Ingolf Kaisers skulpturer – installationen Korsnedtagning

Domkyrkoförsamlingen och Uppsala domkyrka har på senare tid öppnat sitt kyrkorum för konstutställningar. Ett ovanligt grepp kan man tycka, men ändå självklart om man betänker vilken roll kyrkan genom tiderna har spelat, både som utställningsrum och som institutionell uppdragsgivare. Detta är en linje som i Uppsala förs vidare in i vår tid genom visningar av moderna konstyttringar som installationer, fotokonst och videoprojekt. Bland de moderna konstnärer som under de senaste åren har visat upp sina arbeten i riksdomen märks kanske allra starkast skulptören Ingolf Kaiser.

Ingolf Kaiser, som också är tecknare, föddes 1936 i Greifswald, Tyskland, och kom 1945 till Sverige och Uppsala där han sedan bott och varit verksam, med en del avbrott för studier och arbete utomlands. 1953–1960 utbildade han sig vid Konstfackskolan, Otte Skölds målarskola i Stockholm, samt Akademie der bildende Künste i München. De första skulpturerna kom till i Paris 1966.

Vad man främst fångas av i Ingolf Kaisers arbeten är den starka materialiteten från trä, metall, läder och textilier. Formerna har en tinglig och taktil påtaglighet som gör även de små objekten monumentalt självklara, och inte så lite gåtfulla. Ett exempel är Torso, som i ett andetag är parafras på den klassiska skulpturen; vanlig provdocka som kunde ha stått i en syateljé; en stiliserad bild av Kristus på korset. Denna sensuella kvalitet beror antagligen på valet av material, men även på det hantverksmässiga och långsamma arbetssättet. Varje del av skulpturen är vidrörd, den formande viljan syns direkt i tingets yta. Det är tillkomstprocessens långsamhet vi ser, en långsamhet som förlänar en berättande dimension åt både denna och alla övriga skulpturer av Ingolf Kaiser. Med andra ord: tiden är en lika viktig kvalitet i verken som idé och materialitet, den finns där både som hantverkets timmar, dagar och år, och som den historiska tid flera av arbetena associerar till. Som en tredje tidsform gör sig även ritualen närvarande, dels som ett repeterande av skulpturala former, dels som ett sätt att visa fram skulpturerna på. Nästan på samma sätt som kyrkans liturgi får Ingolf Kaisers objekt och installationer en kultisk dimension när de ställs ut upprepade gånger på samma plats. Skulpturerna förblir därmed aktiva även när de förvaras nedmonterade i sitt magasin. Det cykliska blir en immanens i formen.

Det rituella draget i Ingolf Kaisers konst har för de närmaste åren tagits tillvara på ett kongenialt sätt av Uppsala domkyrka. Tack vare en donation, från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, kommer under fastetiden ett antal år framöver skulpturen, eller om man så vill installationen, Korsnedtagning att visas på samma plats i Domkyrkans södra korsarm. Verket återger den i konsthistorien klassiska händelsen med Jesu nedtagning från korset. Till skillnad från de måleriska bilder man oftast har på minnets näthinna av detta motiv möter oss Ingolf Kaiser med en avskalad version. Här handlar det om det värdiga omhändertagandet av de döda, det vill säga både om en Gud och en timmermans son. Självklart är det fråga om en erfarenhet som är evigt ny och evigt gammal, en repeterad tragedi som också rymmer berättelsen om förnyelse, värdighet och liv. En idé, som ännu inte förverkligats men ligger halvt uttalad i installationen, är att någon gång videofilma hela byggandet, uppvisandet och nedmonterandet, och låta denna flera veckor långa händelse (ritual) finnas i realtid på internet. Det skulle så att säga fullända skulpturens potential.

Men även som traditionell skulptur har Korsnedtagning ett så starkt tilltal att den omedelbart griper tag i varje betraktare. På avstånd ser man först vad som verkar vara en oformlig hög av träribbor. Man tycker sig ana något renspolat, naket. Benrester? En dröm för reliksamlare? Associationen till byggsats ligger nära: alla dessa komponenter som kan monteras ner och fogas samman … Allt är öppet, konstruktionen står fram i oskyddad och bräcklig balans. Kan man tänka sig ett plockepinn bestående av lika delar omsorg och sorg? En av installationens stora visuella kvaliteter är den negativa formen, det vill säga tomrummen som uppstår mellan träribborna. Betraktaren rör sig, samtidigt som rum skapas och försvinner. Det är ständiga perspektivförändringar. Man kan tänka på alsnår, eller aspar i en backe tidigt om våren. Man cyklar förbi, lövsprickningen har ännu inte kommit igång. Just på det viset rör både skuggor och ljus vid de två gestalterna i installationen. Allt är oändligt, sekundsnabbt och exakt.

Första gången Korsnedtagningvisades i Uppsala domkyrka (2004) ställdes även tre andra verk av samme konstnär ut i kyrkorummet: Torso, Nedfallen klocka och Persona/Kapitulationen. I alla tre fallen var det fråga om arbeten som i olika material och tekniker kombinerade gediget hantverkskunnande med en påtaglig historia av både existentiell och idémässig bärkraft. Bilden av Ingolf Kaiser som en medvetet humanistisk konstnär som verkar i riktning mot det konfessionslöst religiösa blev den gången mycket tydlig. Reminiscenser från krig, flyktingtillvaro och den äldre historiens både sinnliga och grymma epoker talade ur samtliga dessa arbeten. Som alltid berördes betraktaren av den omsorg som fanns nedlagd både i den gestaltade helheten (placering, ljussättning, osv.) och i varje enskild detalj.

Bland de viktigare verken i Ingolf Kaisers produktion som inte visades i nämnda utställning märks Vagn för flyende, och modellen till den aldrig uppförda offentliga utsmyckningen med arbetsnamnet ”Seglen” (ursprungligen tänkt för en skola i Uppsala, men av osäkerhet, eller beslutsångest från myndigheterna sida lagd i ”malpåse”). Vagn för flyende har vissa likheter med den nu aktuella Korsnedtagningmen är tyngre, mer fästad i det jordiskt tragiska, kanske till och med i det hopplösa. Vagn för flyende framstår nästan som en visuell text, en i tunga bjälkar komponerad mässa över krig och flyktingskap, en tillvaro för evigt fastkörd i gyttjan. På ett nästan kontrapunktiskt vis talar då modellen till ”Seglen” om ett paradoxalt upphävande av tyngdlagen. Seglen av stål väger hur mycket som helst, men de lättar ändå, vidrörda som de är av en skapande vilja, det vill säga av kärlek.

I samtliga skulpturer (och skulpturala installationer) är det uppenbart hur centrala relationerna mellan rummet och kroppen, gestalten och bakgrunden, det utfyllda och det tomma är för Ingolf Kaiser. Den visuella spänningen är dynamisk och slår an en vilja till identifikation: detta att vara i ett rum och samtidigt se det utifrån. Inte minst det materialiserade ljuset (i form av vitmålade stänger) och den tysta men brustna klangen, i installationen Nedstörtad klocka, talar om detta dynamiska förhållningssätt. Att sedan översätta de rumsliga eller perceptuella spänningarna till personliga och psykologiska erfarenheter är svårt att undvika.

En öppning mot det personliga hittar man kanske i den textila installationen Persona/Kapitulationen. Vid en första blick påminner de tunga plaggen om teaterutstyrslar, renässansprakt, men snart styrs tankarna in mot skadade kroppar, sådant som Goyas grafiska bilder av krigets fasor berättar om. Det svarta yllet, stoppningen av tagel, de expressivt insatta stygnen av vit tråd, nästan väser fram en tidlös berättelse om smärta och sexualitet. Spänningen mellan motsatser byggs upp och smälts samman. Stillhet möter expressivitet, mjukhet möter hårdhet. Efter varje gång man betraktat Ingolf Kaisers skulpturer går man hem med känslan av att de aldrig riktigt låter sig avslutas. Dialogen inom och mellan objekten fortgår beständigt, liksom deras dialog med betraktaren.

Artikelförfattaren är författare och bosatt i Uppsala.