Informationer: USA, Kina

USA

De nordamerikanska biskoparna planerar för närvarande två nya herdabrev, det ena om ekonomiska frågor och det andra om kvinnorna i kyrkan. Precis som landets politiker tvingas minska den ideologiska klyftan till de kvinnliga väljarna måste också landets biskopar göra en kraftansträngning för att öka förståelsen för de katolska kvinnor som är missnöjda med den institutionella kyrkan. Det som tydligast visat hur angelägna biskoparna är att överbrygga meningsskiljaktigheterna är just deras nyligen fattade beslut att studera ämnet kvinnorna i kyrkan. Fastän vissa kvinnor, i allmänhet de mest militanta, reserverar sig mot att en manlig hierarki skulle beskriva deras roll och tala om för dem vad som är önskvärt av eller nyttigast för dem, tycks de flesta gilla projektet och det i synnerhet som proceduren för arbetet utlovas att bli lika öppen med mångfaldiga konsultationer som fallet var med herdabrevet om kärnvapen. Herdabrevsformen har numera fatt en ny betydelse men arbetet beräknas ta minst tre år.

Orsakerna till det missnöje som råder både bland lekmän och ordenssystrar kan sökas på olika håll. Många nunnor anser sig vara toppstyrda av män som dikterar deras livsstil. Många kvinnor både i och utanför ordnarna upplever det oerhört smärtsamt att vara utestängda från alla ämbeten inklusive prästämbetet. Många gifta kvinnor är illa berörda av kyrkans traditionella syn på födelsekontroll. Men vad som framstår tydligast är att kvinnorna som utgör halva mänskligheten och halva kyrkan i allt högre grad kräver en jämlik röst och jämlika rättigheter.

Utvecklingen hittills har inte saknat spänningar och kvinnorna har själva valt olika handlingsmönster. I många fall har de känt sig så till den grad alienerade att de inte längre förmått delta i kyrkans sakramentala liv. Andra har helt förlorat hoppet på den institutionella kyrkan och sorgsna lämnat den. Andra har blivit förbryllade och rasande över att man i kyrkan i så stor omfattning bortsett från kvinnorörelsens krav. Men ett betydande antal kvinnor har intagit en ståndpunkt i lojal opposition och som aktiva medlemmar hållit fast vid kravet att männen borde avstå från sina privilegier i form av manlig hierarki och patriarkalisk klerikalism. Dessa kvinnor tror att deras kamp inte bara gäller kvinnans jämlikhet som sådan utan att den också skall åstadkomma en inkulturation av kyrkans budskap i människors liv och i samhället och att öka hela evangeliets trovärdighet i världen av idag.

En tillbakablick visar att man redan 1971 då biskopssynoden var samlad i Rom under temat ”Rättvisa i världen” skrev ett program på 64 punkter som påtalade olika orättvisor. Ärkebiskop Le Byrne, S:t Paul, Minneapolis tog upp vissa frågor om kvinnans ställning i kyrkan som han menade att man borde reflektera över: 1. Utredning företas inom varje biskopskonferens beträffande lokala kulturtraditioner och kyrklig lag och sedvänja och deras förhållande till kvinnans rättigheter. 2. I kyrkans framställning av attityder till sex, äktenskap och familjeplanering bör vederbörligt erkännande ges åt kvinnans värdighet och hennes kristna självuppfattning. 3. Ökad kvinnlig representation i såväl den universella som den lokala kyrkans organ samt vidgat och mera meningsfullt deltagande i kyrkans liturgi och andra aktiviteter. (Kit 1971 s. 437.) Så uppmanades kyrkan denna gång att reflektera över sitt eget liv och sina egna strukturer och att inse att det förelåg ett samband mellan rättvisan i samhället och kvinnans ställning i kyrkan, att kvinnans alltmer ökande alienation var ett allvarligt pastoralt problem. Redan då insåg många att det fanns en inkonsekvens i att kyrkan lärde att alla människor var Guds avbild och i hennes sätt att se på kvinnan.

Detta tycks de amerikanska biskoparna ha förstått åtminstone till en viss grad. 1972 tillsatte biskoparna en ad hoc-kommitté för frågan om kvinnorna i kyrka och samhälle för att så kunna diskutera hur man så långt som möjligt skulle kunna inrätta och anpassa autentiska ämbeten som skulle kunna innehas av katolska kvinnor. Sedan 1979 har denna kommitté regelbundet sammanträffat med olika kvinnoorganisationer, ordnar och lekmän och fastän inget omstörtande uträttats vid dessa möten har det skapats ett klimat för en dialog som inte bara banat väg för det aktuella herdabrevet utan gjort frågan till en stadigt återkommande punkt på biskoparnas dagordning. Exempelvis i november 1983 i anslutning till biskoparnas årliga konferens ägde ett möte med olika kvinnogrupper rum. Anmärkningsvärt var att mer än hundra biskopar deltog. Hur detta möte påverkade de enskilda biskoparna är kanske av mindre intresse än att så många biskopar ställde upp. Endast någon månad tidigare hade påven Johannes Paulus II varnat de amerikanska biskoparna för att stödja grupper som arbetar för kvinnliga präster. En av huvudorganisatörerna råkade vara Women’s Ordination Conference som bedriver en hård kampanj för kvinnliga präster. Tydligen gjorde många biskopar en distinktion mellan att närvara vid sagda konferens och att stödja en av de arrangerande rörelserna.

Att göra ett utkast till herdabrevet har uppdragits åt en kommitté bestående av sju medlemmar under ordförandeskap av biskop Joseph L Imesch of Joliet, Illinois. Man kommer att anordna hearings över hela landet och förmodligen kommer det att krävas tre utkast innan den slutliga texten föreligger.

En komplikation som kan förutses är att en viss överkänslighet för frågor om kvinnornas anspråk på tjänster och ämbeten kan komma till uttryck i Rom och man kan förmoda att man härifrån kommer att följa herdabrevets konception ytterst noga. Vissa förutspår att ordföranden i biskopskonferensen och arbetsutskottet kommer att inbjudas till Vatikanen för konsultationer på samma sätt som kardinal Joseph Bernardin och ärkebiskop John Roach blev på ett kritiskt stadium av herdabrevet om kärnvapen. Men hur mycket förändring som Rom vill tillåta och hur mycket ledning som biskoparna är villiga att ta från andra sidan Atlanten i fråga om detta herdabrev som ju förutsätts vara deras återstår att se.

Kina

Rykten om förbättrade relationer mellan den Heliga stolen och Folkrepubliken Kina har fatt ny fart. Sådana rykten har periodvis varit i omlopp alltsedan Maos dagar och vad beträffar Vatikanen och katolska kyrkan har de heller ofta inte saknat grund. Påven Johannes Paulus prioriterar kinaproblemet högt. Genom exempelvis enskilda biskopars resor i Kina knyts ibland kontakter och man söker på enskilda initiativ bana väg för ett samtal med katolikerna i Kina.

Enligt det internationella katolska missionscentret Missio i Aachen finns det mellan fem och sex miljoner katoliker i Kina, vilket innebär ett stadigt växande antal under de senaste tre åren. Uppgiften kommer från en partifunktionär vars utsagor nått västvärlden. För att kunna kontrollera den katolska kyrkan bättre har regimen åter öppnat ungefär 120 kyrkor för gudstjänster och tillsatt mellan 45 och 50 biskopar. Sex teologiska högskolor har åter öppnats. Biskoparna och tjänstgörande präster tillhör nästan alla ”patriotiska föreningen”, en katolsk rörelse som övervakas noga av statliga myndigheter. Kyrkorna besöks ganska oregelbundet av katolikerna för det mesta endast för att ta emot sakramenten. Det levande kyrkliga livet finns i basförsamlingarna som enligt Missio är mer än 20 000. Barnens religionsundervisning handhas mestadels av äldre kvinnor och före detta ordenssystrar. Den är för övrigt olaglig. Enligt Missios uppfattning underskattas den katolska kyrkans vitalitet eftersom utländska besökare mestadels kommer till storstäderna där all religiös verksamhet är strikt kontrollerad. De flesta katoliker bor på landsbygden. I Mongoliet och Mandschuriet försiggår det kyrkliga livet mer öppet. I Mandschuriet har till och med tre nya ordenskongregationer uppstått. Systrarna lever ensamma eller i små grupper och arbetar om dagarna i jordbruket eller industrin men utövar sitt apostolat på fritiden. Även i södra Kina finns två kvinnliga ordnar med 46 noviser.

Men för Folkrepubliken Kinas ledare är Vatikanen med påvedömet en utländsk makt vars inflytande inte kan tillåtas inom landets gränser. Det senaste ryktet om diplomatiska förbindelser fick ny näring när Taiwans biskopar nyligen mottogs i enskild audiens av påven Johannes Paulus II. Påven betecknade då biskopskonferensen som en regional sådan och framställde de taiwanska katolikerna som brobyggare mellan sig och folkrepubliken. Dessutom undvek påven omsorgsfullt allt som kunde förarga Beijing. Han gav hela det kinesiska folket komplimanger och talade om ett folk som var stort (great) inte bara till antalet utan framhöll dess kultur och värdighet och sade dessutom att det var ett flitigt folk vars inflytande på fred och välgång hade betydelse för hela mänskligheten både idag och i morgon.

På Taiwan bor 300 000 katoliker. I samband med de taiwanska biskoparnas besök i Rom framkom inofficiellt av den om kurian vanligtvis välunderrättade Tempo att Vatikanen skulle vara beredd att bryta sina diplomatiska förbindelser med Taiwan för att därigenom underlätta det diplomatiska umgänget med Kina. Vad som är sant i detta sammanhang är svårt att avgöra. Helt visst är Vatikanen beredd att göra mycket inte bara för att underlätta livet för de kristna i Kina utan också för att de formellt sett schismatiska biskoparna som vigts till biskopar utan Roms medgivande i någon form skall kunna närma sig den katolska världskyrkan.

Ekot från Beijing löd helt stereotypt på följande sätt: så länge Vatikanen upprätthåller diplomatiska förbindelser med Taiwan och blandar sig i Kinas inre angelägenheter anses den Heliga stolen inte som en samtalspartner. Enligt nyhetsbyrån AP förebrådde Kinas utrikesminister Vatikanen för att ringakta Folkrepubliken Kina. Om Vatikanen avbryter sina diplomatiska förbindelser med Taiwan skulle detta vara en väsentlig och eftertraktad prestigevinst för folkrepubliken. Inrikespolitiskt däremot skulle det kunna bli sprängstoff. En dialog med den Heliga stolen skulle ge Kinas katoliker mycket luft under vingarna.

För Vatikanen är diplomatiska förbindelser inget självändamål utan ett försök att återknyta kontakten med de troende i Kina. Men Beijing har med emfas förklarat att diplomatiska förbindelser inte skulle betyda att romersk katolska kyrkan åter får vara verksam i folkrepubliken. Den kinesiska ledningen kommer att i varje enskilt fall behålla sitt överinseende i kontakten med de kyrkliga myndigheterna om sådan kontakt överhuvudtaget skulle tillåtas. Varje form av mission är och förblir förbjuden i Kina.

Problemets kärna ligger i att Kina visserligen kan tolerera begränsade kontakter med officiellt tillåtna religionssamfunds systerkyrkor i utlandet men en utländsk jurisdiktion innebure en underordning av katolska kyrkan i Kina under påvens auktoritet. Ett avbrott av de diplomatiska förbindelserna med Taiwan skulle alltså underlätta kontakterna med folkrepubliken. Frågan är om Vatikanen är beredd att ta ett sådant steg också med tanke på kyrkan på Taiwan. Inte heller där är förbindelserna mellan kyrka och stat problemfria.

Vid sidan om de tidigare nämnda lättnaderna i fråga om att öppna kyrkor och utbildningsanstalter har på senaste tiden även förekommit att präster som inte räknar sig till den ”patriotiska föreningen” fängslats.

Hur höga de ideologiska hinder som katolska kyrkan måste forcera för att kunna normalisera sin verksamhet i Kina är, framgår av en lång redaktionell artikel om religionspolitiken i Röda fanan, det kinesiska kommunistpartiets centralkommittés ideologiska organ (1982-06-16). Man citerar här Kinas konstitution ”… staten beskyddar normala religiösa aktiviteter … religiösa korporationer och religiösa angelägenheter får inte ledas av någon utländsk styrelse”. Redaktionen presenterar den aktuella religiösa situationen på följande sätt: Religionen är i grunden redan besegrad och kommer att i framtiden helt få vika för en vetenskaplig ateism. De religiösa fenomen som ännu återstår skall helt elimineras jämsides med den samhällsklass, den utsugande klassen, som givit upphov till religionen. Men eftersom ett folks utveckling sker långsamt har gammal ideologi och sedvänjor från det gamla samhället inte försvunnit helt. Därför för de kommunistiska ledarna en pragmatisk politik men det råder inget tvivel om att religionspolitiken är en svår balansakt. Röda fanan betonar vikten av att ”vi måste hålla fast vid principen att skilja mellan å ena sidan religionen och å andra sidan politik, rättsväsende och utbildning och vi kan aldrig tillåta att religionen ges inflytande över statens administration, lagen, skolorna eller den politiska utbildningen”.

Genom att denna tolkning av religionsfriheten principiellt gör religionen till en privat fråga har det blivit möjligt med särskilda patriotiska strukturer inom olika religiösa grupper. ”Vi eliminerar imperialismens inflytande i våra kyrkor och förvaltar dem oberoende” och genom den så kallade tre-självpolitiken (predika själv, förvalta kyrkorna själv och stödja kyrkorna själv). På så sätt lyckades vi vända katolicismen från att ha varit ett verktyg för imperialistisk aggression till en oberoende religiös sammanslutning av kinesiska troende … Katoliker och protestanter utmärker sig av att behöva mer intensiv utbildning i att upprätthålla oberoendet och att själv förvalta sina kyrkor.” ”Mycket vaksamhet” behövs för att komma till rätta med underground-kyrkor och andra illegala organisationer som reaktionära utländska krafter har inspirerat och fortfarande inspirerar i syfte att utföra spionage och sabotage under religionens täckmantel. När vi upptäcker sådant måste vi omedelbart slå ner det. – Så uttrycks den officiella synen på religion i Kina. Att här finna anknytningspunkter till världskyrkan syns ganska omöjligt.