Introduktion till kristendomen

Den 28 februari 2013 avsade sig Benedictus XVI uppdraget som den katolska kyrkans påve. Händelsen var mycket ovanlig. Vi får gå ända tillbaka till 1295 för att hitta en annan påve, Caelestinus V, som likt Ratzinger frivilligt tog av sig påvemitran. Benedictus XVI, eller Joseph Ratzinger, proklamerade sin avgång på latin på världsdagen för de sjuka och meddelade att hans val skedde på grund av ålder och sviktande hälsa. Snart var ryktena i svang. Avgick den åttiofemårige påven på grund av konflikter inom Vatikanen? Hade han tvingats bort, eller lämnade Benedictus XVI sin tjänst, som den italienske filosofen Giorgio Agamben föreslog i en tämligen spekulativ essä, för att den etiska handling som finns kvar för världsledare i en tid då de politiska institutionerna tappar legitimitet är att överge makten?

Agambens tolkning av vad som på vissa håll kallades påvens gran rifiuto som ett försök att bekämpa vår lust att härska säger antagligen mer om honom än om Ratzinger. Men Ratzingers Introduktion till kristendomen, som nu finns i Stefan Jarls kongeniala svenska språkdräkt, stärker på sätt och vis en sådan tolkning av hans agerande. ”Människan”, skriver den tyske teologen som senare blev Roms biskop, ”kan bara nå rättfärdighet om hon släpper taget om sina egna anspråk och lever frikostigt gentemot människa och Gud”. Likt Augustinus mentor, Ambrosius av Milano, som i De fuga saeculi tolkade den heliga Skrift som en flykt från världen, varnar Ratzinger för världsliga gemenskaper. Föraktfullt väser han mot de politiska ideologierna, ”[p]recis som när någon lämnar ett parti och dess världsåskådning och övergår till verkligheten, händer samma sak med oss när vi tar bergspredikans ord på allvar. Det enkla svartvita schema som man brukat använda för att sortera människorna, förvandlas till en gråaktig allomfattande halvdager.” Detta skulle vara tomma ord om de inte även förpliktade författaren att vara beredd att överge världsligt lov, och kanske kan man tolka Ratzingers avgång som ett tecken på att han var beredd att släppa taget om livet för att därigenom närma sig en allt större ära. Under läsningen av Introduktion till kristendomen tänker jag på denna ovanliga händelse i kyrkans historia då Ratzinger ser det sanna kristna livet som en vägran av jordisk makt – en längtan efter bönen bland katakomberna och skuggorna.

På samma sätt som påvens avgång markerade ett skifte i vad det innebär att vara ledare för den katolska kyrkan, markerar Introduktion till kristendomen en utveckling i den katolska teologin. Denna förändring kan vara svår att uppmärksamma i en tid då den skolastiska filosofin inte längre är den självklara ingången till teologin på gott och ont. Men att Ratzinger närmar sig frågan om Gud via antropologiska och religionshistoriska utläggningar snarare än ontologiska bevis, inte nämner Thomas av Aquino en enda gång och avslutar sin introduktion till kristendomen med en regelrätt hyllning av den kontroversielle teologen och paleontologen Pierre Teilhard de Chardin, visar att Introduktion till kristendomen skrevs i en tid då nya tankar prövades. På detta sätt innebär boken ett före och efter i den katolska teologins historia.

Introduktion till kristendomen publicerades 1968 och bygger på Ratzingers föreläsningar sommarterminen 1967 i Tübingen för studenter tillhörande den så kallade KZ-generationen eller Aufbau-generationen – de tyskar som föddes under eller i slutet av andra världskriget och som hade förintelsen som självklar utgångspunkt. Teologen, betonar Ratzinger, är i vår tid en clown som sår ett söndrande tvivel och omvandlar den gnagande oro som döden fortfarande inger till en trosfråga: ”Det går aldrig att bli helt säker på att det inte finns mer än vad han eller hon har sett och mer än det som förklarats vara allt som verkligen existerar.” Ett honnörsord i denna introduktion modellerad efter det kristna credot är det osynliga. Det är det ”osynligas primat” som får Ratzinger att beskriva den katolska traditionen som en ”dubbel förolämpning gentemot det synsätt som det rådande världsläget verkar tvinga på oss.” Vi måste lära oss ”att det är viktigare att ta emot än att själv göra något” och ”att det som vi inte kan se är verkligare än det som vi kan se”. Men denna dubbla provokation leder inte till storvulna idéer om behovet av en ny kristen metafysik, även om den blivande påven inte på något sätt är en motståndare till filosofi. I stället låter Ratzinger en enkel historia om hur en vetenskapsman söker sig till en rabbin för att få argument om varför han bör tro, men enbart möts av det nonchalanta svaret att tron kanske är sann, bli en förklaring av hur det osynliga kan få oss att lyssna på mer än det som det sinnliga kan förmedla. Katolicismen är en världscivilisation grundad på detta kanske som föder ett tvivel på världens makter och manar oss att överge förvissningen om att det inte finns mer än det vi ”kan se, höra och känna”. Kristendomens kanske – dess så att säga pascalska vad – förenar emellertid inte enbart världens folk och kulturer i en gemensam tro utan binder samman det synliga och det osynliga, de levande och döda, i en och samma institutionella förhoppning: den katolska kyrkan.

Men betonandet av kyrkan leder inte till en stelbent traditionalism. Ratzinger framhäver Tertullianus ord om att Kristus är sanning och inte en sed för att understryka att kristen tro inte kan reduceras till en ideologi, en kultur eller en tradition i sedvanlig mening. Tron ”innebär inte att fastslå det ena eller det andra, utan ordet inbegriper ett fundamentalt förhållningssätt till varat, existensen, individualiteten och verkligheten i sin helhet. Detta ord innebär ett ställningstagande: det som vi inte kan se, det som aldrig kan träda in i vårt synfält är inte overkligt.” Tron är först och främst ett liv och måste föra oss ”till alla teoriers slutpunkt” och fortsätta den ”revolution gentemot antiken” som kristendomen innebar när den växte fram som en motrörelse till det romerska imperiet. Detta kan enbart ske genom att kyrkan trotsigt fortsätter förkunna hoppet om en ”slutgiltig ’mutations-’ och ’evolutionsnivå’” i vilken vi lämnar ”bios allmakt”. Enbart hoppet om uppståndelsen kan ”öppna vägen till det som den grekiska Bibeln kallar zoë, det vill säga ett slutgiltigt liv bortom dödens herravälde.”

Det är inte överdrivet att hävda att kristendomen markerar en biologisk revolution i artens historia för Ratzinger. Ringhet i kosmiskt och biologiskt hänseende blir ett tecken på allmakten hos den Gud som förenas med en fattig jude i en perifer by, i utkanten av ett imperium på en avlägsen planet i en oansenlig period av historien för att ge oss dödliga kreatur möjligheten att leva för något annat än biologin. Odödlighet, understryker Ratzinger, kan på inget sätt identifieras med våra naiva idéer om att vi kan leva vidare i våra barn eller i våra handlingars ryktbarhet. Det sanna livet finns utanför den kamp om resurser som inte bara formar den mänskliga civilisationen utan evolutionen som sådan. Den kristna tron, skriver Ratzinger, ”är en kamp mot all dyrkan av makt” som ”gör varje individ absolut” genom att relativisera ”alla politiska sammanslutningar”.

Denna ecklesiologiska antipolitik får Ratzinger att analysera kyrkans relation till den politiska makten som en teologisk locus. Han understryker det frälsningshistoriskt problematiska i det enkla faktum att det kristna credot fick enhetlig form genom en världslig furstes, nämligen Karl den stores, intervention och noterar hur trosbekännelsen blev ett medel för politiska intriger. Men denna kritik av det han kallar politisk teologi, med andra ord instrumentaliseringen av kristendomen för politiska eller ideologiska syften, får inte Ratzinger att överge tron på kyrkan. Tvärtom, den måste förena sig ”med världens smuts” och kan inte leva i trygg förvissning om att den är de utvaldas skara bara för att kyrkan är platsen för förkunnelsen att sanningen har inkarnerats i en människa. Kristi liv varnar i själva verket ständigt kyrkan för all form av enkelspårig identitetspolitik – även den kristna – och påminner världen om att Gud visar sig i det ekonomiskt och kosmologiskt avseende obetydliga: de fattiga, de lidande, de bortglömda.

Kyrkan är den institution som visar kosmos att frälsningen kommer från det ringa, och något av det viktigaste med Introduktion till kristendomen är att den fortfarande lär oss vad en sådan fattigdom i anden bör innebära i en postkristen värld. Ratzinger förkunnar på inget sätt framväxten av ett postsekulärt samhälle där Gud triumfatoriskt är på väg tillbaka. Tonen i Introduktion till kristendomen är såväl mer ödmjuk som mer morsk då den uttrycker ett främlingskap inför världen men också tryggheten av att tillhöra en annan värld – den katolska, som i dag kanske snarare tillhör syd än nord. Det är på detta sätt som den katols­ka kyrkans trosgemenskap och liturgiska liv är en universell gemenskap långt större än alla nationella statskyrkor och frikyrkliga samfund för Ratzinger. Kyrkan förenar världen i en ny mångkulturell och eskatologisk gemenskap, vilket inte minst de katols­ka gudstjänsterna i Sverige bekräftar dag för dag. Tydligt formad av ett tyskt 1968, där frågan om skuld var en stridsfråga, talar Introduktion till kristendomen till vår värld där tron blivit en veritabel kampplats om människors förmåga att se Gud i det främmande och ringa – det som kommer från utkanterna. Översättningen kunde därför inte komma lägligare. Den visar ett experimentfullt men samtidigt strängt alternativ till anglosaxisk radikal ortodoxi och strömningar inom samtida svensk protestantisk teologi genom att peka på kontinentala tänkare och katolska traditioner som fortfarande återstår att introducera i vårt land. Alternativet som tecknas i Introduktion till kristendomen börjar och slutar med ringheten men innebär också det väldiga överflöd som ges till dem som är redo att vara såsom liljorna på fälten och därmed likt tiggarna har modet att lägga sina liv i andras händer. Det är bland dessa liv och randexistenser, påminner Ratzinger, som den smorde introduceras för världen om och om igen, så att det osynligas dom över världens dårskap kan bli alltmer uppenbar.

Joseph Ratzinger: Introduktion till kristendomen. Översättning Stefan Jarl. Veritas Förlag, 2018, 384 s.

Mårten Björk är doktor i systematisk teologi vid Göteborgs universitet.