarande en chans i vårt land? Som kristna har vi alltid och överallt chans om vi slår in på Kristi väg. Han är hos oss, lever i vår mitt och är närvarande här genom oss. Därför har vi inte bara chans utan därför är vi kristna en chans för vårt land. Det måste vi själva fatta först. Vi alla bröder och systrar är till för människorna eftersom vi fått makt att verka som Guds barn. Andra må skatta sina chanser efter den makt som står dem till buds. Vår chans är att vi har Guds barns makt. Detta lade påven oss diasporakristna på hjärtat, när han i Osnabrück sade: ”Att bevara tron är er chans”.

Den andra frågan: Hur skall det gå med våra barns och ungdomars kristna tro? Oroade frågar kristna föräldrar: Vad tjänar det till att tros- och samvetsfriheten är garanterad i författning och lag, när våra värnlösa barn uppfostras mitt i det ateistiska korsdraget? Är inte målsättningen för den nya skolordningen av 29 nov. 1979 just att uppfostra ungdomen kommunistiskt? Ryms verkligen föräldrarätten inom statens uppfostringsmonopol? Kyrkan har genom konciliet påpekat föräldrarnas rätt och plikt att uppfostra sina barn. Föräldrarna får inte låta den primära föräldrarätten gå sig ur händerna och ingen får ta denna rätt ifrån föräldrarna. Även staten måste beakta föräldrarnas vilja vid målsättningen för uppfostran. Kyrkans lära är helt i linje med FN:s charta, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och med slutdeklarationen från Helsingforsmötet. Alla dessa förklaringar har vunnit laga kraft i DDR. Står det i samklang med de kristna föräldrarnas rätt att själva uppfostra sina barn och den utlovade toleransen gentemot oliktänkande i dessa dokument, när kristna barn i skolan får lära sig att tron på Gud är en primitiv kvarleva och vidskepelse, vetenskapligt motbevisad? Motsvarar det föräldrarätten och den författningsmässiga religionsfriheten när kristna barn, vars etiska livsnorm är kärleken, uppfostras till hat? Som kristna kan vi aldrig säga ja till hatet. Gud är ingen människas fiende. Han väntar sig också av oss, Guds barn, att vi älskar de människor som är fientligt sinnade mot oss. Hat skapar fiendskap och en uppfostran till hat motverkar fredsviljan och själva freden.

Ett ännu allvarligare ingrepp i religionsfriheten erfar tusentals katolska föräldrar och barn i samband med den praxis som råder vid Jugendweihe. Ideligen förklaras: deltagandet är frivilligt. Om katolska föräldrar och barn tar denna frivillighet i anspråk utsätts de oftast från skolan eller på arbetet eller i andra samhällsinstitutioner för ett sådant moraliskt tryck att det inte längre kan vara tal om frivillighet. Ateistiska föräldrar och deras ateistiskt uppfostrade barn har sin självklara rätt att genom högtidliga löften vid Jugendweihe förbinda sig till en ateistisk livsföring. Men kristna som vill leva med Gud kan samtidigt inte högtidligt bejaka den obestridligt ateistiska målsättningen med Jugendweihe. Man kan inte kräva detta av kristna. Det är orätt att vilja tvinga dem genom moraliskt tryck. Det spelar ingen roll varifrån detta moraliska tryck kommer, det strider mot den tros- och samvetsfrihet som varje DDR-medborgare, ateist eller kristen, enligt författningen har rätt till. Kära katolska föräldrar! Vi känner den samvetsnöd som tynger många på grund av värvandet till Jugendweihe. Vi vill bära denna nöd tillsammans med er och också hjälpa er genom dessa herdeord. Men vi kan inte frånta er egen samvetsbedömning. Det kan ingen. Men vi biskopar tackar alla som tar ställning till Jugendweihe enligt den katolska trons uttalade principer. Vi tackar er i kyrkans namn och i påvens, som säger: ”Vi måsta ha mod att – när det är nödvändigt – avvika från vår omgivning”. Om vi bekänner oss till Kristus inför människorna, kommer Kristus att kännas vid oss inför sin fader i himmelen. Ha mod att vara helhjärtade kristna! Låt er inte föras vilse! Att bevara tron är er och era barns chans.

Ungern

”Patriotiska folkfronten” i Ungern höll nyligen sin sjunde kongress i Budapest. Folkfronten är en plattform för alla politiska och sociala organisationer och institutioner i landet, från lokal- till toppnivå; häri deltar också representanter för religionssamfunden. Ett av talen hölls av ordföranden i det ungerska biskopsmötet, kardinal László Lékai. Han betonade katolikernas beredvillighet att ge sitt bidrag till landets uppbyggnad. Han nämnde som ett glädjande faktum att Patriotiska folkfronten erkänner hemmet och familjen som ”samhällets grundpelare och en fundamental källa till barnets förberedelse till livet”. Lékai konstaterade också med tillfredsställelse att folkfronten tillmäter förmågan att skilja mellan gott och ont stor betydelse vid barnuppfostran.

I samband med Patriotiska folkfrontens kongress publicerade biskopsmötet ett uttalande där de olika samhällskrafternas samverkan inom ramen för folkfronten tillmäts ett politiskt värde. Biskoparna understryker den moraliska faktorns betydelse för landets ekonomiska, kulturella och sociala utveckling.

Kommunistpartiets ledare János Kádár bekräftade sitt partis beslutsamhet att föra sin ”samarbetspolitik” vidare. Detta är ett utomordentligt viktigt inslag i vår politik, att även ”den socialistiska demokratin måste vidgas”, sade Kádár. Partiet är angeläget att ”konsultera allt bredare skikt av folket innan ett beslut fattas”. Kádár hänvisade i sitt tal inför folkfronten vidare till ”det reglerade förhållandet mellan staten och kyrkosamfunden” och gav sitt erkännande åt de senares bidrag till landets uppbyggnad ”och bättre framtid”.

Att döma av ovanstående, som refererats enligt den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress, är förhållandet mellan religionssamfunden och partiet/samhället i Ungern relativt harmoniskt. Ändå finns det, t.ex. för den katolska kyrkans del, flera ”öppna frågor”, för att använda ett uttryck ur den kommunistiska partijargongen. De mera problematiska inslagen har belysts nyligen i en artikel i Herder Korrespondenz (nr 3/1981), varur nedanstående hämtats.

Som en grundläggande svårighet betraktas oenigheten inom episkopatet och därmed inom prästerskapet. Det finns i kyrkliga kretsar ett brett spektrum av åsikter i kyrkastat-problematiken, alltifrån en hållning som orienterar sig efter den avlidne kardinalen Josef Mindszenty och avvisar varje form av samarbete mellan kyrkan och kommunistregimen, till en rakt motsatt inställning där man är redo att underkasta sig staten och partiet och i enstaka fall t.o.m. utifrån höga kyrkliga befattningar göra spiontjänst åt systemet.

Författaren till artikeln i Herder Korrespondenz har en delvis mycket återhållsam inställning till den katolska kyrkans ledande man i Ungern, kardinal Lékai. Det skulle vara till följd av hans brist på ledaregenskaper som den kyrkliga sammanhållningen lider av sådana svårigheter. Relationen mellan kyrkan och staten kan knappast betecknas som normal, så länge det i varje biskopsgård finns en sekreterare eller kansliföreståndare som fungerar som statlig spion – ett förhållande som enligt artikelförfattaren är välbekant för kardinalen.

Den senare arbetar enligt ”de små stegens princip”, varigenom han visserligen på senare år har uppnått vissa resultat, men ingalunda alla de fyra mål som han uppsatte vid sitt tillträde. Vad han då uppgav sig vilja prioritera var en utvidgad lekmannainsats i kyrkan, förbättring av religionsundervisningen, prästerskapets fortbildning och en inventering av kyrkans alla möjligheter.

Men en del har onekligen skett inom dessa områden. Den korrespondenskurs för lekmän som anordnas av den teologiska fakulteten i Budapest går nu på tredje året och har drygt 400 deltagare. Men det kompetensintyg som utfärdas berättigar inte till att exempelvis undervisa i religionskunskap i församlingarna.

Religionsundervisningen får visserligen sedan 1976 åter äga rum i kyrkorna, men inte i prästgården eller liknande församlingsutrymmen, vilket kräver att man kan ordna en uppvärmd lokal i omedelbar anslutning till kyrkan; det blir vanligen sakristian som kommer ifråga. Möjligheten härtill varierar starkt från stift till stift, varför också anslutningen till trosundervisningen blir mycket varierande.

För prästernas fortbildning har en viktig sak uppnåtts: en rad viktiga teologiska verk har kunnat utges på modersmålet, däribland samtliga konciliedokument med kommentar. Antalet teol stud vid den teologiska akademin i Budapest är ca 400. När det gäller inventeringen av kyrkans möjligheter har praktiskt taget ingenting skett.

Enligt Herder Korrespondenz följer kardinalen i sitt handlande ingen enhetlig linje, utan agerar pragmatiskt alltefter som tillfälle bjuds. Detta gäller även de övriga biskoparna, som emellertid vågar mindre än kardinalen och därför inte ens når upp till hans minimum av kyrkligt handlande. Detta blir särskilt tydligt ifråga om religionsundervisningen. Den som tycks ha nått längst på detta område är biskopen av Pécs, Josef Cserhati, som också är biskopsmötets sekreterare. I hans stift har i alla kyrkor utom två religionsundervisning kunnat anordnas. Officiellt är det i varje församling endast tillåtet att undervisa två grupper om vardera 30 barn, men i större församlingar undervisas faktiskt ända upp till tio grupper. Prästen behöver inte anmäla deltagarnas namn, bara deras antal, till den kommunala kyrkobyrån.

Ett nyvaknat intresse för religiösa frågor kan konstateras överallt. Det har sedan flera år tagit sig uttryck i bildandet av s.k. basgrupper utanför de egentliga församlingarna, med ett starkt inslag av ungdomar. Ofta leds de yngre av präster som har vuxit upp inom den nuvarande samhällsformen och åtnjuter en viss tolerans från de lokala tjänstemännen eftersom de anses vara ”en produkt av det socialistiska samhället”. – Ett ökat deltagande av unga i vallfärder och intresse för reträtter kan också tydligt konstateras. Det reträtthus utanför Budapest som kardinalstatssekreterare Casaroli lade grundstenen till i höstas blir, när det blir färdigt, det enda i sitt slag i Östeuropa om man undantar Polen