av KJELL BLÜCKERT
När traditionsenligt ett utdrag ur den senast författade minnesteckningen över en ledamot skulle uppläsas vid Svenska Akademiens högtidssammankomst förra året var författaren död. Texten lästes i stället av en kollega, Peter Englund. Stämningen var mer än förtätad, när Kjell Espmarks ord om sin företrädare Hjalmar Gullberg hördes. Det var största möjliga tystnad. Espmark hade skrivit sin minnesteckning från samma rum i det hus på Djurgården som de båda akademiledamöterna bott i, där de var och en på sitt sätt mottagit beskedet om sin förestående död och där de tillbragt sin sista tid för att ta farväl av livet.
I Espmarks sista diktsamling Hemfärd till glömskan – rubriken ett lån från Gullbergs tolkning av Paul Celans strof ”heimgeführt ins Vergessen” – befinner vi oss understundom i samma rum, med samma utsikt, i en likartad sinnesstämning och kamp som Gullbergs en gång. Men detta är egentligen bara ramen. Dikterna bär på en kontinuitet av Espmarks omisskännliga tanke, språk och livsfilosofi.
I denna som vanligt överflödande rika diktvärld fäster jag mig särskilt vid ett återkommande stråk i ett tiotal dikter där tåg, lok, räls, spår och snö tecknar en livsresa, en livssituation och en slutstation. Lokomotivet-jaget är åldrat, ”falskt som ett äktenskapslöfte”, växlat till galet spår och till sist ligger det vid sidan om spåret ”rostande som ett missförstånd”. ”Avskedet väljer som bild en station”, där vemodet, sorgen och livets flyktighet gestaltas.
Rälsen och spåren leder oftast fel, de bryts upp och leder mot ingenstans. Det konstateras att hela järnvägsnätet är i förfall. Men till sist blir man inte bara lyckligt befriad från den utstakade och fastlåsta rälsen utan befriad från själva begreppet räls. I en dikt erbjuds en klar och tydlig och nog mer positiv tolkning av denna metafor. Här blir rälsen beprövad och till hjälp, men behöver tålmodigt renas och rensas, och man kan fundera över vad den åldriga vagnen kan symbolisera.
Spår –
Så många ideologier
som erbjöd beprövad räls för tanken:
ortodoxi, marxism och liberalism.
Spår som försvunnit bland småsten och löv.
Nere på Djurgårdsvägen
går en åldrig vagn som rensar rälsen.
Den kör fram och tillbaka hela natten.
Ett annat kärt Espmarkskt spår som dyker upp är den grundläggande insikten och erfarenheten att vi endast kan kommunicera med varandra om vi lånar och lånar ut våra röster, blickar, erfarenheter från och till varandra. Det är bara genom att förlora sig själv i den andre som vi på djupet kan förstå oss själva, som vi vinner vår själ. Grundparadigmet i Espmarks människosyn formuleras återkommande såsom i en tidigare diktsamling ”Låna mig din röst / och jag ska säga dig vem du är”. Eller som här vice versa:
Först när jag lånar ut min röst,
följer den in i den andre
och ser med den andres ögon –
är jag plötsligt mig själv.
Glömskan är central i Espmarks universum, liksom minnet. Å ena sidan är minnet bedrägligt genom sin ständiga drift till omgestaltning, å andra sidan är minnet det som håller oss kvar i livet, det sista som håller en människa levande. Men trots att minnet är det sista halmstrået som det mänskliga livet kan klamra sig fast vid konstaterar poeten: ”Sällsamt nog känns glömskan trygg.” I en konversation med Samuel Beckett har han i en tidigare diktsamling slagit fast att ”den vi är skapta att vänta på kommer inte”. Att vänta betyder ingenting när tiden är på väg att ta slut. Häpna finner vi ingenting.
I avslutningen på dikten om den åldrande symfonikern Anton Bruckners kropp, där konstnärens ”partitur är i krig med verkligheten”, finns en försonande hållning inför en begrundan av livsuppgiften:
Jag förstår nu att tiden är en illusion
och att det är först som ofullbordad
min sista symfoni är färdig.
Diktsamlingen blev inte Espmarks sist utgivna bok. Det blev ”… att förinta detta som är jag. Porträtt av Hjalmar Gullberg, som i år utkom postumt. Här är livshållningen vid dödens rand tecknad med större svärta. Men det är Gullbergs mer än Espmarks hållning. I Espmarks egen resa mot slutdestinationen är världen genomgående tecknad med färgen vitt och vi färdas tryggt mot glömskan. Espmarks livsfilosofi blir tydlig vid dödens bråddjup. Den dyker ofta upp i kärnfulla formuleringar såsom i den sista meningen i hans självbiografi Minnena ljuger, där slutmålet för livsresan formuleras: ”Bara en oändligt tolerant glömska, ett lätt och generöst ingenting.”
Oavsett om man är överens med Espmark om synen på livets slutmål eller ej, gläder sig läsaren åt och berikas av all den livsvisdom som poeten formulerat med sådan skärpa och elegans längs sin resväg.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2023, s. 45–46.