En motsägelsefull nihilism

Den israeliske historikern Yuval Noah Hararis senaste bok Sapiens. En kort historik över mänskligheten har nyligen kommit ut på svenska. Enligt förlaget har den slagit igenom internationellt, blivit översatt till många språk och utgiven i mer än 30 länder.

Men vad är det då för slags bok? Presenterar den kanske nya vetenskapliga rön om människosläktets uppkomst och utveckling? Nej, den bjuder inte på några anmärkningsvärda nyheter. Den historia Harari berättar har i sina huvuddrag varit känd i många årtionden, även om den naturligtvis har kompletterats vart efter med ytterligare detaljer, allteftersom nya fynd gjorts. Det är den kända berättelsen om hur en gren av primatsläktet Homo utvecklar en alldeles unik språkförmåga för cirka 100 000 år sedan (dateringen kommer alltid att förbli osäker) och hur språket visar sig ha stora evolutionära fördelar på lång sikt. Det man då särskilt brukar lyfta fram, och också Harari gör det, är möjligheten att genom ett språk acku­mulera kunskap över generationer samt möjligheten till ett mer effektivt samarbete inom en grupp. Båda dessa sidor av språkförmågan var nödvändiga för jordbrukets uppkomst, vilket skedde på olika platser för 10 000–12 000 år sedan. Jordbruket var i sin tur en nödvändig förutsättning för att nya och större sociala strukturer skulle kunna växa fram såsom byar, städer, stater och imperier. Och människans imperier tycks ha en inneboende tendens att växa gränslöst för att om möjligt omfatta alla människor på jorden. Men det är först i vår egen tid, under de senaste 200 åren, som denna tendens håller på att förverkligas genom en samverkan mellan naturvetenskap, teknik och en global marknadsekonomi. Människosläktet är nu på god väg att definitivt ta hela planeten i besittning som ett globalt kommersiellt imperium.

Arten sapiens evolutionära framgångshistoria kan alltså sammanfattas i tre steg: språket, jordbruket och naturvetenskapen.

Allt det här har ju varit känt sedan länge, men Harris lyckas ändå fånga läsarnas intresse, delvis på grund av sin berättarkonst. Boken är stundom underhållande, ungefär som en lyckad stå upp-föreställning, där estradören noga prickar in sina one-liners. Som till exempel när han diskuterar religionens funktion i upprätthållandet av den sociala, ”uppdiktade” ordningen: ”En enda präst kan ofta utföra hundra soldaters arbete – billigt och effektivt” (s. 114). Men provocerande? Nej! Det finns råare varianter inom stå upp-genren. Vad som trollbinder läsaren är snarare att Hararis bok på ett underhållande och småroligt sätt redogör för den människosyn som under senare århundraden blivit så självklar i vår kultur att den inte längre går att ifrågasätta. Denna människosyn finns alltid i bakgrunden som ett alldeles självklart antagande och därför behöver den inte presenteras i klartext. Men i Hararis bok finns denna människosyn konturskarpt utarbetad som en nihilistisk ideologi.

Enligt Harari är våra liv formade av en uppdiktad ordning, en ordning som föreskriver vad vi vill och vad vi önskar. Denna mänskliga verklighet av ordnade bilder är uppbyggd av tre skikt: det objektiva, det subjektiva och det intersubjektiva. Det objektiva är det som naturvetenskapen har hand om, det finns ”på riktigt” såsom elektromagnetisk strålning, gravitation och liknande fenomen; det objektiva finns till oberoende av människan. Det subjektiva är det som en enskild människa upplever, det är hennes egna känslobilder såsom längtan, sorg, glädje och liknande; det har ingen egen existens utanför denna människa och det kommer därför att utplånas tillsammans med henne. Det intersubjektiva är det som en grupp människor med hjälp av sitt språk har diktat ihop tillsammans såsom gudar, lagar, moral, pengar; inte heller det intersubjektiva finns ”på riktigt”; det har ingen egen existens bortom den grupp av människor som ”tror” på det de diktat ihop; det intersubjektiva är en kollektiv inbillning (s. 115 ff.).

Hararis tes är nu att när sapiens, för säg 50 000 år sedan, levde i kringströvande släktgrupper på kanske 50–100 vuxna individer, då kunde den intersubjektiva bildvärlden hållas inom beskedliga gränser. Det fanns inget behov av vidlyftiga utbyggnader. Men när det babyloniska riket skulle stabiliseras, behövde kung Hammurabi gudarna Anu, Enlil och Marduk som garanter för lagen; och romarriket behövde tron på den kristna guden för att stötta upp kejsarens makt. Dagens imperiebyggande kräver att dess medborgare tror på pengar, på den autonoma individen och på fria marknadskrafter. Men för att få ingå i det imperiet krävs inte nödvändigtvis att jag själv tror på det man skall tro på, det räcker med att jag tror att alla andra tror på det. Men det måste finnas troende för att den uppdiktade verkligheten skall fungera som verklighet.

Då blir nästa fråga: Vad ingår, enligt Harari, i den intersubjektiva sfären? Gudarna, naturligtvis, och alla religionsliknande ideo­logier såsom humanism, kommunism, nazism och på senare tid även de nya ideologierna konsumism och individualism; kort sagt, alla de transcendenta fiktioner som ett samhälle, en stat eller ett imperium diktat ihop för att legitimera rådande lagar och normer. Så den idé om alla människors lika värde, som behövs för att stabilisera demokratier, och de idéer om människors olika värde, som behövs för att legitimera slavsamhällen, de är härledda ur olika uppdiktade berättelser. Och någon ”sanning” bortom den intersubjektiva fiktionen finns inte.

I Sapiens presenteras alltså en konsekvent värdenihilism: vad som är gott och rätt inom en grupp, en kultur, en statsbildning – det är gott och rätt där och då, me­dan andra normer gäller på andra platser vid andra tillfällen. En oberoende bedömningsgrund för vad som är rätt och gott i universell bemärkelse kan inte finnas.

Men Harari lyckas inte vara helt konsekvent i denna nihilism. Här och var i Sapiens snuddar han vid tankegångar, där han i en oklar logik famlar efter något giltigt stöd för ett moraliskt ställningstagande. Men alla sådana stöd har han ju redan med stort eftertryck avfärdat som intersubjektiva inbillningar. Men det är framför allt inom två områden, där han tycker sig ha behov av ett sådant stöd, det är i frågor som handlar om rättvisan och om vad som är meningen med alltihop.

Det första området gäller alltså framstegens kostnader. I någon mån kan man ju skriva människans historia som en framgångssaga, vi har trots allt tagit planeten i besittning, men det finns en räkning att göra upp: vad har det kostat i lidande? För att ta ett konkret exempel: Slavhandeln på 1700-talet ledde till en kapitalackumulation i västvärlden, vilken i sin tur var en av förutsättningarna för industrialismens expansion och framtida rikedomar – men vad fick slavarna? Tyckte de att det var värt priset?

Harari är väl medveten om att bakom varje vinnare ligger en sönderslagen förlorare och det är som om han vilset trevar efter en sorts slutgiltig rättvisa … Rättvisa? Men ”rättvisa” var ju bara en intersubjektiv fiktion utan egen substans. Eller?

Det andra området handlar om vad alltihop går ut på. Vad är meningen och målet med oss och vår historia? Harari börjar med att avfärda ”lycka” som möjligt svarsalternativ. Det finns, enligt honom, inget som talar för att den enskilda genomsnittliga människan skulle ha blivit lyckligare under de senaste 50 000 åren. Snarare förhåller det sig tvärtom. Så om målet skulle vara lycka är hela vår historia både missriktad och misslyckad.

Vidare konstaterar han att den subjektiva känslan av välbefinnande, som kallas lycka, härrör från rätta nivåer av transmittorsubstanserna serotonin, dopamin och oxytocin i hjärnan, kombinerat med ett socialt tillstånd, där individen är välintegrerad i sin grupp, vilket betyder att han tror på det alla andra i gruppen tror på. Eller att han åtminstone själv uppriktigt tror att han tror på det han tror att alla andra tror på. Så ett oslagbart lyckorecept är att inte tvivla på de intersubjektiva fiktionerna.

Men om nu inte lycka är meningen med det hela, vad går det då ut på? I det svar Harari lite lösligt skisserar upp placerar han modern spetsforskning i en eskatologisk kontext.

Anta, säger han, att man genom implantat i hjärnan kan få en människa att interagera med en dator enbart med hjälp av tankar, alltså genom att etablera en direkt avläsning av hjärnans elektromagnetiska aktivitet, och om så datorn kopplas upp mot internet, betyder det att ett stort antal människors hjärnor och därmed deras medvetanden kan vara direkt sammankopplade med varandra och kanske utan att medvetandet först filtreras genom meningar och ord – men vad skall man kalla en sådan enhet av hopkopplade medvetanden? En eller många han, hon, hen? En transhuman intelligens? Eller anta, att den biologiska forskningen når därhän att den kan upphäva människors åldrande. Då har människan i princip avskaffat dödens nödvändighet, avskaffat förgängligheten. Det som nu skall träda fram är något bortombiologiskt, människoliknande men bortom människa.

När Harai i slutet av Sapiens redogör för dessa projekt, ser han dem som fullt ut genomförbara. Människans förmåga att lösa tekniska problem är utan gräns och både medvetandet och döden är ju bara tekniska problem. Så inom några årtionden kan de första transhumana varelserna existera på riktigt. Och det är de som kommer att härska över den världsålder som kommer efter oss. Transhumana väsenden är visserligen bortom vår föreställningsförmåga, men de överträffar de äldre transcendenta gudarna i åtminstone ett avseende: dessa människotillverkade gudar kommer oåterkalleligen att finnas till på riktigt.

För mig framstår det här som rena fantasier, och jag kan inte undvika frågan om Harari själv tror på det. Tror han att det kommer att bli verklighet inom en snar framtid? Såvitt jag kan bedöma menar han, att det är en reell möjlighet. Det är möjligt men inte nödvändigt. Han tror alltså på det på riktigt, eller han tror åtminstone uppriktigt att han tror på det. Tror tillräckligt för att vara uppriktigt oroad över det perspektiv som öppnat sig. Ty när nu människan är helt fri att skapa de väsen som skall härska över den transhumana tidsåldern, då bör hon tänka noga efter vad det är hon står i begrepp att mana fram. Och enligt Harari är frågan inte ”Vad vill vi bli?” utan ”Vad vill vi önska oss?”.

Men i nihilismens värld är båda dessa frågor meningslösa, ty det finns inget ”vi” och det finns inget som detta ”vi” kan stå till svars inför. Vår vilja och våra önskningar är redan förprogrammerade av den intersubjektiva värld vi har diktat ihop åt oss. Ty i nihilismens värld gör människan själv sin gud åt sig och gör sig själv till gud.

Jag har här kort återgett Hararis universum – men hans bok skulle aldrig ha blivit en internationell bästsäljare, om det inte vore för att vår tid redan är genomvävd av detta synsätt. Harari har tagit som sin uppgift att ge den moderna nihilismen en underhållande, vetenskaplig framtoning. I­bland är han uppenbarligen ute efter att provocera med drastiska formuleringar, och ändå blir jag inte provocerad just därför att denna nihilism är så etablerad, så mondän. En nihilism förpackad i visioner om evig ekonomisk tillväxt och/eller om människotillverkade gudar, som skall härska över den kommande transhumana världsåldern, en nihilism som förvandlar sanna och sant mänskliga frågor om rättvisa och om mening till hopplösa icke-frågor; hopplösa eftersom människan här inte är ansvarig inför någon eller något; hon är ju alldeles, alldeles ensam och kan göra precis vad henne lyster. Fysikens lagar sätter visserligen en gräns, men den metafysiska verkligheten förfogar hon själv över fritt.

Om detta synsätt verkligen skulle utgöra grunden för vår kultur, då blir den framväxande religiösa fundamentalismen helt begriplig, helt konsekvent: den är både ett uttryck för och ett svar på en nihilism som är invävd i vår syn på människan och hennes plats i världen.

En avgörande fråga kvarstår dock efter genomläsningen av Hararis bok. Hur bör vi som fortfarande vill ta frågorna om mening och värden på allvar göra? Hur skulle det alternativet se ut? Att den frågan inte är likgiltig ens för Harari själv skiner igenom i det faktum att hans nihilism förblir motsägelsefull.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.