av PER KORNHALL
Jag har följt Inger Enkvist i många år och delar en del av hennes kritik vad gäller de pedagogiska metoder som blivit väldigt populära i Sverige. Det är också därför jag blir så ledsen över att behöva skriva den här recensionen, vilket beror på att hennes senaste bok helt enkelt inte är bra. Detta gör att jag måste skriva den här recensionen annorlunda än vad som är gängse. Boken är nämligen full med felaktiga verklighetsbeskrivningar av en art som jag först vill ge ett exempel på innan jag kan ge en allmän kritik. Credot i den är att Socialdemokraterna har förstört en annars väl fungerande skola och de har gjort detta sedan början av förra seklet.
I slutet av boken skriver Enkvist att ”Östasien förbättrar sina resultat år från år, medan Sverige använder sin skola till annat än inlärning. Skolan som samhällsområde har tagits över, ’kidnappats’, av politiska krafter som inte har samhällets kunskapsnivå eller långsiktiga överlevnad som sitt primära intresse.” Inga av de påståenden som hon här gör är sanna eller kan ledas i bevis genom studier av svenska skolreformer. Sverige hade ett stort tapp i internationella mätningar mellan 2000 och 2012, men har sedan dess återhämtat en del av det fallet. Den svenska skolan är nu faktiskt ganska bra internationellt. Men den har några av svenska och internationella bedömare tydliga problem och de är kopplade till segregation, minskad likvärdighet och läraryrkets status. Den som vet något om undervisningen i flera av de ostasiatiska länder som Enkvist troligen menar vet också att de inte skulle känna igen sig i hennes beskrivning av vilken pedagogik de använder sig av. Hennes verklighetsbeskrivning är helt enkelt inte sann. Den beskrivning hon ger av vad som drivit reformatörer av svenska skolan är också felaktig både vad gäller deras motiv, men kanske viktigare vilken effekt detta arbete hade.
I bokens inledning (liksom i andra texter) framför Enkvist till exempel åsikten att den svenska grundskolereformen var kontraproduktiv. Några evidens för det har hon inte utan det är något hon tycker. Sedan efterlyser hon själv i boken ett mer evidensbaserat beslutsfattande inom skolan. Men om man vet något om den forskning som finns vet man att vi från forskning av hög kvalitet kan säga att uppbyggnaden av den svenska grundskolan ledde till internationellt sett väldigt höga och mycket likvärdiga resultat (konstaterat till exempel av en OECD-kommission 1992, tidiga resultat i internationella mätningar, eller det är för den delen uppenbart i Göran Perssons kommunaliseringsproposition). Men grundskolan gav också bättre hälsa och bättre löneinkomster samt större och bredare engagemang i politiska frågor.
Samma skolsystem har också gett Finland deras resultat och likvärdighet, något Enkvist verkar ha missat. Den enhetliga skolan efter nordisk modell är också något som i helt nya analyser av varför Estland numera är bäst i Europa på Pisa pekas ut som en av de viktigaste faktorerna till denna framgång. Tvärtemot Enkvists verklighetsbeskrivning hade Sverige före kommunaliseringen och införandet av skolmarknaden ett skolsystem som var beundrat och som presterade oerhört väl i jämförelse med andra länder. Det var byggt av socialdemokrater och liberaler som brydde sig om samhället. Således var det långt ifrån bara Socialdemokraterna som bar ansvaret, utan de flesta av dessa beslut fattades i breda parlamentariska överenskommelser. I princip var det bara högerpartiet som motsatte sig dessa.
Boken är en lång ”rant” med råsopar, riktade inte åt höger och vänster, utan bara åt vänster. Tryckningen av den är finansierad av Hans och Barbara Bergströms stiftelse. De är ägare till en av de stora friskolekoncernerna och har gjort miljarder i vinst på det svenska skolsystemet, detta bland annat genom att utnyttja billiga inte svensktalande lärare i sina skolor. Man kan inte som läsare låta bli att undra om det är därför det, som de flesta internationella och svenska bedömare (och lärare och skolledare) ser som problem i Sverige, helt saknas i hennes beskrivning av den svenska skolan. Som läsare väntar man också med spänning på vilka förslag författaren ska komma med nu när allt är så dåligt enligt henne. Men när man kommer till slutet av boken blir det på två sidor mer kritik och så hänvisar hon till dokument på nätet i stället.
Det är helt enkelt inte trovärdigt att hon skriver en hel bok om skolans problem och inte nämner likvärdighet och lärarbrist, eller den problematik som friskolereformen har medfört i form av så kallade ”förlorarskolor”, ökad segregation, glädjebetyg, skolkonkurser, hot mot offentlighetsprincipen med flera problem. Den nattståndna och unkna dröm Enqvist målar upp av studenter som sjunger körsång, går i luciatåg i den lilla staden (jo det står så), var en dröm förbehållet de få. Det liberaler och socialdemokrater ville var att ge fler den möjligheten.
Det är slående att ett sådant skolsystem, som Sverige var ett föregångsland i att bygga, också nu är en eftersträvad norm i världen, där man med förvåning ser på vad Sverige gjorde med detta system utifrån extrema marknadsliberala tankar om utbildning som en uteslutande privat angelägenhet. Om jag ska sammanfatta: vill man veta något om problemen i svensk skola finns det många andra bättre böcker att läsa. Som jag skrev i inledningen är Enkvists kritik relevant, kritiken mot läroplaner, mot att pedagogerna Dewey, Vygotsky och Piaget fortfarande har så stort inflytande över svenska lärarutbildningar och mot att gammalt tankestoff från dem och ett förlegat postmodernt arv fortfarande är synligt i svenska kursplaner. I detta skulle en mer balanserad bok av Enkvist kunnat vara nyttig i den omvärdering som pågår.
Men också där skulle hon behöva se kopplingen mellan den pedagogik som hon så starkt motarbetar och basen för den friskolereform som hon knappt nämner. Forskning som visar på den kopplingen finns. Men pedagogiken är inte skolans största problem. Lärare arbetar dag efter dag i den svenska skolan med att förmedla kunskap. I de flesta skolor går det mycket bra. Men det finns många barn som går i skolor där de på grund av segregation, lärarbrist och felaktiga finansieringsformer inte längre får den chans som alla fick innan enhetsskolan revs sönder; detta först av kommunaliseringen och sedan av införandet av skolmarknaden. Om det borde Inger Enkvist bry sig.
Per Kornhall är Fil. dr, författare och debattör. Aktuell med boken Till skolans försvar och antologin När skolan blev en marknad, båda utgivna av Natur och kultur.
Ur Signum nr 3/2023, s. 43–45.