Ny lag för katolska kyrkan

Den 25 januari promulgerade påven Johannes Paulus II en ny lag för katolska kyrkan av den latinska riten. Kanske kan det tyckas att en ny kyrkolag endast rör experterna och att det inte finns så mycket att orda om utanför deras begränsade krets. Men Codex iuris canonici är inte bara kyrkans förhållningsorder eller ordningsregler för biskopar, präster och lekmän utan häruti uttrycks också, och detta är kanske det intressantaste, vad kyrkan är till sitt väsen, varar och hur hon lever, vad som är syftet och meningen med hennes existens. Och eftersom kyrkan är en kyrka som alltid måste reformeras, ecclesia semper reformanda, måste detta sålunda ske även med hennes lag.

På exakt samma dag för 24 år sedan uttalade Johannes XXIII sitt beslut om en nybearbetning av den kyrkliga lagen från 1917 samtidigt som han meddelade att han ämnade sammankalla Andra vatikankonciliet. Det är också främst principerna från Andra vatikankonciliet som varit vägledande vid revisionen av kyrkorätten: decentralisering och lokalkyrkornas allt större betydelse, betonandet av de pastorala, teologiska, andliga dimensionerna framför straffrätt, lekmännens ökade ansvar etc.

Nya codex är indelad i sju böcker och 1752 canones (lagregler), en bantning från 2 414 i den gamla lagen. De enskilda böckerna berör 1. allmänna normer 2. Guds folk 3. läroämbete 4. sakrament och gudstjänst 5. egendomsrätt 6. straffrätt 7. processrätt. Detta är en ny uppbyggnad hämtad från läran om Kristi trefaldiga ämbete: konung, profet och präst och parallellt därmed kyrkans helgande, lärande och ledande uppdrag, som också var grundläggande för konciliet, vilket framgår av den dogmatiska konstitutionen om kyrkan Lumen gentium. Några väsentliga nyordningar skall här uppmärksammas.

Nya lagen lägger stor tonvikt på lokalkyrkan, stiftet, som väsentligen utgör en självständig del av hela kyrkan. Man betonar biskopsämbetet, något som ju har sin grund redan i konciliedekretet om Biskoparnas herdeuppdrag och som också börjat förverkligas under de 20 år som gått sedan konciliet avslutades. Denna praxis lagfästs och biskopens personliga ansvar i sitt stift framställs klart. Men han står inte isolerad. Nya ämbeten har möjliggjorts för att biträda biskopen t.ex. biskopsvikarie. Domkapitlet innehar en ledande funktion liksom förvaltningsrådet. Nytt är prästråd, pastoralråd och stiftskyrkoråd för finanserna. Den nya lagen lämnar stort utrymme för beslut på stiftsnivå även beträffande förvaltningen.

I församlingen skall ett församlingsråd vara rådgivande organ i pastorala frågor och ett kyrkoråd svarar för den ekonomiska förvaltningen.

På nationell nivå finns biskopskonferensen som har befogenhet att stifta lagar. Internationellt och för hela kyrkan finns det påvliga lekmannarådet, biskopssynoden och kardinalskollegiet.

Andra vatikankonciliet ägnade mycket uppmärksamhet åt kyrkans uppdrag och sändning i världen av idag. Kyrkan är ursakramentet för människornas frälsning. Nya kyrkorätten utgår från denna centrala tanke. Kyrkorätten far sa en tjänande funktion i omsorgen om själarna och inte endast till uppgift att reglera ordningen i Guds folks gemenskap. I denna gemenskap betonas allas ansvar. Kyrkan är inte ett självändamål utan till för människorna. Den grundläggande jämlikheten mellan alla döpta har ställt frågan om grundläggande rättigheter och plikter på ett nytt sätt. Bestämmelserna om befogenheter för lekmännen och om deras möjligheter till kyrkliga uppdrag som enskilda och i grupp är jämfört med codex från 1917 mycket utvidgade. Här råder nu också full jämlikhet mellan man och kvinna. Den ansvarige biskopen kan i ett stift med prästbrist uppdra åt en lekman, man eller kvinna, att leda en församling och åta sig det dagliga ansvaret. I denna funktion kan lekmannen ifråga predika, hålla ordets gudstjänst, dela ut kommunionen och även förrätta vigsel och jordfästning.

På äktenskapsrättens område gäller en del nya regler. Principiellt är Andra vatikankonciliets lära om äktenskapets ändamål här genomförd. Äktenskapet har alltså inte längre uteslutande som första syfte släktets fortbestånd, utan syftar även till makarnas personliga och ömsesidiga berikande i äktenskapets gemenskap. Lagen tar inte upp frågor om barnbegränsning. En rad äktenskapshinder har fallit bort. Annan konfession utgör inte längre äktenskapshinder, även om vissa särbestämmelser för s.k. blandäktenskap kvarstår. I större utsträckning än tidigare tar man också hänsyn till om full frivillighet och tillräknelighet förelåg hos parterna vid äktenskapets ingående. Detta tillmäts numera avgörande betydelse vid ogiltigförklaring av äktenskap.

På straffrätten märks också att den pastorala omsorgen fått företräde. Biskopen behöver t.ex. inte sätta igång hela rättsapparaten vid en förseelse om tillrättavisning, förmaning och andra själavårdsmedel kan anses tillräckliga. Antalet skäl för exkommunicering har minskat från ett 40-tal till sju häribland finns abort, biskopsvigning utan påvens samtycke, förrådande av bikthemlighet.

Förbudet för präster att aktivt delta i politisk verksamhet och att inneha politiska poster kvarstår men det hör numera till deras uttalade plikt att verka för ”fred och enhet på rättvisans grund”.

Lagar hur goda de än må vara kan aldrig skapa liv men den nya lagens anda vittnar om det nya livet i kyrkan och det aggiornamento som varit dess motto från början. Den träder i kraft 27 november, första advent, i år.