Har den föreställande religiösa konsten någon fram

I ett ständigt skiftande samhälle, där de religiösa föreställningarna har blivit alltmer ”privatiserade” (ett uttryck som inte far missförstås) är det svårare än tidigare att göra en offentlig sakral konst med anspråk på allmängiltighet. Under medeltiden var det betydligt lättare för teologer att formulera generella bildprogram, som sedan täckte kyrkornas interiörer och fasader. Det var ett både konkret och fantasieggande språk, som skar tvärs igenom alla geografiska gränser och klassbarriärer, och som måste ha ingett en viss trygghet trots det allvarsmättade innehållet. Idag kan det språket bara tolkas av ikonografer och specialintresserade amatörer. Med vad skall vi nu fylla våra kyrkor?

Två utställningar i Paris

Sommaren 1981 ägde två utställningar av modern sakral konst rum i Paris. Den ena i Sacré Coeurs dystert hangarliknande krypta, där det företrädesvis förekom figurativ konst i en mekanisk upprepning av expressionismen i början av detta sekel. Några försökte följa i Georges Rouaults mäktiga fotspår men borde inte ha gjort det. Det hela påminde om Giorgio de Chiricos sena religiösa målningar i våldsamma bjärta färgkontraster och böljande former men med ett ack så traditionellt innehåll. Om den konstnären gäller för övrigt, att han är betydligt mindre

öververklig i sitt religiösa måleri än i sina tidiga människotomma stadslandskap, som inte för intet kallas för metafysiska. Religiösa motiv ger ingalunda automatiskt religiös konst, det är en gammal sanning. van Gogh lyckas istället förvandla ett par potatisätare till nattvardsgäster, och Morandi en enkel vit skål till ett sakralt kärl.

På den andra utställningen, Salon Art Sacré, var innehållet betydligt mer skiftande och spände över flera kulturer. Istället för att envetet välja bibliska motiv ville man vidga gränserna och söka en viss andlighet. Det lyckades nu inte alltid, men utställningen som helhet var tankeväckande. Jag tvingades nämligen konstatera, att de figurativa/berättande målningarna genomgående var sämst, medan flera av de abstrakta verken förmedlade en stämning, en spänning, som jag gärna vill kalla för religiös. Mot det anekdotiska stod det blott anade. Vi fick själva gå verken till mötes och fullborda dem i vårt inre.

Att filma Bibeln

Utställningen väckte frågan, om det överhuvudtaget är möjligt idag att på ett trovärdigt sätt konstnärligt gestalta de bibliska berättelserna och samtidigt ge dem en religiös dimension. Hur målar man konkret Jesus, som går på vattnet, Uppståndelsen eller Himmelsfärden i dataåldern utan att det framstår som lustig kuriosa eller enfaldigt hokuspokus? Hollywood har med välkänd nit och ett enormt tekniskt uppbåd filmat Bibeln. Med dyrbara och avancerade fototricks är det inte alls omöjligt att få någon att gå på vattnet inför våra ögon. Men tror vi verkligen på undret, eller sitter vi inte bara där och funderar på hur teknikerna egentligen har burit sig åt. Det är svårt att föreställa sig, att en sådan film skulle kunna leda till en sannare och djupare förståelse av Bibeln.

Det låter som ett axiom att påpeka, att man inte kan filma och dokumentera mirakler utan att den stora dimensionen, das ganz Andere, helt går förlorad. En bleksminkad skådespelare, som blundar, ”uppväcks” inte ifrån döden. Han eller hon är bara mer eller mindre skicklig på att hålla andan. Det vet vi alla och blir inte gripna på djupet, även om vi säkert kan fälla en och annan tår för den goda sakens skull. Precis som på andra filmer med en gripande ”story”. Det går ju även att göra en rivig musical av hela frälsningsdramat, Jesus Christ Superstar, så slipper vi t.o.m. de besvärande tårarna och kan istället nynna med eller stampa takten med foten.

Det är lika svårt att idag i konsten på ett realistiskt sätt återge Bibelns innehåll och budskap. Vi blir helt enkelt för bundna och undrande inför de enskilda detaljerna. Genom att Jesus far ett alldeles bestämt, nästan fotografiskt utseende kommer han oss inte närmare utan försvinner istället allt längre bort. Historiskt-etnografiskt någorlunda exakta framställningar lägger dessutom snart två tusen år mellan oss och det som skildras, som därmed riskerar att framstå som sagor av samma värde som berättelserna i Tusen och en Natt.

Försök att omplacera berättelserna till modern miljö verkar också dömda att misslyckas, åtminstone om de blir alltför detaljerade. Vem vill se Maria Magdalena i fjolårets mode eller gamla bilmodeller på Jerusalems gator. I Vatikanens samlingar ingår en målning av Ottone Rosai från 1943. Mot krigets brinnande landskap hänger en korsfäst liten man i 40-talets trista gråa kostym. Konstnären har försiktigtvis kallat verket ”Den korsfästa människan”, och det är precis vad den föreställer: en korsfäst liten underhuggare, som det finns tusentals av i varje land, och som far betala räkningarna för de makthavandes storvulna planer. Målningen är ett viktigt memento mon i en tid av kaos, men som andaktsbild i en kyrka har den ingen funktion. Stor religiös konst föds ur de egna förhållandena och den egna våndan men måste samtidigt ha ett tidlöst drag, som gör den allmängiltig och höjer den över de tillfälligt rådande politiska förhållandena.

Samtidigt finns det en mycket stark folkligt förankrad längtan efter just påtaglighet i de religiösa framställningarna – en så stark realism att vi kan inbilla oss att vi själva är närvarande just då när det händer. Det byggs Lourdes-grottor runt om i världen och det genomförs passionsspel både i Oberammergau och i Mexico. Vi borde fråga oss varför. Speglar detta en brist på egen fantasi och inlevelseförmåga, på egna ställningstaganden? Allt finns ju där in i minsta detalj, och det är inte mycket att fundera på. Samtidigt är det, som tidigare nämnts, en helt igenom bedräglig verklighet såväl profan som religiös. Vi vet alla att skådespelarna sminkar av sig och går hem, och att de detaljrika grottorna är falsarier. Denna låtsaslek övertygar varken oss eller icke-troende. Snarare styrker det dem i deras uppfattning, att det bara rör sig om lögner och illusioner eller, med en mildare bedömning, om ett systematiskt självbedrägeri.

Den svenske konstnären Carl Kylberg kunde inte teckna Jesus ansikte. Han försökte vid ett flertal tillfällen men var uppenbarligen så bunden och förlamad av traditionen, att han ritade en konventionellt vacker Kristus enligt de mönster, som föddes ur den antika traditionen och har finslipats under årtiondena, men som ingenting har att göra med den historiske Jesus. Klokt nog ansåg tydligen Kylberg själv detta och lät Jesus i sina många religiösa målningar helt sakna anletsdrag. Ansiktet är bara en tom ljus fläck, på vilken var och en kan projicera den egna Kristusbilden. Det är en religiös ram, en stämning, som konstnären vill förmedla inte minst via färgerna. Resten överlåter han åt oss.

Medvetet fragmentarisk

Den starkaste religiösa konsten tycks idag vara antingen sammanfattande eller medvetet fragmentarisk. Guido Rochas ofta avbildade torterade Kristus (1975) på korset är trots den skenbara realismen i första hand en intill outhärdlighet driven tolkning av lidandet, som binder oss samman genom tiderna som individer och med den Korsfäste. Andra stora konstnärer har istället använt sig av pars pro toto, låtit delen symbolisera helheten. Alfred Manessier mediterar i sina målningar över törnekronan och låter den bli ett samlande begrepp för hela Passionshistorien. Fernand Leger visar oss på Kristi tomma klädnad i sina glasmålningar i Audincourt. Vi ser bara spåren, inte Frälsaren själv. Kanske kommer vi också att tänka på lärjungen, som lutade sig in i graven och såg linnebindlarna ligga där – ”och han såg och trodde”.

Diskussionen, om abstrakt konst far förekomma i kyrkorna eller inte, var mycket häftig inte minst i Frankrike men tillhör nu det förflutna. Istället kan man nästan notera en helomvändning från kyrkligt håll på denna punkt. Abstrakt konst kan nämligen missuppfattas och förvandlas till oskyldig ornamentik, som varken förargar prästerna eller församlingen. I våra i och för sig mycket estetiska moderna svenska kyrkor fylls interiörerna med vackra vävar och kormattor, som var och en av oss med glädje skulle kunna ha hemma i vardagsrummet. Endast placeringen i kyrkorummet rättfärdigar den sakrala benämningen. Med alla dessa ombonade textilier och IKEA-ljusa inredningsdetaljer riskerar mystiken att försvinna ur kyrkan och även besökarna med den. De har ju lika ”mysigt” hemma framför TV:n.

Det är därför mycket viktigt att understryka, att religiös konst aldrig är non-figurativ, dvs. ickeföreställande. Religiös konst kan vara mer eller mindre abstrakt men måste ha en ursprunglig förankring i evangelierna eller i trosupplevelser. Den utgår inte från ingenting utan ifrån någonting genomgripande, som har abstraherats. Med färger kan en stor konstnär som Jean Bazaine mycket väl tolka de sju sakramenten, så som har skett i S. Severin i Paris. Formmässigt har han dessutom tagit upp kyrkans flamboyanta gotiska valv och låtit fönstrens färgfält vrida sig extatiskt upp mot himmelen, i bön.

Litteratur

I sin bok ”Jesu liv i konsten” (1973) har Patrik Reuterswärd framför allt använt sig av äldre tiders konst men även tagit med några moderna exempel. För övrigt finns på svenska så gott som ingen litteratur på det här området, men jag vill gärna åtminstone lämna några internationella referenser:

Couturier, M.A.: Art et Liberté Spirituelle, Paris 1958

Henze, Anton: Kirchliche Kunst der Gegenwart, Recklinghausen 1954

Henze, Anton: Das christliche Thema in der modernen Malerei, Heidelberg 1965

Ledergerber, K: Kunst und Religion in der Verwandlung, Köln 1961

Pichard, Joseph: L’art sacré moderne, Paris 1953 Priebe, Hermann: Das Christusbild in der Kunst des 19. und 20. Jahrhunderts, Halle 1932 Regamey, P.R.: Art Sacré au XXe siècle? Paris 1952

Satzinger, Otto: Zur kirchlichen Kunst der Gegenwart, München 1961

Schreyer, Lothar: Christliche Kunst des XX Jahrhunderts in der katholischen und protestantischen Welt, Hamburg 1959

Sjöberg, Yves: Mort et resurrection de 1’Art sacré, Paris 1957