Social acceleration och resonans

En av de mest intressanta samtida sociologerna är Hartmut Rosa, professor i sociologi vid universitetet i Jena samt föreståndare för Max Weber-Kolleg i Erfurt. De båda teman som han framför allt behandlat är social acceleration respektive resonans. I det följande kommer jag att teckna konturerna av hur Rosa diskuterar dessa båda teman. Han ser sig själv som hemmahörande i traditionen av kritisk teori i en bred bemärkelse. De båda krav som man enligt Rosa måste ställa på en fruktbar kritisk samhällsteori är att den anknyter till människors vardagliga erfarenheter, och att den försöker utsäga något konkret om vad som skulle utgöra ett bättre liv och en bättre värld.

Att hjulen i våra liv tenderar att snurra allt fortare, att vi ofta upplever en stark tidspress, är förvisso inte någon ny insikt. Karl Marx och Georg Simmel var redan på sin tid denna på spåren. Ett svenskt pionjärarbete på området var Staffan Burenstam Linders Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969), som lyfte fram just tiden som välfärdssamhällets bristvara nummer ett, och senare har temat behandlats av den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen i Ögonblickets tyranni (2001). Knappast någon har dock tagit sig an temat med en sådan grundlighet och på så bred front som Rosa gör i sin bok Beschleunigung. Die Veränderung der Zeitstrukturen in der Moderne från 2005. Den grundläggande frågan är förstås: Vad är egentligen social acceleration? Och en näraliggande följdfråga är: Finns det olika former av social acceleration? På den första frågan svarar Rosa att social acceleration innebär en ökad kvantitet av något per en viss given tidsenhet. Vilken tidsenhet det handlar om och vad det är som ökar i kvantitet kan sedan skifta. Antalet tillryggalagda kilometer per timme är bara ett exempel.

Den andra frågan besvarar Rosa genom att skilja mellan tre huvudformer av social acceleration. Dels föreligger en tekniskt betingad acceleration. Vi färdas allt snabbare genom rummet, vi producerar varor i allt snabbare takt, vi kommunicerar med varandra blixtsnabbt över långa avstånd. Hästdroskan har ersatts av järnvägen, bilen och flyget; postdiligensen och brevduvan har ersatts av telefonen och internet. Kort sagt, världen krymper, den finns alltmer inom räckhåll för oss. Vidare äger sociala förändringar rum i allt snabbare takt, till exempel i form av växlande moden, livsstilar, familjemönster, arbets- och anställningsförhållanden. Detta innebär att värdet av förvärvade kunskaper allt snabbare devalveras och att tidigare gjorda erfarenheter snabbt förlorar förmågan att tillhandahålla orientering i nuet. Det vi kallar samtiden krymper ihop till ett allt kortare tidsintervall. Den som inte håller sig kontinuerligt uppdaterad är snart ohjälpligt på efterkälken. Slutligen är även vårt livstempo präglat av hastighetsökning. Subjektivt sett tar sig detta uttryck i den välbekanta upplevelsen av att tiden inte räcker till med åtföljande stressymptom. Objektivt sett handlar det om att antalet handlings- och upplevelseepisoder under en viss tidsenhet tenderar att öka. Fler saker skall hinnas med; att eliminera pauser kombinerat med multitasking är här en möjlig – men i längden självdestruktiv – strategi.

Rosa pekar i sammanhanget på en skenbar paradox. Vi reser snabbare än tidigare, det vill säga sparar tid (om nu inte köbildningar ställer till det för oss), samtidigt som vi starkt upplever att tiden just inte räcker till. Paradoxen upplöses om vi betänker att vi även tenderar att resa både allt oftare och allt längre. När mängden resande – den tid man lägger ner på att resa – ökar snabbare än resehastigheten – den tid man sparar – så förlorar vi tid, och tiden blir mer och mer till en bristvara.

Drivkrafter

Vilka är drivkrafterna bakom den sociala accelerationen? Rosa skiljer mellan accelerationens interna och externa sådana. Först de interna – de ovan nämnda teknik, sociala förändringar och livstempo – som accelererar varandra. Snabba sociala förändringar innebär anpassningsproblem och att livstempot tenderar att skruvas upp. Detta ökar i sin tur benägenheten att anamma tidsbesparande tekniska innovationer. Men detta bidrar å sin sida till att det sociala förändringstempot ökar, och så vidare. De tre formerna av social acceleration betingar och förstärker alltså ömsesidigt varandra, vilket kan ses till exempel genom hur elektronisk post möjliggjort att ärenden snabbare klaras av, men därmed också ökat antalet ärenden som hanteras genom post och väcker krav på just omedelbar interaktion även brevledes vilket gör det svårt att ta ledigt från arbetet. Rosa talar om en accelerationscirkel som tenderar att hålla våra liv i ett skruvstäd. Den som väl dragits in i denna cirkel slungas runt där med tilltagande hastighet. Det är också förenat med höga socia­la kostnader att försöka stiga ut ur accelerationscirkeln.

När det gäller de externa drivkrafterna lyfter Rosa fram tre sådana. Först en ekonomisk drivkraft i form av den kapitalistiska ekonomin som genom sin vinstorientering gör tiden till en knapp resurs och tidsvinster till ett sätt att öka profiten. En kulturell drivkraft är att i takt med att tron på ett evigt liv går förlorad, så kommer fokus alltmer att riktas mot det enda liv vi har, det vill säga jordelivet. Detta bidrar till nutidsmänniskans rädsla för att förpassa möjligheter och föreställningen att ett gott liv är ett liv fyllt av händelser och upplevelser. Den som lever dubbelt så snabbt hinner uppleva dubbelt så mycket. Slutligen pekar Rosa på en sociostrukturell drivkraft. Genom en ökad funktionell differentiering mellan olika verksamheter och områden blir samhället alltmer komplext. Allt fler möjligheter föreligger. Men allt kan inte göras på samma gång, utan en prioritetsordning måste upprättas. Detta skapar ett tryck att minimera pauser och dödtid, samtidigt som uppgiften att synkronisera olika verksamheter också kräver sin tid.

Rosa försöker att fånga vår tids belägenhet med hjälp av metaforen rasande stillestånd. Man kan föreställa sig löpbandet på ett gym: vi springer för glatta livet utan att röra oss ur fläcken. Eller att vi går uppåt i en nedåtgående rulltrappa: i det ögonblick som vi blir stillastående så börjar obevekligen nerfärden. Vi måste vara konstant aktiva för att hålla vår plats. En febril aktivitet präglar samtiden, men vi är samtidigt inte på väg någonstans. Såväl samhällshistorien som den individuella livshistorien har förlorat sin projektkaraktär. Och finns det inget slutmål så finns det inte heller några etapper på vägen att tillryggalägga. I en sådan situation, menar Rosa, tenderar den personliga identiteten att bli situativ. Det gäller att hålla så många dörrar som möjligt öppna så länge som möjligt, samtidigt som man förlitar sig på en förmåga att improvisera fram lösningar på problem närhelst dessa dyker upp. Resultatet blir ett episodiskt och diskontinuerligt levnadslopp, utan någon sammanhållande berättelse eller riktning.

På politikens område motsvaras denna utveckling av att politiken tenderar att bli reaktiv, det vill säga den reagerar på uppkomna situationer. I stället för att ha en långsiktig strävan efter att omdana samhället i en önskvärd riktning, förlorar politiken både sin ambition och sin förmåga att styra samhällsutvecklingen. Särskilt den politiska demokratin harmonierar, enligt Rosa, dåligt med den sociala accelerationen. Demokrati är tidskrävande. Men just tidsutrymmet för viktiga politiska beslut tenderar att minska, antalet sådana beslut som måste fattas däremot att öka, samtidigt som framtiden blir alltmer oöverblickbar. Det handlar även om beslut med stora och oöverskådliga konsekvenser, som till exempel på genteknikens område. Många svåra och tidskrävande frågor måste hanteras demokratiskt inom ramarna för ett krympande tidsutrymme. Detta skapar ett tryck som den demokratiska styrelseformen möjligen inte är vuxen. Denna tenderar att bli allt sämre synkroniserad med den snabba förändringstakten på till exempel vetenskapens och teknikens områden.

Gryende optimism

Sammantaget är det en mycket mörk bild som Rosa tecknar. Vi tycks vara på väg mot ättestupet. Den sociala accelerationen när sig av starka drivkrafter och har dessutom en inneboende självförstärkande kraft. De mottendenser som man kan skönja framstår i jämförelse som alldeles för svaga. Det mest sannolika, menar Rosa, är att vi kommer att fortsätta på den inslagna vägen, och gör vi det har vi snart nått vägs ände. Slutet kommer då förmodligen i form av en ekologisk kollaps som också kommer att innebära den sociala ordningens sammanbrott.

En något mera optimistisk ton kan dock skönjas hos Rosa under senare år. Om den sociala accelerationen är problemet så heter möjligen lösningen på det resonans. Så skulle man kunna introducera Rosas andra huvudverk från 2016, som på tyska bär titeln Resonanz. Eine Soziologie der Weltbeziehung. Det handlar om ett djärvt försök att införa begreppet resonans som ett sociologiskt grundbegrepp. Att uppleva resonans, menar Rosa, är i grund och botten vad som gör livet värt att leva. Därför är det ytterst en sociologi om det goda livet som han bemödar sig om. Vi lever upp genom resonanserfarenheter. Att uppleva resonans är både en mänsklig grundförmåga och ett mänskligt grundbehov. En resonansrelation har formen av en dialog, och består av två parter som anropar och svarar varandra. Det kan naturligtvis handla om en mellanmänsklig relation, men också om den relation som vi har till en viss naturmiljö, ett landskap som ”talar” till oss, eller en viss social miljö, vardagliga ting som på olika sätt ”anropar” oss. Någon eller något talar till oss, besvarar vårt anrop. Och märk väl, vi kan inte framtvinga vare sig ett anrop eller ett svar; resonans är i hög grad något som händer oss. Resonansaxlar kallar Rosa de praktiker och institutioner som möjliggör upplevelsen av resonans. Ett varaktigt gott liv är beroende av stabila resonansaxlar. Traditionella sådana utgör familjen, goda vänner, saker och ting som betyder något för oss, naturen, konsten och religionen. Även skolan skulle möjligen kunna vara en sådan resonansaxel. Men för åtskilliga unga människor verkar det som om skolan i dag snarare har förvandlats till en plats där just den upplevda frånvaron av resonans är stark.

Förmågan till resonans är ofta påtaglig hos barn, men någonstans på vägen in i vuxenlivet tenderar den att åtminstone delvis gå förlorad. En kroppsligt betingad period då vår förmåga till resonans omförhandlas utgör puberteten. Då framstår plötsligt det som nyss talat till oss med en sådan klar och tydlig stämma helt enkelt som barnsligt, utan att vi har hunnit etablera nya sammanhang av resonans. För att vuxenblivandet skall lyckas, menar Rosa, är det emellertid nödvändigt att nya stabila resonansaxlar upprättas. Resonanserfarenheter är aldrig något som kan tas för givet.

Kontrastbegreppet till resonans är enligt Rosa alienation eller främlingskap, som i sin tur är ett sociologiskt grundbegrepp med en lång historia. Alienation står för en relation som inte längre rymmer något inslag av dia­log, utan den har förstummats. Vårt anrop får inte något svar, och det är inte längre någon eller något som talar till oss. Världen har blivit kall och avvisande, har blivit till en plats där vi inte känner oss hemmastadda eller ens välkomna. En sådan erfarenhet av alienation kan göras i förhållande till andra människor, olika sociala miljöer eller naturmiljöer. Den där lilla saken som betydde så mycket för oss har blivit till ett dött ting. Resonans och alienation utgör för Rosa de båda polerna i vår relation till världen och som vi hela tiden rör oss mellan. Överväger resonanspolen så framstår livet som värt att leva, överväger däremot alienationspolen så sjunker vi alltmer ner i ett mörker. Detta betyder inte att resonans innebär frånvaron av svåra känslor. Den som upplever sorg och fäller tårar befinner sig i dialog med världen. Först när tårarna för länge sedan tagit slut i den bottenlösa depressionen är kontakten bruten och världen har blivit fullständigt avvisande eller intetsägande.

Vår tids dubbelhet

Moderna kapitalistiska samhällen är tillväxtsamhällen. De präglas av vad som kan kallas för en stegringslogik, som innebär att mer, större, snabbare (nästan) alltid framstår som något bra och eftersträvansvärt. På det personliga planet upplever vi detta som en strävan efter att utöka antalet valmöjligheter och mängden resurser som står till vårt förfogande. Mer sådana framstår (nästan) alltid som bättre. Myntets andra sida är emellertid en mer eller mindre kronisk otillfredsställelse med nuet: valmöjligheterna kan alltid bli fler och våra resurser alltid bli större. Ett samhälle präglat av social acceleration och genomsyrat av en stegringslogik är ett samhälle där hjulen snurrar allt fortare. Därmed är vi tillbaka i temat för Rosas första huvudverk. Hans bok om resonans är på många sätt en oberoende fortsättning av detta, och formar sig till en grundläggande kritik av de samhälleliga resonansförhållandena. Möjligen lite väl dramatiserande beskriver Rosa moderniseringsprocessen som en resonanskatastrof. Men den moderna tiden är även en tid präglad av längtan efter resonans, bland annat som ett arv från romantiken. Den stora boven i dramat är, enligt Rosa, stegringslogiken. Det är denna som vi måste bryta med, eller åtminstone bromsa. Två konkreta men ändå ganska trevande förslag från Rosas sida är tanken på en garanterad basinkomst och förstatligandet av centrala områden som energiförsörjning, bank- och kommunikationsväsendet. Detta skulle bidra till att minska det tryck som utgår från stegringslogiken och skulle möjliggöra, men inte garantera, mer av resonanserfarenheter. En förskjutning av vår relation till världen i riktning mot mer resonans är under alla omständigheter den väg som vi måste gå.

Man kan notera att Rosas centrala begreppspar – resonans och alienation – uppvisar en hel del likheter med den svenske sociologen Johan Asplunds begrepp om social responsivitet och asocial responslöshet, som utarbetades i boken Det sociala livets elementära former (1987). Någon påverkan föreligger dock inte då Asplunds arbete bara är tillgängligt på svenska. Det föreligger också påtagliga skillnader. Medan Asplund huvudsakligen rör sig på ett socialpsykologiskt plan och bland annat omtolkar ett antal klassiska socialpsykologiska experiment, så rör sig Rosa på alla tänkbara plan: från den mänskliga huden och rösten som resonansorgan, via intagandet av föda som ett resonansfenomen, till övergripande fenomen som den politiska demokratin såsom ett resonansrum där både styrande och styrda ingår. I en välfungerande demokrati har alla rösträtt (i en dubbel bemärkelse), där kan var och en göra sin röst hörd, röster som tar spjärn mot varandra och ofta motsäger varandra, men som tillsammans bildar ett gemensamt rum. Men även den politiska sfären kan naturligtvis drabbas av massiva resonansförluster.

En besvärlig fråga som Rosa diskuterar är om det finns något som kan kallas för dålig resonans. Ett näraliggande exempel vore olika extremistgrupper som samlas kring fanor och banderoller, sång och musik. Föreligger inte här starka resonansupplevelser i form av anrop och svar? Rosa vill inte gärna tillstå detta utan menar att den upplevelse som föreligger snarare liknar en ekokammare, det vill säga det är vår egen röst som kommer tillbaka till oss. Det finns ingen verklig dialog; för den eller det som talar med en annan röst har man inga öron. Man upptäcker därför inte heller något nytt om sig själv eller världen utan bekräftar bara vad man redan tycker och känner. I åsiktkorridorer bor ingen resonans. Rosa vill gärna reservera termen resonans för positiva sätt att relatera till världen. Men kanske måste man tillstå att resonans är ett ambivalent fenomen: det finns både god och dålig resonans. Ett kriterium på dålig resonans skulle kunna vara att den sker på någon annans bekostnad. Men även god resonans sker ofta i viss mån på någon annans bekostnad. Kanske måste man därför formulera det som att god är den resonans som inte huvudsakligen sker på någon annans bekostnad. Att förenas i hat mot någon eller något vore då ett exempel på dålig resonans.

Det är förbluffande att ta del av hur många företeelser och områden som Rosa lyckas kasta ett intressant ljus över med hjälp av begreppsparet resonans/alienation. Detsamma gäller hans arbete med temat social acceleration, som även det är oerhört mångfasetterat. Rosa befinner sig över huvud taget mitt uppe i ett mycket originellt sociologiskt författarskap, och det finns all anledning att vara nyfiken på hur han kommer att vidareutveckla detta.

Litteratur

På engelska föreligger av Hartmut Rosa bland annat Alienation and Acceleration (NSU Press, 2010) och Social acceleration (Columbia UP, 2013), däremot ännu inte någon översättning av hans bok om resonans. Se även ”Acceleration and Resonance: An Interview with Hartmut Rosa” i Acta Sociologica. A Virtual Issue (2017). På svenska föreligger av Rosa boken Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer (Daidalos, 2013), med en inledning av Carl-Göran Heidegren och Jon Wittrock. Rosa diskuteras även utförligt i Carl-Göran Heidegren, Tid. Sociologiska perspektiv (Daidalos, 2014).

Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet.