Interreligiös dialog – en väg till inre förvandling

Detta dokument utgör slutbudskapet från en konferens som organiserades av Les Voies de l’Orient vid Maison du Chant d’Oiseau i Bryssel från den 29 maj till den 1 juni 2014. Alla sextio inbjudna deltagarna är eller har varit involverade i interreligiös dialog. Femton av dem är medlemmar i regionala eller nationella kommissioner inom Dialogue Interreligieux Monastique / Monastic Interreligious Dialogue (DIM/MID).

Under mötet aktualiserades minnet av några stora gestalter i den intrareligiösa dia­logen, till exempel Raimundo Panikkar, Edmond Pezet, Vincent Shigeto Oshida, Keiji Nishitani och Henri Le Saux.

Huvudtalare vid konferensen var Swami Amarananda (Genève), Jean-Claude Basset (Genève), Bettina Bäumer (Varanasi), Fabrice Blée (Ottawa), Christophe D’Aloisio (Bryssel), Pierre de Béthune (Clerlande), Bernard Durel (Strasbourg), Henri Huysegoms (Niigata), Shafique Keshavjee (Lausanne), Claire Ly (Marseille), Jacques Scheuer (Louvain-la-Neuve), William Skudlarek (Fujimi) och Bernard Stevens (Louvain-la-Neuve).

Deltagarna fördelades mellan sex workshops där man möttes efter varje föreläsning för samtal och reflektioner kring den intrareligiösa dialogens viktigaste kriterier.

Ingen text kan återge mångfalden i reflektionerna och i de personliga berättelserna som utbyttes under dessa dagar. Inte desto mindre har vi försökt att här sammanställa det mest väsentliga. Deltagarna får själva vitt och brett dela med sig av behållningen från konferensen.

Interreligiösa möten förändrar dem som beslutsamt engagerar sig i dem. Alla former av religionsdialog kräver inte ett sådant medvetet engagemang, men när någon inom en i viss religiös tradition tar emot ett vittnesbörd från en annan tradition i sitt eget andliga liv, kan det innebära en stor utmaning, ja till och med en djupgående förvandling. Raimundo Panikkar [spansk-indisk religionsteolog, död 2010, övers.anm.] kallade detta intrareligiös dialog. För att finna den här vägen, som inte så många vandrar på, behövs vägvisare. Dokumentet som följer har tillkommit för att bidra med några sådana.

Det utarbetades av en grupp deltagare i ett symposium som hölls i Bryssel i maj 2014. Dessa kom från ett femtontal länder i Europa och även från andra kontinenter. De tillhör olika kristna kyrkor och uttalar sig därför som kristna. Vi är medvetna om att individer och samfund, som hör till andra andliga traditioner, kan uttrycka andra ståndpunkter än våra, men också likartade. Den vetska­pen och den förhoppningen inspirerar vårt engagemang i dialogen och synliggjordes genom att inbjudna gäster från andra traditioner var närvarande vid symposiet.

Idéerna och förslagen som vi presenterar här överensstämmer med de kristna kyrkornas öppenhet mot andra andliga traditioner och baseras på officiella deklarationer som gjorts av kyrkorna på senare år.1 Samtidigt är vi uppmärksamma på gester av öppenhet och engagemang som kommer från and­ra traditioner (särskilt från buddhister och hinduer).

Vi har samlat vittnesbörd från några pion­järer och delat våra egna erfarenheter för att först kunna precisera vad som kännetecknar den här formen av interreligiös dialog. Därefter har vi identifierat vilka risker som ingår, för att kunna fastställa vilka förutsättningar som behövs för att alla parter ska bli respekterade i dessa möten. Sedan har vi slutligen visat på utmaningarna och fördelarna i denna dialog.

Vad är ”intrareligiös dialog”?

Först och främst är intra-religiös dialog inter-religiös dialog, det vill säga att representanter från två eller flera religioner möts på ett explicit sätt och förväntar sig att få ta emot något meningsfullt från den andre (de andra) om det mysterium som ger liv åt allt och alla.

Utrymmet som dialogen öppnar för tillåter att den andre blir mottagen och att initiativtagaren till dialogen då börjar ställa frågor till sig själv. Dialogen blir sålunda inkorporerad hos vederbörande och leder till inre omvandling och fördjupning. Intrareligiös dialog är den tysta mognadsprocessen – hos var och en av parterna – utifrån erfarenheten och upptäckten i själva mötet. Förutsättningen för en sådan utveckling är att man är medveten om en interaktion mellan två religiösa traditioner i sitt eget andliga liv. Intrareligiös dialog är således en väg som leder till att förankring och öppenhet förenas.

Svårigheter och utmaningar

Även om den intrareligiösa dialogen i början kan upplevas som ett spännande äventyr, för den också med sig ett djupt och ibland smärtsamt ifrågasättande. Det är därför nödvändigt att vara medveten om de villkor som måste vara uppfyllda, om man ska ge sig in i den här sortens dialog, så mycket mer eftersom de som inte har erfarenhet av den – eller har dåliga erfarenheter – uppfattar den som ett hot mot den kristna identiteten. I några kyrkliga kretsar provocerar intrareligiös dialog fram missförstånd eller till och med misstro.

Samtidigt utmanar den intrareligiösa dia­logen kristna till djupare reflektion över grunderna i den kristna tron. Särskilt för teologer är det en utmaning. Hur långt kan en kristen, engagerad i intrareligiös dialog, sträcka sig i sina omformuleringar av kristologiska doktriner? Hur ska vi uppfatta att den heliga Anden verkar i andra traditio­ner av andlighet? Inom alla sådana områden finns fundamentala frågor som kräver svar.

Nödvändiga förutsättningar och gynnsamma faktorer

I varje fall infinner sig inte dialogen bara av sig själv. Vi måste noga ge akt på det sammanhang vi ger oss in i.

Dialog på den här nivån är främst ett svar på en kallelse från Gud. Detta är viktigt att komma ihåg, därför att det är det första villkoret som måste vara uppfyllt för den som vill engagera sig på den här vägen. Såsom pionjärerna har visat oss handlar den här sortens interreligiösa möten inte om personliga intressen utan om en önskan att besvara en djupt känd längtan. Det är en handling i tro där man söker att möta den andres tro. Mötet sker alltid otvetydigt i gemenskap med hela kyrkan. Vi måste därför ständigt pröva med vilken motivation vi dras till mötet med en annan religiös tradition. Det som driver oss måste alltid renas från vinningslystnad, även andlig sådan. Och ändå, paradoxalt nog, måste vi också bäras av hoppet att få ta emot nåd i mötet.

Miljön där dialogen utspelar sig är ofta avgörande. En mängd faktorer och omständigheter gynnar ett möte på djupet, till exempel vänskap, interkulturella sammanhang (blandäktenskap exempelvis), utlandsvistelser, tyst meditation, erfarenhet av ”icke-dualitet”, kontakt med en god and­lig vägledare, konst, heliga platser och pilgrimsfärder. För övrigt får vi också hoppas att antalet platser som är öppna för intrareligiösa möten kommer att öka – platser där man kan dela upptäckter och jämföra erfarenheter, men också utveckla en nödvändig urskillningsförmåga. Ty man måste alltid förvissa sig om att mästare, som föreslår möten med sina respektive traditioner, verkligen är tillförlitliga representanter. Det är även klokt att ha kontakt med personer, som har lärt sig något från intrareligiösa möten, och låta sig inspireras av dem, utan att för den skull imitera dem. Ja, det är till stor hjälp att ha kontakt med någon erfaren person på den här vandringen.

Bön hör till det som mest främjar en djupare dialog – eller åtminstone erfarenheten att ha varit närvarande då människor från andra traditioner varit fördjupade i bön. Rent allmänt kan emellertid varje tillfälle till samvaro med en troende från en annan tradition bidra till en djupare erfarenhet av dialog, till exempel att arbeta tillsammans, träffas för att läsa varandras heliga texter, ge och ta emot gästfrihet, särskilt på platser som är knutna till en särskild religion såsom munkar och nunnor (och många andra) har kunnat göra.

Slutligen ska också nämnas att det under muntliga utbyten är nödvändigt att klargöra och noga överväga vilken betydelse vissa nyckeltermer har som till exempel religion/andlighet, interreligiös/intrareligiös, bön/meditation, erfarenhet, sanning, ”alteritet”, och synkretism, eftersom dialogen leder till förvirring, om inte missförstånden blir uppklarade.

Vidare måste vi precisera vilka inre förutsättningar som behövs för att dialogen som rör andlig erfarenhet ska bli givande. Grundförutsättningen är andlig mognad och att man är väl förankrad i sin egen tradition. Det betyder inte bara att man har goda kunskaper om sitt eget religiösa sammanhang utan också att man genom bönen har en verklig erfarenhet av tron. På så vis kan vi vara förvissade om att det är möjligt att ha utbyten och utvecklas utan att riskera att tron försvagas.

Denna mognad tar sig även uttryck i ödmjukhet, i såväl personliga relationer som dogmatiska uttalanden. Vi bör erkänna de läromässiga formuleringarnas begränsningar men samtidigt inse deras betydelse som förmedlare av sanning. Att ödmjukheten är en källa till frihet och mod beror på att den grundar sig på sanning, en sanning som upplevts i bönen och som kommit till uttryck i livet.

Några frukter av den intrareligiösa dialogen

Om den intrareligiösa dialogen sker i en anda av ödmjukhet, så ger den även möjlighet till att fördjupa den egna tron. Då genomgår man en process vars första stadium är tomhet. Därefter kommer omvandlingen. Slutligen sker en integration, när man efter en period av ifrågasättande åter blir i stånd att känna igen och bekräfta det väsentliga i sin kristna tro och hittar själva kärnan i sin egen tradition. Genom att hjälpa kristna att reflektera över vad deras tro betyder för dem här och nu, erbjuder dialogen förnyelse då vi deltar i det religiösa firandet och förkunnar evangeliet.

Den intrareligiösa dialogen ger oss också möjlighet att återupptäcka mystiken och värdet av icke-diskursivt tänkande och tystnad som vi finner i mystikernas andliga liv. Genom den upplivas den ordlösa bönen och vi blir benägna att söka oss till den apofatiska traditionen. Dialogen visar oss hur begränsade orden är för att uttrycka en andlig erfarenhet. Vi tror att övning av zen och andra asiatiska meditationsformer bidrar till en återupptäckt av dessa inslag i den kristna traditionen. Det tycks oss också som att bön tillsammans under vissa omständigheter, faktiskt kan vara ett resultat av interreligiös dialog.

Kontakten med andra traditioner – huvudsakligen östliga (yoga, taoistisk övning, buddhistisk meditation och så vidare) – ger dessutom en upptäckt eller återupptäckt av kroppens specifika betydelse för andligheten. Därigenom kommer vi i kontakt med en antropologi som betonar kroppens roll på den andliga vägen. Detta i sin tur gör att vi blir mer respektfulla och hänsynstagande i förhållande till miljön. Den här holistiska undervisningen och övningen hjälper oss att acceptera våra svagheter, vilket på samma gång gör oss mer ödmjuka.

Vi kan också notera att intrareligiös dialog inbjuder oss till att vara öppna för att den heliga Anden verkar utanför kyrkan. Dialogen tillåter oss att komma bort från en alltför institutionell och självcentrerad syn på kyrkan, en syn som riskerar att utestänga oss från de verkliga frågorna i den moderna världen med all dess mångfald.

Den intrareligiösa dialogens framtid

Många frågor återstår. Närmandet ”från tro till tro” i dialogen är rätt så nytt. Tills helt nyligen var det otänkbart och till och med förbjudet. Många troende är fortfarande tveksamma till engagemanget. Men vi är övertygade om att utvecklingen av den här formen av interreligiös dialog är avgörande för goda relationer mellan människor av olika tro och övertygelser.

Mänsklighetens framtid är verkligen beroende av vår förmåga att föra dialog – eller åtminstone att förhandla – mellan mycket olika människor och konkurrerande intressen. Alla former av dialog är viktiga, vare sig det gäller den konkreta nivån i det dagliga livet, eller interreligiöst samarbete, eller explicita och respektfulla diskussioner om våra olikheter. Men vi tror att dialogen kring andlig erfarenhet är väsentlig för religionernas framtid. Ty om vi inte kan mötas på den djupaste nivån, där alla troende vet att det absoluta Mysteriet är långt bortom allt vad de kan tänka eller säga, då blir alla försök till dialog försvagade, ja de riskerar till och med att upphöra. I dag är alla religioner kallade att mötas på den här mest fundamentala nivån, och vid Assisi-mötet 1986 visade det sig vara möjligt.

Vi är glada att kunna konstatera att vissa människor som i terapeutiskt syfte använder sig av någon andlig övning från en religiös tradition – mindfulness exempelvis – finner det vara till värdefull hjälp. Men för att dialogen på den andliga erfarenhetens nivå ska utvecklas på rätt sätt, är vi angelägna om att ingen andlig tradition ska exploateras och reduceras till en psykosomatisk teknik.

Vi är också väl medvetna om att vi inte sitter inne med några privilegier som enbart är till för ”professionellt religiösa”. Och vi känner till att även andra vandrar på den här vägen, särskilt människor vilkas religiösa förankring är svag eller obefintlig. Med glädje upptäcker vi att dessa personer, som inte är religiöst engagerade men ändå i sitt sökande tar till sig övningar som kommer från religionerna, också kan få del av andlig erfarenhet. Vårt utbyte var dock mellan kristna, och därför är det varken möjligt eller nödvändigt att säga mer om den saken.

Sammanfattningsvis måste vi erkänna att interreligiösa möten på den här nivån har börjat helt nyligen. Några pionjärer har varit banbrytare, men många frågor återstår att bearbeta. Den intrareligiösa dialogen är inte reserverad bara för ordensfolk. Alla kristna är kallade, om omständigheterna så tillåter, att på den här nivån möta människor av annan tro eller övertygelse. Det kan tillföra något väsentligt till kyrkornas liv så att de kan utvecklas i sin kallelse att främja enhet mellan alla människor.

Översättning: Katrin Åmell

Not

1Se särskilt Dialogue and Proclamation, ett dokument publicerat av Kongregationen för folkens evangelisering och Påvliga rådet för interreligiös dialog (1991); Guidelines on Dialogue with People of Living Faiths, Kyrkornas Världsråd (Genève 1979); ”Contemplation et Dialogue Interreligieux: Repères et perspectives puisée dans l’expérience des moines”: Bulletin du Conseil Pontifical pour le Dialogue Interreligieux nr 84 (1993); eng. övers.: ”Contemplation and Interreligious Dialogue. References and Perspectives Drawn from the Experiences of Monastics.”: Bulletin of Monastic Interreligious Dialogue 49, (January 1994), s. 12–19, och omtryckt i The Attentive Voice: Reflections on the Meaning and Practice of Interreligious Dialogue, utg. William Skudlarek (Brooklyn: Lantern Press, 2011), s. 143–164.