Informationer: Filippinerna, Sudan, Italien

Filippinerna

Hur är det politiska läget på Filippinerna efter valet? Sittande regeringsparti Kilusang Bagong Lipunan (KBL) fick som väntat sina 200 platser i parlamentet, vilket betyder en knapp tvåtredjedelsmajoritet. Här inkluderas även de 17 ledamöter som president Marcos personligen utnämner.

Oppositionen United Nationalist Democratic Organisation fick en fjärdedel av mandaten. Ytterligare 20 platser tillföll företrädare för diverse mindre partier.

Men trots de kalla siffrorna bedöms valet som ett moraliskt nederlag för president Marcos eftersom KBL:s seger bara kan förklaras av de massiva påtryckningsaktioner som väljarna utsattes för och här snålade man inte med mutor. Men ändå var det först efter en vittomfattande manipulation av valproceduren som förhalade den slutliga rösträkningen med två veckor som KBL kunde räddas från ett hotande nederlag. Marcos seger var en Pyrrusseger som tydligt visar i vilken stor omfattning som han förlorat förtroendet.

Det filippinska parlamentet har ganska små maktbefogenheter. Presidenten bestämmer de politiska riktlinjerna. Genom sitt veto kan han förhindra att lagar avskaffas och han kan undantagsvis även utfärda dekret utan parlamentets medgivande. Valets karaktär är symbolisk. För Marcos gällde det att inför utlandet i synnerhet USA upprätthålla ett sken av demokrati.

De oppositionella grupperna erbjöds här en möjlighet att avslöja den diktatoriska regimen som inte skyr brott mot de mänskliga rättigheterna och korruption. Valresultatet speglar också att landets allt sämre ekonomi mer och mer underminerat regimens auktoritet.

Hälften av befolkningen lever under svälttröskeln, arbetslösheten uppgår till 25 procent och inflationen beräknat från början av året är 40 procent. Men eftersom Marcos motståndare knappast kan visa upp något attraktivt alternativprogram som löser de ekonomiska problemen koncentrerade man sig i valkampanjen främst på den moraliska sidan av presidentens maktutövande. Oppositionens utgångsläge var inte särskilt gynnsamt eftersom enhällighet saknades. Det finns uppåt 40 oppositionspartier som ofta opererar vart och ett för sig lokalt. Det mest betydande är Unido som i sig är en sammanslutning av tio partier, alla samarbetsvilliga men vart och ett med egen profil. Det som förenar dem är motståndet mot Marcos men inget gemensamt politiskt program. Deras engagemang för att införa demokrati har mött sympati. Unido anses också förvalta arvet efter den mördade Aquino och dennes änka röstade öppet för Unido. Ekonomiskt och utrikespolitiskt står Unido ganska nära den regerande makten och man förordar en USA-vänlig politik. I detta parti finner man åtskilligt representanter för samhällets överklass som tidigare stödde Marcos men som nu tagit avstånd. Unidos förbindelse med den härskande överklassen är visserligen en belastning, men även en hjälp genom att partiet framstår som ett mindre radikalt alternativ till den nuvarande regimen än andra politiska grupperingar.

En ledande representant för en annan politisk linje är José Diokno, vars ideologi skiljer sig helt från Marcos och som är verksam i kampen för de mänskliga rättigheterna. Han har också blivit känd som försvarsadvokat för präster. Inom denna grupp hävdar man att ekonomin skall nationaliseras och att de nära förbindelserna med USA skall uppluckras. Även här finns ett brett politiskt spektrum alltifrån mitten till extrema vänstern. Inom denna grupp betraktade man valet redan på förhand som en fars – en skendemokratisk legimitation för den sittande regimen. Här pläderade man också för att bojkotta valet. Bojkotten kom emellertid av sig och valmotståndarna försvann bland de tre miljoner som avstod från att rösta. Röstberättigade var 25 miljoner.

I de områden där det fanns en opposition och där man hade en möjlighet att rösta fritt, röstade folket mot Marcos. Där inte sådana villkor fanns röstade man med regimen.

Att kommunistpartiet och i synnerhet gerillan haft en stor framgång de senaste åren kunde inte märkas på valutgången. En bedömare på åskådarplats, Denis Murphy som arbetar för den asiatiska biskopskonferensens utvecklingshjälp, kommenterar valutgången på följande sätt: ”Folket tycks vilja utnyttja valproceduren så mycket som möjligt. Senaste valet har gett mersmak och kan åtminstone för tre år framåt uppskjuta en bredare samverkan mellan anti-Marcosopinionen och vänsterkrafterna. Men bojkottarna och vänstern har kanske rätt då de hävdar att president Marcos aldrig kommer att tillåta fria val som kan avsätta honom, men detta tycks folk i allmänhet inte tro.

Just nu domineras inte livet på Filippinerna av något valresultat. Mest påfallande är i stället en rad ekonomiska åtstramningar som regimen sätter in för att tillfredsställa Internationella valutafonden. Oljepriset har höjts två gånger efter valet vilket drivit på inflationen. På det ris som utgör basföda för folket har priset fördubblats. Peson har de facto devalverats med ungefär 25 procent. Fattigt folk har inte råd att äta kött, frukt, mjölk eller fisk (undantaget en viss sorts saltad torkad sort) och man äter bara två gånger om dagen. Regeringen ålägger folket en ekonomisk åtstramning steg för steg som om man försökte fastställa gränsen för ett slutligt sammanbrott och om möjligt undvika det. Det fattiga folket klagar, men betalar de högre priserna eller drar in på maten, tar sina barn ur skolan för att spara pengar. Enligt all tillgänglig sociologisk kunskap borde de fattiga revolterat för länge sedan.”

Sudan

Sudan tillhör det islamiska Afrika. Cirka 70 procent av landets innevånare bekänner sig till Islam. Omkring 19 procent utövar traditionell afrikansk religion. Den minoritet av den sammanlagda befolkningen på 14 miljoner som återstår är kristen av protestantisk, anglikansk, ortodox eller katolsk konfession. Kristendomen har traditioner i detta land långt tillbaka i historien. Koptiska kristna fanns här på 300-talet och melkitisk mission förekom på 500-talet. Landets konstitution har innefattat religionsfrihet före och efter självständighetsförklaringen 1956. Men denna princip har gång på gång kringgåtts genom diverse administrativa åtgärder som efter 1956 hindrat kyrkorna i deras verksamhet. Utländska missionärer har utvisats, en stor del av det kristna skolväsendet har förstatligats. Men på senare år har det även förekommit en del tecken på uppskattning av de kristna institutionerna i landet. En särskild avdelning inrättades i undervisningsministeriet för de kristna skolorna 1969, kyrkobyggnader befriades från skatt, en apostolisk nuntiatur inrättades i Khartum 1972, 1971 tilläts fem indiska jesuiter att komma in i landet för att öppna ett seminarium i Juba.

Men nu har vinden vänt. I september i fjol gjordes Sharia, den islamiska kanoniska rätten till lag i landet också för de icke-muslimska minoriteterna. Nästa steg var en rent islamisk författning vilken parlamentet nyligen röstade om. Men i denna votering led regeringen och president Numeiri nederlag genom att de kristna parlamentsledamöterna stöddes av 60 muslimska ledamöter, en påtaglig framgång i kampen mot islamiseringen.

Katolska kyrkan känner sig ändå hotad. President Numeiri som tidigare stått som en garant för religionsfrihet valde i fjol helt oväntat de radikala muslimska fundamentalisternas linje. Införande av Sharia markerar denna kursändring. Sedan dess straffas alkoholbruk, stöld m.m. med offentlig prygel och ibland ”cross limb amputation” (amputation av höger hand och vänster fot). En italiensk präst, Manara, dömdes i maj i år till 25 slag för innehav av en flaska whisky, två kartonger öl och 16 flaskor mässvin. Samma kompromisslöshet visas mot sexuell frigjordhet. Gästerna på de stora hotellen i Khartum måste använda skilda swimingpools eftersom det anses oanständigt att se representanter för det andra könet lättklädda eller halvnakna. Med islamiseringen följer vissa excesser. Den dag då Sharian infördes har av presidenten förklarats som högtidsdag och när detta skedde utbröt upphetsade islamiska extremister i demonstrationer och krävde att de kristna skulle likvideras. De kristna har blivit andra klassens medborgare. Till bostäder och arbeten har muslimerna företräde. Islamiska banker och företag åtnjuter särskilda skattelättnader. Katolikerna förbjuds att bygga kyrkor och religiösa centra. En kristen kyrka har konfiskerats.

”Till 90 procent har vi samma uppfattning som de kristna, men den kristna världens konsumtionssamhälle har blivit okristligt och orättfärdigt. Alkohol och drogmissbruk, sexuell libertinism och en ohämmad materialism har lett till västerlandets dekadens.” Så förklarar en rådgivare till Hassan-al-Turabi, ledaren för det muslimska brödraskapet, bakgrunden till islamiseringen.

I detta läge förväntades att parlamentet skulle rösta för en rent islamisk författning. De katolska biskoparna reagerade med en skrivelse till parlamentsledamöterna och ett herdabrev där man betonar respekten för Islams andliga värden och bekräftar sin lojalitet med Sudan. Man påpekade att det i Sudan existerar en mångfald raser, kulturer och religioner och att det därför inte är möjligt att föra en politik som åsidosätter nästan en tredjedel av medborgarnas intressen. I massmedierna förs ett propagandakrig och ideligen upprepas att kristendomen inte har någon lag, att den befrämjar omoral och utgör en orsak till splittring och instabilitet. Men minoriteterna i Sudan fick en frist tills vidare.

Italien

1990 skall den katolska kyrkan i Italien stå på egna ben. Kyrka/statfrågan löstes i princip i början av året (Signum 1984:2 s 36) när premiärminister Craxi och vatikanstatssekreterare Casaroli undertecknade ett ramavtal. Men då återstod ännu vissa ekonomiska frågor att lösa, som fick en tidsfrist på sex månader. En viktig fråga var vilka åtaganden som Vatikanbanken kunde garantera Ambrosianobankens fordringsägare. Här uppnåddes en för parterna acceptabel överenskommelse under sommaren. En annan fråga gällde biskops- och prästlönerna där staten ger ett slags ut

jämningsbidrag, Congrua, som ifjol uppgick till 31 miljarder lire (cirka 155 miljoner svenska kronor), vilket nu successivt skall trappas ner för att helt upphöra 1990. Staten kommer att vid behov bistå kyrkan när man på stiftsnivå inrättar ”institut för prästernas löner”. Hit skall inkomster från den del av kyrkans egendom som är räntabel slussas. Om sådana ”prebenden” skall säljas skall staten ha förköpsrätt. I övrigt kommer varje troende att kunna bidra till ”klerusfonden” med en miljon lire (omkring 5 000 kronor) per år, en summa som givaren ej beskattas för. Dessutom far italienaren möjlighet att själv avgöra om 8 promille av skatten skall tillföras ett socialt eller kulturellt ändamål, u-hjälp eller katastrofhjälp eller klerusfonden.

Beskattningen av den stora mängd kyrkliga institutioner med mycket varierande syften som fyller Italien, var en fråga som också kvarstod att lösa. Här kom man fram till att endast sådana institutioner som har ett direkt religiöst syfte eller som tjänar kulten, far åtnjuta skattelättnad. Beskattningsbara blir emellertid de gästhem eller hotelliknande inrättningar för pilgrimer som ofta bedrivs av ordnar som besitter rymliga och eljest outnyttjade byggnader.

Härmed borde konkordatrevisionen vara klar. Kyrkan har uppnått en självständighet i Andra vatikanconciliets anda som även motsvarar den moderna italienska statens författning.