Den ekumeniska rörelsens eukaristiska vision

Inte sällan sägs det att den ekumeniska rörelsen stagnerat.it byråkratiska institutioner. Mot visionerna står bålverk av konfessionella egenintressen. Teologiska samtal om enhet hamnar i nya återvändsgränder. Viljan att översätta konsensus till konkreta program är svag. Utopierna har nästan slocknat, även om glöd ännu pyr här och var. Det råder knappast tvivel om att tiden för stora ekumeniska uppbrott är förbi. En profilering av de stora konfessionella traditionerna är märkbar. Kyrkor och samfund utanför den organiserade ekumeniska rörelsen växer. Men ”stagnation” och ”återvändsgränd” är alldeles för negativa ord för att beskriva en situation präglad av betydande svårigheter men också av ett friskt nytänkande.

Det organiserade ekumeniska arbetet genomgår stora förändringar. Den moderna ekumeniska rörelsens historia har kännetecknats av fyra grundelement, kristocentrism, universalism, historieteologi och koncentration på kyrkan. Nu utmanas den på alla dessa fyra punkter. Kristocentrismen ifrågasätts när samexistens med andra världsreligioner blir självklar. Kristendomens universella anspråk kan tolkas som en förlängning av västerländsk imperialism. Traditionell historieteologi betonar den ansvariga människans roll, men kärnvapenhot, miljöförstöring och den växande insikten om de ekologiska sambanden som villkor för allt liv ställer nya frågor om hur ansvaret förvaltats. Kyrkan i dess traditionella gestalt utmanas av basförsamlingar, nya sociala strukturer och mediakommunikationen.

Samtidigt får den ekumeniska rörelsen en ny profil genom de fattiga kyrkornas delaktighet, kvinnornas tydligare röst, dialogen med andra religioner, förpliktelsen till solidaritet med de marginaliserade, engagemanget för fred, rättvisa och skapelsens integritet, betoningen av den kristna trons kontextualitet och en förnyad förståelse av Andens verk i världen.

Den ekumeniska rörelsens utveckling speglar i hög grad politiska, kulturella och ekonomiska förändringar i dess omvärld. Programmen försöker svara mot aktuella behov. För att bevara den ursprungliga målsättningen kyrkans synliga enhet för världens skull måste den ekumeniska rörelsen ständigt förnyas med växlande yttre villkor. Förändringen är ingenting nytt. Den är en kontinuerlig process, som accelererat efter Andra Vatikankonciliet 1962-1965 och Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala 1968. Det är svårt att säga hur den ekumeniska rörelsen och dess målskrivning på längre sikt kommer att påverkas. Här ska vi begränsa oss till att diskutera några inslag som präglat utvecklingen på 1980-talet.

Guds redskap

Ytligt sett består organiserad ekumenik av konferenser och konsultationer, ömsesidiga besök, bilaterala och multilaterala dialoger, gemensamma gudstjänster, uttalanden i skilda frågor och en mängd olika sociala program. Allt detta speglar kristna människors och kyrkors värderingar, attityder och prioriteringar. Man kan avläsa kyrkornas rörelseriktning i dessa aktiviteter.

Många kyrkor ställer sig emellertid utanför den organiserade ekumeniken. Dessa kan möjligen i framtiden bli mer tongivande för kristendomens utveckling. Två tredjedelar av världens kristna tillhör kyrkor som inte är medlemmar i Kyrkornas Världsråd. Det gäller i första hand den romersk katolska kyrkan, men även de flesta evangelikala, pentekostala eller afrikanska oberoende kyrkor.

Den ekumeniska rörelsen är mer än dess organisationer. Den har en djupare dimension. Flertalet kristna i världen ser den ekumeniska rörelsen i dess olika uttrycksformer som den helige Andes verk. Den är ett svar på Jesu bön ”att de alla må vara ett”. Den är ett Guds redskap på vägen mot Guds rike. Genom den ekumeniska rörelsen har kyrkorna fått många impulser till förnyelse, deras självuppfattning har förändrats, deras kunskap om och solidaritet med världens fattiga och förtryckta har vidgats och fördjupats. Allt detta kan trons människor tolka som Guds sätt att leda kyrkan till kärlek, utgivande, lydnad, och enhet.

En kyrka av kyrkor

När man idag försöker beskriva vägen till kyrkans synliga enhet och ange enhetens innehåll, kommer det grekiska ordet koinonia eller det latinska communio till användning. I Nya Testamentet står koinonia i första hand för gemenskap med Kristus i den helige Ande. Men den gemenskapen har också en horisontell dimension. Enskilda kristna och deras församlingar är sammanbundna i en verklig och konkret gemenskap. Koinonia betyder delaktighet i varandras glädje och smärta, tröst, andlig välsignelse och materiellt bistånd. Det är fråga om ömsesidigt beroende i alla avseenden. Eukaristin är gemenskapens mest förtätade uttryck, brytpunkten för gemenskap med Gud i Kristus och gemenskap med alla dem som delar tron. Kommunion är en fråga om kyrkans beroende av Kristus och samhörighet mellan olika lokala kyrkor. Orden koinonia och communio kan knappast översättas till svenska på ett tillfredsställande sätt. ”Kyrkogemenskap” leder inte omedelbart tankarna till den överflödande rika bibliska traditionen och en dynamisk syn på enhet i mångfalden.

Andra vatikankonciliet öppnade den romersk katolska kyrkan mot omvärlden och skapade förutsättningar för ett ekumeniskt engagemang, som sedan blivit tongivande för den ekumeniska rörelsen. Grunden för detta är en tyngdpunktsförskjutning i kyrkans självförståelse, i dess ecklesiologi. Konciliet lyfte fram en vision av kyrkan som communio. Mer än förr betonar den katolska kyrkan att den själv är en gemenskap av lokalkyrkor och en bland andra kyrkor och kristna gemenskaper. Kyrkan är ”en kyrka av kyrkor”. En uppmärksammad, men något mångtydig formulering i konciliets konstitution om kyrkan, Lumen Gentium, har bidragit till att förankra detta synsätt. I kapitel 1:8 heter det: ”Denna kyrka, som har formats och organiserats i världen som ett samfund, subsisterar (förverkligas) i den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterfölj are och av biskoparna i gemenskap med honom. Många drag av helighet och sanning kan visserligen finnas utanför hennes synliga struktur, men dessa gåvor tillhör Kristi kyrka och är en drivkraft till katolsk enhet.” Här nyanserades den tidigare identifikationen av den romersk katolska kyrkan med den enda sanna kristna kyrkan. Detta, tillsammans med den starkare betoningen av de regionala biskopskonferensernas betydelse och den roll som det Påvliga rådet för främjande av kristen enhet kommit att spela, är en förutsättning för den katolska kyrkans ekumeniska ansvarstagande. Det har på några årtionden förändrat hela den ekumeniska rörelsens villkor.

De nu omdiskuterade tendenserna till centralisering av den romersk katolska kyrkan, påveämbetets förstärkning och troskongregationens vakthållning mot teologins och etikens förnyelse, kan knappast hota den ekumeniska process som inleddes av konciliet. Vid den extraordinära biskopssynoden i Rom i november 1985, som sammankallades för att aktualisera och vidareföra konciliets beslut, bekräftades beredskapen till fortsatt ekumeniskt ansvarstagande. Det heter: ”På grundval av communio-ecklesiologin, tog den katolska kyrkan vid tiden för Andra vatikankonciliet sitt fulla ekumeniska ansvar. Efter dessa tjugo år kan vi bekräfta att ekumeniken djupt och outplånligt har ristats in i kyrkans självmedvetande. Vi biskopar önskar ivrigt att den ofullständiga kyrkogemenskap, som redan finns med icke-katolska kyrkor och gemenskaper, med Guds nåd, må leda till fullständig kyrkogemenskap.”

Konfessionell gemenskap

Koinonia eller communio är huvudbegrepp för att förstå utvecklingen även inom de andra konfessionella familjerna och i den ekumeniska rörelsen i stort. Sedan mycket länge har den världsvida anglikanska kyrkogemenskapen talat om sig själv som the Anglican Communion. Den är organiserad som en gemenskap av självständiga kyrkoprovinser. Ärkebiskopen av Canterbury symboliserar enheten men har ingen formell auktoritet över andra kyrkoprovinser. Lambeth-konferensen, som samlas vart tionde år, har endast en rådgivande funktion. När kyrkogemenskapen under senare år hotats, av att den gemensamma (till stor del koloniala) historien ifrågasatts, av att den gemensamma liturgin (Book of Common Prayer) mestadels ersatts av lokalt utformade gudstjänstordningar, och av att man knappast längre kan tala om ett gemensamt ämbete sedan somliga provinser accepterat kvinnliga präster och biskopar, fördjupas den teologiska reflektionen kring kyrkogemenskapens grund.

Detta är ännu tydligare fallet i Lutherska Världsförbundet. Tanken på en kyrkogemenskap, som är djupare än en federation (engelska: Lutheran World Federation) har funnits med ända från början. Vid generalförsamlingen i Budapest 1984 togs flera steg mot en fördjupad kyrkogemenskap mellan de lutherska kyrkorna. Kyrkorna hade vuxit varandra närmare i flera avseenden, delegerat ett stort förvaltaransvar för medel avsedda för mission och internationell diakoni till LVF, och ville tydligare uttrycka de mindre och fattigare kyrkornas fulla delaktighet i organisationen. I samtalen med andra konfessioner måste lutheranerna tala med en röst. De bilaterala teologiska samtalen med den katolska och anglikanska kyrkan har stimulerat de lutherska kyrkornas tolkning av sin gemenskap i termer av communio. Samtidigt har frågan om en konfessionell begränsning av koinonia är möjlig aktualiserats. Vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Curitiba 1991 fullföljs reflektionen kring communio genom en ändring av LVF:s stadgar och en förnyelse av organisationens struktur för att tydligare uttrycka communio-tänkandet.

Detta tänkande återfinns i varierande grad i alla de konfessionella grupperingar som 1979 signifikativt nog ändrade sitt samlingsnamn från World Confessional Families till Christian World Communions. Kyrkornas Världsråd är baserat på individuella kyrkors medlemskap, men även där genomsyrar communio-teologi arbetet. I det mest uppmärksammade ekumeniska dokumentet under 1980-talet, ”Dop, Nattvard, Ämbete” 1982, ligger denna teologi och de erfarenheter av praktisk och andlig kyrkogemenskap som människor fått genom den ekumeniska rörelsen som grund.

Tanken på kyrkan som en kyrka av kyrkor och som communio är viktig för den ekumeniska rörelsen på flera sätt. Den håller samman kyrkans synliga uttrycksformer, församlingens liv, förkunnelsen, sakramenten, diakonin, organisationen och den profetiska uppgiften i samhället med Guds fördolda frälsningsverk i världen. Den påminner om att kyrkans spiritualitet är pulsen i allt ekumeniskt arbete. Enheten måste växa ur människors bön. Communioteologin håller också samman den lokala församlingens gemenskap med den enhet som tillhör den universella kyrkan och hela skapelsen. Den pekar på förbindelsen mellan alla döptas ansvar och det särskilda ansvar för enheten som kyrkans biskopar har, något som i samtalen med den katolska kyrkan också aktualiserat frågan om petrusambetet i enhetens tjänst. Slutligen antyder communio-teologin ett mål för arbetet, en enhet i ömsesidigt erkännande av ämbete och sakrament, i mångfald och konciliaritet bekräftad i den gemensamma eukaristin.

Till Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Canberra, Australien 1991 förbereds ett dokument om enhetens grund och mål. De senaste decenniernas gemensamma studium och reflektion kring kyrkan som koinonia kommer att vara ett viktigt element i de rymliga enhetsmodeller som då formuleras.

Bilaterala samtal

Den teologiska grunden för kyrkans synliga enhet har förstärkts genom alla kyrkors, och särskilt den romersk katolska kyrkans förnyade reflektion kring koinonia och communio. Samtidigt har det praktiska teologiska arbetet fått ett nytt instrument genom de bilaterala interkonfessionella dialogerna. Inom Faith & Order i Kyrkornas Världsråd har multilaterala samtal pågått sedan 1920-talet. Sedan Andra Vatikankonciliet deltar den romersk katolska kyrkan fullt ut i dessa samtal. Det viktigaste resultatet har hittills varit det nämnda dokumentet ”Dop, Nattvard, Ämbete”, som är det första ekumeniska dokument som den katolska kyrkan officiellt tagit ställning till. Efter konciliet inleddes bilaterala samtal mellan de konfessionella familjerna. De har sedan dess fortsatt på internationell, regional, nationell och lokal nivå.

Detta täta nätverk av samtal, som inbegriper teologiska experter från många länder och som avkastar den ena rapporten efter den andra, har blivit ett dominerande inslag i den ekumeniska rörelsen. Enhetsrådet i Rom har gett inriktning och struktur åt många av dessa samtal, även åt samtal mellan icke-katolska kyrkor. Rapporterna från samtalen blir föremål för ingående studium. Ett kontinuerligt arbete pågår för att samordna de bilaterala dialogernas innehåll och överenskommelser och relatera dessa till de multilaterala dialogernas resultat.

Samtalen har medfört både en växande konsensus mellan konfessionerna och ett ökat konfessionellt självmedvetande. Teologiska motsättningar, som ärvts från reformationstidens kyrkostrider, har kunnat undanröjas eller mjukas upp. I en del fall har avtal om fullt ömsesidigt erkännande tecknats. I andra fall, såsom mellan anglikaner och lutheraner i hela världen, är ett sådant avtal nära förestående. Trots att kyrkorna genom bilaterala samtal kommit varandra närmare, finns det bedömare som menar att dialogernas möjligheter snart kan vara uttömda. Samtalen begränsar sig till frågor som rör kyrkans lära. Etiska och inte minst socialetiska frågor kan vara väl så kyrkoskiljande , men de har ännu inte blivit föremål för samma seriösa diskussionen. Man har ännu inte funnit former för att integrera dialogresultaten i kyrkans undervisning, praxis och struktur. Den nödvändiga receptionsprocessen dröjer. Man betonar att ”icke-teologiska” faktorer är ett hinder på vägen mot enhet och att kyrkorna kan vara benägna att låta sig nöja med att man uppnått ett gott samtals- och samarbetsklimat mellan kyrkorna. Kyrkornas inbördes relationer har ”normaliserats”. I ett pluralistiskt samhälle med många valmöjligheter också på religionens område upplevs inte alltid kyrkans synliga enhet som en tvingande nödvändighet för trovärdigheten. Man karl fråga om den pågående dialogen för kyrkoledare kan tjäna som ursäkt för att inte ta steget från samtal till handling. Det finns en växande otålighet, framför allt inom den katolska kyrkan, inför de få konkreta, praktiska och pastorala tillämpningarna av dialogernas dokumenterade resultat. Det upplevs som en skandal att kyrkorna inte kan upprätta full nattvardsgemenskap och att inte ens frågan om blandäktenskap kan få en tillfredsställande lösning. Därför tar växande skaror av både katolska och evangeliska kyrkomedlemmar saken i egna händer och vägrar att underordna sig kyrkoledarnas restriktioner.

Positivt ställs frågan om communio-ecklesiologin och dialogernas landvinningar tillsammans borde leda till ett nytänkande ifråga om den ekumeniska rörelsens organisation. Lutherska Världsförbundet har redan dragit vissa konsekvenser. Det har föreslagits att Kyrkornas Världsråd, som komplement till den nuvarande ordningen med enskilda kyrkors medlemskap borde överväga en struktur, som ger utrymme för ett direkt deltagande av de konfessionella organisationerna i beslutsprocesserna och som skapar möjligheter för den romersk katolska kyrkan att delta fullt ut i arbetet. Detta skulle kräva en långtgående förändring av Kyrkornas Världsråds uppbyggnad och ett mer radikalt nytänkande i synen på enhetens väg och mål.

Ett sakrament för världen

De teologiska samtalen över konfessionsgränserna och kyrkornas närmande till varandra, måste ses i ett vidare sammanhang. Kyrkornas situation har förändrats på ett genomgripande sätt. De dominerar inte längre kulturer och samveten som de gjorde för hundra år sedan. I Europa har de utmanats av sekulariseringen. Där blir majoritetskyrkor minoritetskyrkor och kristna värderingar präglar samhället i allt mindre utsträckning, samtidigt som kyrkorna söker en ny identitet både i öst och väst. Förr höll kyrkorna stånd både mot full religionsfrihet och samvetsfrihet. Nu värnar de dessa värden för sin egen överlevnads skull och har accepterat tolerans och dialog med människor av annan tro. Kyrkor i Asien, Afrika och Latinamerika, som förr ibland gick hand i hand med kolonialmakter och förtryckarregimer, deltar i kampen för befrielse och försöker leva i solidaritet med de fattiga. Kyrkorna i den ekumeniska rörelsen står sida vid sida i arbetet för fred, rättvisa och skapelsens integritet. Detta har, mer än alla reformer i gudstjänstliv, lära eller organisation, förändrat kyrkans egen syn på vad det är att vara kyrka och vad evangelium innehåller. Det är i en ekumenisk miljö präglad av en helhetssyn på den skapade världen som de interkonfessionella samtalen äger rum. Det är där som koinonia blir något mer än en intern gemenskap av trons folk. Det är där kyrkan ser sig själv som ett tecken, ett sakrament för världen.

Fred, rättvisa och skapelsens okränkbarhet

Vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Vancouver 1983 var tiden mogen att ange en sammanhållen målskrivning för hela den ekumeniska rörelsen. Tidigare hade de olika delarna i programmet ofta löpt parallellt, de teologiska samtalen för sig, fredsfrågorna för sig, rättvisefrågorna för sig. Nu var kyrkorna beredda att se de olika inslagen som olika sidor av en och samma angelägenhet. Ur de många program som utvecklats efter 1968, växte treklangen Fred, Rättvisa och Skapelsens okränkbarhet till oskiljbara dimensioner av ett och samma ansvarstagande. Initiativen kom huvudsakligen från Öst- och Västtyskland. Det är också i Europa som arbetet varit mest intensivt. 1989 samlades för första gången i historien den romersk katolska, de ortodoxa och de evangeliska kyrkornas företrädare till en konferens i Basel kring hithörande frågor. Den konferensen var ett led i en global process, som kulminerar i Seoul 1990, men som troligen inte kommer att avslutas på länge än.

Det pågår en fördjupning av synen på koinonia och gudsfolkets uppdrag i världen. Kyrkan står som ett eskatologiskt tecken för hela mänskligheten, ett tecken på den fred, den rättvisa, den skapelsens integritet som karaktäriserar gudsriket. Kyrkans synliga enhet är inte ett egenvärde. Utan den är kyrkan inte helt kyrka och kan inte fullgöra sitt uppdrag i världen. Ur visionen om Guds framtid med enhet och delaktighet för alla, växer en ecklesiologi. Men den ekumeniska rörelsen, som söker helheten, är kontroversiell. Samfund och grupperingar som anser sig företräda the good old religion, gärna med en bokstavstrogen bibelsyn och stark betoning av privatmoral, växer. Därigenom ökar den del av kristenheten som ställer sig avvisande till organiserad ekumenik. Nya skiljelinjer uppstår, inte sällan rakt genom samfunden. De går mellan dem som betonar koinonia som ett tecken för en integrerad global helhetssyn och dem som betonar koinonia som de troendes gemenskap avskild från världen. Vägen är svår till en ecklesiologi som i sig, utan motsägelser men med bevarad inre spänning, innefattar både det apostoliska arv som ”Dop, Nattvard, Ambete” sammanfattar, och den helhetssyn som eftersträvas i den process som går under beteckningen Fred, Rättvisa och Skapelsens okränkbarhet.

Eukaristisk vision

Två inslag i den ekumeniska rörelsens liv antyder emellertid att det är möjligt att finna en syntes. Det ena är betoningen av eukaristins centrala plats i kyrkornas liv och de ansatser till en eukaristisk tolkning av människans liv i skapelsen som nu görs även i kyrkor där sakramenten traditionellt spelat en underordnad roll. Vid generalförsamlingen i Vancouver fanns en spänning mellan dem som lade tonvikten vid kyrkans inre enhet och dem som lade den vid fred och rättvisa i världen. Men alla kunde samlas kring en eukaristisk vision, som betonade integration av liturgi och diakoni, förkunnelse och helande handlingar. De kristna är förpliktade till en organisk enhet med sin unika källa i Kristi inkarnerade offer. Visionensammanfattadespåföljande sätt: ”Eukaristin omfattar alla sidor av livet. Den är en representativ handling av tacksägelse och offer på hela världens vägnar … Alla slags orättvisor, rasism, åtskillnad av människor och brist på frihet blir i grunden ifrågasatta när vi delar Kristi kropp och blod. I eukaristin genomströmmar och återupprättar Guds nåd, som förnyar allt, människans person och värdighet.

I eukaristin finns hela den synliga världen, offrets, destruktionens och förtryckets värld, men också helhetens, rättfärdighetens och fredens ännu otydliga värld. Den blir synlig i Jesus Kristus och tydliggjord för oss, inte i verbala formuleringar men i Skaparens gåvor, framburna för att helga världen, delade som ett tecken på Guds framtid. Därför är gudstjänst och lovsång det bärande inslaget i hela den ekumeniska rörelsen. Eukaristin firas i varje ekumenisk konferens av betydelse. Detta ger en sammanfattande och vägledande tolkning av den ekumeniska rörelsens hemort och kallelse. Det påminner också om det öppna sår som kyrkosplittringen är. Alla kan ännu inte dela ett och samma bröd.”

Anden, Herren och Livgivaren

Eukaristin har som en medelpunkt epiklesen, bönen om den helige Ande som helgar bröd och vin och gör dem till bärare av Kristi hemlighetsfulla närvaro. Bönen om den helige Ande är det andra aktuella inslaget, som kan medverka till en fördjupning av kyrkornas vision av helhet. De senaste årens möte med världsreligionerna och betoningen av hela skapelsens integritet har medfört en ökad kapelseteologisk medvetenhet och därmed en reflektion om Anden som ”livgivaren” i hela Guds värld. Den karismatiska förnyelsen har aktualiserat den helige Andes verk i församlingen på ett nytt sätt. De ortodoxa kyrkornas oinskränkta trinitariska teologi har utmanat västkyrkornas benägenhet att begränsa Andens verk till Ord och Sakrament.

Som tema för sin generalförsamling 1991 har Kyrkornas Världsråd valt ”Kom Helige Ande Förnya hela skapelsen”. I en tid när somliga menar att den ekumeniska rörelsen håller på att institutionaliseras och kanske dö, och då kyrkan hotas av privatisering av spiritualitet och andliga erfarenheter, är detta tema inspirerande. I fyra sektioner kommer man att arbeta kring: ”Livgivare uppehåll din skapelse”, ”Sanningens Ande gör oss fria”, ”Enhetens Ande försona ditt folk” och ”Helige Ande Förvandla och helga oss”. Allt är formulerat som böner. Tillsammans uttrycker de en strävan efter den förnyelse av kyrkans kallelse i vår tid, som en trinitariskt grundad pneumatologi kan ge. I arbetet före, under och efter generalförsamlingen kan möjligen de två huvudströmmarna i den ekumeniska rörelsen förenas, den som pekar inåt mot kyrkans lära, sakrament och ämbete och den som pekar utåt mot fred, rättvisa och miljö. Ty det är en och samme Ande som leder hela rörelsen och längs vägen avslöjar nya sidor av vad Kristi kyrka är.

Under Andra Vatikankonciliet, som kom att förnya ekumenikens förutsättningar, inleddes varje session med den gamla bönen om Andens bistånd, Adsumus, Domine, Sancte Spiritus … riktad till Anden som konciliets ledare. De fyra evangelierna placerades i konciliets mitt som en påminnelse om var kyrkans verkliga auktoritet är. Den ekumeniska förnyelse som då inleddes, kan få sin fortsättning och breddning i Canberra om generalförsamlingen förmår hålla samman communio-ecklesiologin med dess utrymme för enhet i mångfald med uppdraget att främja och bevara fred, rättvisa och skapelsens okränkbarhet i hela dess vidd. För detta behövs sannerligen bönen om Anden och en eukaristisk vision som ger försmak av det som skall komma enligt Herrens löfte, nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.

Jonas Jonson är biskop i Strängnäs