Nigeria – Boko Haram, de kristna och de andra

I västerländska medier framställs ofta sekten Boko Haram som i grunden kristendomsfientlig. Ändå fortsätter ”Profetens sällskap för islams utbredande och det heliga kriget” (Jama’atu Ahlis-Sunnah Lidda’awati Wal Jihad) – som gruppens rätta namn lyder – att rikta sina angrepp mot ”dåliga” muslimer. Borno i Nigerias yttersta nordöstra hörn är Boko Harams högborg. Det är det område i landet som allra tidigast blev islamiserat. Muslimerna är där således i majoritet och utgör helt följdriktigt majoriteten av upprorets offer – nästan två tredjedelar enligt vissa uppskattningar.1 Allt eftersom man rör sig mot södra Borno träffar man på vissa inom animistiskt område, som under lång tid varit föremål för räder från muslimska slavhandlare som kommit från Sahel, vilket orsakade reaktioner i form av konversioner till kristendomen, parallellt med kolonisatörernas ankomst i början av 1900-talet. De kristna blev inte färre i denna del av området genom detta. Det är andra faktorer där som förklarar Boko Harams koncentration av attacker, vilka fick sådan medial uppmärksamhet under 2014, med kidnappningen av skolflickorna i Chibok och sedan utropandet av ett kalifat i Gwoza.

I själva verket är det strategiska, inte konfessionella, skäl som gör det möjligt att förstå gruppens geopolitiska agerande. Under 2014 koncentrerade Boko Haram sina attacker till södra Borno därför att detta område ligger nära gränslandet till Kamerun och Sambisa-skogen, där vegetationen fungerat som skydd för sektens medlemmar sedan början av 2000-talet, även innan de hemföll åt terrorism. Syftet var bland annat att genom terror avskräcka byborna från att gå med i halvofficiella regeringsmiliser. Striderna om kontrollen över Gwoza-området har också tjänat som avledningsmanöver för att skydda Boko Harams mer oskyddade ställningar i norra Borno, i riktning mot Tchad-sjön och Republiken Niger, där sekten har sina vapengömmor och gömställen. Slutligen har attackerna mot de kristna minoriteterna framför allt gett gruppen ett internationellt genomslag, som den knappast hade kunnat hoppas på om den hade nöjt sig med att fortsätta att döda muslimer.

Den skeva mediebevakningen till förmån för de kristna offren

Faktum är att de västerländska medierna nästan uteslutande koncentrerar sig på våldet mot kristna. Enligt studier från gruppen NigeriaWatch ignoreras Boko Harams attacker mot muslimer helt och hållet. Den andelen av den internationella bevakningen har under 2014 varit 0 procent!2 Samma skevhet återfinns när sekten håller sig till kristna utanför Borno. När det gäller Plateau-staten, i landets centrala del, beklagar ärkebiskopen av Jos, Ignatius Ayau Kaigima, mediernas överdrivna katastrofrapportering som lätt framkallar panik och försvårar ansträngningarna för interreligiös försoning.3 Vid Sant’Egidio-kommunitetens årsmöte i Anvers den 8 september 2014 erinrade kardinalen från d’Abuja, John Onaiyekan, om att den spektakulära attacken mot den katolska kyrkan Sankta Thérèse av Madala också dödade ett 20-tal muslimer som råkade passera, däribland en polis som hade till uppgift att bevaka platsen. Men medierna koncentrerade där hela sin uppmärksamhet på de 24 troende som dog när julnattsmässan ägde rum.

En sådan skevhet får ofta många bieffekter. Framför allt bidrar den till att göra de kristna till en strategisk måltavla. De västerländska medierna har ofrivilligt bidragit till att ge världsrykte åt en sekt som inledningsvis var ytterst lokal. Oavsett politisk eller religiös inriktning vill terrorgrupperna skrämmas genom att överdriva sin verkliga förmåga att skada. I dag hänvisar exempelvis jihadister av alla slag till Islamiska statens segrar i Irak, utan att det nödvändigtvis finns några fungerande band mellan dem. I fallet med kidnappningen av skolflickorna i Chibok, som inte alls är enbart kristet, långt därifrån, förmedlade västerländska medier på samma sätt terrorbudskapet från Boko Harams ledare, Abubakar Shekaur. Riskerna för gisslan är väl kända. Den mediala kampen höjer insatserna och kan försvåra betalandet av lösensummor. I Boko Harams fall är paradoxen att ju mer man talar om de kristna, desto mer utsätter man dem för fara.

Inspirerad av teorin om civilisationernas kamp har den selektiva informationshanteringen gett ett felaktigt intryck av att muslimerna i norra Nigeria är i färd med att föra ett krig för självständighet och att de till och med stöder rebellerna. I själva verket önskar den överväldigande majoriteten av dem inte en utbrytning, som skulle beröva dem inkomsterna från oljan, vars fyndigheter ligger i södern. Samtidigt fördömer de mest fundamentalistiska muslimerna sektens kriminella och anti-islamiska avvikelser. Ibland förebrår man dem för att inte tillräckligt offentligt kritisera Boko Harams dåliga uppförande. Eller så misstänkliggör man dem på grund av att de är ytterst konservativa och principiellt vägrar att engagera sig i utvecklingsprojekt inom hälso- och utbildningsfrågor, vilket skulle öka rege­ringens stöd hos befolkningen. Men då missar man att Nigeria inte har något program för skydd av vittnen.

Säkerhetsstyrkorna är demoraliserade och har inte tillräckligt med utrustning på grund av den utbredda korruptionen. De har ingen som helst möjlighet att skydda de imamer som skulle vilja ”exkommunicera” Abubakar Shekau. De muslimska ledare som har försökt med detta har dödats av sekten eller fallit offer för attentat, som ibland har utförts långtifrån Borno. Detta undviker västerländska medier nogsamt att rapportera om, eftersom de enbart ägnar sin uppmärksamhet åt massakrer på kristna. Resultatet blir att imamerna knappast har något förtroende för säkerhetsstyrkorna, eftersom dessa har kunnat anklaga de fundamentalister som häftigast opponerar sig mot Boko Haram, och dem som har lättast att vinna förtroende inom de troendes gemenskap, för att vara medbrottslingar. Det vittnar fallet shejk Muhammad Auwal Adam Albani om. Han mördades av Abubakar Sheakau 2014 efter att ha fängslats 2011 och i domstol 2013 ha frikänts från alla anklagelser som riktats mot honom.4

Dubbla måttstockar

Den mediala och konfessionella snedvridningen av Boko Harams intriger förvirrar fullständigt förståelsen av händelserna, eftersom den ger bilden av en civilisationernas kamp mellan kristna och muslimer i Sahels gränsområde mot det tropiska Afrika. En beskrivning som skulle gälla över hela kontinenten från öst till väst, från Guinea ända till Kenya. På samma sätt har man i självständighetskampen i Sydsudan, där de kristna är i minoritet, velat se ett religionskrig mot muslimerna i norr, trots att den största stridande gerillagruppen, som i dag sitter vid makten, är inspirerad av marxism och snarare gjorde revolt för att få till en bättre maktdelning än för att förbättra re­spekten för religionsfriheten. Samma sak i Centralafrika, där de stridande grupperna framför allt stred för eller mot François Bozizés korrupta regim och inte för att införa Bibeln eller Koranen. Det är endast i ett senare skede som de konfessionella skillnaderna har gett en religiös prägel åt de ytterst prosaiska motsättningar om statens tillgångar som ställt de muslimska minoriteterna inom Selekakoalitionen från norr mot de kristna miliserna som är anti-Balaka i söder.

Nigeria, som har en liknande sammansättning av folkgrupper, kulturer och religioner, undgår uppenbart inte en sådan beskrivning. Om man ska tro den senaste folkräkningen, som genomfördes 2013, är 52 procent av invånarna muslimer och 47 procent kristna.5 Då de förra är koncentrerade till de norra delarna och de senare till de södra, har man således mellan raderna velat läsa in ett inbördeskrig som skulle kunna sluta i en konfessionell delning av Afrikas folkrikaste land. Vissa profetior som upprepas tillräckligt ofta kan i det här fallet förverkligas. I dag samlas de civilpersoner som kämpade i Borno ibland kring kyrkor, därför att de är kristna, eller kring moskéer, därför att de är muslimer. Vid 2015 års presidentval fruktar man att de mest extremistiska kristna lobbygrupperna i söder, med Boko Haram som förevändning, inte kommer att avhålla sig från att kräva en utbrytning. Det skulle göra det möjligt för dem att befria sig från Sahelområdena, som är de allra fattigaste inom federationen, något de gjorde redan när kristna fundamentalister underblåste ett försök till statskupp 1990.

Den avgående presidenten, Goodluck Jonathan, är knappast lugnande i detta avseende. Som kristen misstänks han vilja ge stöd åt väljare från de evangelikala kyrkorna, i synnerhet som han tydligt har tillämpat dubbla måttstockar. Genom att vägra att förhandla med muslimska extremister har han i praktiken gett intrycket av att favorisera de kristna genom benådning trots deras ansvar inom de väpnade rörelserna i landets södra del. Historiskt är terrordåd inte något som enbart utförts av jihadister, långt därifrån. När folkgruppen ibo föll offer för en förfärlig hungersnöd på grund av en militär blockad under Biafrakriget (1967–1970), som på den tiden engagerade den katolska kyrkan väldigt mycket, utförde de själva attentat. För att sabotera fredsförhandlingarna försökte de bland annat att bränna ner Federal Palace Hotel i Lagos och den gyllene bron över floden Oluwa i september 1966. När de väl engagerade sig i konflikten planerade de attacker mot offentliga byggnader i Kaduna, Kano och Jos, och var nära att nå den nationella belägringen av polisen i Lagos i juli 1967.6 Sedan dess har olika etniska befrielserörelser utfört bombattentat, i synnerhet mot militärdiktaturen under 1990-talet och mot den federala regeringen och mot oljebolagen inom Nigerdeltat under 2000-talet. Rörelsen MEND (Movement for the Emanicipation of the Niger Delta), som är aktiv i den region som president Goodluck Jonathan kommer ifrån, har exempelvis dödat ett tjugotal personer vid attentaten i Warri och Abuja, och vid firandet av femtioårsdagen av självständighetsförklaringen i huvudstaden 2010. Trots detta har de ansvariga beviljats amnesti eller blivit benådade och därefter blivit befordrade och rikligen belönade. I dag är tidigare pirater och ”militanta” verksamma som rådgivare till presidenten för att bekämpa just terrorismen!

Förenklingarna inom teorin om civilisationernas kamp

I Nigeria får teorin om civilisationernas kamp svårt att förklara den inre splittringen inom de respektive konfessionella gemenskaperna, eftersom teorin ser kristna och muslimer som två enhetliga grupperingar som bekämpar varandra. Boko Haram är framför allt en avvikelse inom islam och mycket fientlig mot sufiska och salafistiska brödraskap, så kallade Izala, som själva ägnar sig åt våldsamma ideologiska strider genom fristående predikanter. På den kristna sidan ser man liknande dogmatiska skillnader mellan pingstvänner och katoliker, där [den katolska] hierarkin önskar en dialog med Boko Haram och har avbrutit sin medverkan i den inflytelserika lobbygruppen CAN (Christian Association of Nigeria) efter det att gruppen sagt sig vilja beväpna miliser för att delta i ett korståg mot muslimerna, och mer eller mindre öppet önskar att en extremt korrumperad president ska bli återvald. Faktum är att våldet mellan muslimer dödar långt fler än våldet mellan muslimer och kristna. Påpekandet gäller också för grannrepubliken Niger, som till stor del är muslimsk och där huvuddelen av de religiösa konflikterna står mellan olika islamiska tankeströmningar och inte mellan muslimer och kristna.7

Teorin om civilisationernas kamp är väldigt svår att tillämpa på Nigeria. Samuel Huntingtons berömda bok har redan blivit föremål för omfattande kritik i det avseendet,8 men man kan också ifrågasätta Wilfred Smiths teser. Enligt honom är religionernas begreppsbildning i form av sociala kategorier konstruerad i motsats till den Andre, vare sig han eller hon är muslim eller kristen. Fenomenet härstammar från renässansen, när trons människor renodlade sina lärosatser i takt med att de allt oftare träffade på främmande trossystem mot vilka de definierade sig själva.9 Det är en djärv tes, eftersom den underskattar det ökade individualistiska beteendet, som oavsett trosgemenskapernas utbredning, har brutit sönder de traditionella lojaliteterna i takt med att staten utvecklas och vissa moderna stater sekulariseras. Dessutom har muslimerna inte haft något behov av de kristna för att lämna trosgemenskapens stadium och göra sig gällande som religion och normsystem för det världsliga styret, i synnerhet i kalifatets form. Många författare bekräftar att islam till sin natur är politisk, även om ordet ”islam” inte refererar till en institution utan till en handling, nämligen att underkasta sig Gud.10

Boko Harams framväxt är talande i det avseendet, oavsett förväntningarna hos dem som förenklar teorin om civilisationernas kamp. Sektens grundare, Mohammed Yusuf, som hade sitt ursprung i ytterst extremistiska salafistiska strömningar, ansåg att Guds lag, sharia, inte kan underordnas auktoriteten hos en konstitution som är sekulär och skriven av människor. Således hävdade han att den inte i något fall kunde upprätthållas av poliser, som i Nigeria är muslimer eller kristna, som dricker alkohol och bryter mot Koranens bud. Hans planer på att utvidga tillämpningsområdet för sharia krävde med andra ord en förändring av den politiska makten, i detta fall genom ett kalifat liknande det som fanns i Sokoto-området fram till den brittiska erövringen 1903. Bland de statliga institutioner som Mohammed Yusuf kritiserade, var han särskilt hämndlysten mot områdets muslimska guvernörer och mot ordningsmakten, som för övrigt skulle komma att likvidera honom utan rättegång 2009.

De politiska och sociala fundamenten för ett uppror

I en sådan miljö attackerades de kristna minoriteterna inte endast av mediala skäl. Boko Harams mediekommunikation är dessutom outvecklad i jämförelse med andra jihadistgrupper, som satsat oerhört mycket på internet. Abubakar Shekau förväntade sig säkert inte en så stor internationell uppmärksamhet när hans mannar förde bort skolflickorna i Chibok, eftersom de soldater som de ville slåss mot hade övergett platsen strax in­nan man kom dit. Sedan dess har rebellerna säkerligen insett vilka vinster de kan få ut av sådana aktioner. Men de fortsätter också att angripa kristna, eftersom dessa inkarnerar värderingarna hos ett ”perverterat” kolonialt västerland, som inte tillät regionen att utvecklas utan raserade både Sokoto-kalifatet och det gamla Borno-riket.

De norra delarna i Nigeria är de allra fattigaste. Där är barnadödligheten som störst och antalet barn som deltar i skolundervisning som lägst. Det är ljusår ifrån det sjudande Lagos vid Atlantkusten i söder, huvudstaden för kontinentens främsta ekonomi i fråga om bruttonationalprodukt. Vid självständigheten 1960 kom endast 13 procent av de inskrivna studenterna vid Nigerias universitet från de norra delarna av landet.11 Regionen har sedan dess inte lyckats komma ifatt. Striderna som härjar i Borno håller tvärtom på att öka utvecklingsskillnaden i förhållande till de södra delarna av landet. Liksom andra salafistgrupper har Boko Haram gynnats av tre samtidiga, strukturella faktorer: den demografiska utvecklingen, som tycks öka antalet arbetslösa ungdomar, den ekonomiska krisen på 1980-talet och maktförskjutningen mot de södra delarna efter militärdiktarens slut 1999, vilket ökat muslimernas känsla av att betraktas som andra klassens medborgare, och slutligen statens misslyckande, som har ökat motviljan mot den korrumperade eliten.12

Fastän de är i minoritet och inte alls lika rika som muslimerna förkroppsligar Bornos kristna bilden av framgång och rikedom, ungefär som judarna i Europa [före Förintelsen]. De har därför blivit måltavlor för frustrerade ungdomar, som indoktrinerats av Boko Haram. Detta trots att Mohammed Yusuf endast ägnar de kristna några få rader i sin sammanfattande bok och inte alls rekommenderar att de ska utrotas.13

I själva verket angrep sekten inte kristna innan polisen dödade dess andlige ledare. I Borno, där sekten är väletablerad, dödade dess anhängare icke-muslimer därför att dessa var informatörer, soldater, poliser eller försäljare som bröt mot sharias alkoholförbud. Men från och med 2009 gjorde den utomrättsliga avrättningen av Mohammed Yusuf och ett tiotal civila de kristna till måltavla, parallellt med att rörelsen splittrades och därefter knöt kontakter med jihadistgrupper som är mer inriktade på ”korsfararna” å den ena sidan, och det återkommande maktmissbruket från ordningsmakten i Borno, som uppfattas som västerlandets ockupationstrupper å den andra sidan. Boko Haram gick under jorden 2010, på grund av militär repression, och började därefter planera terrorattacker mot kyrkor.

Den militära lösningens återvändsgränder

En av nackdelarna med att överdriva bilden av de kristna som offer, parallellt med teorin om civilisationernas kamp, är att detta förnekar den politiska rationaliteten hos en sekt av ”upplysta” samtidigt som man bortser från de övergrepp som de nigerianska säkerhetsstyrkorna gjort sig skyldiga till. Det senare är viktigt, eftersom det delvis förklarar de lokala myndigheternas och det internationella samfundets oförmåga att möta det jihadistiska hotet i nordöstra Nigeria. Genom att demonisera enbart Boko Haram har västerlandets antiterror-retorik i praktiken bidragit till att legitimera en repressionslogik som hittills har misslyckats med att slå ner upprorsmakarna. Tvärtom har den militära insatsen ökat de egna förlusterna inom civilbefolkningen. Ibland har våldsanvändandet till och med stärkt rebellerna, som har framställt sig som befolkningens beskyddare.

Korruptionen är så omfattande att de soldater och poliser som är stationerade i Borno saknar den utrustning som krävs för att bekämpa upprorsmakarna. Än mindre förmår de att skydda bönderna, kristna såväl som muslimer. Officiellt förfogar säkerhetsstyrkorna över en budget på 5,8 miljarder dollar för år 2014, vilket är ett rekord i Nigerias historia. Om man ska tro auktoriserade källor så kostar operationerna på marken likväl inte mer än ett tiotal miljoner dollar. Resten försvinner i korrumperade officerares fickor och till falska underleverantörer. Om sanningen ska fram så är dessa förskingringar inte något nytt. Korruptionen var väl utbredd redan under general Sani Abachas militärdiktatur (1993–1998). En tidigare officer erinrar sig i sina memoarer hur högkvarterets säte aldrig blev byggt i Abuja, där armén i brist på bättre fick inkvarteras i en byggnad som sjöfartsmyndigheterna låtit uppföra.14 Under samma tid var nigerianska trupper stationerade inom fredsbevarande operationer i Sierra Leone och i Liberia, där de ägnade sig åt alla former av handel med vapen, droger, diamanter och falska identitetshandlingar. I Sierra Leone fick således Maxwell Khobe epitetet Ten Million Man, med hänvisning till de belopp som han ska ha fått från rebellerna inom Revolutionary United Front för att han hade slutat slåss med dem som han föredrog att göra lönande affärer med!

Korruptionen är inte det enda problemet. På slagfältet har bristen på utrustning, den ständiga dysfunktionaliteten och Boko Harams framgångar lett till myterier och interna spänningar mellan soldaterna och deras befäl. Men även där är fenomenet egentligen inte nytt.15 Men det har förvärrats av krisen. Den nigerianska armén har dess­utom gjort sig skyldig till ett stort antal grymma våldsdåd. Dess brott mot de mänskliga rättigheterna är för övrigt så ofta förekommande att de en dag borde leda till att ett ifrågasättande av deras deltagande i Förenta nationernas fredsbevarande operationer, där Nigeria var den femte största bidragsgivaren i världen under 2014.16 I Borno har armén massakrerat så många civilpersoner att vissa invånare har gett sig av för att söka skydd i Boko Harams närhet, och de flesta vägrar att samarbeta med myndigheterna och avslöja rebellernas gömställen. De nigerianska säkerhetsstyrkorna försöker knappast att vinna befolkningens ”själ och hjärta”.17 Dessvärre fortsätter de att begå övergrepp, som bombningen av misstag av bybor som var på flykt från Askira Uba-området i juli 2014.

Razziorna, försvinnandena och de utomrättsliga avrättningarna är hårdvaluta. Trots att Nigeria har undertecknat internationella konventioner så finns det ingen lag som formellt förbjuder användandet av tortyr. Och ingen soldat eller polis verksam inom kampen mot terrorismen har gripits och åtalats för sådana handlingar, än mindre någon av deras överordnade. Officiellt säger sig myndigheterna ha fängslat ett tusental misstänkta. 40 ska ha dömts för sitt medlemskap i Boko Haram och 300 ska ha blivit frisläppta i oktober 2013 till följd av rekommendationer från en kommitté, som från början hade till uppgift att förhandla med upprorsmakarna under ledning av ett sändebud från Kabiru Turakis regering.18 Men verkligheten är en helt annan. Enligt Amnesty International sitter mellan 5 000 och 10 000 personer i hemliga fängelser efter det att ett undantagstillstånd infördes i maj 2013.19 Ytterst få har släppts fria. Många dör i fängelset eller avrättas utan rättegång. Ibland halshuggs de med en machete, styckas eller bränns levande, såsom man kan se på videoklipp som cirkulerar inom sociala medier i Nigeria.

Sådana handlingar väcker allvarliga frågor om det internationella samfundets engagemang, när det gäller samarbetet med den nigerianska armén för att befria skolflickorna från Chibok eller de kristna minoriteterna i Borno. Trots vackra uttalanden från regeringarna i Frankrike, USA och Storbritannien planerar västmakterna inte att skicka trupper till Afrikas folkrikaste land, med förbehåll som är ännu mer komplicerade och svårbemästrade än i Mali och i Centralafrika. Den nuvarande internationella humanitära rätten tillåter i princip en intervention inom krisområden för att ersätta sviktande stater som är oförmögna att skydda sin egen befolkning. Men denna princip tillämpas sällan i praktiken, så när som på några misslyckade undantag, som exempelvis Libyen 2011.20 Med andra ord bygger det internationella samfundets erbjudanden om samarbete till stor del på den nigerians­ka arméns förmåga att inkludera områdets stater i detta.

I juli 2014 återupplivades därför kommissionen för Tchadsjön-bäckenet, som omfattar Kamerun, Nigeria och Tchad. Detta för att ge institutionellt stöd åt en multilateral styrka bestående av 700 personer från varje land. Men till vilken nytta? Redan i maj 2012 hade Frankrike räknat med att stödja länderna inom kommissionen för Tchadsjön-bäckenet i deras kamp mot Boko Haram. Sedan maj 2013 har undantagstillståndet i Borno påskyndat katastrofen genom att helt utesluta minsta överenskommelse med rebellerna. Såväl kristna som muslimer har blivit föremål för total repression. Det internationella samhället bör hellre försöka hitta andra lösningar än att uppmuntra till ökad militarisering. Just nu är det absolut nödvändigt att bryta våldsspiralen, till exempel genom att förhindra kristna hämndaktioner mot muslimer och vice versa.

Översättning: Per Lindqvist

Noter

1Gérard Chouin, Manuel Reinert & Élodie Apard [2014]: ”Body Count and Religion in the Boko Haram Crisis: Evidence from the Nigeria Watch Databas”, i Marc-Antoine Pérouse de Montclos (ed.): Boko Haram: Islamism, Politics, Security, and the State in Nigeria, Ibadan, IFRANigeria, Leiden, African Studies Centre, Waposo Series no. 2, 2014, s. 213–236. Beträffande gruppens måltavlor (säkerhetsstyrkorna, statliga myndigheter, politiker och lokala affärsmän) se även http://www.start.umd.edu/sites/default/files/files/STARTBackgroundReport_BokoHaramRecentAttacks_May2014_0.pdf.

2http://www.nigeriawatch.org/media/html/WP3OLOJO.pdf.

3Se t.ex. redogörelsen från kyrkoherden för Kabongkyrkan i byn Gada Biyu, där det felaktigt påstods att den hade förstörts genom en serie av explosioner som rörde de kristna förorterna till staden Jos under julnatten 2010. Vid tillfället dödades för övrigt ett av offren av polisen – trots att ortens ungdomar hade samlats för att protestera. Se Ignatius Ayau Kaigama, Peace, not War. A Decade of Interventions in the Plateau States Crises (2001–2011), Jos, Hamtul Press 2012, s. 87.

4Albani hade haft sektens grundare, Mohammed Yu­suf, som student. Efter att ha försökt få honom att ta reson, tog Albani officiellt avstånd från hans dogmatiska avvikelse, hans rikedom, hans korruption och hans uppmaningar till jihad i form av terror enligt afghansk och algerisk modell. En shejk som ansattes av säkerhetsstyrkorna var Jafar Adam. Han mördades med all sannolikhet av Boko Haram 2007, efter att offentligt ha kritiserat Mohammed Yusufs olater och inbilskhet och för att han hävdade att det var tillåtet att utfärda fatwor i den muslimska gemenskapens namn utan att någonsin konsultera sina religiösa jämlikar.

5National Population Commission: Nigeria Demographic and Health Survey 2013, Abuja, Federal Republic of Nigeria, s. 8.

6Rex Niven: The war of Nigerian unity, 1967–1970, Rowman and Littlefield, 1970, s. 96 och 107.

7Moulaye Hassane, Marthe Doka och Oumarou Makama Bawa: Étude sur les Pratiques de l’islam au Niger, Niamey, Danida 2006, s. 89.

8Samuel Huntington: Le choc des civilisations, Odile Jacob, 1997.

9Wilfred Cantwell Smith: The Meaning and End of Religion. New American Library 1964.

10Daniel Pipes: In the path of God: Islam and political power. Transaction Publishers 2002; Marshall Hodgson: The venture of Islam, conscience and history in a world civilization. The University of Chicago Press 1974.

11Sanusi Lamido Sanusi: ”Politique et Charia dans le Nord du Nigeria”, i René Otayek och Benjamin Soares (utg.): Islam, État et société en Afrique, Karthala 2009, s. 275–291.

12Paul Lubeck: ”Nigeria: Mapping a Shar’ia Restorationist Movement”, i Robert Hefner (red.): Shari’a Politics: Islamic Law and Society in the Modern World. Indiana University Press 2011, s. 253.

13Marc-Antoine Pérouse de Montclos: ”Boko Haram and politics: From insurgency to terrorism”, i M.-A. Pérouse de Montclos (dir.), op. cit., s. 139 (se not 1).

14Gabriel Adetunji Ajayi: End of the Road: The Travails of an Infantry Officer, Osogbo, Sumob 2010.

15I Akure i delstaten Ondo den 4 juli 2008, exempelvis, hade de hemvändande soldaterna redan gjort myteri eftersom de inte fått ut någon lön.

16CISLAC: Nigeria: Navigating Secrecy In The Vetting And Selection Of Peacekeepers, Abuja, Civil Society Legislative Advocacy Centre 2014.

17Sociala stödåtgärder med våldsanvändning utgör likväl en väsentlig del av upprorsbekämpande strategier över hela världen, i­bland kallat ”psykologisk krigföring” eller soft power beroende på vilken tyngd man ger dem. I Frankrike t.ex. övervakas en liknande funktion av Centre Interarmées des Actions sur l’Environnement som skapades 2012 genom en sammanslagning av två grupper specialiserade på civilförsvar och operationer för militärt inflytande.

18Vid ett möte på kontoret för den nationella säkerhetsrådgivaren i Abuja den 11 juli bekräftade talespersonen för försvarsdepartementet att armén under perioden juli–september 2013 genomfört 1 400 gripanden och överlämnat 500 misstänkta till rättvisan.

19Amnesty International: Welcome to hell fire”. Torture and other ill-treatment in Nigeria. Amnesty International 2014, s. 13.

20Hehir, Aidan: The responsibility to protect: rhetoric, reality and the future of humanitarian intervention. Palgrave Macmillan 2012.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études decembernummer 2014.

Marc-Antoine Pérouse de Montclos är professor verksam vid Institut Français de Géopolitique inom Université Paris.