El Salvador

Mycket information kommer från El Salvador. Här fokuserar vi ett problem, nämligen krigets förödande verkan på ungdomens utbildning. Ur en rapport i tidskriften America, mars 1983, som berättar om åtta vetenskapsmän från olika universitet i USA, samlade i organisationen FACHRES – CA, Faculty for Human Rights in El Salvador, vilka besökte landet 5-11 januari i år, har vi hämtat följande:

Vårt speciella intresse gällde återöppnandet av Ciudad Universitarias ordinarie område. Med tanke på militärens fortsatta och blodiga framfart på landsbygden och på att beväpnade män i civila kläder ännu uppenbarar sig nattetid och bortför folk, kunde vårt intresse för den högre undervisningen tyckas närmast löjligt. Hur skulle en regering klara av att ordna rättvisa åt universitetsutbildningen om den inte följer femte budet? Men vårt bekymmer framstod mer realistiskt när rektorn för universitetet dr Miguel Angel Parada sade: ”Vi utkämpar ett slag för kulturen i landet.”

El Salvadors universitet som grundades 1861 och en gång bar ansvaret för nästan all högre utbildning i landet för nu en tynande tillvaro med en tredjedel av studentantalet, 10 000 i stället för 30 000 förr, i förhyrda lokaler över hela staden. Dessa studenter finns kvar efter anfallet 1980 och man syftar till att hjälpa dem fram till examen. I februari i år planerar man att åter öppna dörrarna för nya studenter. Men eftersom anslagen skars ner med 50 procent förra året och 50 procent av det återstående förväntas reduceras i år så blir resurserna mycket knappa.

Det gamla universitetsområdet anfölls och stängdes av armen 26 juni 1980. I januari samma år marscherade en stor mängd studenter från universitetsområdet till centrum för att demonstrera. De tvingades tillbaka till universitetsområdet. Vid den tiden var överste Majanos trupper stationerade i närheten. Denna termin förekom därefter ideliga trakasserier mot studenterna och en och annan bazooka besköt universitetsområdet. 23-25 juni lamslogs landet av generalstrejk, vilket kom att bli den utlösande faktor – delvis också pga. att dissidentgrupper fanns inom universitetet – som åstadkom att militären nästa dag slog till.

Ödeläggelsen var stor. Militären plundrade, skingrade och vandaliserade i stor omfattning. Av alla böcker t.ex. beräknas endast 10-15 procent kunna återställas i användbart skick. Nationalbibliotekets historiska samlingar förstördes genom bokbål då dokument från landets antropologiska historia gick upp i rök. Uppskattningsvis beräknas kostnaderna för en reparation av det som låter sig återställas till 20-30 miljoner dollar. Försök att finansiera detta genom lån från Banco Centroamericano de Integración Económica har förhindrats av ekonomidepartementet eftersom det skulle placera landet på fel sida om den gräns som Internationella valutafonden stipulerat och det finns andra prioriteringar.

Avstängandet av universitetsområdet följdes av en kampanj mot akademiker och studenter. De mänskliga förlusterna har varit stora. Detta tribut inleddes med att rektor Felix Ulloa sköts ner när han lämnade ett möte med universitetsrådet 28 oktober 1980. Åttio övriga, studenter, professorer och andra anställda, har sedan dödats eller saknas. 42 har fängslats. Många befinner sig i exil. Det är inte så förvånansvärt att en administratör vid universitetet yttrade: ”Ni i USA gör så mycket väsen av Mr Sacharov i Sovjetunionen, men hur är det med oss?” Effekterna av universitetets stängning är allvarliga för hela landet. Naturvetenskaplig och medicinsk utbildning förekommer inte, varför bl.a. inga medicinare finns på landsbygden för obligatorisk socialtjänstgöring vid mottagningarna som därför är stängda.

De flesta som vi talade med i San Salvador ansåg att universitetet snarast måste öppnas. Vissa källor menade att det skulle ske i slutet av mars, men frågan är då med vilka resurser och den verkligt kritiska punkten är självständigheten. Kommer man att betrakta universitetet på traditionellt sätt och tillåta yttrandefrihet och inte låta det kvävas av en militärbevakning som kontrollerar alla som går ut och in.

Hela skolsystemet befinner sig i kaos särskilt på landsbygden. Mellan 1979 och 1981 har nära 900 skolor eller mer än en tredjedel av samtliga varit stängda. Enligt uppskattning av ANDES (lärarnas fackliga organisation) i januari 1983 är antalet stängda skolor nu uppe i 1200. Tonårspojkar på landsbygden är i första hand och huvudsakligen kandidater för tvångsutskrivning både till militären och till guerillastyrkorna.

Utbildningsministern rapporterar att mer än 4 500 lärare har förflyttats pga. flyktingströmmarna. Deras förflyttning är delvis beroende av faran av att vistas i stridszonen men beror också till stor del på lärarnas ideologiska inriktning, dvs. deras benägenhet för en sådan utbildning som ligger i folkets intresse. ”Educación para la libertad,” utbildning för frihet, är mottot för ANDES med befrielse från analfabetism eller tillståndet näst intill som första steg. ANDES började 1965 med att driva egna fackliga krav men kom efterhand till insikt om de stora massornas problem. Det är inte att förvåna sig över att ANDES 1975 förenade sig med Folkets revolutionära koalition (BPR), som i sin tur ingick i Frente Democrático Revolucionario (FDR). Denna bakgrund förklarar de stränga mått som vidtagits mot medlemmar i ANDES av säkerhetsstyrkorna och bekräftar regeringens redobogenhet att brännmärka allt kritiskt tänkande inom undervisningen som varande subversiv verksamhet.

Totalt har 277 medlemmar av ANDES dödats (en intern rapport hävdar 300). 1980 var det hittills svåraste året med 139 döda. 70 lärare finns i arrest och 40 är ”försvunna”. 14 augusti i fjol överfölls ANDES:s ledning, en grupp på 23 lärare, vid en konferens i Tyska skolan i San Salvador under ett möte som föreberedde ett förslag till representantskapet. 10 frigavs kort därefter men övriga är ännu fängslade.

Ordet ”dialogo” är ett i många kretsar i El Salvador belastat ord. Industriledarna som stöder ARENA-partiet förkastar ordet som ett försök från gerillans sida att framstå som legitim samtalspartner. General García talade om för oss att valet i mars 1982 varit den enda nödvändiga ”dialogen”. Det tycks emellertid som väljarna i allmänhet var mer angelägna att få stämpel i sitt ID-kort än haft något hopp knutet till valutgången. Ändå manar både de salvadorianska biskoparna och påven till en verklig dialog.