Oikuméné i svensk kontext

För ”substantiella” ekumeniska publikationer finns uppenbart inte ringa svårigheter att finna en marknad i Sverige. Desto mer glädjande är det att här kunna anmäla några skrifter som förtjänar – var och en på sitt sätt – att uppmärksammas.

Tack vare dir. Kjell Ove Nilssons insatser kan det betydelsefulla Lima-dokumentet Dop, nattvard, ämbete ovanligt snabbt presenteras i svensk översättning (av Lars Thunberg), dessutom försett med en introduktion (av Per Erik Persson) och en rad inofficiella kommentarer som belyser dokumentet från representanter för ortodoxa, katolska, Svenska kyrkan, Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Pingströrelsen i Sverige. Därmed har dokumentet ställts in i den konkreta svenska kontexten och blir på så sätt till en omedelbar utmaning att existentiellt ta upp de mångfaldiga frågor som detta tänkvärda aktstycke ställer oss inför. För att riktigt kunna förstå detta dokument borde man beakta två viktiga utgångspunkter:

Helt visst rör det sig i Limadokumentet om ett aktstycke av utomordentlig vikt i den ekumeniska rörelsens historia. Enligt Faith and Order-kommissionens enhälliga övertygelse i Lima är dokumentets text en mogen frukt av den multilaterala studieprocess som har pågått under drygt 50 år (sedan 1927) och där inte bara katoliker och lutheraner utan också ortodoxa, anglikaner, presbyterianer, baptister m.fl. deltagit. I förordet konstateras därför med rätta: ”Att teologer från så starkt skiftande traditioner är i stånd att uttala sig så harmoniskt om dop, nattvard ämbete saknar motstycke i den moderna ekumeniska rörelsen” (s. 13). Därför ber man ”alla kyrkor att förbereda ett officiellt svar på denna text på högsta tillämpliga auktoritetsnivå” före den 31.12.1984. Anspråket är högt ställt. Svaren kommer därför att visa i vilken utsträckning kyrkorna (kyrkoledningarna och teologerna) är villiga att ge sig i kast med dessa de mest väsentliga frågor som skiljer de kristna kyrkorna och samfunden.

Samtidigt vill Limadokumentet inte vara en konsensusförklaring. Det frågar i stället efter konvergensen i tro och liv, dvs. i vilken utsträckning kyrkorna ”i denna text kan igenkänna kyrkans tro genom tiderna (s. 14) och om den – såsom den grekisk-ortodoxe teologen Zizioulas uttryckt det – ”kan vara ett steg i rätt riktning”. ”Den text, som vuxit fram, siktar till att ingå i ett troget och allsidigt återgivande av den gemensamma kristna traditionen beträffande grundläggande element i den kristna gemenskapens liv. I denna process, som går ut på att växa samman i ömsesidig tillit, måste kyrkorna vidareutveckla dessa tendenser till läromässig samsyn steg för steg, till dess att de slutligen tillsammans kan förklara, att de lever i gemenskap (’kommunion’) med varandra i kontinuitet med apostlarna och den allmänneliga kyrkans undervisning” (Förord s. 12). I denna mening ligger utan tvivel nyckeln till hur hela dokumentet skall uppfattas. Samtidigt röjer denna målsättning en alldeles unik dynamisk utmaning till alla kyrkor och hela den ekumeniska rörelsen.

Tyvärr tycks den ortodoxe kommentatorn i ett bidrag ”Ett orealistiskt dokument” ha missat dessa avgörande utgångspunkter.

I ett slutkapitel ”Vägen vidare – målsättningar och möjligheter” skisserar Kjell Ove Nilsson sammanfattande ”viktiga frågeställningar” i den spänningsfyllda ekumeniska situationen i Sverige.

I den av Teologiska Institutionen i Lund nyss startade skriftserien Religio tar t. f. prof. Lars Eckerdal i en kritisk analys, Det gränslösa medlemskapet, upp frågan om dop och medlemskap i Svenska kyrkan enligt 1979 års kyrkomötesbeslut.

Som ett moln svävar över denna fråga en folkkyrkotanke som i grund och botten tyder på ett djupt ouppklarat spänningsförhållande mellan det inre och det yttre i kyrkosynen, mellan en kyrka som borde bäras och uppbyggas av ett inre kristet trosliv och en kyrka som utgöres av den yttre (om än religiöst motiverade) organisationen. Lars Eckerdal ger en skarp och noga underbyggd analys av de senaste femtio årens utveckling och slutar sin undersökning med en tanke som ger oss anledning till djup oro: ”1979 års protestanter hävdade att de gällande bestämmelserna för medlemskap i Svenska kyrkan ger ett troget uttryck åt denna kyrkas egenart som en religiös motiverad folkkyrka i enlighet med hennes bekännelse och ekumeniska erfarenheter. Resultaten av undersökningen ger inte något som helst stöd åt denna uppfattning.”

Genom ett svårt och mödosamt översättningsarbete har främst Lars Thunberg bidragit till att i Sverige för en bredare publik tillgängliggöra viktiga dokument från den internationella ekumeniska dialogen och på så sätt vidga det ekumeniska perspektivet. Helt nyligen har han utgivit ett nytt band, Brokyrka i dialog, en dokumentsamling där anglikanska kyrkans samtal både med den katolska kyrkan och med lutherdomen (den internationella ”Pullachrapporten” från 1972 och rapporten om den förberedande dialogen mellan lutheraner och episkopaler i USA samma år) återges. Angående beteckningen ”brokyrka” anmärker Thunberg: ”Anglikanismen utgör inte bara en harmonisk helhet, är inte bara ’the Way of Peace’… Den karakteriseras också av stora spänningar. Om man på den ena sidan har en stark högkyrklighet, har man på den andra också en stark ’evangelikal’ riktning, och mellan dessa står vad man traditionellt brukar kalla bredkyrkligheten, latitudinarismen. Inom anglikanismen är det den sistnämnda som är ’brokyrka’.”

I en inledning ger prof. Gunther Gassmann en kortfattad men innehållsrik historik över de anglikansklutherska och de anglikansk romersk-katolska relationerna och deras utveckling.

Angående de anglikansk-katolska dokumenten anmärker Lars Thunberg själv att The Final Report, som utkom under våren 1982, ”endast till ringa utsträckning kunnat dras in i kommentar och inledning”. Troskongregationens ställningstagande till slutdokumentet från början av 1983 har inte alls berörts. Detta är egentligen synd, ty just med dessa komplement skulle såväl samtalens problematik som deras vidareförande perspektiv ha blivit klarare belysta. (Under tiden har en ny anglikansk-katolsk kommission återupptagit arbetet med dessa frågor.)

Vi instämmer i utgivarens förhoppning ”att skriften skall kunna kasta ljus inte bara över anglikanismen i dess aktuella ekumeniska framtoning utan också och framför allt därigenom belysa viktiga områden av hela det spännande fält av kyrkligt liv idag som heter dialog mellan kyrkotraditionerna om deras egen tro, gudstjänst och struktur. Denna dialog har inte till syfte att vare sig befästa dem sådana de är eller upplösa dem till förmån för en lös gemenskap. Den är heller inte till för sin egen skull.” Sist och slutligen skall den leda till en synlig enhet i det som vi kan kalla en ”konciliär gemenskap”.