Interreligiös dialog i Lund

Är interreligiös dialog möjlig? Menar olika kulturer och religiösa traditioner något gemensamt med begreppet Gud? Vilka skulle i så fall de gemensamma drag vara som finns i de olika religioner som i sin unika tillkomst, föreställningsvärld, historia och sina (ofta ganska godtyckliga) uttrycksformer skiljer sig så mycket från varandra?

Under de första dagarna i maj inbjöd Lunds teologiska institution under ledning av professorerna Werner Jeanrond och Aasulv Lande en grupp framstående internationella teologer till en konferens om dessa frågor. Samtalet om Gud skulle föras vidare. Det skulle föras interreligiöst och ekumeniskt med buddhistiska och kristna kollegor från Europa, Nord-amerika och Japan.

Föreläsningar och diskussioner visade snart att den typiskt postmoderna uppsplittringen av vår verklighet har bidragit med en stor metodisk fördel. I en tid då pluraliteten blivit rumsren gäller det att lyssna extra noga när andra traditioner talar om Gud. Gud uppenbarar sig inte bara i det egna välkända teologiska tänkandet. Gud är den Obegriplige som uppenbarar sig genom det främmande. Den gudomliga verkligheten har nödvändigtvis fler aspekter än de redan välkända. Den skolastiska och även den moderna västerländska teologin som strävar efter ett komplett teologiskt system har enligt många i stort sett misslyckats. Den ofta outtalade önskan att kartlägga den gudomliga verkligheten på ett sammanhängande sätt inom ett enda teologiskt system har inte lett till någon framgång. De av Guds ansikten som inte passar in i den västerländska teologin och erfarenheten har därvid kommit att utgöra den systematiska teologins blinda fläck.

Hur skall man då kunna bedriva kristen teologi utan att förminska den gudomliga verkligheten till ett format som ryms inom det system man vill pressa in den i?

En av konferensens huvudtalare, den nordamerikanske teologen David Tracy, tog begreppet ”fragment” som utgångspunkt för sin framställning om den mänskliga föreställningen om Gud. Han påminde om att våra föreställningar om Gud för det mesta består av brottstycken av kunskaper och erfarenheter som inte är förenade med varandra och som inte heller problemfritt kan förenas. Modernitetens optimism som vill att dessa fragment skall integreras i ett enda sammanhängande och fullständigt system måste därför överges. Den moderna västerländska viljan att finna totala tolkningssystem är i grunden ett hinder för den mänskliga förmågan att lära känna Gud: Gud kan bara förbli Gud om Gud får förbli den som är annorlunda.

Mänsklig kunskap om Gud har alltid först och främst kommit till uttryck i religiösa traditioner. Dessa olika religiösa traditioner är just fragment av en kunskap om Gud. Genom sådana fragment kan de olika religionerna för varandra avslöja aspekter av Gud som dittills varit dolda för dem. Dialogen mellan religionerna kan då få till uppgift att tjäna som korrektiv till den religion som deltar i samtalet. Religionsdialogen hjälper de inblandade religionerna att förstå sig själva och sina begränsningar bättre. Aspekter av den gudomliga verkligheten som varit bortglömda i den egna traditionen kan belysas i ett nytt ljus.

Den belgiska religionsvetaren Catherine Cornille vaskade i sitt föredrag fram några villkor för religionsdialogen. Hon betonade bland annat att förutsättningen för att en dialog skall komma till stånd är en djup övertygelse om att den religion man går i dia-log med faktiskt är bärare av en sanning. Fattas den insikten blir dialogen lätt ett förtäckt missionsförsök. Utöver detta behövs det vissa förutsättningar hos de personer som för dialogen. Här nämndes det bland annat kunskap och engagemang (commitment) i den egna religiösa traditionen. Den som för det religiösa samtalet representerar alltid mer än sig själv, nämligen hela den egna religionen eller traditionen. Att föra en interreligiös dialog innebär att man har viljan att balansera mellan fullständig identifikation med sin tradition och beredskap till självkritik. Varje religion är ju när den kommer till konkret uttryck i sig såväl ett sätt att förmedla det gudomliga som ett hinder för denna förmedling. Uppkoms-ten och nödvändigheten av feministisk teologi kan tjäna som ett bra exempel för hur en tradition kan bli medveten om sina egna blinda fläckar. Den som för dialogen måste därför kunna skilja mellan kärna och skal. Alltför stor vilja att kompromissa med sin egen traditions sanningsanspråk men också ett halstarrigt försvar av den egna övertygelsen är en björntjänst för religionsdialogen. Professor Cornilles bidrag återfinns i en förkortad version i detta nummer av Signum.

En av konferensens höjdpunkter var en buddistisk-kristen bönestund i Lunds domkyrka. Den blev samtidigt – på ett oväntat sätt – en manifestation av den problematik som konferensen kretsade kring. Plötsligt, under en tyst meditation, bröt kvällssolen genom domkyrkans fönster och höljde det gyllene altarskåpet i ett varmt och strålande ljus. Upplevelsen – som antagligen gjorde intryck på många deltagare – dök senare upp i diskussionerna som ett exempel på hur religiösa erfarenheter fungerar. Var och en av deltagarna tolkade förmodligen upplevelsen på sitt sätt utifrån den egna traditionen. Ändå gav den upphov till en diskussion om en central kategori i det religiösa, nämligen det Omöjliga. Det som inte kan planeras, göras eller ens tänkas men som ändå sker kan bli en manifestation av den dolda Guden. David Tracy citerade den franske filosofen Jacques Derrida som i sin bok Donner le temps påpekat att en gåva i grunden är något omöjligt. Varken givaren eller mottagaren kan nämligen på något sätt komma ut ur den cirkel av prestation och motprestation som uppstår varje gång någon försöker ”ge”. Ändå vet vi att undret med gåvan sker. På samma sätt är också livet, kärleken, ja, till och med döden omöjliga. Man kan inte resonera sig fram till dem. I bästa fall kan man reflektera över vilka förutsättningar som finns. Men just oförmågan att förstå döden eller kärleken utifrån de förutsättningar som finns avslöjar det omöjliga i just döden och kärleken. Det är i sådana ögonblick vår religiösa förundran väcks: när saker och ting sker som vi betraktade som omöjliga. Det omöjliga är en central kategori för erfarenheten av det gudomliga.

Konferensen blev bland annat också en påminnelse om en försummad aspekt av den moderna kristna traditionen, nämligen dess tal om och uppmärksamhet inför den dolda Guden. Kunskapen om den dolda Guden har i den kristna traditionen förvisats till en skuggtillvaro inom mystiken och den negativa teologin. Den har funnits med som ett fragment av den kristna erfarenheten om Gud men förtjänar nu att lyftas fram och få större teologisk uppmärksamhet.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att också talet om den dolda Guden är ett fragmentariskt tal om Gud. Det ligger i religionsdialogens intresse att detta inte får utgöra hela summan av talet om Gud. Religionsdialogens uppgift är inte att hitta den minsta gemensamma nämnaren bland reli-gio-nerna. Skulle det finnas en sådan nämnare skulle den inte vara religionernas kärna. För den kristna traditionen förblir det centralt att tala om Guds människoblivande i Jesus Kristus. Guds uppenbarelse i Jesus Kristus är kristendomens kärna även efter det att man har blivit medveten om att inte allt kan sägas om Gud bara för att Gud har uppenbarat sig. Inom den kristna traditionen får den negativa teologin därför inte bedrivas på bekostnad av den positiva. Gud är både den dolda Guden och den som har uppenbarat sig som treenig i Jesus Kristus. Den som tar frågan om Gud på allvar ställs inför den intrikata uppgiften att foga ihop fragmenten utan att kunna harmonisera dem. Ett steg på den vägen har konferensen i Lund och dess organisatörer redan lyckats ta och därmed bidragit till att åter ge Sverige en plats på den akademiska teologins världskarta.
>