Om Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare – ett genmäle

Till den kritik, som Sven-Erik Pernler riktat mot min bok Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare – en bok om Sveriges kristnande, framförd i en recension i Signum, vill jag genmäla följande.

Med stöd av biskopskrönikan från Skara stift har jag framhållit att biskop Unni, Västergötlands förste till namnet kände apostel, blivit vördad som helgon efter sin död. I denna biskopskrönika står det emellertid inte något om att biskop Unni blivit vördad som helgon, menar Pernler. När krönikören skriver att ”Gud och helgonen tog emot hans själ” så är detta verkligen, svarar jag, liktydigt med att han själv betraktar Unni som ett helgon och att dennes helgonrykte är så utbrett, att krönikören kan hänvisa därtill såsom till något allmänt bekant. Med liknande ordalag omtalas i krönikan det helgonrykte, som biskop Sigfrid, Västergötlands och Värends apostel, åtnjöt och som ledde till en liturgiskt och ikonografiskt utformad helgonkult.

Beträffande den i sandsten utförda gravtumba, som har sin plats på Husaby kyrkogård och som jag vill förknippa med biskop Unni, skriver Pernler i sin recension: ”Nu finns det rent faktiskt ingenting som ikonografiskt eller språkligt tillåter oss att förknippa detta monument med just en biskop… Den ytterst torftiga inskriften (åtta eller tio runor) talar snarast emot att vi här skulle ha att göra med ett minnesmärke över en biskop från 900-talet.” Det förhåller sig emellertid så, svarar jag, att den gravtumba, vars ena gavelstycke bär runskriften Uhne, på södra sidohällen har avbildningar av bland annat själavägaren Sankt Mikael med sin vågskål och Sankt Petrus, himmelrikets väktare, med nyckel och biskopsstav. Bildframställningarna är utförda i äldre romansk stil. De följer det sedvanliga ikonografiska schemat, som knappast tålde några avvikelser. Man blir påmint om Jesus Kristus i form av hans initialer, om Sankt Mikael, som skall väga de avlidnas själar, och om Sankt Petrus, den förste i den långa raden av påvar, i form av bildframställningar. De många religiösa framställningarna ger vid handen att gravtumban är avsedd för en biskop, icke för någon världslig storman. Framför allt torde bilden av aposteln Petrus, åt vilken Kristus anförtrodde biskopsämbetet, tyda på detta. Runskriften torde enligt min mening utvisa att det rör sig om ett minnesmärke över den helige biskop Unni.

Sv.-E. Pernler framhåller att folktraditionen om biskop Unnis besök i Undenäs i nordöstra delen av Västergötland, upptecknad under 1700-talet, knappast kan ligga till grund för namnet Unnis förekomst i den medeltida biskopslängden. Snarare förhåller det sig på det sättet, menar han, att kännedomen om biskopslängden har förmått Undenäs-borna att i lokalpatriotisk iver förknippa namnet Unni med sin egen socken. På denna punkt vill jag instämma med Pernler.

För att undanröja missförstånd vill jag förklara att jag med uttrycket ”av allt att döma”, något som Pernler finner otillbörligt, har velat beteckna min framställning som ett alternativ, vilket framtida forskare kan bedöma, eventuellt verifiera.

Jag uppger att kung Björn, som välvilligt tog emot Ansgar och enligt Rimberts Vila Ansgarii gav honom tillstånd att predika evangeliet, har residerat i Östergötland (något som väckt Pernlers undran), och jag stöder min uppgift dels på det faktum att namnet Björn inte förekommer i Snorre Sturlassons förteckning över de i Uppsala residerande sveakonungarna, dels på de lämningar av mången så kallad husaby, samlingsplatser för det kungliga förrådet av spannmål och bostäder för kungens ståthållare och för kungen själv, som man påträffat i Östergötlands kustbygd, i närheten av Söderköping.

När jag uppger att ärkebiskop Unni på sin färd till Birka troligen har besökt Gotland, ställer sig Pernler likaledes avvisande. Jag vill förklara på vilka fakta jag bygger min uppgift.

När Birka stift upprättades år 845, bestämdes det att stiftet bland annat skulle omfatta öarna i Östersjön, det vill säga Öland, Gotland och Åland. Man kan alltså taga för givet att de kyrkomän som besökt Birka stift, antingen för att bedriva missionsverksamhet eller för att åstadkomma en kyrklig organisation, har ställt färden till Gotland. Det gäller biskop Gautbert, som år 845 bestigit den nyupprättade biskopsstolen i Birka, det gäller ärkebiskop Unni, vilken under sin vistelse i Birka blev sjuk och avled därstädes den 17 september 936, det gäller slutligen abboten Hiltin, vilken av ärkebiskopen i Bremen omkring år 1070 blev utnämnd till biskop i Birka och vid biskopsvigningen erhöll det apostoliska namnet Johannes.

Det är två omständigheter som gör att man knappast kan tänka sig att kyrkomän sådana som Gautbert, Unni och Hiltin Johannes skulle ha försummat Gotland vid sina besök i vårt land. För det första var Gotlands kulturella och kommersiella betydelse välkänd på kontinenten. För det andra hade det under 800- och 900-talen förekommit kristen mission på Gotland, en mission som resulterat i flera omvändelser till kristendomen och till kyrkobyggen. Det kristna Gotlands inlemmande i Linköpings stift – det stift som övertagit det forna Birka-stiftets kyrkorättsliga befogenheter och som hade samma omfattning som detta -blev aktuellt. Det genomfördes under 1100-talet och blev senare bekräftat.

När Pernler förklarar att min bok skulle ha vunnit på en stramare disposition, så att inte samma saker behövt upprepas i flera avsnitt, så vill jag svara att jag fullt avsiktligt har företagit vissa återupprepningar. I ett verk som framlägger en sådan anhopning av historiska fakta torde vissa återupprepningar tjäna ett pedagogiskt syfte.

Tryggve Lundén

Svar:

Såvitt jag förstår, är mina källkritiska kriterier något stramare än Tryggve Lundéns. Bland annat menar jag att Lundén emellanåt överinterpreterar materialet och läser in mer (eller annat) än vad materialet tillåter. Jag vill kort exemplifiera detta i anslutning till genmälets olika punkter.

1. Som jag framhållit i min recension (Signum 2/84) föreligger den uppenbara möjligheten, att det aldrig ens existerat någon biskop Unni i Skara, biskopskrönikans förteckning till trots. Efter vad jag kan finna, utsäger krönikans uttryck ”Gud och helgonen tog emot hans själ” heller inte mer än att den åsyftade ”upptogs till himmelen”. Uttrycket ligger därvid i linje med tankar exempelvis i fjärde strofen av den medeltida Then första frigh marie mö al hende när där skildras, hur Kristus ”haffde med sik faghran skara/ han förde thöm fil hymerikis kor”. Något ”helgonrykte” går ju heller inte att utläsa ur krönikans senare version.

2. Gravtumban på Husaby kyrkogård upptar en domedagsframställning med traditionella ikonografiska komponenter, i detta fall bland andra själavägaren Mikael samt Petrus med nyckeln till paradiset. En inte helt okänd gravtumba från Botkyrka över lekman Björn rymmer på motsvarande vis etablerade domedagsmotiv.

3. Att islänningen Snorre inte nämner Björn bland i Uppsala residerande sveakonungar är riktigt. Men Snorres förteckning är tillkommen 400 år efter Ansgars möte med konung Björn, och de källkritiska problemen kring denna förteckning påminner därför om de s.k. biskopskrönikornas.

Av de husabyar som sannolikt tillkom under 600-900-talen, hör de flesta hemma i Uppland, Södermanland, Västmanland och Närke, således i svealandskap. Mer än en tredjedel av de kända, medeltida husabyarna i Sverige fanns i Uppland.

4. Beträffande ”öarna i Östersjön” vill jag hänvisa till Tore Nybergs och Carl F Hallencreutz artiklar i Adam av Bremen (Proprius förlag, Stockholm 1984). En recension av denna bok kommer i Signum under hösten.

5. Som jag framhöll i min recension av Lundéns bok, kan någon mission inte beläggas på Gotland under 800- och 900-talen. An mindre känner man ”en mission som resulterat i flera omvändelser till kristendomen och till kyrkobyggen”. Ändå anför Lundén detta i sitt genmäle som ”fakta” på vilka han bygger sin uppgift om ärkebiskop Unnis förmodade besök på Gotland. Det är mig fortfarande en gåta varifrån Lundén hämtat dessa ”fakta”. De stöds varken av bevarade skriftliga källor eller av något arkeologiskt material. Tvärtom antyder också nyligen företagna dendrokronologiska undersökningar av rester från förmodat gamla gotlandskyrkor ett tämligen sent kyrkobyggande.

Lika ogrundat källmässigt är Lundéns hävdande av att Linköpings stift ”övertagit det forna Birka-stiftets kyrkorättsliga befogenheter och … omfattning”.

6. Lunden försvarar sina många upprepningar med att han ”fullt avsiktligt” och med ”ett pedagogiskt syfte” gjort återupprepningarna, då hans verk framlägger ”en sådan anhopning av historiska fakta”. Hade det enbart rört sig om historiska fakta, hade upprepningarna inte varit så allvarliga. Men också hypoteser och lösa antaganden behandlas tyvärr alltför ofta som vore de fakta. Detta är det förvirrande! Sammantagna med de många språkliga och innehållsliga glidningar som förekommer (-se min recension-), kan upprepningarna tyvärr lätt komma att uppfattas som ett försök till manipulering av läsekretsen. Och något sådant har givetvis aldrig någonsin föresvävat hedersmannen Tryggve Lundén.

7. Jag har inte funnit anledning att i något enda avseende ändra min recension efter Lundéns genmäle. Tvärtom har genmälet ytterligare klargjort; var skiljelinjerna i fråga om källkritik och materialtolkning går. I ett avseende vill jag dock gärna komplettera min recension: Sveriges Missionärer, helgon och kyrkogrundare innehåller ett mycket intressant forskningsmaterial också för folklorister, inte minst då med avseende på uppgifterna rörande de många anförda ”lokalhelgonen”.

Sven-Erik Pernler