Tystnadens makt

Söndagen den 26 augusti 2018, klockan 4.30, ungefär när påven varje dag stiger upp för att tillbringa två timmar i stilla bön, briserade ärkebiskop Carlo Maria Viganòs ”vittnesmål” i det offentliga rummet.

I en 11-sidig inlaga uppmanade den förre påvliga nuntien Viganò till USA påven att avgå. Han påstod att påven hade blundat för ex-kardinalen Theodore McCarricks felaktiga sexuella beteende, genom att ignorera de kanoniska sanktioner som McCarrick blivit belagd med av hans företrädare, och genom att göra Washingtons tidigare ärkebiskop till en pålitlig rådgivare. Viganòs inlaga ägnar flera sidor åt en frätande beskrivning av det ”homosexuella nätverk” som han skyller den sexuella övergreppskrisen på och av påvens och hans närmaste medarbetares mörkläggning av densamma.

Senare samma morgon besökte påven, som befann sig på en känslig två-dagarsresa till Irland, som överskuggades av ilskan över den sexuella övergreppskrisen, i hällregn helgedomen Our Lady of Knock i grevskapet Mayo, som 1879 var platsen för en Mariauppenbarelse. Till skillnad från uppenbarelserna i Lourdes och Fátima sade Maria, som sågs av grupp ortsbor i Knock, ingenting. Hon var, berättade de, ”försänkt i djup bön”. Då tolkades hennes uppträdande som en uppmaning till försoning mitt i den bittra politiska agitationen. Möjligen hämtade Franciskus inspiration från sitt besök i helgedomen i Knock, när han bestämde sig för att tiga som svar på ärkebiskop Viganòs påståenden.

När så mycket offentlig debatt äger rum mitt i det vilda oväsendet från sociala medier och det oupphörliga flödet av senaste nytt, är det riskfyllt och potentiellt farligt att inte säga något. Men påvens beslut visar att tystnad är hårdvaluta mitt i det konstanta pladdrandet, och att den, korrekt använd, kan tala sitt tydliga språk. Och det kan vara ett val inspirerat av evangeliet. Kristus besvarade inte sina anklagare; och hans ställföreträdare på jorden svarar inte på dessa utkastade anklagelser – åtminstone inte för tillfället.

En av de främsta orsakerna till påvens vägran att säga något är sättet på vilket den 77-årige förre Vatikandiplomaten valde att släppa sitt ”vittnesmål” på. Med hjälp av en handfull katolska mediekanaler lyckades Viganò och hans medarbetare tajma publiceringen så att journalisterna som reste tillsammans med påven från Dublin tillbaka till Rom skulle bli tvungna att ställa frågor till honom om anklagelserna under den flygande presskonferensen. Det var ett försök att tvinga fram ett svar från påven, och Franciskus vägrade att gå i den fällan. De ville att Franciskus skulle ”bryta sin tystnad”, något som även de så kallade dubia-kardinalerna – som krävt enkla ja- eller nej-svar eller inga svar alls på en rad frågor som rör påvens skrivelse om familjen, Amoris laetitia – hade gjort. Franciskus befann sig i ett sorts dilemma. Reagera på Viganò och fastna i hans ordkrig eller inte säga något och bli anklagad för att undvika svåra frågor. Han valde tystnaden.

Den irländsk-amerikanske kardinalen Kevin Farrell, som satt endast några säten från påven under flygturen tillbaka från Dublin, berättade för mig att han före presskonferensen hade uppfattat att påven var avslappnad och på gott humör. Han hade talat med kardinal Pietro Parolin, statssekreteraren, och Greg Burke, ledaren för Heliga stolens informationsavdelning. ”Han satt där och bad – i ungefär en timme”, sade kardinal Farrell till mig. ”Och sedan sade han: ’Ok, låt oss gå och prata [med medierna].’ Det fanns inte någon där som kunde förbereda honom och säga åt honom vad han skulle säga. Jag var förhäxad. Jag vet att om jag hade varit i samma situation, så hade jag varit ett nervvrak.”

”Jag tänker inte säga ett enda ord om detta”, sade Franciskus till reportrarna, när han fick frågan om Viganòs påståenden och tillade att inlagan ”talar för sig själv”. Journalister, tillade han, har ”tillräcklig förmåga” att själva analysera och bedöma dokumenten. Gör ert jobb, sade han till oss och satte sin tillit till beprövade journalistiska undersökningsmetoder, som är något helt annat än det okontrollerade opinionspladder som översvämmar nyhetsflödena och Twitter. Påvens beslut att inte säga någonting officiellt var inte lätt. Det krävde att han stod emot den naturliga instinkten att försvara sig själv. Jag kommer ihåg hur jag satt på planet och noggrant betraktade honom när han svarade på journalisternas frågor. Även om påven kan ha varit lugn, så var det ett tillfälle där jag för första gången uppfattade en sårbar Franciskus. Han har, enligt de som står honom nära, känt sig personligen sårad till följd av den otroliga historien.

I det kaotiska och röriga efterspelet till Viganòs J’accuse ansåg många att Franciskus beslut att tiga var oklokt. Tystnad hade ju trots allt varit kyrkan första reaktion när anklagelserna om sexuella övergrepp mot barn begångna av präster hade börjat dyka upp. Beslutet att tiga är för somliga fortfarande en skandal, liksom hans vägran att reagera på dubia-kardinalernas frågor.

Tidigare påvlig tystnad kastar också långa skuggor, som Pius XII:s ovilja att tala klarspråk och protestera mot förföljelsen av judar under andra världskriget. Kyrkan har en beklagansvärd historia av att använda tystnad för att ha kontroll eller för att undvika att ta ansvar för besvärande nyheter. Men här måste en viktig distinktion göras mellan aktiv och passiv tystnad. En passiv tystnad bygger på rädsla eller delaktighet. En aktiv tystnad är väldigt annorlunda. Den kristna traditionen anser att Gud inte är tyst i tystnaden, som den dominikanske 1300-talsteologen Mäster Eckhart skriver: ”Ingenting liknar Gud så mycket som tystnaden.”

Även om Franciskus vägrar att direkt tala om Viganòs anklagelser, så har han inte varit overksam. Han har gett order om en intern undersökning i Vatikanen av ärkebiskop McCarricks dossier; han har uppmanat journalister att undersöka Viganòs vittnesmål; och efter det att Viganòs publicerat ett andra brev, som hävdade att prefekten för Biskopskongregationen, kardinal Marc Quellet, hade de ”för McCarrick mest komprometterande dokumenten”, publicerade prelaten från Quebec ett skarpt genmäle.

Tystnadsstrategin verkar vara effektiv. Medan påven inte säger någonting, har ärkebiskop Viganò envisats med att prata, genom att offentliggöra fler brev och uttalanden och ändra uppfattning och backa från sina ursprungliga krav. Han uppmanar inte längre påven att avgå och erkänner nu att de sanktioner som ex-kardinalen Theodore McCarrick belades med var informella snarare än kanoniskt bindande.

De bevis som framkommit visar att Vatikanen begick allvarliga misstag när man upphöjde ärkebiskop McCarrick till högre befattningar, i synnerhet när man utsåg honom till Washingtons ärkebiskop år 2000. Men de som otåligt väntar på att Viganò ska hitta ”mordvapnet” som skulle rikta misstankarna mot Franciskus väntar fortfarande.

Det har blivit alltmer uppenbart att Viganò och hans anhängare försöker att utnyttja den tragiska McCarrick-affären och den mer omfattande klerikala sexuella övergreppskrisen som ett vapen i försöken att förgöra detta pontifikat. Påven Franciskus tystnad har skapat ett utrymme där vad som är sant eller falskt i Viganòs påståenden kan urskiljas under tystnad, långt ifrån den enerverande massan.

Det går att dra en parallell mellan Franciskus tystnad och det som händer i USA, där den särskilde åklagaren Robert Mueller har tillämpat en tystnadspolicy i sin undersökning av kopplingarna mellan Donald Trumps presidentkampanj och den ryska staten. Den tystnaden har mötts av en störtflod av tweetar från Trump, som attackerar utredningen, bedyrar att han är oskyldig och hävdar att Mueller leder en häxjakt. Det verkar som om tystnaden får folk att prata.

På samma sätt som kampen mellan Mueller och Trump utspelas på Twitter underblåstes påståendena i Viganòs inlaga av kommentatorer på sociala medier timmarna efter det att de hade publicerats. Och där fanns reflexmässiga reaktioner från flera bis­kopar i USA, som förvånansvärt snabbt bestämde sig för att prisa Viganòs integritet, samtidigt som de knappast nämnde påven Franciskus.

Hur förståeligt det än må vara, så bidrar förhastade reaktioner och högljudda fördömanden inte särskilt mycket till att belysa sanningen. Genom att vara tyst sätter påven sin tilltro till att sanningen alltid kommer fram till slut. Med Émile Zolas ord kommer ”sanningen att växa och samla så mycket explosiv kraft att den, när den en dag briserar, kommer att spränga bort allt i sin väg”. Det är ett förhållningssätt som Bergoglio har tillämpat sedan den traumatiska tid då han ledde jesuiterna i Argentina.

Under flera decennier anklagades Jorge Mario Bergoglio för att under 1990-talet ha samarbetat med sitt lands ondskefulla militärjunta, en regim som behöll makten genom att godtyckligt döda dissidenter. Anklagelsen om att Bergoglio skulle ha samarbetat med generalerna förföljde honom ända fram till det att han valdes till påve. Med tiden framkom dock belägg för att Bergoglio konsekvent verkade för att hjälpa dem som opponerade sig mot militärdiktaturen. Den erfarenheten lärde honom att inse när det är omöjligt att uttala sig i självförsvar.

”I stunder av mörker och stort lidande, när knutarna inte kan lösas upp och det tilltrasslade inte kan redas ut, eller saker inte kan klaras upp, då är vi tvungna att tiga”, skrev Bergoglio – som är väldigt förtjust i Vår Fru knutlöserskan – 1990 i en uppsats som nyligen citerades på jesuiternas nättidning Thinking Faith. Vid sådana tillfälle måste vi ”förbli under den heliga Gudsmoderns mantel” och undvika att bli indragna i ett meningslöst ordkrig.

Under sin rättegång inför Pontius Pilatus vägrar Jesus att försvara sig och talar endast om att hans rike inte är av denna världen. På ett sätt är det ett förvånande beslut: var inte detta det rätta tillfället att hålla ett tal som skulle kungöra hans identitet som Guds Son? Men för Jesus var det inte sanningen som skulle försvaras på långfredagen. Den skulle växa fram senare, under påskdagens första timmar, med upptäckten av en tom grav. I sin bok Silence: A Christian History förklarar Diarmaid MacCulloch hur den helige Paulus och de första kristna tog till sig denna upp och nedvända logik: ”För Paulus och för dem som följde den kristna vägen, var den korsfäste i sin tystnad mäktigare än någon av denna världens makter.”

Det är en insikt som påven Franciskus tycks tillämpa. Det är ett vittnesbörd från en kraftfull motkultur i en skränig, mediedränkt värld, som kräver att bli matad omedelbart och oavbrutet. Han visar att tystnad kan vara mäktigare än ord.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet, den 5 januari 2019

och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.

Christopher Lamb är The Tablets korrespondent i Rom.