Muslimer i motstånd mot en reislamisering

Fem år efter den islamiska revolutionen i Iran verkar vågen av yttre återgång till det medeltida muslimska samhället ha nått en viss gräns. Hos Khomeyni och saudierna går den totala reislamiseringen vidare i de en gång inkörda hjulspåren. Andra regimer nöjer sig med en principförklaring till islam och söker för övrigt en medelväg, särskilt om det är inkomstbringande för statskassan. I Egypten t.ex. blir de piskrapp som den koranska straffrätten utmäter för alkoholförtäring och otuktigt beteende omedelbart uppförda på bar- och nattklubbsbesökarnas notor i form av böter. De få klart deklarerade multireligiösa och sekulära muslimska staterna som Irak och Turkiet har däremot stått sig överraskande bra gentemot den fundamentalistiska vågen.

Speciellt förhoppningsfullt är emellertid att namnkunniga islamiska teologer och rättslärde nu uppträder mot den s.k. reislamiseringen och att de börjar att kritiskt gå igenom hela den stelbenta traditionsstrukturen. Så långt gick inte ens generationen av islamreformatorer vid sekelskiftet, vilka idag saknar inflytande. För Dshamaladdin al-Afghani (1838-1897), Muhammed Abdu (1849-1905) eller Rashid Reda (1865-1935) var det ett gudomligt bud att en äktenskapsbryterska tvunget måste stenas till döds. Deras humaniserande reformer sattes in vid tillämpningen av straffet: man skulle bara kasta kiselstenar på synderskan, för att nöjaktigt uppfylla lagen. Men sedan muslimerna återigen klamrar sig fast vid varje bestämmelses bokstav, är denna utväg stängd. Så blir t.ex. dödsstraffet för avfall från islam hos shiiterna och de stränga wahhabiterna på den arabiska halvön verkställda av skarprättare eller genom arkebuseringspluton. Detta fastän Iran liksom Saudiarabien i Förenta Nationerna erkänt människans rätt till religionsfrihet. I Pakistan, Tunisien och Egypten finns likaså dödsstraffet kvar vid trosbyte, ateism och materialism. Dödsstraffets verkställande överlåts emellertid till självutnämnda ”Allahs hämnare”, hämtade ur släkt eller vänkretsen. Sådana blodsdåd, vilka ännu Abdel Nasser lät hårt bestraffa, utförs idag utan några som helst påföljder för mördarna.

Historisk-kritisk analys av Sharia

Den ansedde shejken Sobhi Saleh från Libanon har nu i detta konkreta fall påvisat, att ingenstans i koranen blir en avfällings eller fritänkares liv utkrävt. Denna bestämmelse är införd i den islamiska lagen – Sharia – mer än hundra år efter Muhammed av östromerska jurister. Deras källa är inte någon gudomlig uppenbarelse, utan den mot hedningar och kättare fientliga lagstiftningen från kejsar Theodosius. Sådana spår av bysantinsk men också judisk talmudisk bearbetning och paragrafindelning av det ursprungliga befriande budskapet i koranen låter sig, enligt shejk Saleh, påvisas i hela den samlade islamiska rätten. Då ayatollorna och andra förespråkare för reislamisering gått in för ett helt och fullständigt återinförande av shariastadgarna, får denna kritik av sharian en enastående betydelse för att ett inomislamiskt övervinnande av fundamentalismen ska kunna komma till stånd.

Män som Sobhi Saleh står i denna stund fortfarande ganska så ensamma och finner endast gensvar i akademiska kretsar eller bland de andligt mer högtstående dervischbrödraskapen. Till viss del finner han också stöd hos det muslimska brödraskapet, vilket man felaktigt och med orätt stundom blandar samman med andra nya radikala strömningar. Hos det muslimska brödraskapet vilket huvudsakligen är företrätt i Egypten och Syrien rör det sig om en socialt påtaglig och framstegsvänlig reformrörelse inom islam. Vid valet av metoder var och är de visserligen precis lika ogrannlaga som Khomeynis väktare av den islamiska revolutionen. Deras terror riktade sig emellertid uteslutande mot politiska motståndare såsom de engelska, franska eller italienska kolonialherrarna, eller israelerna i Palestina resp. den syriska militärregimen under Hafes och Rifaat al-Assad. Ingen medlem av det muslimska brödraskapet skulle bekämpa och förfölja en annorlunda troende enbart av religiösa orsaker. Så har nu t.ex. den koptiske överherden, patriarken Shenouda III, som förhindrades att utöva sitt ämbete och försattes i klosterarrest av president Mubarak, funnit sin mest vältalige förespråkare i ledaren för det muslimska brödraskapet, Omar al-Tilmisani.

Hos bröderna, ”Achwan”, rör det sig om en elit medan reislamiseringen utgör en bred massrörelse. De här i Europa ofta utskrattade eller med avsky noterade ytterligheterna verkar som tecken och bekräftelse på den världsvida samhörigheten och styrkan. Redan under medeltiden fick islamiska sociologer som Ibn Khaldun (1332-1405) upp ögonen för den maktpolitiska styrkan i islam och just i gruppdynamiken, den s.k. ”Assabia”, den berusande andan av samhörighet och en därur framvuxen styrka. En anda som man sedan 1979 finner speciellt utpräglad hos de islamiska frihetskämparna i Afghanistan.

Likväl fanns det en grupp, närmare bestämt de islamiska kvinnorna, som accepterade reislamiseringen på ett närmast entusiastiskt sätt, men som efter hand och nu nära nog överlag håller på att förkasta den. Först gick en våg fram i den islamiska världen som återinförde slöjan, något som på intet sätt var framtvingat av svartsjuka från männens sida. Just unga flickor och studentskor tog på sig chador och huvudduk, solglasögon och mörka handskar för att vara skylda ut till fingerspetsarna. Redan när Algeriet kämpade för sin frihet från fransmännen var slöjan en symbol för protesten mot assimileringspolitiken från Paris; på samma sätt skylde sig de iranska kvinnorna som en manifestation mot shahen och egyptiskorna såsom uttryck för social protest. Nästa steg var att på order ovanifrån infördes kravet att de skulle fortsätta med sina slöjor alltmedan deras egentliga politiska och sociala problem förblev olösta. Bland dödsoffren för ayatolladiktaturen i Teheran finns sedan dess påfallande många kvinnor vilka återigen lagt av slöjorna på ett lika utmanande sätt som de tidigare tagit på dem. Och Egyptens mest prominenta talesman bland kvinnorna, den förra socialministern Aesha Rateb, måste idag sitta som ambassadör i Bonn. För henne är denna med diplomatisk hedersbevisning utsmyckade exil också en säkerhetsfråga alltsedan hon av en ”islamisk folkdomstol” i Kairo förklarats vara en ”fredlös häxa”.

De kvinnor, som blivit besvikna på reislamiseringen, har också funnit en förespråkare i D Khalid. Han ser i detta återupptagande av slöjan ett ytligt symptom på en psykologisk konsekvens av den överbefolkning och bostadsbrist som råder i nästan alla muslimska länder. Hela familjer är ofta ihopträngda i ett enda rum. Det utrymme för enskildhet som här saknas söker man istället bakom slöjan. I samma riktning visar egyptiska sociologers undersökningar vilka uppvisar ett påfallande stort antal av magdanserskor och prostituerade som på ”fritiden” går helt och hållet beslöjade.

För de islamiska makthavarna är det naturligtvis enklare och mer lönsamt att distribuera slöjor än att genomföra sociala lösningar i form av bostadsbyggande. Det gäller på nästan alla livets områden, där psykologiska ventiler träder in istället för problemlösande. Det blev en drivkraft i de muslimska massorna och reislamiseringen gav närmast sken av att vara en revolutionär folkrörelse. I samma riktning rörde sig också överläggningarna bland de nyislamiska teoretikerna: All Shariati i Iran och den pakistanske Mawdudi. Om man bortser från de shiitiska folk-mudshahedin och Egyptens Dshihad-grupper har reislamiseringen med tiden huvudsakligen blivit en maktfaktor för auktoritära regimer. Och därmed har hela rörelsen förlorat sin kraft och sin ursprungliga farlighet i förhållande till alla icke-muslimer och oliktänkande. Av den första förnyade tillväxten av islam, övervinnandet av den koloniala dominansen och det främmande inflytandet samt av den befogade besinningen på de egna rötterna och det egna ursprunget blev en totalitär ideologisering vilken för tankarna till gångna tiders totalitära regimer i Europa. Det senaste utlåtandet från ayatollorna i Nadshaf i Irak om oförenligheten mellan islam och marxismen-leninismen gör varken till eller från. Den som haft tillfälle att uppleva det afghanska inbördeskriget, både på den röda och på den islamiska sidan, vet till slut inte längre för vem han skulle kunna ta parti.

Religionen legitimerar makten?

I den situation som reislamiseringen idag befinner sig blir det åtminstone tydligt att Khomeyni, Khaddafi, kung Fahd, Mubarak eller Zia ul-Hak i religiöst avseende alls inte representerar islam, utan snarare fanatiska kretsar vilka har kommit till makten på rent politiska grunder och nu missbrukar profeten Muhammeds religion i syfte att behålla makten. Speciellt krasst är detta hos saudierna vilka idag världsvitt uppträder som förkämpar för en ren och sträng islam. Men mellan leverne och religion gapar en avgrund. I Egypten t.ex. far efter saudiarabiska påtryckningar ingen alkohol utskänkas till kristna under fastemånaden Ramadan. Detta motsäger t.o.m. de gamla stadgarna i den annars så högt lovsjungna Sharia. (I samma lokal, där man såsom icke-muslim enbart kan få klorerat vatten från Nilen, dignar grannbordet med saudiska semesterfirare av öl- och whiskyflaskor.)

I Libyen behölls bara fasaden av Khaddafis ursprungliga islamiska ansatser. Islam är ett rent maktpolitiskt instrument och omtolkas av de ”nya profeterna” i Tripolis helt och hållet efter läglighet. (Militärexperterna från östblocket och från Kuba far inte bara vin och sprit i stora mängder utan också, om man är försedd med Khaddafis visitkort, korgar fulla med fläsk och skinka som gåva, fastän andra förespråkare för reislamisering i första hand förklarat heligt krig mot fläskkött.) Positiv är idag den ökade tolerans som Libyen har mot oliktänkande. Efter raiden mot kyrkobyggnader 1970, som förvandlade nästan alla kristna gudstjänstbyggnader till getstall, biografer eller till moskéer, tillämpar Khaddafi nu principen ömsesidighet. Den libyske byggnadsministern Omar Muntasser har med anledning av Vatikanens slutgiltiga ”ja” tillbyggandet av en moské i Rom reagerat med att ge licens att bygga katolska kyrkor i Tripolis.

Bland de förhållandevis ”öppna” professorerna vid Kairos Azhar eller i det marockanska Fez kan nu en skillnad iakttagas mellan en allvarligt syftande reislamisering och en s.k. ”islama”, en form av islam i negativ politisk bemärkelse. D Khalid har beskrivit islamvågen utifrån muslimsk synpunkt och därvid uppställt följande kvalifikationer för en förnyelse i den islamiska världen: ”Den sanna reislamiseringen utgörs av en strävan hos många muslimer att mer energiskt än tidigare försöka ett inhämtande av utvecklingsförsprånget. Genom att ta avstånd från den tidigare assimilationskursen och genom att söka efter stöd i islamiska former vill man att industrinationerna erkänner islamvärldens likaberättigande som har ett eget bidrag till den gemensamma utvecklingen och det pluralistiska kulturskapandet”

Bakom denna akademiska formulering döljer sig den enkla insikten, att framtidens islam förnyas och uppvärderas inte som härskare över, utan partner till de andra religionerna, kulturerna och civilisationerna. Denna självkännedom kommer förr eller senare fram. Khomeynis ståndpunkt upprätthålls visserligen i Iran, men bara av en försvinnande minoritet bland de shiitiska religiösa ledarna och mustazafins trasproletariat, och den har förlorat allt den utstrålning den haft i den islamiska världen.

Det enda område inom vilket reislamiseringen fortfarande vinner terräng, är i islamiska gästarbetar- och emigrantkretsar. En islamisk dagsrytm har speciellt för turkar i de europeiska industristaterna blivit en räddning och ersättning för hemlandet. Den därmed ibland sammanhängande fanatismen är begriplig; men den får inte skymma blicken för de reformvänliga rörelserna och krafterna i de islamiska kärnländerna.

Övers. Kjell Janson

1. Jfr principförklaringen av prof. dr Elias Farah, direktor för Baathpartiets politiska akademi i Bagdad, med temat ”Arabismus und Islam” offentliggjord av The International Progress Organization (IP0). Wien 1983: han skiljer mellan:

(1) den fundamentalistiska riktningen: Av denna understryks islams universella betydelse och religiösa ideologi och görs gällande att den islamiska läran gör alla andra ideologier överflödiga. Den islamiska shariarätten är evig gudomlig rätt. All den positiva, av människan skapade rätten är onödig. Islam omfattar såväl religionen som staten;

(2) den nationella riktningen: Den framträder återigen mycket starkt och är alltsedan trettiotalet under inflytande av Europas rasistiska ideologier. Den betonar islams nationella arabiska karaktär; och eftersträvar en renässans för det förislamiska arabväldet;

(3) den marxistiska riktningen ser i den arabiska nationen uteslutande sig själva bekämpande stammar respektive stater. Islam och den arabiska nationalismen bildar bara överbyggnaden medan de ekonomiska och sociala aspekterna bildar basen;

(4) de irakiska baathsocialisterna ståndpunkt: De strävar efter pluralism mellan de olika religiösa, nationella och ekonomiskt-sociala faktorerna på grund av deras sammanblandning.