Religionen lever i Litauen

”Mycket gott skulle kunna sägas om dessa folk, om de bara trodde på Kristus.” Dessa profetiska ord om litauerna yttrades av Adam, ärkebiskop av Bremen på 1000-talet – så imponerad blev han av deras skicklighet och deras avancerade, stabila civilisation. De var inte slaver, och deras språk bar spår av ren sanskrit.

Det var inte förrän på 1400-talet som systematisk evangelisation av katolska missionärer började, efter ett giftermål mellan två kungliga ätter, något som gjorde Polen och Litauen till ett enda stort sammanslaget kungarike. Detta förde oemotståndligt in litauerna i den västliga katolska civilisationen, även om de bevarade sin särart och sin kultur. Ryssarna tog emellertid över Litauen 1795 och tvingade på dem en avnationalisering: Såväl katolicismen som språket och kulturen utsattes för angrepp, och 1864 förbjöds de till och med att använda det latinska alfabetet. Många inom prästerskapet och intelligentian som ledde det nationella motståndet fängslades eller deporterades, så folket lärde sig att gå underjorden, där man frambragte en blomstrande litteratur. I dessa svåra prövningar visade man samma orubblighet, spänst och uppfinningsrikedom som utmärker litauerna idag. När de 1918 fick sitt oberoende förvånade de västvärlden med sin politiska och kulturella mognad och med välståndet i sin på jordbruket grundade ekonomi. 1940 inträffade tragedin åter, ty de invaderades, först av ryssarna, sedan av tyskarna, sedan än en gång av ryssarna 1944. Gräddan av intelligentian miste sin ställning inklusive 600 av 1500 präster, och en sjättedel av befolkningen deporterades till Sibirien. Inalles 1 200 000 människor försvann, och än idag har befolkningen med sina 3 400 000 knappast återhämtat sig efter dessa förluster. Frihetskämpar upprätthöll med stöd av nästan hela befolkningen ett aktivt motstånd i skogarna under nästan ett årtionde efter kriget utan att detta blev känt för omvärlden. Litauen var glömt. År 1970 var dess folk uppenbarligen kuvat och medgörligt.

Ännu ett årtionde senare har de emellertid åter uppfyllt Adam av Bremens profetia, ty ingenstans i Sovjetunionen finns en sådan tät koncentration av beslutsamma kristna; tre fjärdedelar är alltjämt praktiserande katoliker. I det europeiska Ryssland är det bara Västukraina, där religion och nationalism är lika starka och oupplösligt sammanflätade, som ställer regeringen inför lika svåra problem som Litauen. Det nationella medvetandet och självförtroendet har helt oväntat vaknat till nytt liv, och där har skett ett livaktigt och artikulerat religiöst uppvaknande som även omfattar de unga. Majoriteten av Litauens ledande dissidenter är praktiserande katoliker. 1970-72 fängslades tre präster på ett år vardera för att de gett religiös undervisning åt barn, men kyrkans och folkets förenade motstånd har varit sådant, att på tolv år inga fler präster har arresterats. Först 1983, under Andropovs hårdare politik, har de två mest populära och öppenhjärtiga prästerna fått sina domar.

Året 1972 innebar en vändpunkt. De starkt komprometterade biskoparna vägrade då att befatta sig med en protestskrivelse mot nationens katastrofala moraliska förfall under det obligatoriska ateistiska utbildningssystemet, en skrivelse som undertecknats av 17 000 troende. Denna vägran jämte missnöje med kyrkans underkuvade ställning och fängslandet av de tre prästerna kulminerade allt den 16 maj i en händelse, som avsiktligt om också bara tillfälligt fäste världens uppmärksamhet på Litauen. Den 20-årige katolske arbetarstudenten Roman Kalanta brände sig själv till döds i den till trängsel fyllda Kaunasparken, följande tjecken jan Palachs exempel.

Troende hade emellertid redan i mars utkommit med första numret av en underjordisk kyrkotidning, ”Krönika över den katolska kyrkan i Litauen”, som skulle offentliggöra förföljelsen av kyrkan och kränkningen av deras rättigheter. Inspirerade och uppmuntrade av den rörelse för mänskliga rättigheter som växte fram i Moskva i slutet av sextiotalet hade grupper av präster och lekmän beslutat att organisera petitioner som krävde deras lagliga rättigheter, att påtala olaglig inblandning i kyrkans liv och att återupprätta kyrklig verksamhet på områden där den var förbjuden. Trots KGB:s razzior har den livaktiga, kritiska Krönikan fatt så utbrett stöd, att den nu har nått fram till sitt femtionionde nummer. Den har utgjort en ovärderlig informationskälla (dess utgivare håller styvt på total överensstämmelse med fakta och personer invecklade i händelser måste namnges) och den bidrar till att uppväcka och vidmakthålla stödet från kristna i väst. Uppläsningar i Vatikanradions sändningar till Litauen garanterar nu att dess innehåll når fler katoliker än någonsin tidigare; vi måste komma ihåg att dessa inte tillåts en enda kyrklig tidning.

Litauiska troendes initiativ och solidaritet leder till att de öppet utmanar staten genom att utföra vissa handlingar som troende på andra håll systematiskt straffats för, och att de klarar sig undan påföljder. Litauens Helsingforskommitté var den sista att tvingas lägga ner verksamheten. Den litauerledda Kommittén för försvar av troendes rättigheter förblev intakt längre än någon annan religiös självhjälpsgrupp och myndigheterna har tvingats till vissa eftergifter. En avsevärd åtstramning var emellertid på väg under Andropov; denne tyckte tydligen att Litauens katoliker alltför länge getts alltför stora friheter. Låt oss nu undersöka de olika områden av det religiösa livet där konflikt råder och försöka bedöma i vilken utsträckning de troende har lyckats, innan vi övergår till att redogöra för vad man på sista tiden gjort för att undertrycka religiös och nationell avvikelse. Det regeringsorgan som övervakar religionsärenden, Rådet för religionsärenden (RR), är ateistiskt, och dess syfte är att minska, begränsa och kontrollera religiös verksamhet – inte att främja den.

Biskoparna

Ständig spänning har rått beträffande biskopsämbetet. Förkrigshierarkins medlemmar blev antingen dödade eller dog till följd av fängelsevistelse. De som har ansvaret för stiftens ledning har antingen blivit köpta eller funnit sin verksamhet kringskuren av RR, som har det slutliga avgörandet vid tillsättningen av präster. Biskoparna har aldrig svarat för det moraliska och andliga ledarskap de troende behövde och väntade sig av dem. Den huvudsakliga anledningen till över tjugo års motsättningar blev när två biskopar som utan statens godkännande utsetts av Vatikanen olagligen förvisades till avsides församlingar, två som uppenbarligen också hade egna åsikter och egen vilja. De lät sig inte avskräckas från att öppet samarbeta med rörelsen för religionsfrihet. Inte förrän 1982 godtogs Vatikanens utnämningar, och en av biskoparna, monsignor Vicentas Sladkevicius återinsattes. Den äldre biskopen, monsignor Julijonas Steponavicius, som skulle ha blivit ärkebiskop av Kaunas, återinsattes inte.

Utnämningen 1983 av den åldrade och förtjänte letten monsignor Julians Vaivods, biskop i Riga, till kardinal – den förste som varit bosatt inom landets gränser – kom olyckligtvis att uppröra och rentav reta litauerna. De anser den lilla lettiska kyrkan vara alltför eftergiven för att ha gjort sig förtjänt av en sådan heder, och de betraktade utnämningen som en förolämpning mot Stepanovicius – trots att denne uppenbarligen är den utsedde kardinalen ”in pectore” sedan påven Johannes Paulus 1979 sände honom sin egen kardinalsmössa. Vilka skäl påven än kan ha haft för sitt val – och litauerna tycker att han har blivit felinformerad – har det bara tjänat till att minska förtroendet för en polsk påve och till att på nytt öppna gamla sår i förhållandet mellan polacker och litauer. Detta var just vad myndigheterna hade åsyftat. Litauerna hade omedelbart känt sig styrkta av valet av en påve, som hade sympati för dem, och som till skillnad från tidigare påvar förstod deras belägenhet då han själv måst leva under kommunismen. En ytterligare orsak till missnöje är, att fyra av de sex stiften trots de utnämningar som gjorts nyligen fortfarande saknar en riktig biskop.

Seminariet

Ännu en orsak till spänningar har varit den fortgående minskningen av antalet präster. Nu finns där 696, mindre än hälften av det antal man hade före kriget, och denna siffra innefattar alla, även de äldre, de sjuka och de icke tjänstgörande. Tjänsterna är nu vakanta i 142 församlingar – och detta beror inte på att man saknar kallelser. Prästbristen har tillkommit genom RR: s strypgrepp om det enda kvarvarande seminariet i Kaunas. Varje år dör omkring tjugo präster – ändå antogs fram till 1978 bara sex sökande per år och bara de som RR ansåg lämpliga. Till följd av de ständiga klagomålen höjde RR kvoten, och 1982 vigdes arton präster, men en realistisk siffra skulle nu ha varit trettio.

Lika stor skada orsakar trycket och försöken till utpressning från KGB mot blivande seminariestuderande och sådana som befinner sig mitt uppe i sin utbildning. Det är anmärkningsvärt, att det har utgått så många goda präster från ett seminarium där undervisningen är skral, moralen låg pga. infiltration och förekomsten av ett antal olämpliga kandidater, och där rektor är en välkänd kollaboratör. Till det som lockar kollaboratörer hör att de kan belönas med en ”godbit” till församling. Då lämpade präststuderande år efter år nekades inträde, beslöt några av dem att be präster man litade på att starta en (hemlig) korrespondenskurs 1972. 1980 visade sig femton i hemlighet vigda präster i olika församlingar till stor förtret för RR, som redan har hotat en församling med att den ska läggas ner, om dess ”illegale” inte avgår. Den mest kände av dessa ”underjordiska” präster, Virgilius Jaugelis, dog i cancer vid 32 års ålder som en nationalhjälte. Han hade tidigare, när han som lekman hjälpte till med framställningen av Krönikan, dömts till två års fängelse men frigivits tidigare pga. sin sjukdom. Han studerade sedan till präst, vigdes i hemlighet och tjänstgjorde en kort tid i en församling.

Tack vare stödet från lekmannakåren fullgör prästerna en mer normal tjänstgöring och predikar mer kritiskt mot statens ateistiska politik än vad prästerskapet gör i andra kyrkor i Sovjetunionen. Beroende på inställningen hos föreståndaren ifråga kan de vanligen vinna tillträde till sjukhus och ålderdomshem, och i många fall uppträder de som om inga restriktioner fanns.

Religiösa ordnar

Alla religiösa ordnar upplöstes när Sovjet tog över, men man kan förvånande nog berätta, att fromhetslivet nu blomstrar mer än tidigare. På sjuttiotalet reorganiserades det underjordiskt, och det finns nu omkring 2 400 nunnor av vilka hälften är kända för RR, och de ökar i antal med tio procent per år. De drar till sig många hängivna och fromma unga flickor; alla måste ha en profan anställning, men de är engagerade i den officiella kyrkliga verksamheten, där de kan ta sig till platser dit en präst inte kan komma. Även om vissa ”misstänkta” unga kvinnor ansätts, ligger hela rörelsen bortom KGB:s kontroll.

Församlingslivet

1976 infördes lagar som reglerade församlingslivet i syfte att föra Litauens katolska kyrka mer i linje med andra kyrkor i Sovjetunionen. Dessa lagar hade tillämpats strängt inom den ryska ortodoxa kyrkan sedan 1961, och deras syfte var att reducera prästens roll till att vara en av kyrkorådets anställda, och de avsåg att tämja församlingsborna. Lagarna lämnade också vägen öppen för infiltrering av kyrkoråden med RR-godkända kandidater. Inspirerade av valet av en polsk påve undertecknade de två förvisade prästerna och 522 av de 711 prästerna 1979 stiftspetitioner, där de förklarade att de inte kunde lyda lagarna, eftersom de stod i strid med kyrkans hierarkiska struktur och kanoniska lag. Lekmannakåren ställer sig helhjärtat bakom denna konservativa ståndpunkt. RR, som numera leds av Petras Anilionis, lyckas få några församlingskommittéer under kontroll och vakar noga över dem alla. Striden kommer tydligen att fortsätta i denna fråga – men litauerna kommer att göra motstånd och är mästare på att gå underjorden om det skulle bli nödvändigt.

Detta för oss vidare till en annan viktig orsak till spänningar. Enligt sovjetisk lag är det straffbart att undervisa minderåriga i religion. En del präster gör emellertid detta; de kan dömas till femtio rubler i böter men sätts inte i fängelse. Kvinnor och nunnor är också mycket aktiva när det gäller att ge barn undervisning. Från regeringens synpunkt blir denna farlig när den kopplas till undervisning i Litauens historia och litteratur, vilket ofta är fallet när det gäller tonåringar. Dessa ämnen är till folkets djupa förargelse medvetet förfalskade eller försummade i skolorna. Den nyss avkunnade domen mot en äldre, gift kvinna, Jadvyga Bielauskiene, på fyra års hårt straffarbete och tre års landsförvisning, är tydligen ämnad att avskräcka många andra som måste hålla på med denna verksamhet. Skollovsreträtter för tonåringar som den vid Moletaisjön som den unge fader Ricardas Cerniauskas organiserade 1981 och som brutalt avbröts av polisen, faller också inom denna kategori. Cerniauskas flyttades senare till en avsides församling, där han får tjänstgöra bara bland äldre människor. Det finns ett växande antal djupt engagerade unga kristna; några blir aktivt dissidenter, som Julius Sasnauskas som vid tjugo års ålder dömdes till ett och ett halvt års hårt straffarbete och fem års landsförvisning.

Kristna föräldrar är starkt emot den ateistiska undervisning som genomsyrar den sovjetiska undervisningen och mot att barn som går i kyrkan hånas och skräms. Lärarna står faktiskt under ett kraftigt tryck när det gäller att utplåna religionen och går ibland t.o.m. i kyrkan för att anteckna vilka barn som är där. Det är vanligt att barn som går i kyrkan flyttas ner i skolan, och de kan också hotas med utestängning från högre utbildning. Föräldrarna framhåller att det är brottsligt att lägga ner så mycken ansträngning på att bryta ner tron hos välartade ungdomar, när det litauiska samhället är drabbat som aldrig förr av brott – särskilt ungdomsbrottslighet – av alkoholism, aborter och veneriska sjukdomar, av självmord och familjesplittring. Ändå lider Litauens barn mindre än barnen i mindre, isolerade fundamentalistiska sekter på annat håll i Sovjetunionen, som ibland utsätts för fysiska överfall och terror. Eftersom det finns 2,5 miljoner katoliker, omkring tre fjärdedelar av Litauens befolkning, är det inte möjligt att skrämma folk till efterrättelse i tillräcklig omfattning. Detta faktum innebär också, att diskriminering mot katoliker i deras yrkesverksamhet och karriär inte kan genomföras så grundligt som på annat håll, även om den förekommer även här.

Litteraturen

Kyrkan har praktiskt taget berövats all religiös litteratur. Sedan kriget har den tillåtits trycka bara 11 500 exemplar av Nya testamentet, 65 000 katekeser och några bönböcker, och dessa eftergifter gjordes till största delen till följd av ett ökat antal protester under det sista årtiondet. Det är inte att undra över att mässan på folkspråket infördes först 1977. Med publiceringen av den nya mässboken 1982 hävdar stiftens prästråd, att ju förr mässa på folkspråket brukas överallt, desto bättre. De vill hindra RR från att göra mässan på litauiska till en fråga som delar katolikerna i två läger.

Det förhåller sig faktiskt så, att Litauen har den största underjordiska pressen per capita i Östeuropa, knappast förvånande med tanke på deras bakgrund och erfarenheter från tiden under tsarväldet! De flesta av de underjordiska tidskrifterna är religiösa och ämnade att täcka behoven inom olika delar av befolkningen. Nunnorna är naturligtvis djupt engagerade. 1982 erbjöd Anilionis katolikerna att för första gången få en egen tidning – på ett villkor: Krönikan måste upphöra. Svaret från Krönikans utgivare var snävt: Enda sättet att stoppa den var att göra slut på de brott mot sanningen och rättvisan som den upptecknar. Krönikan har varit KGB:s främsta måltavla. De fjorton arresteringar som gjorts berör bara en liten del av de tusenden som har lämnat bidrag till den, och fångarna har blivit nationalhjältar och -hjältinnor. Så har Niole Sadunaite, som tillbragte tre år i läger och tre år i exil, verkligen blivit känd över hela världen genom den redogörelse för sin rättegång och de inspirerade brev hon skrev från fängelset. Hon har f.n. gått under jorden då hon hotas av att arresteras på nytt.

Helgedomar och vallfarter

Annan kyrklig verksamhet utsatt för förföljelse har varit de olika årliga vallfarter till ansedda helgedomar som är en så väsentlig del av det nationella fromhetslivet och där tusenden deltar, bärande nationaldräkter. De betraktas av regeringen som potentiellt explosiva antisovjetiska demonstrationer, men alla oroligheter och störningar kommer från statens sida, då katolikerna behåller sin värdighet och vägrar att slå tillbaka när de provoceras. Tre personer som var engagerade i ordningens upprätthållande vid pilgrimståg dömdes 1980 och 1981 till upp till tre år för att ha ”stört friden och hindrat trafiken”. Det var knappast en tillfällighet, att de två männen tillhörde Helsingforsavlyssnarna …

Skadegörelse mot kyrkor, innefattande medveten profanering av sakramenten och vanhelgande av de detaljrikt utskurna korsen, ett så karakteristiskt inslag i landskapet, är sådant man fortlöpande far uppleva i Litauen. Vid nationella helgedomar som Korsens kulle pågår ett ändlöst växelspel mellan förstörelse och återuppbyggnad av kors – för troende är den senare en symbol för deras tro. Fader

Juozas Zdebskis, en av de präster som fängslades 1971 och medlem av Katolska kommittén, säger att så länge korsen finns uppresta i Litauen kommer tron att vidmakthållas.

Ett särskilt tvistefrö har varit kraven på en ny, ändamålsenlig kyrka vid Klaipedas hamn som ersättning för den som troende hade byggt men som genom ett av Chrustjevs infall gjordes om till konserthall. 1979 framlades en protestlista av rekordstorlek för sovjetiska förhållanden, undertecknad av 148 149 troende, och de har nu blivit lovade en ersättning för den lilla byggnad de för närvarande använder – men de kommer att tro detta, först när de ser den.

Sedan invasionen av Afghanistan 1979 har de regeringsfientliga stämningarna kraftigt brett ut sig över hela Sovjetunionen, efterhand som unga värnpliktiga har sänts att utkämpa ett orättfärdigt krig, som bara i alltför hög grad påminner de kuvade folken om de, i vilka de blev ”sovjetmedborgare”. I Litauen är krigstjänst ett bekvämt sätt när det gäller att avlägsna eliten inom landets ungdom och förstöra den, fysiskt eller moraliskt. En ung katolsk dissident, Robertas Grigas, vägrade modigt att svära krigstjänsteden, då han vägrade erkänna att sovjetregeringen hade någon domsrätt över honom.

Under mitten och senare delen av sjuttiotalet trappades rörelsen för religiös och nationell frihet upp, som den gjorde i många andra länder inom Sovjetunionen. Litauerna knöt täta band med de andra rörelserna för mänskliga rättigheter. De har aldrig glömt, att en ryss, Serge Kovalev, ateist och en vän till Andrei Sacharov, dömdes i Vilnius till åtta års arbetsläger för den förbindelse han utgjorde mellan ryska dissidenter och katoliker i Litauen. Litauens Helsingforsgrupp grundades 1976 som en av fem nationella grupper. Katolska kommittén inspirerades av och igångsattes av den (ortodoxa) Kristna kommittén till försvar av troendes rättigheter i Moskva.

Nationalkänslan har växt också i Litauens två baltiska grannar, Lettland och Estland, där moralen har vida mer påverkats i motsatt riktning av den långt större andelen ryska ”kolonister” som slagit sig ner mitt ibland dem. 1979 gick fyrtiofem balter, de flesta litauer samman om undertecknandet av ett fördömande av Molotov-Ribbentroppakten från år 1940, en pakt som lett till att deras länder invaderades. Sedan slutet av sjuttiotalet har det skett en allvarlig åtstramning, och så många av ledarna har arresterats att de flesta av rörelserna för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen har upphört att existera eller gått under jorden. Rörelsen i Litauen kom snart att påverkas genom att en nyckelperson som den panbaltiske dissidenten och katolske filosofen Viktoras Petkus 1977 dömdes till femton år. Litauens Helsingforsgrupp avvecklades emellertid inte förrän 1981, då den siste medlemmen, fader Bronius Laurinavicius knuffades under an annalkande lastbil och dödades.

Vad kyrkan beträffar kom det direkta angreppet senare än på andra håll. Under 1980 och 1981 användes indirekta metoder för att terrorisera prästerskapet: sex präster angreps brutalt, två av dem dog under ohyggliga omständigheter. Härtill kommer, att en medlem av Katolska kommittén, fader Zdebskis ådrog sig allvarliga strålningsskador, när hans bil förföljdes av en polisbil. När han togs till sjukhus sändes han på polisens order till avdelningen för könsjukdomar, varifrån hans vänner brådskande flyttade honom för att han skulle fä privat och lämplig vård. Allmänheten i Litauen reagerade så starkt mot vad den kallade ”sovjetmaffian”, att dessa uppenbarligen slumpvisa angrepp upphörde och mördarna omsider fördes inför rätta. När Andropov kom till makten beslöt han tydligen att det var dags att ta itu med den enda grupp religiösa dissidenter i Sovjetunionen som hade förblivit immun mot arresteringar – Katolska kommittén. Tillsammans med de förvisade biskoparna utgjorde dess medlemmar – i synnerhet den 58-årige fader Alfonsa Svarinskas och den 44-årige fader Sigitas Tamkevicius – det moraliska ledarskapet för 2,5 miljoner katoliker. Kommittén hade skrivit nästan sextio protester mot regeringen. Deras medlemmar visade sig vid nyckelgudstjänster och vallfarter och i predikningar sade de i starka ordalag vad de flesta präster och troende tyckte men inte vågade säga. Därtill var de hängivna församlingspräster av bästa slag med beaktansvärda lokala efterföljare. Den 26 januari 1983, medan den kyrkliga delegationen från Sovjet reste runt i Storbritannien, arresterades fader Svarinskas. När rättegången mot honom ägde rum i april, var Vilnius likt en stad under undantagstillstånd. Fader Tamkevicius inkallades som ende svarande och fick när rättegången var slut marschera till fängelset även han. TASS kommenterade, att han ”liksom Svarinskas hade använt prästämbetet som en täckmantel för att engagera sig i illegala och olagliga verksamheter vars huvudsakliga syfte var att förtala Sovjetstaten och det sovjetiska samhällssystemet. Han hade förtalat det rådande systemet och förlett unga människor att ta del i antisovjetisk verksamhet och att kämpa mot sovjetmakten och bryta mot sovjetiska lagar.”

Svarinskas, en varm, öppenhjärtig, gästfri natur, som redan hade tillbragt sexton år i läger där han skött om den blivande kardinal Iosif Slipyi under dennes sjukdom, dömdes till sju år i hårt arbetsläger och tre i exil. I november dömdes Tamkevicius till sex år i läger och fyra i exil. Han anklagades särskilt för att ha spridit kränkande information och sänt den utomlands och beskrevs som en ”fåfäng och penningälskande man”!

Andra präster i kommittén har utsatts för så starkt tryck, att två redan har avgått. En som vägrade fick veta att han skulle arresteras. RR är tydligen beslutet att avveckla gruppen. Inte desto mindre har det förekommit fler protester än någon gång tidigare, stödda av tusentals undertecknare, från ett stort antal församlingar, mot fängslandet av deras mest populära präster. Myndigheterna är bara alltför väl medvetna om att de inte kan terrorisera undertecknare, när deras antal uppgår till över 123 000, och att de har mött sin jämlike i den respektlösa, företagsamma opposition som Litauens katoliker utgör. Selektiva arresteringar kommer att fortsätta, men var och en av dessa innebär en ny potentiell hjälte eller hjältinna som inspirerar nationen. Trycket ökar mot troende på alla nivåer, men det finns å andra sidan så många av dem, att det finns en gräns för vad man kan åstadkomma. Myndigheterna borde kanske lära av Engels’ ord, citerade av Katolska kommittén i ett brev till Andropov: att öppen kamp mot kyrkan är dåraktig och bästa sättet att återupprätta intresset för religionen.

Översättn. Bror-Ivan Johansson