Guds upprorsman, Nikos Kazantzakis

Att fira hundraårsminnet av betydande personligheters födelse kan verka något konstlat. När det gäller Nikos Kazantzakis, det moderna Greklands mest betydande prosaist och mest oförskräckta poet, försvåras företaget av att det finns två bud att välja bland för hans födelseår: antingen 1885, som äldre uppslagsverk anger, eller 1883, som hans biograf, författaren Prevelakis, hävdar och som har vunnit de yngre encyklopediernas tilltro. Själv brydde sig Kazantzakis föga om sådana triviala frågor.

Bland yngre grekiska prosaister har Vasilikos kommit särskilt i ropet genom sin politiska hållning och det reportagemässiga i sina mest kända berättelser. Kazantzakis blev minst lika berömd genom sina fiender som genom sina verk. I en tid när etiketten ”kommunist” var praktiskt att klistra på alla som man ogillade – idag är modeordet naturligtvis ”fascist” – vändes hatet mot denna hänsynslösa samhällsform också mot Kazantzakis, vars kommunistiska renlärighet dock

var tvivelaktig. Överhuvudtaget var han alldeles för egensinnig och individualistisk för att i längden hålla sig inom några fällor.

Sin egen utveckling summerar han med de fyra namnen Kristus, Buddha, Lenin och Odysseus, vilket ger en viss föreställning om hans sammansatta personlighet. Hans ideal är ett förandligande av människan som innebär en oupphörlig kamp och som höjdpunkt en heroisk nihilism. Upprorsmannen är hans förebild, våldet är en självfallen del av människosjälens eviga strävan.

Kazantzakis föddes på Kreta – en ö med blodiga revolutionära traditioner, inte minst inom hans egen familj – förmodligen 1883, studerade juridik, reste i stora delar av världen och bosatte sig på äldre dagar i Antibes vid Franska Rivieran. Under kortare perioder var han intensivt politiskt verksam. Han avled 1957 i sviterna av en blodförgiftning efter en vaccinering i Kina, där han varit officiell gäst. I Grekland rördes alltid de häftigaste känslor upp kring hans person och hans verk, vilket visade sig inte minst när han blev föreslagen till Nobelpriset i litteratur.

Som skriftställare vid Kazantzakis snabb och flitig. Han gjorde också viktiga översättningar, både av Dantes Gudomliga Komedi och av Homeros till modern grekisk vers. I yngre år skrev han huvudsakligen idédramer i historisk kostym, som inte vann någon uppskattning hos teaterfolk, och flera reseskildringar. Sedan arbetade han länge på det väldiga eposet Odysseia, tryckt 1938, en fortsättning på Homeros’ och även Dantes framställning men synnerligen personligt hållet i 33 333 kretensiska långverser på sjutton stavelser var – i motsats till den vanliga folkliga, s.k. politiska, versen som är femtonstavig med cesur efter fjärde foten. Dikten börjar ungefär så här

Min sol, min stora österlänning, du, mitt sinnes gyllne luva,

jag tycker om att bära dig på sned, och jag har lust att leka,

så länge som du lever, du och jag, till glädje för vårt hjärta.

Efter andra världskriget slog sig Kazantzakis på prosa. En rad romaner vann internationell framgång. Till svenska översattes de snabbt av hans vän Börje Knös, vanligen från manuskriptet. Det är

Spela för mig, Zorba, övers 1949

Den eviga vandringen uppåt, övers 1950

Den sista frestelsen, övers 1952

Frihet eller död, övers 1955

Min helige Franciscus. Pax et bonum, övers 1956

Ett par andra berättelser skrevs ursprungligen på franska. Postumt kom hans självbiografi – som inte finns på svenska – under titeln Anafora ston Greko, alltså Rapport till El Greco. För diskussionen av hans tankevärld är ett tidigare arbete också av betydelse, den tunna och ett par gånger omarbetade bok som han kallade Askitiki. Salvatores Dei. Den grekiska titeln anknyter till de skrifter som behandlar de stora asketernas liv och tankar. Han hade själv mött deras sentida efterföljare på Athos och Sinai.

Till nyckelorden i Kazantzakis’ verk hör sådana ord som Gud, ande och själ, men den betydelse han ger dem är högst personlig. Hans Gud är en kämpande makt, som är innesluten i det levande och som behöver människans hjälp i den eviga striden för att befrias. Askitiki avslutas med en trosbekännelse och en saligprisning av dem som när Gud ropar på hjälp störtar till hans hjälp och säger: Bara du och jag finns till. Saliga är de som befriar Gud, förenas med honom och säger: Du och jag är ett. Men trefalt saliga är de som inser och utan att böjas kan bära den stora hemligheten: Och detta enda finns inte till!

Romanen om Zorba beskriver ett misslyckat försök att ordna gruvdrift på Kreta. Zorba själv är en livsglad, brutal och patriotisk tusenkonstnär. Det bör påpekas att filmen i en välbehövlig förenklings namn berövade den unge berättaren hela hans grubblande personlighet. Insprängda i romanen med dess ofta groteska förvecklingar möter frågor om rätt och orätt, särskilt hur våldet är förbundet med friheten. Den är för Kazantzakis ett absolut värde men definieras sällan närmare.

Nästa roman fick på svenska heta Den eviga vandringen uppåt (med ett mindre högstämt ordval skulle detta citat ur boken kunna återges Uppförsbacken jämt). Den grekiska titeln, oHo Christos xanasta uronetai, betyder däremot ”Kristus blir korsfäst igen”.

Berättelsen utspelas kort efter första världskriget i en by med grekisk befolkning i Turkiet; de enda turkarna är agan, som äger byn, hans lilla älskarinna och hans livvakt och så småningom istället hans unge älskare. Storpolitiken drabbar byn indirekt: en grupp flyktingar kommer från en grekby flera månaders vandring längre bort. De har blivit fördrivna efter ett anfall av den grekiska armen. Tiden är alltså kort före den stora katastrofen (som den heter i grekisk historia) 1922, när det greko-turkiska kriget slutade med att Atatürk tog makten och alla greker i hela Turkiet utanför Konstantinopel dödades eller fördrevs. Med detta nederlag krossades tämligen slutgiltigt det månghundraåriga grekiska hoppet om att återtaga det forna Bysans.

Med en mängd pittoreska och fantasieggande figurer och episoder framställs ett moraliskt problem som man kunde kalla för frågan om Kristi sanna efterföljd. I byn utser man huvudpersonerna för det stora mysteriespelet som firas med jämna mellanrum, ungefär som i Oberammergau fastän i liten skala. Den unge herden Manolios, som blir utsedd att framställa Jesus, tar sin roll på högsta allvar. Han börjar flitigt läsa evangelierna, fastän han har svårt att förstå originalspråket, och försöker fördjupa sin tro. Händelserna kommer att sätta honom på oväntat prov.

De uthungrade grekiska flyktingar som en kväll kommer till byn blir avvisade av befolkningen med den snikne prästen i spetsen. De slår sig ner på en bergssluttning i närheten under ledning av sin egen präst, en asketisk eldsjäl. Några av byborna ger dem lite hjälp, ett par är generösa till gränsen av sina möjligheter, och när en av byns rika män dör skänker sonen all sin egendom till flyktingarna. Byns ledare blir helt förfärade och förklarar honom galen och gåvan förverkad. Lugnet i byn störs inte bara av flyktingarnas ankomst. Den turkiska agans älskarinna blir mördad, och i sitt raseri bestämmer sig agan för att hänga alla kristna i byn, en om dagen, ända tills den skyldige blir uppdagad. När Manolios får veta detta anger han sig själv, fastän han naturligtvis är helt oskyldig. Den unga halvprostituerade änkan i byn anger sig också, för hon älskar honom och vill rädda honom. Agan dödar henne men tror inte på henne utan tänker ändå avrätta Manolios. I sista stund blir den verklige mördaren avslöjad och Manolios blir frisläppt. Tacksamheten i byn inför hans försök att rädda dem är ringa.

Med tiden engagerar han sig alltmer för flyktingarna. Vid ett par tillfällen stjäl de mat från byns snåljåp. Under tiden blåser prästen upp en storm av indignation mot flyktingarna genom att utmåla dem som bolsjeviker, och byns befolkning drabbar samman med dem. Nu erbjuder sig Manolios på nytt som offer. Om flyktingarna far gå fria, skall han erkänna sig skyldig till allt som de beskylls för. Agan går med på detta, fastän han inte alls tror på mannens skuld. I nära anslutning till Jesu eget lidande blir Manolios dömd och sedan, på själva julnatten, dödad av folket i kyrkan.

Romanen är upplagd som en dramatisk berättelse om sociala konflikter, där vägen för den sant Kristus-liknande går över förnedring till en orättvis död. Det sociala engagemanget blir Kristi sanna efterföljd, ända in i ett revolutionärt patos där Jesu själv blir förebilden för mordbrännare.

Problemen om kristendomens uppgift i våldets verklighet kan tyckas ännu mer aktuella idag än när berättelsen skrevs. Med nästa roman ställde sig så Kazantzakis i verkligt blåsväder. Han gav sig nämligen på att skildra Jesu liv, vilket alltid är vanskligt, och framställde i förbifarten evangelisterna som lögnare och Paulus som beredd att helt förneka all sanning för att förkunna sina egna idéer. Det är annars en suggestiv tolkning Kazantzakis gör av Jesus, dyster och förbryllande och med en förtrampad sinnlighet som blommar upp först i den episod som har gett romanen dess titel Den sista frestelsen.

När Jesus hänger på korset och har börjat ropa Eli Eli förändras plötsligt världen, han är räddad av en ängel och far leva ett lugnt och tillfredsställande liv som bysnickare tillsammans med Lazarus’ systrar, som båda föder honom en rad med barn. Efter många år kommer en vildsint förkunnare förbi, Paulus. Jesus blir uppretad och avslöjar att han inte alls har dött och inte är någon Messias, men Paulus vägrar att lyssna på honom utan tänker fortsätta att förkunna den uppståndne Kristus.

På sista sidan visar det sig att hela detta lyckliga liv var en fantasi (eller frestelse) på korset. Nu är han beredd att fylla sin uppgift, som är att dö, och han avslutar sitt rop med orden Lamah Sabachtani. Att detta väckte anstöt är inte förvånande. Dessutom gjorde Kazantzakis den unge Jesus till snickare av kors för dödsdömda judar (i och för sig ett välfunnet sätt att markera hans isolering från den judiska gemenskapen), medan Maria är djupt olycklig och ständigt sörjer över sin galne son liksom över sin invalidiserade man.

En nyckelperson blir Judas, som väntar sig en verklig Messias, alltså en politisk befriare, men följer Jesus för att se vad som väl skall hända. När Jesus finner att han själv måste dö befaller han Judas att förråda honom. Läsaren kan tycka att dramat skulle ha blivit mer övertygande om Kazantzakis hade valt att dikta figurer fritt istället för att utgå från evangeliet, men skildringen av Johannes Döparen och hur Jesu kärleksförkunnelse blir allt strängare och dystrare har stor inre kraft.

Det ortodoxa prästerskapet ville få Kazantzakis åtalad för hädelse. Den katolska kyrkan satte upp romanen på sitt index över förbjuden litteratur. Kazantzakis svarade med ett telegram där han citerade Tertullianus: Ad tuum, Domine, tribunal appello. (Herre, jag vädjar till din domstol.) Allt detta kan verka bedrövligt och förvånande idag, men den som utmanar publiken får finna sig i att den reagerar.

Nästa roman, Frihet eller död, är på grekiska uppkallad efter huvudpersonen, Kapten Michalis. Det är ett revolutionsdrama med intensiv lokalfärg och en självfallen förtrogenhet med ett samhälle där blodshämnden dominerar. Handlingen utspelas 1889 under det sista av de misslyckade upproren mot den turkiska överheten på Kreta.

Personerna är många och insatta i komplicerade relationer inbördes, också kvinnorna, som spelar en större roll än annars i hans romaner. Hederskänslan är utvecklad till det extrema, samtidigt som hänsynen för människoliv är obefintlig. Att dö för en förlorad sak är det allra högsta. Detta är människor med fosterlandskärleken som en allt förtärande lidelse. För dem är Kreta ett levande väsen, en sörjande mor, vars lidande jämställs med Kristi plågor. Liksom Han uppstod hoppas de kristna kretensarna att Kreta måtte uppstå. Inför denna glödande kärlek och dess andra sida, hatet mot de turkiska erövrarna, har inga mänskliga hänsyn någon möjlighet att hävda sig, allra minst hos huvudpersonen. Det är en hjälte helt efter Kazantzakis’ sinne, totalt hänsynslös och totalt hängiven. Det var i en sådan miljö författaren levde som barn, och han gestaltar helt övertygande ett samhälle som nu ligger mindre än hundra år bakåt i tiden men som ändå kan verka mer främmande på läsaren än flertusenåriga högkulturer. Den kristna tron är en sida av den kretensiska lokalpatriotismen, och prästerna är politiker eller stridbara kämpar. Kristendom och Kretas frihetsvilja blir närmast synonyma begrepp.

Hans sista roman behandlar Franciskus, Guds lille fattiglapp, som den grekiska titeln lyder. Han var väl förtrogen med helgonets liv. Redan våren 1924 hade han blivit bekant med Johannes Jörgensen, och under den tyska ockupationen av Grekland översatte Kazantzakis bl.a. just Jörgensens biografi över Franciskus. Sin egen roman skrev och dikterade han under svår sjukdom men med envis skaparkraft.

Franciskus är kanske det mest älskade av alla helgon i kristenheten. Alltför ofta har dock bilden av honom förflackats till en falsk idyll, och han har reducerats till en djurens vän och en sorglös Guds speleman. Våra historiska källor visar en sträng asket, en kompromisslös förkunnare av den yttersta fattigdom. Den religiösa höjdpunkten i hans liv är stigmatiseringen, när Kristi egna sårmärken bryter ut på Franciskus’ kropp. Den Kristus som han vill efterlikna är den lidande. Hans Gud är (med Hebréerbrevets ord) en förtärande eld.

Detta förstod Kazantzakis väl genom sin förtrogenhet med den ortodoxa asketiska traditionen, och vad han själv fann hos helgonet skriver han i prologen: ”förebilden för den kämpande människan som i en oupphörlig och hård strid når upp till och uppfyller människans högsta plikt, högre än både moralen och sanningen och skönheten: att förvandla den materia som Gud har anförtrott henne och att göra den till ande.”

Berättaren i romanen är broder Leone, en kringvandrande gudssökare som ansluter sig till Franciskus och följer honom i alla svårigheter, i hunger och köld och fiendeland, men som aldrig rätt förstår varför denna oupphörliga stränghet mot kroppen är nödvändig. På så vis kan också läsaren se helgonets storhet utan att för den skull godtaga den hårda askes som för vår tid är svår att fatta. Den Kristus som ständigt driver Franciskus vidare till allt svårare offer är en skrämmande gestalt, en tiggare med genomborrade händer, och Gud är en avgrund man störtar i. Fattigdomen är total, och den kärlek som helgonet tafatt men glödande uttrycker har ingenting av mildhet. Ett särdrag är förhoppningen att Lucifer, den fallna ängeln, måtte bli förlåten och få återvinna sin forna härlighet.

Legendens beskrivning av de avgörande händelserna i Franciskus’ liv behandlas med en viss frihet. Underverken är få men påtagliga. Det är Franciskus själv och broder Leones oförstående men fullständiga hängivenhet för honom som dominerar framställningen. Utan någon närmare förklaring tar broder Elias makten över den växande ordensgemenskapen och utformar idéer som avgörande skiljer sig från Franciskus’ egna krav på fullständig fattigdom och kärlek. Romanen förmedlar den asketiska strängheten och samtidigt den obetingade kärleken till helgonet. Däremot undrar man hur en sådan människa kunde bli centrum för en förnyelse av det religiösa livet. Han är snarare den store enslingen än den omvändande förkunnaren.

Som komplement till legendernas knapphändigt skildrade episoder och som korrektiv till den idylliserade Franciskusbilden är romanen högst betydande. Just förtrogenheten med den grekiska traditionen har fört Kazantzakis nära Guds lille fattiglapp från Assisi.

Kazantzakis skrev en vital och medryckande prosa, full av gestalter som läsaren lätt engagerar sig för. På kritisk distans kan man visserligen fråga sig om inte patriotismen och frihetslidelsen alltför mycket sammanfaller med blodtörst och anarki. Någon känsla för offren möter man just inte; Manolios, den Kristus-liknande herden, är en tragisk hjälte, inte något offer. Kazantzakis hyllade övermänniskan, som i hans fattning vanligen är en upprorsman. Det kan röra sig om ett socialt och religiöst rättfärdighetspatos som hos Manolios eller ett nationalistiskt fiendehat som hos kapten Michalis – och annorlunda hos Judas – eller en allmän blodig vitalitet som hos de sjörövare som skymtar lite varstans. Det kan också vara asketernas oavlåtliga brottning med Gud. Kvinnorna föder barn och tillfredsställer männens sexualitet. Någon större personlighet far de sällan utveckla; kanske de mest intensivt skildrade kvinnorna är de lösaktiga byhororna, vanligen unga änkor, med sin otillfredsställda hunger efter en djupare kärlek. Maria Magdalena är väl den mest utförligt skildrade av dem.

När han tar upp kristna gestalter – både Jesus och Franciskus – är det hans förtrogenhet med den asketiska traditionen som ger dem karaktär.

Att brottas med Gud, att förandliga kroppen, att bli som en låga, det är den väg de går, människoandens blodiga uppförsväg mot Gud. Samtidigt är Kazantzakis’ världsbild solipsistisk: ingenting existerar utanför den egna hjärnan. Vad menade han med ordet Gud? Utan tvivel olika ting vid olika tillfällen, men kanske vackrast uttryckt i en bild som återkommer ett par gånger. ”Jag talade till mandelträdet och sade: Syster, berätta för mig om Gud. Och mandelträdet slog ut i blom.”

Biografiska fakta från Kazantzakis-numret av Nea Estia julen 1959