Det heliga året

Den 25 mars inleddes det heliga året, något överraskande proklamerat av påven Johannes Paulus II i slutet av november förra året. Traditionen att fira ett heligt år i Rom går tillbaka till år 1300. Vid detta sekelskifte låg mycket spänning och oro och många förväntningar i luften. Ett ögonvittne i Rom, kardinal Jacopo Stefaneschi, berättar hur människor från alla håll drog mot Rom för att börja det nya seklet vid Petri grav, vilket man trodde medförde en speciell nåd. Påven Bonifatius VIII gav omsider denna spontana folkliga rörelse sin påvliga välsignelse och 22 februari 1300 – då för tiden Petri cathedra – förkunnade han det första jubileumsåret. Scenen är förevigad med en freskmålning av Giotti i Lateranen. Bullan med bekräftelsen lät han lägga på Petri grav och texten höggs in i sten. Denna marmortavla kan ännu beskådas i förhallen till Peterskyrkan snett till vänster över den heliga porten.

Från och med nu skulle varje nytt sekel inledas med ett jubileumsår för att ära Kristi födelseår, förordnade påven. Den som under loppet av ett sådant år besökte de båda huvudkyrkorna S:t Peter och S:t Paul med ödmjukt och botfärdigt sinne 15 gånger på 15 olika dagar (för romarna krävdes 30 gånger) kunde vinna fullständig avlat, dvs. eftergift för alla timliga straff. Nyheten spreds som en löpeld genom hela det kristna västerlandet. Många som kunde lämnade gård och grund för att gripa sitt livs chans. Många skrev sitt testamente, ty hemkomsten var osäker. Om en romfarare dog av umbäranden och faror som mötte på vägen fanns inget skäl att sörja eftersom man trodde att pilgrimen nådde himlen direkt och besparades skärselden.

Jubileumsåret 1300 blev verkligen ett ”jubelår”, såsom det också snart kom att kallas. Redan 50 år därefter inföll nästa. Man åberopade sig därvid på 3 Mosebok 25 kapitlet, där det föreskrivs att vart femtionde år skall utropas som ett jubelår. Då skall människor, åkrar, vinberg och kreatur vila, skulder efterskänkas och judiska fångar och slavar friges, ett år i ro och frihet och försoning. Man interpreterade vidare det judiska jubelåret kristet som ett år av befrielse från syndaskuld och straff och med uppfordran till bot och försoning med Gud.

Ceremonin med öppnandet av den heliga porten härstammar från julen 1499. Påven Alexander VI Borgia införde denna högtidliga upptakt till det heliga året. Den öppna porten fick symbolisera att nåden, Jesus Kristus, det eviga livet var tillgängligt på ett särskilt sätt. Den som ville ta emot jubileumsavlaten måste gå genom en förhållandevis smalare sidodörr. Även i andra kyrkor, Laterankyrkan, S:t Paul, S:ta Maria Maggiore, öppnade respektive kardinal heliga portar.

I S:t Peterskyrkan var den heliga porten ursprungligen utförd i marmor men denna ersattes av en bronsport 1950, vilken visar bibliska motiv och 27 påvars vapen, nämligen de påvar som firat heligt år alltifrån Bonifatius VIII 1300 till Paulus VI 1975 – det återstår nio fält med plats för vapensköldar.

Under motreformationens dagar firades jubileumsåret så intensivt att beteckningen ”heligt år” blev gängse. Bruket att besöka alla sju huvudkyrkorna i Rom sjungande och bedjande i procession helst samma dag, barfota och nykter infördes. Paulus II förordnade att f o m 1475 hålla jubileumsår vart 25:te år för att alla kristna en gång under sin livstid skulle få möjlighet att vinna jubileumsavlat. Men politiska förhållanden hindrade under 1800-talet det regelbundna firandet och portarna hölls stängda i hela 76 år i följd.

Pius XI firade heligt år tre gånger under sitt pontifikat, 1925 regelmässigt, 1929 som 50-årsjubileum av sin prästvigning och 1933 som 1900-års minne av Jesu dödsår. F o m 1518 hade man firat extraordinära heliga år av olika anledningar, lokala eller allmänkyrkliga, mer eller mindre högtidligt. 1933 firades minnet av ”vår frälsnings fullbordan genom Kristi död och uppståndelse”. I dag 50 år senare uppmanar Påven Johannes Paulus II de troende att ”ägna ett helt år att tänka över frälsningen så att den skall tränga djupare in i tanke och handling i hela kyrkan” i den bulla som proklamerar ”1950-årsfirandet av frälsningens fullbordan”.

Kritiska röster har inte saknats. En mobilisering av massturism med Rom som resemål för att bättra på Vatikanens finanser, har man sagt. Från visst protestantisk håll har arrangemanget uppfattats som konkurrens till Lutherjubiléet. Beträffande pilgrimsströmmen mot Rom, kan sägas att ingen anledning finns att beklaga sig. Så stora skaror har knappast samlats tidigare. Påven uppmanar för övrigt enligt ordföranden i kommittén för det heliga året, ärkebiskop Mario Schierano till sparsamhet. Denna kommitté erhöll först 20 januari i år sitt sekretariat och förberedelsearbetet lider av svår tidsnöd. Dess ordförande berättar att ungefär en månad före öppnandet av den heliga porten har endast en enda trycksak framställts – en tunn bönbok på italienska. Men man ser ”frälsningens heliga år” som en angelägenhet för hela världskyrkan och sin egen uppgift som en centralkommitté som kontaktskapande och samordnande av initiativ från stift och biskopskonferenser, som själva kan använda sin fantasi för att gestalta firandet och det finns stora möjligheter. De andliga principerna är framförda i följande fyra påvliga dokument: Redemptor hominis, Dies in Misericordia, Bullan med tillkännagivandet av det heliga året, Aperite portas redemptori och påvens tal till kardinalskollegiet 23 december 1982. Biskopskonferensernas förberedande överläggningar med anledning av världsbiskopssynoden kommande höst faller ämnesmässigt väl in i det heliga årets tema: försoning och bot i kyrkans sändningsuppdrag.