Kristen tro och livstolkning

Det är bara en skenbar paradox att gudsfrågan fortsätter att oroa i vår sekulariserade tid. Som ett symptom kan man konstatera att Fr. Nietzsches tanke att en värld utan Gud blir absurd har blivit något av ett centralt tema i en debatt om vårt kulturella och intellektuella klimat. Den i Oxford undervisande polske filosofen Leszek Kolakowskis 1982 utkomna bok Religion – if there is no God… kan nämnas som ett exempel.

Böcker som behandlar gudsfrågan och den kristna tron på ett mera grundläggande sätt utifrån vår tids intellektuella och kulturella förutsättningar har varit sällsynta i Sverige. Man tar därför med stor nyfikenhet i sin hand en bok med titeln Människan och Gud. En kristen teologi, (Liber, 197 sid). Författarna är jarl Hemberg, Ragnar Holte och Anders Jeffner, professorer i Lund resp. Uppsala.

Författarna vänder sig ”i första hand till människor som utan att vara teologer har intresse för kristen teologi”. Men de tror sig samtidigt ”säga saker av intresse för varje teolog, präst eller pastor. Boken kommer också att användas i den religionsvetenskapliga utbildningen.” Författarna skriver i förordet vidare att de som universitetslärare sysslar med teologi i betydelsen religionsvetenskap, men ”att det har blivit ett personligt behov för oss att denna gång tillsammans försöka resonera oss fram till hur vi, i ljuset av det vi kommit fram till inom vår vetenskap, positivt kan formulera vår kristna tro”.

Kristen tro för vår tid

HHJ anser ”det vara hög tid att det i vårt land gjordes ett försök att på samma sätt som på flera ställen utomlands i ett gemensamt försök redogöra för hur vi idag ser på den kristna trons problem”. Avsikten med boken är att arbeta fram en kristen teologi eller troslära, ”för att fylla den lakun som uppstått sedan universitetsteologin fatt en mer konsekvent religionsvetenskaplig inriktning”. De tre författarna, som är ”på en gång universitetslärare och troende kristna”, medger att den förvandling av universitetsteologin till religionsvetenskap som har skett under de senaste åren har satt sin prägel på den föreliggande framställningen av en kristen troslära. Boken är emellertid inte enbart en produkt av universitetsteologin, ty ”uppgiften att arbeta fram en aktuell kristen teologi eller troslära kan inte genomföras med enbart religionsvetenskapliga metoder”, den är ”därför inte egentligen en uppgift för universitetsteologin … Det är framför allt de slutgiltiga valen av ståndpunkter i olika frågor som för in moment av personlig avgörelse, varigenom en vetenskaplig resonemangsmodell överskrids.” Det avgörande för troslärans utformning och innehåll ligger alltså utanför vetenskapen. Det ligger enligt författarnas tidigare arbeten i personliga avgöranden som har sin bakgrund i ett samspel mellan den mänskliga erfarenheten och den bibliska uppenbarelsen, varigenom en religiös livstolkning växer fram.

Denna livstolkning grundläggs närmare i både sinneserfarenheten och i transcendensupplevelser som ger oss kunskap om verkligheten. ”Lägger vi det antagandet till grund för struktureringen av vår upplevelsevärld, så förändras mycket. Naturvetenskapen kan inte ensam ge oss den övergripande strukturen. Istället framträder alternativ där gudstron ingår som avgörande drag. Vi far en religiös tolkning av människans situation. Det innebär att vår verklighet har sin grund i något radikalt annorlunda. Att hela det för sinnena tillgängliga universum vilar i en gudomlig verklighet. Livet framträder som en gåva från Gud … Så kan en religiös livstolkning växa fram och konkretiseras. Det som den prövas mot är både sinneserfarenheter och transcendenserfarenheter” (sid 18 min kurs). – Frågan blir då: ”Varför skall vi acceptera just den kristna livsåskådningen? På en sådan fråga kan man inte ge något generellt svar. Vad man får göra är att tränga in i en livstolkning som den kristna och noggrant pröva om den gör rättvisa åt våra samlade upplevelser av livet, om den förmår att tolka vår situation i stort och smått och ger hjälp att vara människor på ett tillfredsställande sätt” (min kurs). Författarna till den här boken har funnit att en kristen tro ger en adekvat tolkning åt vår situation som människor (sid 24).

En aktuell kristen teologi för vår tid måste med andra ord – enligt författarna – utarbetas utifrån två kriterier: För det första behövs den moderna religionsvetenskapen (t.ex. modern exegetik, modern tolkning av historiska texter). Detta kriterium syftar mera till detaljanalyser, men de kan i sin tur i icke oväsentlig utsträckning påverka synen på centrala delar i teologin (t.ex. synen på skapelsen, synen på Jesus i bibeln). Detta kriterium bidrar dessutom till att integrera den kristna tron i vår samlade upplevelsevärld. Det andra kriteriet – den mänskliga erfarenheten – ligger bortom vad som kan vetenskapligt prövas men far inte heller stå i motsats till vetenskaplig prövning. Detta kriterium kan närmast jämföras med människans samlade livserfarenhet som – enligt författarna – också innehåller vissa upplevelser av en verklighet bortom den för sinnena åtkomliga verkligheten. Utifrån sin erfarenhet kan människan välja en religiös tolkning av tillvaron, till exempel i motsats till en marxistisk. Det är alltså ett starkt subjektivt element, grundlagt i människans – i sista hand oåtkomliga – erfarenhet, som styr vad som kan ingå i den religiösa tolkningen av tillvaron. En inre affinitet eller en inre relation mellan människan och uppenbarelsen går inte att utläsa ur detta kriterium. Till detta har tidigare delvis tagits ställning (se Signum 1982/3).

I boken Människan och Gud föreligger nu för första gången efter många års metodisk debatt en skrift som författarna konsekvent betecknar som en ”kristen teologi eller troslära”. Det ovan sagda ger redan här en antydan om att detta språkbruk inte far skyla över det faktum att man i boken kan skönja konturerna av en kristen troslära som arbetar utifrån andra förutsättningar än dem som allmänt anses höra till den kristna teologins vara eller icke-vara. Men å andra sidan skall man inte blunda för att de frågor och problem som de tre författarna brottas med är brännande i både den katolska och den protestantiska teologin. Det är det förändrade intellektuella och kulturella tidsläget som utmanar den kristna tron (och dess förkunnare) att göra sig förstådd och att visa trons omistliga plats om inte människans tillvaro skall bli absurd. Med rätta skriver författarna i förordet: ”Att söka intellektuellt bearbeta trons problem kan sägas vara den viktigaste teoretiska uppgiften i en kristen människas liv.” Utan detta engagemang blir den kristna teologin steril och sentimental.

Beaktansvärda aspekter

Det hör till bokens förtjänster att författarna överlag ser den kristna tron å ena sidan och modern vetenskap och förnuftets legitima rätt vid en reflexion av den kristna tron å andra sidan men inte som stridande mot varandra. Det är ett steg som i princip är ägnat att återge tron en plats i en ansvarsfull intellektuell livshållning. Modern exegetisk bibelforskning, modern tolkning av historiska texter och naturvetenskapliga forskningsrön utgör inte något hot mot den kristna tron utan en förutsättning i arbetet att sätta in den kristna tron i vår tids kontext.

Tendenserna till en trångsynt fundamentalistisk syn på bibeln och farhågor att den moderna bibeltolkningen förvanskar Guds rena ord är tyvärr ofta ett uttryck för en oansvarig intellektuell ghettomentalitet. Författarnas framställning av den kristna skapelsesynen öppnar viktiga perspektiv för kristet ansvarstagande i vår tids stora problem och befriar samtidigt den kristna tron från en inkrökt och ensidig skuld-frälsningsproblematik. De tre författarna är dessutom genomgående observanta på förhållandet mellan naturvetenskapen i vid menig och tron. De framhäver med all önskvärd tydlighet att vetenskapen och tron utifrån sina legitima metoder kommer fram till sina resultat och att det i vår tid knappast går att i längden uppleva en tolkning av tillvaron som adekvat om den står i konflikt med och måste avvisa den empiriska vetenskapens resultat (sid 19). I kapitlet om Frälsning och nyskapelse finns värdefulla klargöranden beträffande centrala begrepp som t.ex. frälsning och rättfärdiggörelse, som länge har markerat oförenliga uppfattningar mellan konfessionerna. Även om man inte instämmer i allt ter sig författarnas tolkning av dessa viktiga begrepp mera begriplig därför att framställningen visar lyhördhet för både den ekumeniska och den sociala situation som råder idag.

Tendensen att intellektuellt bearbeta den kristna tron är i och för sig nära besläktad med ett katolskt sätt att tänka, ett sätt som visar stor respekt för det mänskliga förnuftet. Men den katolska teologin vet också att tron kan bli en förnuftets fånge. Det är i detta sammanhang som man måste rikta kritiska frågor till författarna.

Olösta frågor – svårlösta problem

Den kristna tron har i dag i väsentliga delar blivit näst intill obegriplig – ett faktum som inte bara hotar den kristna trons verklighet. Hotet är farligare än så: den kristna tron är farligt nära att upphävas i sina grundvalar. Grundläggande och centrala ord har förlorat sin betydelse, det förefaller som om det saknas ett språk med vilket den kristna tron kan tala.

Många av de senaste årens försök att göra den kristna tron begriplig har arbetat för att göra den mera plausibel genom mer eller mindre radikala nytolkningar av den kristna trons innehåll under inflytande av filosofiska och sociala teorier. Resultatet har genomgående varit att den kristna trons substans börjat upplösas.

Den kristna tron ställer en ansvarig teologi inför ett svårlöst problem: å ena sidan är tron ett mysterium – den kan inte ersättas med någon form av förnuftig bevisföring – men å andra sidan hänger tron inte i luften, dvs. tron vill och måste göra sig förstådd. Tron är – på teologins traditionella språk – ett obseqium rationabile, dvs. den för den kristna trons existens nödvändiga tolkningen av vad tron innebär sker i lydnad gentemot tron.

Denna trostolkning får inte en bärkraftig grund när den utgår från personliga ställningstaganden och avgöranden, dvs. subjektiva upplevelser av trons värld hos den enskilda människan. I denna teori glömmer man bort att den kristna tron har en given innebörd och ett i sig inneboende anspråk på att säga sanningen om vårt liv: vad som gör att vi vinner eller förlorar livet.

Det bara skenbart paradoxala och i verkligheten svårbegripliga förhållandet mellan tron som mysterium å ena sidan och det mänskliga förnuftet å andra sidan visar sig vara ouppgivligt, om vi oavkortat vill hålla fast vid både den kristna trons och det mänskliga förnuftets särart. Det hör till den kristna trons egenart att den ”behöver” det mänskliga förnuftet för att göra sig förstådd. Men detta förhållande förändrar inte den kristna trons karaktär av att vara ett mysterium. Den katolska teologin har en mycket klar uppfattning om detta problem. Den formulerar: fides quaerens intellectum, vilket betyder: tron ”söker” det mänskliga förnuftet för att göra sig förstådd. I denna formulering ses tron och förnuftet inte som främmande för varandra utan i en inre samhörighet: de ”behöver” varandra ty en tro utan det mänskliga förnuftet förlorar sin relation till människan och världen, och mänskligt förnuft utan tro blir filosofi och vishetslära.

Den disciplin som söker reflektera över villkoren hos människan för tolkning och förståelse av tron kallas traditionellt den naturliga teologin. I vår tid har den – enligt en pregnant formulering av den protestantiske teologen E tungel – blivit teologins nervösa centrum. Han påpekar därmed att teologins (!) problem i dag ligger i hur vi ser på det mänskliga förnuftet och dess förhållande till den kristna tron.

Efter en genomläsning av boken Människan och Gud inställer sig frågan om inte författarna i grunden har en uppfattning om förhållandet tro – förnuft(med bokens terminologi: uppenbarelse – mänsklig erfarenhet) som med nödvändighet leder till att man reducerar den kristna tron till en personlig livstolkning som växer fram i ett samspel mellan mänsklig erfarenhet och biblisk uppenbarelse. Det som denna livstolkning prövas mot är både sinneserfarenheter och transcendenserfarenheter. (sid 18).

En utarmad troslära

Det bestående intrycket är att författarna ger en tolkning av den kristna tron som saknar viktiga och grundläggande stycken av framför allt den dogmatiska teologin. Det begränsade utrymmet kan inte var skälet. Stora och viktiga ämnen är representerade i innehållsförteckningen, men vid behandlingen av dem har författarna med en viss (avsiktlig) ensidighet tagit fram sådant som de ansett vara värt att resonera om. Bokens tolkningar och resonemang står dessutom relativt isolerade från varandra: man har svårt att se hur en sammanhängande kristen troslära kan växa fram. Till detta bidrar i väsentlig utsträckning att många viktiga och grundläggande ämnen saknas: t.ex. eskatologin, läran om den helige Ande, läran om Gud den treenige, läran om kyrkan i vilken den kristna tron lever och förmedlas. – Sannolikt beror detta på att författarna har intagit en bestämd attityd till sitt ämne: de lägger fram sin syn, en syn som är personlig liksom varje livstolkning i författarens ögon i sista hand är personlig och subjektiv (det betyder inte godtycklig!) därför att den på ett så avgörande sätt bygger på den mänskliga erfarenheten.

De begränsar sin framställning till vad man tror sig kunna försvara som en aktuell trostolkning som kan accepteras i vår tid. Frågan är om inte resultatet har blivit en utarmad troslära med en ganska blek gudsbild i vilken ett av huvudmotiven – kärlekens gud – ter sig ganska abstrakt. Ett grundläggande fel förefaller vara att inte den kristna tron – som boken säger sig handla om – fatt bestämma vad kristen tro är, utan det är av sin religionsvetenskapliga syn som författarna påverkas när de tolkar den kristna tron.

I all kristen tradition har förhållandet till tron karaktären av lydnad. Den kristna teologin intar en i grunden lydande, lyssnande hållning. Den förändrade inställning som boken Människan och Gud är präglad av märks bl.a. i kapitlet om Guds uppenbarelse. Där utvecklas uppenbarelsebegreppet som Guds självmeddelelse – en i modern teologi vanlig och tilltalande tolkning – men detta sker i förlängningen av religionsvetenskapliga föreställningar. Det leder till att Guds uppenbarelse egentligen inte har någon adressat. Det talas inte om människan som troende, som mottagare av ordet, om trons konstitutiva betydelse. Bokens framställning ligger utanför ett för den kristna tron avgörande sammanhang: den i en gemenskap levande tron. All teologi är ett sekundärt fenomen, teologin är en reflexion om en levande tro hos både enskilda människor och i de troendes gemenskap (kyrkan). Eftersom författarna inte skriver utifrån detta för den kristna tron viktiga sammanhang blir deras framställning i princip en privat teori om Gud och människan.

Kristen teologi eller livstolkning

Boken är alltså inte en troslära i den meningen att författarna skriver en troslära som ett uttryck för den tro man kan bekänna sig till, utan de markerar just distansen till den. Detta sker bland annat också i ofta förekommande formuleringar som t.ex. ”vi har valt…”, ”vi kan ansluta oss till…” Boken Människan och Gud handlar om en religiös tolkning av människans situation därför att författarna väljer att ge sin syn formen av en personlig livstolkning där det ”vi kommit fram till i vår vetenskap” de facto innebär en gränsdragning. Trons förpliktande karaktär trängs tillbaka till förmån för en livstolkning med starka förutsättningar i vår tids intellektuella klimat.

Att den kristna tron innehåller mer och en större rikedom blir pga. bokens metodiska tillvägagångssätt knappast synligt. Om man från kristet håll har reagerat mot denna aktuella troslära så har detta skett därför att man inte sett att gränsdragningen mellan en förpliktande tro som bekänner sig till å ena sidan och en religiös livstolkning å andra sidan förefaller ganska oklar, medan boken samtidigt utger sig för att vara en ”aktuell kristen teologi eller troslära”.

Den kristna tron är en helhet med ett inre sammanhang och tyngdpunkter. I en bok som utger sig för att vara en aktuell kristen troslära och som skall användas i utbildningen far inte pga. författarnas inställning viktiga delar som hör till den kristna trons livsnerv utelämnas som t.ex.. den centrala betydelsen av Guds människoblivande och av Jesu död och uppståndelse, frågan om kyrkan och sakramenten och om människans verkliga gemenskap med Gud. Slutkapitlet om Gudsbilden säger ingenting om att frälsningsordningen är Guds den treeniges liv vänt till människan. Det saknas helt en eskatologi, där teologin behandlar frågan: rart är vi och hela världen på väg? Vad kan vi hoppas på? Sist och inte minst: själva gudsbilden hotas genom ett ”modifierat allmaktsbegrepp” och ”därmed ett dramatiskt-dualistiskt perspektiv på tillvaron”(s 183).

Det bestående intrycket

Vad som är en aktuell troslära bestäms i alltför hög grad av ett för den kristna tron främmande kriterium: trons tolkning blir helt beroende av subjektiva faktorer ty det kristna trosinnehållet infogas i en på den personliga erfarenheten uppbyggd livstolkning.

Den av författarna valda metoden kan kännas angelägen mot bakgrund av vår tids intellektuella och kulturella klimat. Deras ansvarsfulla hällning skall inte ifrågasättas – men frågan är och förblir om deras opus inte präglas av en ensidig lojalitet mot tidens intellektuella atmosfär.

Inför ett grundläggande ställningstagande till hur man kan ge den kristna tron en i vår tid aktuell tolkning har författarna valt att utgå ifrån vår tids begränsade intellektuella klimat. Den utarmning av tron som detta innebär borde ge anledning till eftertanke: Är inte de intellektuella förutsättningar utifrån vilka författarna skriver för begränsade? Kan inte en större lyhördhet gentemot den uppenbarade tron (som författarna bekänner sig till) vara ägnad att spränga den i den mänskliga erfarenheten givna ramen?