av CLEMENS CAVALLIN
En lockton i ödemarken är en bok om religion skriven av David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Den recenseras här i Signum av mig, en annan professor i religionsvetenskap. En sådan text kan därmed lätt bli till en intern diskussion professorer emellan om det mest fördelaktiga sättet att studera religion. Men boken är som namnet antyder inte skriven för kollegor utan för en bredare intresserad allmänhet. Jag tänker därför avstå från alltför akademiska poänger och i stället diskutera boken och dess budskap i relation till dem i Sverige som undrar över religion och religiositet.
Thurfjells bok är på ett sätt två böcker sammanvävda med varandra vilket avspeglas i spänningen mellan titel och undertitel. Den ena ”Om människans förmåga att besjäla världen” anförs just av professorn som tar med läsaren på en översikt över teorier om olika aspekter av religion. Den spänner från modernitetens uttolkare Marx, Weber, Nietzsche, Durkheim och Adorno till teman som förtrollning, lekteori, berättelser, makt och kontroll. Den andra boken ”En lockton i ödemarken” består av en kedja av självbiografiska berättelser om hur Thurfjell möter religion i dess olika former, från ungdomens protestantism till hinduism i Indien, nyandliga gurus och shiaislam i Iran.
För det första är boken som Thurfjell skriver en ”analytisk genomgång av fenomenet religion” och han definierar sig som forskare och religionshistoriker. Men eftersom den inte riktar sig till kollegor och inte har anspråk på att föra fram några nya forskningsrön är den analytiska dimensionen nedtonad. Vi får en översikt över olika teoretiker, men inte en kritisk granskning av deras tankar. Thurfjell tar fram mycket av det som en student möter i en nutida introduktionsbok till religionsstudier men med annorlunda exempel hämtade från barnlitteratur, filmer och skämtteckningar. Om Gud eller andars existens eller icke-existens kan och vill han inte uttala sig, men han tar upp teorier som tematiserar religion som en projektion av mening på världen, som en form av lek eller fantasi. Detta speglas i undertiteln, religion som besjälar världen. Men Thurfjell är inte nöjd med den distans som en sådan syn för med sig, därför att då vore det mest uppriktigt att uppmana människor att sluta besjäla det som inte har en själ och verka för en högre grad av upplysning och rationalitet som till exempel evolutionsbiologen Richard Dawkins.
Visserligen avförtrollar moderniteten med den alltmer avancerade naturvetenskapen den materiella världen, men, tänker vissa, människans inre står fortfarande kvar, för en stund åtminstone, som en zon av autentisk mänsklighet. Därmed kommer vi till Thurfjells andra bok, den självbiografiska. Läsaren får i den glimtar från hans liv, till exempel konfirmationsundervisningen, fältarbetet i Iran och ett besök i Auschwitz. Över huvud taget framstår Thurfjell som en känslig person med stor medkänsla och inlevelse. Han gråter, blir hänförd och djupt bedrövad. I inledningen antyder han att meningen med de personliga berättelserna är att ”levandegöra framställningen”, men de är viktigare än så. För Thurfjell verkar religionens kärna ligga just i den subjektiva upplevelsen, i levd personlig religion. Forskaren som saknar tro kan därmed förstå religiositet genom att iaktta sina egna upplevelser och använda sin medkänsla. Frågan om gudarnas och demonernas existens lämnas åt sidan och den subjektiva erfarenheten träder in i fokus.
Boken varken börjar eller slutar analytiskt. Den inleds med en berättelse om hur Thurfjell som sextonåring upplever ett tempel i Indien tillägnat apguden Hanuman och avslutas med att ett helt kapitel ägnas åt Thurfjells erfarenhet i den katolska vallfärdsorten Lourdes i Sydfrankrike. När han åker därifrån både förkastar han den ”patriarkala sexualfientligheten”, som Pius IX representerar för honom, och uttrycker sig uppskattande om den medmänskliga mildhet, kärlek och skörhet han mött. Forskarens maktkritiska blick och teorier möter här det autentiskt mänskliga.
Visserligen är religion enligt Thurfjell ett besjälande av den materiella världen, men den är därmed släkt med leken, konsten och poesin, med det onyttiga som ger livet dess mänsklighet. Men en genomförd materialism avförtrollar också människan. Själen och psyket är då endast resultat av hjärnans komplexitet och följer obönhörligen naturlagar. Med framstegen inom avancerad genteknologi, hjärnforskning och artificiell intelligens verkar även den inre världen snart erövrad och kontrollerad. För Thurfjell förstärker religionen med dess anspråk på ”något bortom den materiella verkligheten” det inre livets emotionella intensitet och är därmed en bundsförvant i kulturens besjälande verksamhet. Men om vi inte på något sätt kan veta om det finns någon icke-materiell existens, så framstår religionerna med sina anspråk på mirakler, uppenbarelser och ett liv efter döden som önsketänkande, vilket dessutom i de allra flesta fall är kopplat till maktutövning och politiskt inflytande.
Thurfjells bok är därmed dubbel i flera bemärkelser. Den kombinerar forskarens kritiska blick på religiositet som lögn eller maktmissbruk med en medmänsklig uppskattning av de troendes upplevelser och känslor. Den kombinerar analys med personliga berättelser. Men den centrala frågan som Thurfjell undviker att diskutera och som avgör hur dessa sidor bör balanseras är den andliga världens existens eller icke-existens. Kan verkligen medvetande, känsloliv och den kulturella världens autenticitet stå emot modernitetens avförtrollning utan gudomligt stöd? ChatGTP har givit ny näring till denna farhåga. Thurfjell slutar inte med ett kraftfullt argument men verkar antyda att vi måste ge oss hän åt en lek som laddar tillvaron med magisk kraft om vi skall bevara det genuint mänskliga. Men hur skall man då kunna skilja mellan de andar vilka erbjuder sig att ge vår värld ett skimmer av mening? För som Thurfjell upplevde i Auschwitz är också ondskan en del av det mänskliga och har sin alldeles egen tjusning och berusning.
Clemens Cavallin är professor i religionsvetenskap vid NLA Høgskolen i Bergen.
Ur Signum nr 3/2023, s. 47–48.