Då bokarna slog ut – naturen och nåden i Gunnar Rosendals glädjeböcker

Någon gång i början av 1960-talet gick jag, då en gymnasist i Landskrona, förbi en av stadens boklådor och såg i skyltfönstret en bok av Gunnar Rosendal med titeln Minnenas boningar. Författaren var mig inte obekant. Den högkyrklige prästen i Osby hade blivit ”fader Gunnar” med en stor del av svenska folket. Jag hade redan planer på att själv bli präst – gick därför på latinlinjen – och köpte boken. Den kanske skulle ge mig en bild av vad det innebar att arbeta i kyrkan. Den och sex andra böcker av samme författare i samma genre har blivit en klassiker som jag gärna återvänder till. Då, för femtio år sedan, uppmärksammades de, fick goda recensioner och kom ut i nya tryckningar.

Det är alltså inte endast en bok utan sex som kom ut i en snabb takt, en bok om året. Början gjordes 1959 med Hymn till glädjen. Sedan blir temat ”min vindlande väg till glädjen” det som binder samman böckerna och gör att de kan betraktas som en enda. Den bok jag först mötte var Minnenas boningar på min vindlande väg till glädjen (1961). Den hade föregåtts av Dagar av skönhet under min vindlande väg till glädjen (1960). En mellanvolym som bryter den självbiografiska inriktningen var Blomsterbukett överräckt vid invigningen av den himmelska glädjens kapell till dess vänner på min vindlande väg till glädjen (1962). Den kronologiska linjen togs åter upp av Till Osby på min vindlande väg till glädjen (1963), som följdes av Rosornas krig och andra vilda snapphaneäventyr på min vindlande väg till glädjen (1964). Teologiskt mest givande är den avslutande boken, Den inre fronten under min vindlande väg till glädjen (1965).

Genren

Men vad är det för slags böcker? Fyra av dem är klart självbiografiska och följer författaren från tidig barndom till slutet av 1930-talet, då han var kyrkoherde i Osby. Som ett stöd för minnet har han haft en stor handskriven volym, Osby församlings gåvo- och krönikebok, ett mellanting av dagbok och församlingskrönika (som fortsattes till hans död). Den inledande boken, Hymn till glädjen, faller utanför det biografiska mönstret och består av sexton fristående kapitel, där glädjen behandlas i ett poetiskt, färgrikt språk. Det första kapitlet har, som sig bör, rubriken ”Glädjen över Gud”, men ungefär halvvägs finner vi rubriken ”Ode till två utomordentligt vackra middagsklänningar avbildade i Country Life”.

Det var inte formuleringar som man var van vid att finna i den kyrkliga pressen eller över huvud i böcker utgivna av präster. Dessutom togs det både ett och flera glas vin under glädjeutflykterna. Och nog behövde svensk kristenhet en glädjefanfar 1959. Svåra motgångar hade kommit under 1950-talet. Hedeniusdebatten hade ställt frågan om tro och vetande på sin spets, den uppslitande striden om huruvida ämbetet i Svenska kyrkan skulle öppnas för kvinnor hade lämnat ett öppet sår och Helanderaffären som ledde till att biskopen i Strängnäs avsattes var ett annat.

Utan att direkt nämna detta och annat, ville Rosendal peka på glädjen som en av den kristna trons viktigaste egenskaper. Men det är ingen ytlig glädje – två kapitel heter ”Motgångens glädje” och ”Hymn till mitt sjukrum”. Det skall i fortsättningen visa sig, att det verkligen är en vindlande väg till glädjen. Det bestående intrycket är dock humor, glädje och skönhet. Det betydde mycket för en gymnasist att läsa om det med ett klart kristet förtecken.

Biografiskt

Vem var då Gunnar Rosendal (1897–1988)? En utmärkt introduktion till hans liv och verk finns i den av Vivi-Ann Grönqvist utgivna samlingsvolymen Gunnar Rosendal. En banbrytare för kyrklig förnyelse (2003, anmäld i Signum 4/2004), där dock de här behandlade ”glädjeböckerna” inte särskilt uppmärksammas. I sina böcker beskriver han själv ungefär halva sitt liv med pensioneringen och flyttningen till stiftelsen Gratia Dei i Kristianstad som en vändpunkt.

Rosendal var född i Grevie socken i nordvästra Skåne, i en småbrukarfamilj präglad av den gammalkyrkliga väckelsen med en gedigen kyrklig tradition. Skildringen av uppväxten visar ett Sverige som, fastän endast något mer än hundra år avlägset, ändå förefaller oerhört annorlunda. Ingen direkt nöd, men stor enkelhet, rum med jordgolv och möjlighet att avlägga studentexamen endast som en avlägsen drömbild. Den kom dock att förverkligas på Lunds privata elementarläroverk, Spyken kallad. Här inleds den serie av utmärkta lärarporträtt, som tryfferar ett par av böckerna.

Men det var också i denna skola som den unge eleven kom att förlora sin fäderneärvda tro. Här kom han i kontakt med den tidens liberala kulturprotestantism, som han begärligt tog till sig. Det ändrade inte planerna på att bli präst, men han slutade med att gå till nattvarden. Som han skriver: ”Det är lätt att förlora tron, men förfärligt svårt att få tillbaka den.” Gud mötte han främst i en panteistisk hänryckning i naturen, men inte i nådemedlen.

Liberal teologi

Det är lätt att se, att det var den tidens liberala teologi som han kom att befrias från, när han så småningom vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 för första gången på länge gick till kommunionen (han var då prästvigd i Svenska kyrkan). Men det innebar ingalunda ett totalt förkastande av vad han tidigare tagit till sig. Som ung präst i Väsby församling läste han in en licentiatkurs i systematisk teologi och kommenterar detta så: ”Man skulle ju kunnat tro, att det jag läst snarare skulle dödat tron än givit den näring, ty det var den tidens liberala teologi jag läste. Men så blev inte fallet. Jag blev helt enkelt i ordets mest påtagliga bemärkelse uppbyggd.”

Här syns ett drag som utmärker alla dessa böcker: den vidsynta generositeten mot alla oliktänkande. Överallt finns något gott att ta vara på. I ett annat sammanhang skriver han, att han ingalunda vill vara med på det oreserverade fördömandet av den liberala teologin, ”som hade och har många förtjänster, däribland en vidd som är mycket katolsk”.

Man skall komma ihåg, att det var vid denna tid som Gunnar Rosendals lärare i dogmatik, Gustaf Aulén i Lund, kom ut med boken Den allmänneliga kristna tron (1923). Tidigare hette sådana böcker alltid Den evangeliska tron eller Den evangelisk-lutherska tron. Här fanns början till ett ekumeniskt perspektiv, som också går genom glädjeböckerna som ett starkt stråk, ofta i form av resor till andra länder.

Bekännelser

I viss mån är det Augustinus berömda Confessiones som bildar bakgrunden till Rosendals glädjeböcker. Båda beskriver de vägen fram till full, kristen tro och den glädje som ligger i att kunna kapitulera för den kallande nåden. Men jämförda med kyrkofaderns klassiker är den skånske prästens böcker frodiga, sprudlande av munterhet och – det skall inte förnekas – av självsvåld. Kanske måste ett visst mått av självsvåld till ibland för att saker skall kunna uträttas. Det märks inte minst i Osbyboken, där vi får läsa om vilket initialt motstånd kyrkoherden mötte i sin församling. Han ville framför allt uträtta två saker i kyrkan: flytta predikstolen från dess plats ovanför altaret och ersätta den med en altartavla. De strider som detta ledde till fyller större delen av boken.

Här får vi också se en annan sida av denne författare. När kyrkokommunalt engagerade politiker beskrivs i prästerliga memoarer är det ofta med kortast möjliga omnämnande, ibland i en lätt föraktlig ton. De spelade ju inte alltid någon roll i den gudstjänstfirande församlingen. Men här får vi läsa psykologiskt utmejslade miniporträtt av de ledande i Osby församlings kyrkoråd. Det är tydligt att kyrkoherden noga har studerat dem, närmast för att kunna bryta ned det motstånd som han mötte, men också av ett genuint intresse för dem som medmänni­skor. Här finns ett givande källmaterial för en mikrohistorisk undersökning, låt vara en partsinlaga.

Osby

Men också kolleger kunde vålla problem. Därom informerar boken med den välfunna titeln Rosornas krig. Under några år fanns i Osby tre präster med namnen Rosendal, Rosengren och Rosenberg. Alla tre med starka viljor – inte undra på att det blev ett rosornas krig. Men kyrkoherden segrade, och han döljer inte att det skedde till stor del med stöd från den dåvarande biskopen i Lunds stift, Edvard Rodhe, som inte delade hans kyrkliga position, men klart insåg att här pågick ett förnyelsearbete som inte fick hindras.

Det kan inte förnekas att en stor del av den liturgiska och sakramentala förnyelsen i Svenska kyrkan under 1900-talet har sitt upphov i det uthålliga och målmedvetna arbete som under tre decennier bedrevs i Osby församling. I Göingeskogarna skedde sådant som bar frukt i betydligt större sammanhang. Hur Svenska kyrkans ledning numera förhåller sig till detta arv är en annan sak.

Naturen

Det är en fullfjädrad estet som för ordet i dessa böcker. Författaren är fullt medveten om det och frågar en gång var han, som kom från ett småbrukarhem vid Hallandsåsen, kan ha fått sin skönhetslängtan från. Raden av kärleksfullt beskrivna heminteriörer i böckerna är imponerande. Men nu skall det lyftas fram en sida som ofta inte förknippas med Rosendal, nämligen hans starka känsla för naturen. Här ett stycke från Minnenas boningar:

”Dessa doftande, fuktiga, svala kvällar, då jag ensam i den vindlösa sommarluften cyklade till Skäldervikens strand och upptäckte dessa stilla, orörda fiskelägen, dessa egenartade idyller, Svanshall, Rekarekroken, Skäret och naturligtvis Arild, vars vita hus stod så tydliga tvärs över viken, då jag var pojke och längtande blickade mot Kullaberg över vattnet – hur fulla var de icke av en mystisk, tyst, med ingen delad, men girigt njuten glädje! Jag kunde åter vara ensam, Gud mötte mig åter, underbarare än någonsin, i den heliga Treenighetens rikedom.”

Njutandet av det särpräglat sköna landskapet i nordvästra Skåne stannade inte längre vid en panteistisk upplevelse, nu var det den heliga Treenigheten som stod i centrum. Jag som läsare anade då sambandet mellan naturens och nådens riken, så fint antytt i glädjeböckerna. Inte blev det sämre av att det var ett landskap som jag väl kände till, då vi hade vårt sommarhus i Arild (med två kapell, ett svenskkyrkligt och ett katolskt).

Det är en natur som är begränsad till Skåne. Särskilt den skånska bokskogen står författarens hjärta nära. Det finns åtskilliga lyriska impressioner av hög halt i böckerna. Under några år var han präst i Trelleborg, och då kunde utflykterna få en mera litterär sida:

”Jag cyklade i svala kvällar förbi sovande byar under tunga lindkronor, jag vandrade utefter bäckarna på slätten och sökte hitta i det topografiska systemet, jag blev specialist på slättens tusen småvägar, jag vallfärdade till Ola Hanssons Hönsinge och läste hans dikter vid olika vitkalkade bondgårdar. Jag läste för mig själv Hans Larssons dikt om grinden vid havet, jag besökte hemmabyarna och greps i djupet av min själ och visste inte hur jag skulle få plats med alltsammans. Slätten och havet tog mig.”

Och böckerna om en vindlande väg till glädjen tog mig. Jag anade att här kunde finnas en väg också för mig. Jag skulle säkert inte dela alla eller ens de flesta erfarenheter som där beskrevs, men jag fick en bild av hur en församlingspräst kan fungera och vilken betydelse teologin har i det kristna livet. Teologin, men också naturen, både den mänskliga och landskapets. I en av böckerna fanns en tryckt dedikation till några kolleger ”i humor, vänskap, hjärtlighet och tacksamhet”, något som märktes på varje sida. Dessa böcker blev för mig en klassiker. Det var då bokarna slog ut.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.