Ingrid Ekelöf och Brita Wigforss som minnesförmedlare

Den 16 mars 2018 var det 50 år sedan Gunnar Ekelöf (1907–1968) dog, 60 år gammal. Under de sista åren i hans liv hade den tvingande kraft som han kallade ”ängeln” inte övergivit honom. Efter besöket vid den heliga källan i det tidigare bysantinska, numera grekisk-ortodoxa Gudsmoderskapellet i Istanbul våren 1965 skrev han på en enda natt ett stort antal dikter. De gällde törst men också tröst, och de riktade sig till Jungfrun, till Modern. Materialet blev så rikt att han kunde ge ut en ny diktsamling varje år under 1965, 1966 och 1967. Gemensamt kallas de nu ofta Diwan-trilogin. Egentligen hade Ekelöf tänkt sig ett längre verk i åtminstone fem volymer, men han tvingades avbryta på grund av sjukdom. När slutet kom pekade han med pennan på sitt bröst och sade: ”Här är hjärtat.”

Hur kommer det sig att dessa och andra berättelser om Ekelöf bevarats ännu ett halvt sekel efter hans död? Hur skapas, bevaras och förmedlas minnen av det här slaget, minnen som går utöver de strikt privata?

I den här artikeln vill jag särskilt uppmärksamma det viktiga minnesförmedlande arbete som på olika sätt uträttats av Ingrid Ekelöf och Brita Wigforss. Det gäller inte bara deras insatser för att bevara såväl minnena av Gunnar Ekelöf som förståelsen av hans dikter, utan också minnena av hur detta arbete försiggått.

Ingrid (Nini) Ekelöf (1911–2005), född Flodquist, var sedan 1951 Gunnar Ekelöfs hustru. Att hon därmed efterträdde sin storasyster Gunhild (Nun) i denna roll såg samtliga berörda som en bra lösning. Ingrid hade arbetat som Montessorilärare, bibliotekarie, sekreterare och turistguide, och i och med giftermålet kom all denna hennes kompetens och människokännedom Gunnar Ekelöf till del. Hennes systerson, författaren Peter Mosskin, har nyligen skildrat hennes uppväxt och yrkesliv i dokumentärromanen Systrarna (2017), där han även berättar om de livsval som mellansystern Margit (hans mor) och äldsta systern Nun kom att göra.

Brita Wigforss (1908–1996), född Felländer och tidigare gift Tigerschiöld, var litteraturhistoriker. Hon hade disputerat vid Stockholms högskola 1945 med en avhandling om J.?P. Jacobsen och arbetade senare bland annat som lärare vid Göteborgs universitet, där hon också blev docent. Hon var välkänd som litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och sedan 1959 gift med Harald Wigforss, tidningens chefredaktör. Om Gunnar Ekelöfs diktning har hon skrivit flera stora artiklar samt recensioner av alla hans sena diktsamlingar, därtill recensioner av studier och avhandlingar av andra Ekelöf-forskare, bland dem Reidar Ekner, Bengt Landgren och Anders Olsson. Ett par av hennes viktigaste verk om Ekelöfs diktning – den hundrasidiga studien ”Mellan riddaren och draken” (1980) om diktsviten ”Tag och skriv” och monografin Konstnärens hand (1983) om handen som symbol – publicerades emellertid inte förrän hon var över 70 år.

Det material jag vill presentera för att beskriva dessa båda kvinnors förmedlande insatser består av två olika brevväxlingar som tillsammans sträcker sig över en period på mer än 30 år, från 1959 till 1993. Till en början skickas breven mellan Gunnar Ekelöf och Brita Wigforss, ibland med hjälp av Ingrid Ekelöf. Den samlingen omfattar 63 brev. Efter Gunnar Ekelöfs död 1968 fortsätter så Ingrid Ekelöf och Brita Wigforss att skriva till varandra, och den samlingen rymmer 569 brev och vykort.

Kulturella minnen, arkiv och minnesplatser

När det gäller hur minnen (utöver sådana som är av personlig och privat karaktär) bevaras och fungerar inom en kultur har just litteraturen en särställning för att skapa vad som kallas kulturellt minne, något som lyfts fram av såväl Jurij Lotman som Astrid Erll. Litteratur kan inte bara förmedla minnen utan också reflektera kritiskt över dem. För den som känner Ekelöfs modernistiska diktning står det klart att detta är just vad han ägnat stora delar av sitt författarskap åt. I poesins form förmedlar han och reflekterar kritiskt över det tidigare skrivna – det kan vara allt ifrån romersk graffiti och bysantinska hymner till Bellman, Stagnelius, Almqvist och Södergran.

Men inte bara litteraturen som sådan utan också arkiv och minnesplatser av olika slag är av största vikt för att förmedla kulturella minnen. I arkiven (här författararkiv) lagras minnena tills någon vill lyfta fram dem, berätta dem och föra dem vidare, låta dem cirkulera på nytt. Minnesplatserna (här författarhem, författarmuseer och utställningar) drar uppmärksamheten till sig och ger på så vis anledning både att minnas och att ställa frågor.

För Gunnar Ekelöfs författarskap finns det två viktiga arkiv: Gunnar Ekelöfs samling vid Uppsala universitetsbibliotek, där originalen till hans dikter, anteckningar och brev förvaras, samt Ingrid Ekelöfs hemarkiv i Gunnar Ekelöf-rummet på Sigtunastiftelsen (kort och gott kallat Hemarkivet), där avskrifter och kopior av dessa original förvaras. Avskrifterna är gjorda av Ingrid Ekelöf, som ofta också lagt till upplysande korshänvisningar och bibliografiska uppgifter. Till skillnad från universitetsbibliotekets samling, där originaldokumenten ordnats enligt professionell praxis, är syftet med Hemarkivet att bevara det associativa ordningssystem som fungerade medan Gunnar Ekelöf levde och som Ingrid Ekelöf sedan förvaltade i ytterligare nära två decennier. En sökbar förteckning över allt material i Hemarkivet har upprättats av Petra Lyon.

Ekelöf-rummet på Sigtunastiftelsen fungerar även som en minnesplats och visas regelbundet för allmänheten. Alla möbler och saker som finns där är original från Ekelöfs liv – fåtöljen och skrivpulpeten, arbetsbiblioteket uppställt i fem egenhändigt ritade bokskåp, konstverken och ikonerna. Ambitionen har varit att återskapa något av atmosfären i hemmet i det gula huset vid Malmbryggan i Sigtuna. Därför är det särskilt intressant att där det också ryms ännu ett litet arkiv, inte större än att det får plats i en enda rejäl box. Där förvaras de många hundra breven mellan Ingrid Ekelöf och Brita Wigforss som berättar om Ingrids arbete med att efter makens död skapa och tillgängliggöra Hemarkivet, just i deras gemensamma hem.

Redan under Gunnar Ekelöfs liv fungerade Ingrid ofta som hans sekreterare. Hon skrev på hans diktamen, särskilt brev och vykort, och hon skrev rent diktutkast. Det var hon som tog anteckningar om hans sista tid i livet och fångade upp orden från hans dödsbädd. Men för att skapa ett arkiv, för att samla in och bevara det material som ska förvaras där, är det en mängd arbetsuppgifter som måste utföras. Efter Gunnar Ekelöfs död åtog sig Ingrid Ekelöf därför också uppgiften som arkivarie. Hon samlade materialet i mappar, lådor, askar och kuvert, beroende på dess art och format, skapade listor och ett eget katalogsystem över avskrifterna och kopiorna. Samtidigt var det hennes uppgift att ansvara för att Ekelöfs originalmanuskript och brev överfördes till Uppsala universitetsbibliotek, ett arbete som påbörjats redan under Ekelöfs liv och pågick mellan 1960 och 1970.

Därtill kommer att Ingrid Ekelöf under ett par decennier också var den som förestod och expedierade hela den samling som Hemarkivet utgjorde. Hon svarade i telefon och på brev, hon tog emot besök och plockade fram material åt forskare, och hon höll i alla kontakter med förlag, översättare, kompositörer och media. Hon skötte frågor och förhandlingar om rättigheter. Utifrån sina omfattande och mycket nära kunskaper om det efterlämnade materialet var Ingrid Ekelöf även redaktören som slutförde en del av de arbeten som Gunnar Ekelöf endast påbörjat. Genom att göra urval av dikter, utforma kommentarer och skriva inledning och förord sammanställde hon i rask takt de tre postuma volymerna Partitur (1969), En självbiografi (1971) och En röst (1973). Också då Carl-Olov Sommar skulle skriva biografin över Gunnar Ekelöf (1989) och publicera utdrag ur hans brevsamling var hon behjälplig.

Ingrid som ”halva Gunnar”

Ingrid Ekelöfs arbete med att bevara förarbeten och utkast till Ekelöfs dikter och vidareföra hans verk genom postuma utgåvor och översättningar har alltså gjort dessa annars okända delar av hans diktning tillgängliga dels i bokform, dels på plats i Gunnar Ekelöf-rummet. Men vi skulle inte känna till några detaljer om hur detta arbete försiggick eller om hur Hemarkivet sedan kom att användas, om det inte vore för brevväxlingen med Brita Wigforss, där Ingrid skriver om sina överväganden och reflektioner.

Breven visar att Brita Wigforss genom sin branschkännedom och vana att arbeta med texter stödde och stärkte Ingrid Ekelöf i hennes arkivarie- och redaktörsuppgifter. Hon uppmuntrar Ingrid att skriva själv, och i ett sent skede av brevväxlingen nämns att hon ska ha sett Ingrid som ”halva Gunnar”. När Ingrid Ekelöf arbetade med att utifrån efterlämnade utkast och skisser sätta samman den självbiografi som Gunnar Ekelöf själv flera gånger påbörjade men aldrig avslutade, måste hon ha skickat ett av sina försök till Brita Wigforss, som svarar:

Ditt sätt att skildra Gunnar […] är så levande, att man absolut tycker du borde teckna hans porträtt. Är det alldeles omöjligt för dig att binda samman dokumenten, som du samlar, med sådana ögonblicksbilder och minnen? Det vore så oerhört värdefullt, och den här snabbskissen avslöjar ju att du har en fantastisk förmåga. Harald, som jag tog mig friheten att visa den för, säger att du satt ditt ljus under Gunnars skäppa, och att du nu verkligen bör framträda utan hämningar.

22/11 1970

Det gjorde nu inte Ingrid, utan det var enbart redaktörens uppgift hon såg som sin. Hennes porträtt av Gunnar Ekelöf ryms i en samling korta minnesbilder i den endast sex sidor långa inledningen till En självbiografi.

Men det framgår på många sätt av breven till Brita Wigforss att Ingrid Ekelöf var viss om att hon hörde till dem som förstod Ekelöfs diktning. Hon berättar hur Gunnar efter en lång tystnad kunde visa något han skrivit på en lapp för henne och så fråga: ”Duger det?”. I kraft av sin stora förtrogenhet med Ekelöfs diktning fullgjorde hon i många avseenden även forskarens uppgifter. Det finns knappast något fynd bland Ekelöfs dikter, utkast, brev och anteckningar, som inte hon varit först om att göra. Hon var den som gav anvisningar till de litteraturforskare som besökte henne för att söka efter information och uppslag bland Ekelöfs böcker och i Hemarkivet. Därefter läste hon de vetenskapliga artiklar och avhandlingar som publicerades, och ofta kommenterade hon dem också ingående, något som breven till Brita Wigforss ger många exempel på. När en av de berörda (manliga) forskarna var missnöjd med Ingrid Ekelöfs insats skämtade Brita Wigforss med henne om att han kanske trodde att det rörde sig om en ”kvinnokonspiration”.

Ingrid Ekelöfs vision var att göra det material som Gunnar Ekelöf efterlämnat tillgängligt för ”alla som behöver det”. Så formulerade hon saken i ett brev till Brita Wigforss redan 1970, det år som hennes sista leverans av Ekelöfs original gjordes till Uppsala universitetsbibliotek. Samtidigt uppmuntrade och berömde hon sin brevvän just i hennes egenskap av litteraturforskare:

Men forskning i konstnärsmänniskornas kamp måste ju vara ett sätt att föra kampen vidare? Det får inte bli kartritning. Nej. Något av att resa i kanot i den vilda djungeln tycker jag att du har, för du har en väl uttänkt packning och kan lita på din intuition – om det gick att bevara sådant i arbeten som bär fram levande liv hellre än slutsatser! Det är därför jag är så angelägen att mesta möjliga material skall finnas tillgängligt för alla som behöver det. Jag hoppas innerligt att du inte går miste om lusten att fortsätta med Gunnar, nu när det blir lättare att få insyn: men hur många kan se samma saker i ett material, eller rättare sagt, fakta bör man väl inte slåss om utan ge dem sin egen personlighets belysning, det är ju så de verkligen blir ett ferment.

5/7 1970

Som läsare kommer man Ingrid Ekelöf mycket nära i hennes brev – här framgår inte bara hennes vänfasthet utan även hennes finurliga humor och rika, smidiga språk. Som vi ska se visar också den något tidigare brevväxlingen mellan Gunnar Ekelöf och Brita Wigforss hur vänskapen mellan författaren och litteraturforskaren växer fram, även om det viktigaste givetvis är all den information som breven ger om Ekelöfs tankevärld och om bakgrunden till flera av hans dikter.

Ett felsänt paket

Brevväxlingen mellan Gunnar Ekelöf och Brita Wigforss hade inletts på grund av ett misstag. Redaktionen för BLM (Bonniers Litterära Magasin) hade felaktigt råkat skicka särtrycken av hennes artikel om Ekelöfs dikt ”Samothrake” till Gunnar Ekelöf – alltså inte till skribenten utan till föremålet för studien. Ekelöf skickade då postpaketet vidare till den för honom ännu obekanta forskaren, men först tog han tillfället i akt att på omslaget till ett av särtrycken skriva ned en hel del synpunkter på studien. Efter det tilltaget kom det att dröja hela fyra år innan kontakten återupptogs, och även då skedde det på Ekelöfs initiativ.

Anledningen var att Brita Wigforss på nytt hade skrivit en stor recensionsartikel för BLM, den här gången av ”En natt vid horisonten” (1962), som Ekelöf ville kommentera. Bland annat påpekade han att den nymf som nämns i det avslutande grekiska citatet i dikten ”Ad Clementiam” avser en brud och att frasen är hämtad ur den bysantinska Akathistoshymnens omkväde, där Maria hälsas som både jungfru och moder – hon är brud men själv ”obrudad”, som Ekelöf tillfogar vid ett senare tillfälle. Som man kan förstå kände Brita Wigforss inte till den här bakgrunden, även om hon kunde något litet grekiska, och hon svarar:

Kära Gunnar Ekelöf,
Tack för Ert brev. Det är beklagligt och minst sagt nedslående att jag trillat i så många gropar […]. I någon mån hade det kanske kunnat undvikas, om jag frågat Er om vissa saker i förväg, vilket numera är mycket modernt, men metoden har alltid förefallit mig vara detsamma som att titta i facit – om man nu alls får något svar.

28/3 1963

Men strax griper hon så tillfället att på djupet ta upp en ny fråga som gäller Ekelöfs framställning av jungfrun som martyr, varpå Ekelöf formulerar ett par olika svarsbrev. Dessa blev dock aldrig avsända, vilket man kanske kan förstå, även om de på sitt sätt vittnar om hans uppskattning. Det första av dem inleds:

Kära Brita Wigforss,
jag är ledsen att Ni tycks ha tagit mitt brev en aning hårt. ”Det är beklagligt och minst sagt nedslående” etc. skriver Ni. Men jag tyckte studien vittnade om slagruta (alldeles frånsett berömmet), annars hade väl aldrig jag skrivit? Min värld är, om jag får säga det själv, rätt egenartad. Jag har hela tiden valt materialet till dess konstruktion själv. Undra på om där blir gåtor. För jag har, utan att vara väl insatt i egentligen någonting, valt bland allting, enbart som en specialist i mig själv. I detta väljande (och vrakande) har jag möjligen visat något av den instinktmässiga hållning som går under det egentligen intetsägande namnet genialitet. Att vara sällsynt eller egenartad, hur många har inte varit det?

2/4 1963

Det händer på det här viset att Gunnar Ekelöf skriver långa kommenterande brev till Brita Wigforss, och även om de aldrig blev avsända så har de bevarats, vilket visar på deras värde. Det kunde vara först det tredje brevet i ordningen som verkligen skickades. Man förstår att Brita Wigforss intresse för Ekelöfs diktning svarade mot ett behov hos honom att förklara sig, även för sig själv. Bland tidens många verksamma litteraturkritiker var det inte sällan just hon som fick höra mer om den ofta mycket komplexa bakgrunden till hans dikter.

”… ett slags Intets religion”

Efter hemkomsten från den inspirerande resan till Istanbul våren 1965, var det på nytt till Brita Wigforss som Gunnar Ekelöf först vände sig. Han skickade henne tre dikter till påseende för publicering i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och berättade om hur de kom till, nämligen efter det att han och Ingrid besökt den heliga källan vid det forna kejserliga palatset:

Vi tvådde våra händer i Vlacherne-
Ayiasman, ett ställe som få hittar till. Vattnet måtte ha varit starkt. Det var i den källan som de senare byzantinska kejsarna renade sig. Resultatet blev att jag samma natt skrev 20 dikter + skisser, utförda sammanlagt 27. Sedan har det fortsatt och är nu uppe i bortåt 50-talet. […] Jag skickar tre provstycken, jag tror det går att sära dem fast alla hör ihop. Vill ni se fler så säg till. […] Ber om retur ifall de tycks för extatiska.

30/4 1965

Utifrån dessa dikter som kom till i Istanbul och Izmir skapades så Diwan över Fursten av Emgion som gavs ut redan samma höst, 1965. I slutet av 1966 publicerades nästa diktsamling, Sagan om Fatumeh, vars yttre ram är byggd runt Fatumeh, den kvinnogestalt som är den bländade furstens ledsagare och följeslagare. Brevväxlingen mellan Gunnar Ekelöf och Brita Wigforss gick därmed in i en intensiv fas. I ett brev som Gunnar dikterar för Ingrid kallar han Brita ”en Fatumeh bland de andra, som jag minns och alltid kommer att minnas”, eftersom hon i sin recension – såvitt han kan förstå – är ”den enda som förstått att det gäller just kärleken, och till och med den ’orena’ kärleken”. Det är också i det här sammanhanget som han skriver till henne om människans behov av ikoner, med en formulering som ofta citerats:

Att Madonnagestalten ger en hållpunkt för miljoner människors intimitetsdrömmar, både ”kyska” och ”okyska”, och gjort det i årtusenden är ju lika uppenbart. Människan behöver ikoner, på trä eller celluloid. Det finns bilder, undflyende bilder, obestämda inom varenda människa. […] Fatumeh är många och hon är de mångas.

8/11 1966

Breven växlas nu tätt, och Brita Wigforss skriver tillbaka, fortfarande angående den nya diktsamlingen om Fatumeh:

Om din religion bara detta: Att du lyckats ge gestalt inte bara åt en kärleksreligion (”kärleken en strimma av ljus …) utan också åt själva saknaden av kärlek eller tro, åt ett slags Intets religion, är väl det som många agnostiker gripits så starkt av.

17/11 1966

Återblickar

Alldeles i början av 1967 skickar Gunnar Ekelöf henne ännu en nyskriven dikt, ”Återblickar”, för publicering i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Brita Wigforss tackar honom i två brev, skrivna under två dagar i följd. I det första ställer hon ”provokativa” motfrågor eftersom hon inte ser dikten som ”alltigenom gripbar”. Men i nästa brev har dikten öppnat sig för henne, som hon skriver. Hon hänvisar till änglabesök, på samma vis som Gunnar Ekelöf berättat för henne om en ängel som inte lämnar honom i fred. Hon ifrågasätter nu inte längre dikten utan citerar inkännande dess slutrader samtidigt som hon frågar: ”Vad du önskar till slut, är det att din konst – eller genom den ditt liv – skall rinna upp som en kärleks­källa hos andra?”

I samband med Gunnar Ekelöfs sjukdom under det följande året, efter det att Vägvisare till underjorden publicerats senhösten 1967, upphör deras brevväxling i mitten av januari 1968 med ett brev skrivet från Karolinska sjukhuset: ”Vi är här, Ingrid som vakmadam, jag som jag ännu några dar. […] Jag har nu lagt poesin i skymundan men är full av ämnen. Och så full jag med min usla hals kan vara av planer.” Att tiden därefter räckte till endast ett ytterligare, sista möte förstår man av Brita Wigforss nästa brev. Det är skrivet två månader senare, ställt till Ingrid Ekelöf och daterat dagen efter Gunnar Ekelöfs död. Hon skriver om den saknad de nu båda delar och fortsätter:

[…] den svenska litteraturen har sannerligen en oerhörd tacksamhetsskuld till dig. Den blir inte mindre, när Du småningom skall röja upp i hans säkerligen outtömliga manuskripthögar. –
?Måste du nu först få vila ut och slappna av efter denna grymma högspänning.

Ytterligare ett par månader senare framgår det att Ingrid Ekelöf redan gripit sig an uppgiften att samla och ge ut det kvarlämnade materialet. Brita Wigforss skriver:

Mycket av tomheten kanske kan fyllas just av det du sysslar med och som ständigt bringar Gunnar tillbaka. Jag föreställer mig att Du kan finna mycket nytt bland hans papper och utkast även om Du så länge fungerat som hans sekreterare.

10/5 1968

Så blev det också – som vi vet kom Ingrid Ekelöf att ta vid där Gunnar Ekelöf var tvungen att sluta, och redan året efter hans död kunde den postuma diktsamlingen Partitur publiceras.

Ingrid Ekelöf och Brita Wigforss var båda runt 60 år när de åtog sig att stötta varandra i att på sina olika vis – som sekreterare, arkivarie och redaktör respektive litteraturforskare och litteraturkritiker – förmedla minnena av Gunnar Ekelöf. Allt eftersom åren går berättar deras brevväxling också om Ingrid Ekelöfs olika försök att finna en person, kanske någon författarkollega, som skulle kunna ta över och förvalta Hemarkivet. Lösningen infann sig dock inte förrän det stod klart att det nybildade Gunnar Ekelöf-sällskapet skulle kunna ta hand om det hela med hjälp av Sigtunastiftelsen, där Gunnar Ekelöf-rummet inrättades och invigdes 1997.

Där kan nu den som önskar utforska förarbetena till Ekelöfs dikter få tillgång till Hemarkivet, i just den anda och atmosfär som Ingrid Ekelöf önskade. Men som jag velat lyfta fram rymmer Ekelöf-rummet även det lilla arkiv som genom brevväxlingen mellan Ingrid Ekelöf och Brita Wigforss berättar om Hemarkivets framväxt. På så vis blir Ekelöf-rummet inte bara en minnesplats för Gunnar Ekelöf utan det vittnar också om Ingrid Ekelöfs enastående kapacitet och hennes uthålliga arbete med att bevara, förvalta och förmedla hans verk och minnena av hans liv.

Arbetet med brevväxlingarna mellan Brita Wigforss och Gunnar respektive Ingrid Ekelöf har möjliggjorts av stipendier från Åke Wibergs Stiftelse och Sigtunastiftelsen.

Helena Bodin är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.