Informationer

Etiopien

Ekumeniska relationer mellan katolska kyrkan och etiopiska ortodoxa kyrkan upprätthålles f.n. intensivt av Pro Oriente med kardinal König i Wien i spetsen. I slutet av januari i år gjorde han en svarsvisit på den etiopiske patriarken Tekle Haimanots besök i oktober 1981. Den katolska delegationen möttes av en östafrikansk levande och ärevördig kyrka grundad för 1500 år sedan av syriska missionärer.

De kristna etiopierna är av semitisk börd och deras ålderdomliga språk står Gamla testamentets hebreiska nära. An idag är denna kyrka starkt präglad av profeternas och psaltarens fromhet på ett sätt som kan verka överraskande för européer. I gudstjänsten, i synnerhet i kyrkomusiken och i de religiösa danser som hör hit, möter oss inte bara psalmernas och profeternas fromhet utan också Afrikas egen ”själ”. Här förenas – i den stänga fastan, i den asketiska inriktningen av det kristna livet, i de troendes och prästerskapets bönetradition – det bibliska arvet med afrikanskt väsen. Den katolska delegationen fick tillfälle att fira en högtidlig festdag (Epifania, Trettondedag jul) tillsammans med sin värdkyrka och tog starkt intryck av den autentiska kristna fromhet som mötte dem. Imponerande var också den kristna värdighet varmed befolkningen bar sin fattigdom. I synnerhet många munkar och nunnor lever under så knappa villkor att det torde vara svårt att föreställa sig dem med europeisk måttstock. Dessa företer ett lysande exempel och den 1500-åriga etiopiska erfarenheten kan verkligen innefattas i begreppet ”de fattigas kyrka”, rapporterade besökarna.

Otillgängligheten i de bergstrakter som etiopierna levat i är ett skäl till att etiopierna kunnat bevara sin religion och sin självständighet. Deras historia är endast delvis utforskad. Vid unionskonciliet 1438-1445 (som flyttade mellan Florens, Ferrara och Rom) kunde påven Eugen IV ta emot etiopiska delegater. Deras hemland var då omringat av islam. Under 1500-talet ville en muslimsk härskare storma den kristna fästningen från Afrikas horn. Ett företag som säkert hade lyckats om inte en portugisisk expedition kommit till undsättning. Portugiserna räddade riket och kom att åtnjuta stort anseende. På deras inrådan valde etiopierna t.o.m. jesuitpatres till kyrkoledare. Tyvärr tycktes dessa ha föga sinne och förståelse för den etiopiska kyrkans egenart. De ville införa europeiska seder och levnadsmönster i kyrkan och åstadkom härigenom folkets uppror och jagades ut ur landet, ty de etiopiska kristna ville förbli sig själva.

Härefter hävdade man sin ställning i det islamiska havet. Man var inriktad på att försvara sin identitet religiöst och politiskt, men samtidigt hamnade man i en isolerad ställning. Blott det förhållande att man måste hämta biskop från Egypten utgjorde en kontakt med yttervärlden. Först på 1900-talet förekommer etiopiska biskopar. 1959 blev den etiopiska kyrkan ett självständigt patriarkat och vid denna tid börjar man också öppna sig för ekumeniska kontakter.

De statskyrkoprivilegier som tidigare åtnjutits försvann i och med revolutionen 1974. Då förändrades livet påtagligt i Etiopien. Marxismen blev statsideologi. Vissa nyheter gör det för närvarande svårt att tro att den religiösa jämlikhet som regimen utlovat kommer att gälla i framtiden. Mycket tyder på att alla religioner snarare kommer att utplånas på samma jämlika sätt. De kristna är utsatta för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Delegationen från Wien fick intrycket av att den etiopiska ortodoxa kyrkan genom inskränkandet av dess världsliga makt vunnit ett nytt andligt djup och nu kände sig mer manad att söka ekumeniska kontakter och ömsesidigt stöd från andra kristna.

Som mycket uppmuntrande betraktade delegationen de ekumeniska samtal som förs mellan ortodoxa och katoliker både av unierad och afrikansk rit. Kontakter, som genom den etiopiska ortodoxa kyrkans starka förankring i gammal afrikansk tradition, för övrigt torde kunna gagna hela den katolska kyrkan i Afrika som ju söker sin identitet i en allt mer uttalad afrikanisering.

Albanien

Landets officiella historieskrivning framställer förloppet när Albanien blev ”det första ateistiska landet i världen” för omkring 15 år sedan något motsägelsefullt.

Efter ett tal av Enver Hoxhas i Durresi spikade lärare och elever vid stadens skolor igen alla religiösa byggnader, både kyrkor och moskéer. Detta exempel inspirerade hela landet, så några månader senare hade alla 268 katolska kyrkor och de nära 2000 övriga religiösa byggnaderna, ortodoxa kyrkor, kloster och moskéer stängts, profanerats eller rivits. Befolkningen hade handlat spontant och även prästerna hade ”frivilligt kastat sina ämbetsdräkter”.

Protesterna från världsopinionen var den gången sparsamma. Trots att den nya författningen av 1967, tvärtemot FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, straffbelade varje form av religiöst handlande, förblev Albanien ändå medlem i FN. Artikel 37 i den ännu gällande albanska författningen säger: ”Staten erkänner ingen som helst religion och understöder och utvecklar den ateistiska propagandan för att förankra människorna i den vetenskapliga marxistiska världsåskådningen”. I artikel 55 heter det: ”Det är förbjudet att bilda organisationer av fascistisk, antidemokratisk, religiös och antisocialistisk karaktär.” Förbud råder för ”fascistisk, religiös, krigshetsande, antisocialistisk verksamhet och propaganda liksom för hets mot folk och raser”.

1938 vid den sista folkräkningen före kriget fanns 1,1 miljon invånare i Albanien. 69 procent var muslimer, 20,7 procent ortodoxa kristna och 10,2 procent katoliker.

Redan efter 1945 sattes en häftig förföljelse in mot katolikerna. Katolska ordnar förbjöds och nästan samtliga biskopar mördades. Vid denna tid försökte regeringen meddelst dekret skapa nationalkyrkor. 4 maj 1950 utgick sålunda ett dekret om att den autokefala ortodoxa albanska kyrkan bildats och den 30 juli 1951 kom turen till Albaniens katolska kyrka. Ungefär samtidigt kom statuterna om den albanska Beklashi församlingen och den albanska muslimförsamlingen. Den strängt nationalkyrkliga karaktären framträder i statuterna då det beträffande katolska kyrkan heter att den inte har några som helst vare sig organisatoriska eller andra kontakter med Vatikanen.

Förföljelserna fortsatte även efter dessa dekret. 1959 dömdes två katolska präster och fem lekmän till döden på grund av påstått samröre med jugoslaviska underrättelsetjänsten. 1971 sattes den då 74-årige prästen Stjefen Kurti i fångläger i Lushnja. Han hade döpt ett barn. 1980 dömdes jesuitpatern Anton Luli till döden. Han hade döpt sina två syskonbarn.

Men allt religiöst liv har ändå inte försvunnit efter 1967. I partipressen publiceras då och då artiklar i vilka man klagar över att många medborgare ännu hyser en levande religiös övertygelse. Någon gång märks att det ännu 15 år efter förbudet mot religion finns troende i Albanien.

Tredje rikets Tyskland

Med anledning av att 50 år gått sedan Hitler kom till makten har frågan om vilket motstånd som bjöds från katolskt håll i nazitidens Tyskland åter aktualiserats. Hur högljudda och effektiva var protesterna? Golda Meir gav sitt erkännande i samband med påven Pius XII:s död åt dennes ”fördömande av judeförföljarna och barmhärtighet mot offren för förföljarna”. Den judiske teologen Pinchas E Lapide hävdar att 800 000 judar kunde överleva tack vare katolska insatser.

Frågan hur katolikerna i gemen ställde sig och hur församlingsprästerna agerade under Tredje riket får allt större intresse inom den historiska forskningen. Ett exempel på detta är den kommission från 1979 som tillsatts av den tyska biskopskonferensen för att studera frågan. Nyligen har den levererat några rön i form av statistiskt material från en enkät i de tyska stiften. Här framgår att 7 300 namngivna sekularpräster och 800 ordenspräster utsattes för politiskt våld från regimen under Tredje rikets tid. 1937 var detta 36,3 procent av alla sekularpräster och 16,8 procent av ordensprästerna.

Från stiften Achen, Bamberg, Berlin, Osnabrück, Speyer och Trier finns utförligare material om förföljelser av det katolska prästerskapet mellan 1933 och 1945. I dessa sex stift var c:a 1 420 personer berörda och involverade vid 3 010 tillfällen. Av de påstådda förbrytelserna infaller 23,5 procent (703) fall i samband med den kyrkliga ”själavården”. Med detta statistiska samlingsbegrepp förstås exempelvis yttranden i skolans religionsundervisning, predikan från predikstolen, kyrklig föreningsverksamhet. 22,2 procent kan återföras till politiska förbrytelser t.ex. kritik av regimen eller statsfientlig verksamhet. 16,5 procent av de registrerade förföljelsefallen hänföres till konfrontation med nazisternas anhöriga, påstådda valutabrott, hjälp till judar, utländska arbetare, krigsfångar etc. I en tredjedel av fallen nämns inget skäl.

Vilka straff fick då dessa präster? Utvisning, förbud att undervisa i skolan och att predika och andra tvångsåtgärder var vanligast med 18,1 procent. Därefter kom förhör verkställt av Gestapo – 12,8 procent. Frihetsstraff förekom i 1,2 procent och varning i 10,3 procent av fallen. 14 dödsdomar utfärdades och 11 fullbordades. En präst mördades och fyra undkom mordförsök. 78 spärrades in i koncentrationsläger, av dessa dog 28.

Förhöll sig katolska kyrkan passiv? En till synes omöjlig fråga att besvara. Men de kalla siffrorna döljer personer som hade mod att bjuda motstånd i en fasansfull tid.

Guatemala

Enligt Guatemalas statschef general Efrain Rios Montt är återinförandet av konstitutionell demokrati omedelbart förestående i landet.

Ett helt annat språk talar militärens massakrer på civilbefolkningen, särskilt på indianerna. De katolska biskoparna menar att landet genomlider den allra blodigaste tiden i dess historia. Härom vittnar att antalet fördrivna inom landet nu överstiger en miljon och att 200 000 flyktingar uppehåller sig utomlands, de flesta i Mexiko. Tusentals flyktingar har illegalt begett sig till USA.

Skräckväldet i Guatemala överstiger mänsklig fattningsförmåga. Under general Rios Montts första 40 dagar dödades mer än 3 000 människor. Under förevändning att fjärma gerillan från odlade områden och på så sätt svälta ut den, bombades då som nu områden i omedelbar närhet av gerillans fästen. Hela byar bränns med hus, åkrar och människor. Grödorna brukas inte längre, varför provinshuvudstädernas marknadsplatser erbjuder allt mindre baslivsmedel. Priserna stiger, fler människor flyr, skräcken ökar samtidigt som förtrycket.

Landets katolska biskopar organiserar hjälpverksamhet men utan större framgång. Inte pga. brist på initiativ men enligt bedömare utifrån ligger stora delar av den kyrkliga verksamheten nere. All basgruppsaktivitet är förbjuden och betraktas numera som subversiv verksamhet. För närvarande kan man endast ge flyktingar hjälp från kyrkan.

Kyrkan i Guatemala har solidariserat sig svagaste befolkningsgrupperna, stärkt deras gemenskap, verkat för att bevara deras språk och kultur och strävat för social rättvisa. (91,4 procent av bönderna förfogar över 21,9 procent av den brukbara arealen medan 2,1 procent äger 72,2 procent av marken.)

Men all kyrklig verksamhet hämmas av förföljelse. Att biskopar utvisas, präster och aktiva lekmän mördas och fördrivs hör till det vanliga. Sedan 1980 har tolv präster och mer än 2 000 lekmannakateketer mördats, nunnor ej inräknade. Två stift står under provisorisk förvaltning. Biskopen i Santa Cruz del Quiche, Juan Gerardi Conedera har dragit i exil med alla präster och ordensmedlemmar till Costa Rica. Det väckte uppseende och bestörtning i slutet av oktober 1982 när biskop Mario Rios Montt från Escintla, bror till generalen Rios Montt, valde frivillig exil. Han stod inte längre ut med sin brors tvetungade tal, förklarade han själv. General Montt bär alltid gudligt tal på sina läppar men har massakrer i sitt hjärta, menade han. Enligt juntaledningen är det marxisterna och katolska kyrkan som förstört landet och mot subversion hjälper bara krig och beväpnat kommando enligt generalens recept.

Vem som är subversiv bestämmer militären. Vissa aktioner mot subversiva element har utplånat hela byar med barn, kvinnor och åldringar. Enligt en nunna från ett flyktingläger nära mexikanska gränsen används både napalm och bakteriologiska vapen.

Genom påvens besök har detta land ytterligare kommit i blickpunkten.