Hoppets uppror

Apostlagärningarnas tjugotredje kapitel för oss in i en rättssal. Svarande är Paulus från Tarsos. Vad målet gäller formulerar han själv: ”Det är för hoppet som jag nu har ställts inför rätta.”

Vi ställs inte inför rätta för vårt hopp. Å andra sidan tas det också mindre och mindre på allvar. Så långt är man enig, alltifrån borgare till marxister: religion är en privatsak. ”Kanske”, säger vår kyrkas dokument om hoppet, ”kanske har vi anpassat oss för mycket och påtagit oss en funktion och intagit en plats som inte bestämts av Guds vilja utan av en mysterielös självbevarelsedrift inom ramen för det totala behovssamhället och försvurit oss åt plikten att friktionsfritt hålla dess processer i gång.”

Det finns ett ord, i vilket hoppet som är i oss och den räkenskap vi skall avlägga för det (jfr 1 Pet 3:15) förenas till ca, ett ord som tecknar en väg: efterföljelse. ”Efterföljelsen är nog”, konstaterar dokumentet – nog som kännetecken på vår identitet. Det innebär ingen uttunning eller reduktion av tron. Ty efterföljelsen rör vid kristendomens själva sanningskärna och är den väg på vilken vi lär oss vad som är Guds vilja. För att framträda i sin sanning måste all lära och trosbekännelse omsättas i praxis. Själva den kristna tron är en vandring: en efterföljelse som synoptikerna säger, ett lopp som Paulus uttrycker det.

Det är alltid genom att gå en väg, vara satta i rörelse, som vi ”lär känna Gud”. De gamla israeliterna lärde sig vad Guds vilja var genom en historia av uppbrott, motstånd, omvändelse och befrielse. Och det är genom att gå en väg som vi ”lär känna Kristus”: en hemlighetsfull historia där något satts i rörelse för vår skull. Denna historia är ingen underhållning, den är riskabel. Den inbjuder oss inte bara att tänka efter utan att gå efter. Bara när vi inlåter oss på denna väg far vi se att den är vår räddning.

Men vart för det oss, till vad driver oss detta messianska hopp?

Motstånd

”Det är för hoppet som jag har ställts inför rätta”, sade Paulus. Hur hade det kunnat gå därhän? Hade inte just han anvisat en väg som borde leda till att man kunde undvika varje kollision med världen och dess fördomar? I sitt brev till romarna kräver han kategoriskt: ”Anpassa er inte efter denna världen” (Rom 12:2). Betyder inte det: håll er utanför, låt er inte involveras? Kristendomen har med en sådan tolkning kunnat bevara sitt hopp intakt. Ändå: ”denna världen”, som vårt hopp inte får konformeras med eller underkasta sig, den är alltid en alldeles konkret och bestämd värld, en bestämd historisk totalsituation. Dess myter kan man inte dra sig undan utan att samtidigt göra motstånd mot dem. Man kan inte besegra dem utan att angripa dem. De kristnas hopp innebär därför alltid också motstånd mot en bestämd gestaltning av världen, uppror i en konkret historisk situation. Därmed är och förblir hoppet riskabelt. Vårt hopps vägar leder inte till samhällelig och politisk neutralitet. Det messianska hoppets nonkonformism syftar inte till elitär avskurenhet och likgiltighet för världen. Vi kristna är inga stoiker! Och kristendomen är snarare en slavarnas religion än eliternas: den ger dem hopp, reser dem upp och befriar dem, eftersom den står emot såväl absolutifieringen av jordisk makt som absolutifiering av dem mänskliga vanmakten. Kanske är det därför som det messianska hoppet i dag blommar upp på nytt i de fattiga kyrkorna.

Dokumentet talar om ”samhälleliga kontrasterfarenheter” till vårt hopp. Dem gäller det att inte bara lägga märke till. Vårt hopp måste leda oss till motstånd och uppror mot dem. Dokumentet antyder på vad sätt:

Hoppet måste få oss att göra uppror mot den värld där mysteriet utplånats, öppet eller omärkligt. Därmed måste vi göra uppror mot något av det centrala i modernt tänkande:

– mot den värld i vilken till och med teologer anser att de måste tala om ”Guds död”;

– mot den värld där våra själar mer och mer kolonialiseras av anonyma strukturer och system som bygger på en tillvaro utan mysterium;

– mot den värld som betraktar sin egen utveckling som en uppgörelse med allt mysterium och som frambringar en människa tömd på mysteriet: oförmögen att sörja och låta sig tröstas, alltmer oförmögen att komma ihåg och därför också mer manipulerbar än någonsin, allt värnlösare mot banaliteter, en människa som ytterst finner ”lycka” bara i frihet från längtan och lidande.

Uppror

Det gäller att försöka få bort den människobild som i dag är förhärskande överallt och som står i vägen för en fredens kultur i världen: den faustskprometeuska människosyn för vilken idealet är en människa utan sorg och lidande, skuld och död. Men vårt hopp måste också rikta sig mot de fördolda myterna i den moderna världen:

– förtjänstmyten, vars herravälde redan sedan länge har nått ner till vårt samhälles grundvalar och som till sist ruinerar alla dygder som man inte far något för: sådana som offervilja och tacksamhet, vänlighet, sorg, tröst och förlåtelse;

– oansvarighetsmyten, som inte föder mer frihet utan bara mer apati;

– den myt som framför allt ligger i det europeiska utvecklingstänkandet och som intalar oss att vi är höjdpunkten av den mänskliga artens historia, den samhälleliga evolutionens zenit, och att andra kulturtyper och identitetsmönster måste betraktas som mer eller mindre underutvecklade.

Vårt hopp riktar sig också mot den fullständiga förtvivlan inför framtiden. Hoppet är sedan länge inget modeord i den kristna vokabulären. Just därför kan det kanske i dag tas fram och göras till ett huvudord och förtydligas. Den som hyser ett rent utvecklingsoptimistiskt hopp gör sig själv till en lögnare. Det finns tusen skäl att inse att vi går under om allt bara fortsätter som hittills: en undergång i en explosion mot armodet och förtrycket i världen eller i en explosion vållad av vapen och kapprustning. Kollektiv ångest tär på själarna. Melankoli förlamar engagemanget. Tidigare aldrig så framtidsinriktade borgare bekymrar sig nu så till den grad för framtiden att de inte skulle vilja vara sina barnbarn.

Just detta fördolda de vuxnas adjö till den framtida världen, denna oansvarighetsförklaring inför faran som hotar, den träffar ungdomen särskilt hårt och fataliserar den mer och mer. Inte så egendomligt då om unga människor känner sig som en No-Future-Generation …

Vårt hopp måste göra uppror mot just denna ångest. Det gäller inte att bortförklara ångesten. Tvärtom måste vi tillstå och tillåta den – i kraft av det hopp som till sist riktar sig mot Gud och därför tror att det ytterst går att säga ja till världen. Vårt hopp leder till bearbetning av ångesten. Det kämpar mot den fatala stabilisering av rådande förhållanden som blir följden av offentlig bortträngning av ångesten. Just det slagets självhävdelse leder obönhörligt till katastrof. Allt fortsätter ju bara som hittills. Ingen av oss kan och far längre förhålla sig som hittills eller leva som hittills – och det gäller oss alla, inte bara unga människor. Ordet omvändelse, efterföljelsens närmaste släkting, far i dag en praktisk och politisk dimension.

Omvändelse som konkretisering av hoppet

Det kristna hoppet vill ge oss nya ögon. I hoppet ser vi Guds rättfärdighet mot levande och döda, segrare och besegrade. Och därför kan vi inte längre betrakta det massiva eländet i världen bara som en utvecklingsfråga. Hoppet driver oss till att betrakta oss själva och våra förhållanden med våra osynliga offers ögon. Just dessa arma och elända får dagligen betala priset.

Hoppet måste leda till praktiserad rättfärdighet, till motstånd mot orättfärdigheten i världen, mot orättvisorna mellan oss och Tredje världen men också mot orättfärdigheten i vårt eget samhälle. Sådant uppror är inte bara en social yttring av vårt hopp utan tillhör själva hoppets innersida. Ytterst har det sin grund i tron på de dödas uppståndelse och Guds rättfärdiga dom.

Hoppets uppror riktar sig slutligen mot den borgerliga världens dominans i oss själva och mot försöket att praktisera kristendomen som en borgerlig religion. Misstanken att kristendomen blivit en borgerlig religion är inte bara ett påfund. Har vi verkligen lyckats bevara något av det messianska främlingskapet gentemot den borgerliga världen, något av det som evangeliet kallar ”själen” eller ”livet”, gentemot vår värld av konsumtion och ägande? Eller har vi inte mest bidragit till dess konsolidering? Varför är till exempel vi kristna i regel mer rädda för ateisten Marx än för ateisten Freud? Kanske därför att Marx ville åt vår egendom men Freud ”bara” vår själ? …

J.B. Metz, professor i fundamentalteologi i Münster, var huvudförfattare till den västtyska synodens dokument om hoppet (En trosbekännelse för vår tid, Signum 1976:4). I ett föredrag hösten 1982, varur denna artikel ger ett utdrag, förde han temat vidare

Övers. i utdrag Ander Ekenberg