Informationer – Etiopien, FN-konferens, Maksymilia

Etiopien

Följande antireligiösa direktiv från den etiopiska regimen till de politiska kadrerna illustrerar väl nivån på den kampanj mot religionerna som pågår i landet. Dokumentet var hemligstämplat men har smugglats ut ur landet och översatts från amhariska och även publicerats i septembernumret av den engelska tidskriften the Month.

”Det etiopiska folket har framgångsrikt kunnat anteckna betydande segrar ända sedan februari 1974 när det reste sig som en man mot den feodalborgerliga samhällsordningen. Det störtade en utsugarklass av reaktionära feodalbyråkrater och medlöpare till imperialismen som under hundratals år hållit det i fullständig underkastelse. Över deras lik och de spillror de lämnade efter sig, har det befriade folket nu gripit sig verket an att bygga ett nytt Etiopien.

Genom erfarenheter gjorda av de socialistiska vägröjarna och särskilt av Sovjetunionen – socialismens ärevördiga fader – har kampen för ett nytt samhälle nått ett nytt höjdmärke och fått ny vikt. Det tillkommer därför oss att utpeka våra klassfiender och sådana som kan förmodas ställa hinder på vår revolutions framstegsväg och att behandla dem därefter.

Ett sådant hinder utgör ämbetsmannaklassen och dess sinnesart. Då den främst utformats för att tjäna den gamla ordningen, är den feodalborgerliga ämbetsmannaklassen i överensstämmelse med sin natur bakåtsträvande och revolutionsfientlig. I insikten om detta har Lenin inskärpt att ”en följdriktig, lång, svår och framför allt skicklig kamp” är nödvändig innan den antibyråkratiska kampen kan sägas ha uppnått sina slutliga målsättningar. Mycket mer återstår att göra, och det kommer att bli nödvändigt att stegra kampen.

Syftet med föreliggande genomgång är att påvisa religionens antirevolutionära natur och betona nödvändigheten av att rycka upp religionen med rötterna.

Med hänsyn tagen till de framhållna övervägandena, bör kampanjen för att utplåna religionen försiggå enligt följande:

Del 1: Åtgärder som skall vidtas i kampanjen mot kristna kyrkor

1. De viktigaste historiska klostren och kyrkorna bör stegvis göras om till museer, varav de förtryckta massorna kan dra värdefulla kunskaper. Listan bör särskilt omfatta klostren och kyrkorna i Aksum, Debre Damo, Lalibela, Debre Libanos och Zuqualla liksom de främsta klostren i Gojam, Gondar och Wollo samt viktiga kyrkor i Addis Abeba.

2. Åtskilliga viktiga samlingar av religiösa böcker finns i ett antal kyrkor och kloster. Bland dem skall man finna Konungarnas bok, Mirakboken, Yareds musikbok, Senksar, Tsome Digua, Helgonens liv m.fl. I stort sett stödjer dessa böcker en åskådning som möjliggjort den feodala utsugningen. Alla sådana böcker bör tas i beslag.

3. I åtskilliga av de viktiga kyrkorna och klostren finns gamla och oskattbara altarkläden och mässkläder liksom andra konstverk. Offentlig förevisning av dem vid kyrkliga gudstjänster och högtidligheter innebär en avsiktlig förolämpning mot de förtryckta massorna. Bortsett från det minsta möjliga som behövs för mässfirning, bör alla sådana kyrkosaker samlas ihop och skickas till säkert förvar i vänskapliga länder eller – ifall detta inte låter sig göra – förstöras.

4. Den sittande patriarken i Etiopiska ortodoxa kyrkan kommer från den förtryckta klassen. Han kan därför styras med skicklighet och göras till ett ovetande redskap för den antireligiösa kampanjen. Han har redan i en predikan förklarat att Kristus själv har förkunnat socialismen. Han bör uppmuntras till att vidareutveckla och sprida detta budskap. Präster och församlingsanställda som kan beräknas ge spridning åt vanföreställningen om förenlighet mellan kristendomen och kommunismen bör omsorgsfullt väljas ut och insättas så nära patriarken som möjligt.

5. Förutom åtgärder beräknade att försvaga kyrkans oberoende inkomstkällor, bör mått och steg vidtas för att inskränka tillgången på, och sedan bit för bit utmönstra från marknaden, sådana ämnen – såsom vax och russin (de senare brukade till jäsning av nattvardsvin) – som behövs vid kyrkliga gudstjänster och bruk.

6. Regelmässiga deltagare i gudstjänster bör utpekas genom ett nät av meddelare och systematiskt avrådas från fortsatt närvaro genom en förening av följande åtgärder: oförtäckt erbjudande av penninguppmuntran, hot om indragning av mattilldelning samt arbetstillfällen.

7. En omsorgsfullt driven mediakampanj bör genomföras som något av det viktigaste. Propagandalinjen bör betona följande: a) att världen vi lever i, är en värld av gripbar verklighet och materiella uppgifter och inte andliga, såsom de otillförlitliga bakåtblickande reaktionärerna vill få oss att tro; b) att religionerna alltid är ett hinder för befrielsen av förtryckta folk.

För att undandra kyrkorna möjliga sökande till prästkallet och avskräcka i synnerhet de unga kandidaterna från att tjäna som mässbiträden och lekmannamedarbetare, bör en medveten ansträngning göras för att avhålla sådana från att fullfölja en andlig kallelse genom att erbjuda dem lockande utsikter i andra sysslor.

Del 2: Åtgärder tänkta mot moskéer

Islam kan bli ett lika stort hot mot revolutionen som kristendomen. Arabländernas ökade oljevälstånd har givit islam ny livslängd och förnyad kraft. Om också muslimerna på det hela taget är färre till antalet än andra förtryckta folkgrupper, så har islam lika väl som kristendomen alltid lagt ett kuvande grepp om sina förtryckta anhängare. Vidare erbjuder islam lika mycket som kristendomen ännu ett samlingstecken under vilket reaktionens och kontrarevolutionens krafter idag samlas.

Men i fullföljandet av den antireligiösa kampanjen bör vissa realiteter beaktas och taktiska anpassningar i enlighet därmed göras. Revolutionen hotas idag genom ökat imperialistiskt ränksmideri. Den kan idag inte kosta på sig att skapa oro på vissa håll. Därför förordas att kampanjen mot islam uppskjutes till ett annat skede av revolutionen, när fruktan för motverkande muslimer i radikala arabländer inte längre kommer att vara någon viktig faktor.

Men under mellantiden bör ingen möda skys för att vålla söndring mellan de båda läger som samlas under var sitt samlingstecken.”

FN-konferens i Wien

Att dramatiska demografiska förändringar förväntas ha ägt rum om några decennier är sedan länge känt. Ålderspyramiden står snart på huvudet. Antalet gamla ökar medan ungdomarna blir allt färre. FN samlade en konferens i Wien i somras för att dryfta hithörande frågor och för att utarbeta ett internationellt aktionsprogram om gamla människors sociala och ekonomiska trygghet och deras ställning i samhället. Ramvillkoren för en sådan aktionsplan var många och i mångt och mycket desamma som när internationella FN-konferenser avverkade kvinnoår, barnaår, handikappår. Goda lösningar förutsatte alltså både fred och nedrustning, frihet från förtryck, en rättvis samhällsordning, inflationsstopp samt att den akuta internationella ekonomiska krisen snarast löstes. Detta försummade inte kritiska deltagare att påpeka.

I utvecklingsländerna, vars representanter dominerade konferensen till antalet, räknar FN:s statistik för närvarande 15 % barn under fem år och endast 6 % äldre än 60 år. Prognosen för år 2025 är 9 % småbarn resp 12 % äldre än 60 år. I industriländerna utgör befolkningen över 60 år idag 15 % och 2025 beräknas 23 %. Andelen under 15 år sjunker under motsvarande tid från 25 till 20 %.

Tvärtemot gängse ”socialistiska” standardformler hävdade Tredje världens företrädare att det primära ansvaret för de gamla ligger hos familjen. På samma franka sätt som industriländernas företrädare tidigare rått Tredje världen att bemästra de sociala problemen genom att reducera födelsetalen var det nu västvärldens tur att ta emot råd. Den thailändske representanten uppmanade t.ex. att återgå från den moderna ”disco-kulturen” till den traditionella storfamiljen. Även andra u-landsföreträdare menade att här fanns den humanaste formen för omsorg om de äldre. Ingen representant för Tredje världen beklagade bristen på sociala institutioner men många uttalade sig föraktfullt om så inhumana inrättningar som socialförsäkringssystem och ålderdomshem. Motargument saknades inte: ”Så länge det endast finns tre verkligt gamla personer i en afrikansk by kan dessa vara privilegierade och beundrade och ingen ser dem som en belastning, men om det i samma by sitter 300 gamla uppstår förargelse och missunnsamhet.”

Konferensens statistiska material var stort. Några exempel: År 2025 beräknas totalt 1,12 miljarder vara över 60 år. 1950 var motsvarande siffra endast 215 miljoner. Det är en femfaldig ökning som motsvaras av en trefaldig ökning av hela befolkningen. Mest markant blir ökningen i Tredje världen från 120 miljoner (1950) till 800 miljoner (2025). 75 % av alla över 60 år befolkar då vad vi idag kallar u-länder. Merparten är kvinnor. Idag finns ungefär lika många gamla män och kvinnor i dessa länder men med import av en civilisation som västvärldens följer att det går 74 män på 100 kvinnor. Genomsnittsåldern är då beräknad till 70 år i st.f. dagens 47.

Att framtiden är nära och rör alla framhölls genom att konstatera att 2025 års 60-åringar i år fyller 17 år. Då är det vi som är 80-åringarna, som statistikerna uttryckte det.

Fördelningen mellan landsbygds- och stadsbefolkning kommer att förändras. I i-länderna bor nu ungefär två tredjedelar av de gamla i städer. År 2000 har andelen stigit till tre fjärdedelar. I u-länderna pågår en inflyttning till städerna av unga familjer som söker arbete och de gamla blir ofta kvar på landet. Om 25 år kommer även i u-länderna, just pga. denna omflyttning, majoriteten av de gamla att bo i städerna utan den möjlighet till sysselsättning och försörjning som jordbruket erbjuder även under relativt ogynnsamma omständigheter.

Förändringen i kvoterna försörjare och försörjda medför andra svåröverskådliga konsekvenser. År 1950 gick det 19 personer över 60 år och 45 barn under 15 år per 100 personer mellan 15 och 59 år. År 2025 beräknas siffrorna ha förändrats till 40 gamla och 35 barn per 100 i den mest aktiva yrkesverksamma åldern.

Hur stort anspråk på sannfärdighet sådana långfristiga prognoser kan göra – kan alla variabler förutses i ett så långt perspektiv – var en fråga som enligt vissa bedömare FN:s Wienkonferens alltför mycket försummade att ställa.

Maksymilian Kolbe

”Jag kom till Auschwitz den 8 oktober 1940 tillsammans med 1 700 andra fångar. Av dessa fanns tre månader senare bara 25 i livet. I slutet av maj följande år kom också pater Kolbe. Jag hade aldrig sett honom tidigare, men hört ryktas om honom. Från den första dagen bad han oss att be och vi bad ofta med honom om ett hopp i detta helvete. I block 14 betydde pater Kolbe allt för oss. Han hade nummer 16670. Mitt nummer var 5659. Han arbetade tillsammans med oss och han arbetade mer än vi. Eftersom han verkligen levde som katolsk broder och präst trakasserade SS honom extra. I en barack på nio gånger fyra meter sov 250 fångar. Man kunde inte ens lägga sig eftersom det inte fanns sängar. Löss, feber, sjukdomar gjorde livet till ett makalöst lidande för oss. Man fick ett kilo bröd och en flaska vatten till att dela på fyra. Pater Kolbe avstod ofta från sin ranson till någon som var yngre och hungrigare.

Det var omkring början av augusti 1941. En fånge i block 14 A hade rymt. Tyskarna lät oss stå i två dygn på uppställningsplanen i hopp om att finna honom. Men det gjorde man inte och till slut plockades tio fångar ut bland oss för att dö i svältbunkern. När Fritsch, KZ-lägrets befälhavare, närmade sig mig, skrek jag högt och grät: ”Jag tycker synd om min fru och mina stackars barn som jag aldrig mer får träffa.” Rakt bakom mitt led klev en fånge fram. Det var pater Kolbe. Jag kände igen honom. Fritsch röt åt honom med dragen pistol. ”Vad vill du, ditt polska svin.” – ”Jag vill gå i stället för en av de tio, en som har fru och barn. Jag är ju ensam. Jag är katolsk präst.” Efter några förvirrade minuter sade Fritsch: ”Det är OK, men i stället för vem?” Pater Kolbe pekade på mig, eftersom vi inte fick kalla varandra vid namn. Ingen i Auschwitz kunde tro det. När jag gått tillbaka till min plats i ledet måste jag hela tiden se min bror i ansiktet. Jag kunde inte tacka honom med ord men jag gjorde det genom att se honom i ögonen och jag märkte att han var glad.”

Så berättar Franciszek Gajowniczek, den man som räddades till livet genom Maksymilian Kolbes ställföreträdande död. Han tillsammans med tusentals pilgrimer från Polen, polska emigranter och många flera samlades den 10 oktober på Petersplatsen i Rom för att närvara när påven Johannes Paulus II helgonförklarade franciskanpatern Maksymilian Kolbe (1894-1941).

”Att det nya helgonet är landsman till påven kan ha påskyndat processen. Men själva vittnesbördet berörs inte härav. Genom den högtidliga kanoniseringsakten framstår denna gärning i Auschwitz som ett försonande tecken för världen och utplånar en aning av den fruktansvärda skuld som där hopar sig med de oskyldigas kvarlevor. En enskild människas övermänskliga offer ger oss åter chansen att hoppas på människan,” skriver Frankfurter Allgemeine 9 oktober 1982.