Inför den allkristna fredskonferensen

I ett memorandum som bifogats inbjudan till den allkristna fredskonferensen i Uppsala och i Stockholm den 20-24 april framställer den inbjudande kommittén, i vilken ledande representanter för Nordens kristna kyrkor och samfund ingår, målsättningen på följande sätt:

1. Konferensen vill söka ett svar på frågan om inte såväl användning av kärnvapen som tillverkning och hot om användning är ett brott mot Guds vilja …

2. Konferensens syfte är att ge uttryck åt kyrkornas gemensamma engagemang i kampen för freden för att i möjligaste mån kunna utöva påtryckningar på ledande politiker och statsmän att vidta konkreta åtgärder för avspänning och nedrustning.

Konferensen skulle vilja sammanföra ledande kyrkomän för att utarbeta ett manifest rörande fred, nedrustning och överlevnad med särskild hänsyn till nukleär nedrustning och i förhoppning att dessa nyckelpersoner sprider budskapet i sina kyrkor och länder. Konferensens syfte är däremot inte att grunda en ny, ekumenisk rörelse.

3. Konferensen eftersträvar samförstånd i följande frågor:

a. Konkreta krav till världens makthavare att vidta åtgärder för en definitiv rustningsbegränsning.

b. Ett handlingsprogram för världens kyrkor som ger uttryck åt ett globalt kristet engagemang för fred och nedrustning.

Kommittén är medveten om att denna målsättning ställer höga anspråk och att konferensen därmed framstår som ett första försök att ge impulser till samordnade kristna fredssträvanden världen runt. Samtidigt väcker den viktiga frågor värda att närmare belysas.

Med hänsyn till problemens ytterst komplicerade karaktär och i beaktande av att det också inom de kristna samfunden finns divergerande uppfattningar borde denna målsättning från första början ses i nära samband med dagens olika kristna fredsinitiativ. Först i detta perspektiv kan konferensens möjligheter och gränser nyktert bedömas.

Fredsinitiativ i dagens kristna kyrkor och samfund

Här är givetvis inte tillfälle att ens försöka förmedla en bild av de kristna kyrkornas och samfundens initiativ för fred och nedrustning och deras mångfaldiga insatser under senare år i detta hänseende. Mest markant torde i detta sammanhang vara det gensvar de har fatt från breda skikt av kyrkfolket som engagerat sig på olika sätt i fredsrörelserna.

Samtidigt borde man emellertid inte glömma hur olika sinsemellan ställningstagandena från kyrkligt håll har varit. Ärkebiskop Runcie av Canterbury förklarade i ett föredrag i början av året att han aldrig skalle kunna samtycka till en nukleär motattack som svar på ett nukleärt angrepp. Å andra sidan avböjde han en ensidig brittisk kärnvapennedrustning. Han framställde avskräckningen som ”en nödvändig etapp” i förhållandena mellan Sovjetunionen och Västerlandet. Sedan dess har även den anglikanska kyrkans synod avvisat en rapport som rekommenderade en ensidig brittisk kärnvapennedrustning.

En deklaration från det Reformerta förbundets ledning i Västtyskland sommaren 1982, Bekännelse till Jesus Kristus och kyrkans fredsansvar, anser däremot att Natobeslutet beträffande stationering av atomvapen i Förbundsrepubliken och atomvapen överhuvudtaget ställer den kristne inför en trosavgörelse (status confessionis) som gäller ”att bekänna eller förneka evangeliet”. Denna deklaration vänder sig inte minst mot en fredspromemoria av den Evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD) som medger att såväl ett avstående från atomvapen ”som även ett deltagande i försöket att säkra freden i frihet genom lagring av atomvapen kan betecknas som ett (ännu) möjligt kristet handlingssätt”.

Det under senare tid mest uppmärksammade kyrkliga dokumentet i frågan är den amerikanska katolska biskopskonferensens herdabrev Fredens utmaning – Guds löfte och vårt svar som i skrivande stund föreligger i ett andra utkast och som skall antas slutgiltigt och publiceras i början av maj. Däri förklarar de amerikanska biskoparna: ”I beaktande av vittnesutsagor och av våra egna undersökningar, överväganden och alla konsultationer är det för oss en tvingande moralisk konsekvens att förklara: Vi avvisar atomkriget. Men vi känner oss förpliktade att ställa vårt omdöme i relation till de specifika faktorer som utgör det nukleära problemet.” Biskoparna förklarar att de med all klarhet inser det nukleära systemets ”vanvett”, att de emellertid är osäkra när det gäller hur detta nej till atomkriget skall kunna omsättas i personliga och politiska avgöranden vilka kan leda till en politik och en internationell ordning som står i bättre samklang med Guds rikes värderingar.

Vi skall nedan återkomma till denna förklaring som – inte minst genom det sätt på vilket den argumenterar – ger anmärkningsvärda infallsvinklar för hela freds- och nedrustningsfrågan utifrån kristna förutsättningar.

Dessa ställningstaganden – som givetvis kunde kompletteras betydligt – pekar å ena sidan på ett fördjupat medvetande om de kristna kyrkornas ansvar för freden och alla åtkomliga etiska vägar till den. Å andra sidan blir det synligt hur åsikterna går isär inte bara i de praktiska konklusionerna utan också, åtminstone delvis, i den principiella synen på kristna fredskrav. De kristna kyrkorna och samfunden tycks än så länge sakna en genomarbetad och entydig fredsteologi och -etik, ett faktum som kan förklaras – om än inte rättfärdigas – av den aktuella fredsproblematikens komplexitet på olika plan. Frågan inställer sig då, om inte ”ett handlingsprogram för världens kyrkor som ger uttryck åt ett globalt kristet engagemang för fred och nedrustning” förutsätter ett tålmodigt och långvarigt arbete för att finna en grundval för ett sådant gemensamt handlande. Här finns en problematik som man inte kan förbise.

Kyrkornas möjligheter

Kyrkan skall inte uppfatta sig som ”pressure group” i sina fredsinitiativ och i sin strävan att verka för nedrustning. Andra vatikankonciliet har i sin pastoralkonstitution Kyrkan i världen av i dag gett ett perspektiv av programmatisk betydelse: ”I våra dagar då människorna gripits av beundran för sina egna upptäckter och sin egen makt, ställer de sig emellertid frågande – ofta med ångest – inför världens nuvarande utveckling. Deras frågor gäller människans plats och uppgift i världsalltet, meningen med hennes individuella och kollektiva strävanden och slutligen med tingens och mänsklighetens yttersta bestämmelse. Konciliet … kan följaktligen inte ge ett mer talande bevis på sin samhörighet med, sin respekt för och kärlek till den gemenskap mellan alla människor … än genom att inleda ett samtal med världen ont dessa olika problem” (nr 3). Detta gäller i hög grad även den aktuella fredsproblematiken där kyrkan törst och främst måste inleda en dialog om de mångfaldiga frågor som föreligger här. Endast så tycks kyrkan överhuvudtaget ha en chans att bli hörd.

Det är anmärkningsvärt hur de amerikanska biskoparna har tillämpat just detta tillvägagångssätt i sitt brev Fredens utmaning. Med råtta har man karaktäriserat det på följande sätt: ”Om den slutliga utformningen troget kommer att bevara tonen i de två föregående utkasten kommer inte bara tillblivelseproceduren utan även slutresultatet att ha karaktären av dialog. Herdabrevet som det framstår i utkast kan beskrivas som ett lärodokument i betydelsen ett gemensamt och reellt deltagande i sökandet av sanningen. Brevet som sådant är modest i sina anspråk: ’Detta herdabrev är snarare en inbjudan till att fortsätta det inledda arbetet med att finna nya etiska värderingar i fråga om krig och fred än en slutgiltig syntes av sådana värderingar’. Inga direktiv, inga absoluta samvetsförpliktelser. Dokumentet erbjuder ett vägledande ord men är ingalunda det sista ordet om krigs- och fredsproblematiken i atomåldern” (The Month 1983:2).

Brevet har under sin tillkomst underkastats en bred interdisciplinär dialog med teknologiska, strategiska och politiska experter. T.o.m. State Departement hade tillfälle att yttra sig. Även det katolska kyrkfolket inbjöds att delta i formuleringsprocessen med sina synpunkter och sin kritik. Vid ett toppmöte i januari i år i Rom jämförde de amerikanska biskoparna slutligen sitt dokument med representanter för europeiska biskopskonferenser för att än en gång kunna precisera sin syn. Deras syfte är inte att förmedla kasuistiska lösningar utan att framlägga en syn på de etiska värden som står på spel i atomrustningen. Redan nu tycks det bli klart att knappast något annat yttrande från kristet håll kommer att framstå så trovärdigt som detta dokument – just på grund av den nya dialogkaraktären i tillkomstprocessen.

Några etiska överväganden

Den kommande allkristna fredskonferensen vill samla företrädare för kristna samfund och kyrkor runtom i världen för att i bön och gudstjänst söka hopp, tröst och inspiration. Men därutöver vill den också söka ett svar på frågan om inte kärnvapen som sådana är ett brott mot Guds vilja, och i samband med detta dryfta konkreta förslag om ömsesidiga förhandlingsavtal och/eller unilaterala initiativ för nedrustning som etappmål.

Förvisso berörs här betydande etiska frågor. Men man borde vara medveten om att det i dessa frågor alltefter den konkreta situationen finns avsevärda åsiktsbrytningar inom de kristna kyrkorna och samfunden. Redan Paulus VI betonade därför i Octogesima adveniens (1971): ”Då villkoren är så olika är det svårt för oss att yttra oss på ett sådant sätt att det vi säger gäller för alla, eller att föreslå en lösning som gäller för alla. Det är heller inte vårt syfte eller vår uppgift. De kristna måste själva analysera det egna landets situation, se den i ljuset av evangeliets oförgängliga ord och göra principiella överväganden för sin bedömning” (nr 3). Konkret säger därför exempelvis de amerikanska biskoparna i Fredens utmaning ett klart nej till kapprustningen. Men samtidigt medger de: ”Vi ser betydligt mindre klart hur vi skall kunna översätta detta ’nej’ till atomkrig till sådana personliga och politiska val som kan leda oss i en ny riktning.” Man har därtill helt riktigt anmärkt: ”Moralteologer har länge påpekat nödvändigheten av att kyrkliga dokument är känsliga på en viss punkt, nämligen när det gäller att skilja mellan normer som formulerar allmänna värden och normer som är värderingar i en speciell situation. Möjligheten till misstag eller behovet av reservationer är mycket större när man tränger in i enskilda fall. Även om MX-missiler skulle höra till den kategori vapen som biskoparna motsätter sig, tillåter en fortsatt diskussion mellan dem som bejakar och dem som går emot biskoparnas preliminära bedömning.” (The Month).

Man borde alltså för närvarande och i fråga om nedrustningen av kärnvapen m.m. medge att det i den konkreta tillämpningen av kristna värden kan finnas olika legitima möjligheter för det kristna samvetet. En etisk dogmatism i dessa mångskiktiga konkreta frågor tycks därför för ögonblicket vara olämplig.

Konsekvenser för kristna kyrkor

Med hänsyn till den kommande fredskonferensen är det kanske av vikt att än en gång precisera kyrkans uppgift i fredsfrågan såsom vi ser den. Det är inte kyrkans uppgift att ägna sig åt politik eller att delta i politisk aktion. Däremot skall hon av all kraft ge ett etiskt bidrag till nationernas diskussion om internationell och militär politik och på så vis medverka till och försöka ge en hjälp till utformningen av ett politiskt handlande.

Denna syn har inte minst inomkyrkliga konsekvenser. Kyrkan är en institution som skall fostra samvetena så att människor skall kunna urskilja Guds ledning i sitt handlande i det privata och offentliga livet. Mitt i vår tids komplicerade frågor kräver en sådant etiskt fostran en öppenhet från kyrkans sida för en sökande attityd. Moralisk fostran kräver på så vis ofta en process av rättelse och försök att uppnå djupare insikt. När det gäller den konkreta tillämpningen av bestående mänskliga värden just rörande krig-fred-problematiken är kyrkan ständigt på väg, ständigt i behov av fördjupad insikt om evangeliets krav. Kyrkan kan inbjuda till eftertanke, till bön och inte minst skall hon vara lyhörd för i vad mån ett ”fredshandlande” skall kunna bli mera medvetet och aktivt. Ett yttrande eller en fredspromemoria kan därför inte vara resultatet av den kommande konferensen utan en början till ett djupare medvetande och ett aktivt fredsansvar. Här borde konferensen kunna visa sin trovärdighet.