Kosovo och samvetet

Händelserna i Kosovo har utlöst en av världshistoriens stora samvetskonflikter. Den har livligt diskuterats också härhemma. Författare och fackföreningar, kyrkor och politiska partier, regering och riksdag är splittrade i sina etiska och rättsliga bedömningar av konflikten och dess mångfaldiga orsaker. Motståndarna mot Natos bombningar av Jugoslavien hävdar att Natos anfall bryter mot folkrätten som är förankrad i FN-stadgan. Den förbjuder militärt våld för att lösa konflikter, om FN:s säkerhetsråd inte ger tillstånd till att använda militärt våld vid ”hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandlingar”. Anhängarna till Natos bombningar menar tvärtom, att militäralliansen genomför en humanitär intervention grundad på de mänskliga rättigheterna som inte kan acceptera den etniska rensningen och deportationen av hundratusentals männi-skor från Kosovo. Talet om folkrätten är tomma ord om man inte tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna, i synnerhet rätten till liv och personlig integritet.

Den etniska konflikten kommer till uttryck i argumenten för och emot krigets legitimering. Motståndarna invänder att det dagligen förekommer brott mot de mänskliga rättigheterna i många länder utan att Nato ingriper. Ta bara Turkiet som är en av Natos viktigaste utposter mot öst och samtidigt ett land med systematiskt förtryck och våld mot både politiskt och religiöst oliktänkande. Det är rent och skärt hyckleri att tala om det militära ingreppet i Jugoslavien som en humanitär intervention för att förhindra övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Natos anhängare kontrar med att Jugoslavien alltmer har utvecklats till en sällsynt människoföraktande och grym diktatur med folkmord och humanitär kollaps i sitt hägn. Landet har manövrerat in sig självt i ett folkrättsligt undantagstillstånd som den ”civiliserade världen” med stöd av Nato skall häva.

Det försåtliga samvetet

Det förvånar inte att både motståndarna och anhängarna till Natos krigshandlingar åberopar sig på samvetet som grund för sin ståndpunkt. Samvetet kan uppfattas både som ledfyr och som spärrvakt för människans handlande. Samvetet är varje människas egen inre moraliska auktoritet som hon är skyldig att följa. Både historien och den egna erfarenheten visar att samvetet kan vara ett lätt byte för andras, i synnerhet härskarnas, manipulativa vältalighet. Heinz Dieter Kittsteiner, en av kontinentens ledande historiker, skriver att det inte råder något tvivel om att samvetets innebörd alltid har formats och förvaltats av samhällets bildade klasser. Dessa påverkar och präglar ”folkets” samveten, de har ett kunskapsförsprång och tillskrivs därför också ett moraliskt tolkningsföreträde.

Därmed är inte sagt att det är lätt att få människors inre röst om rätt och fel att tystna för att istället anamma härskarnas budskap. Det normgivande skiktet i samhället har både intresse och resurser att förkunna sina värderingar och påbud. Detta sker ofta med en missionsiver som torde få kyrkans förkunnare av det glada budskapet att framstå som bleka. Visserligen överskrider den enskilda människans samvete samhällets diktat. Det visste redan de gamla grekerna, exempelvis Sokrates i dialogen Kriton eller Sophokles i sitt drama Antigone. Men samtidigt är den enskildes samvete i behov av en social prägling. Det är detta behov av moralisk hemmahörighet i ett socialt rum som de tongivande skikten känner till och utnyttjar.

Det är inte minst den politiska klassen som på allvar söker mobilisera samhällets samvete och moraliska indignation för att rättfärdiga bombningarna av Belgrad och Pristina. Ett exempel på detta moraliska fälttåg är Tyskands försvarsminister Scharpings ord i en intervju: ”Det som sker i Kosovo är påfrestande för vårt politiska samvete och en utmaning för vår förmåga att utifrån en seriös moral dra de nödvändiga konsekvenserna.” På detta sätt missbrukas samvete och moral för att legitimera politiska maktintressen. Det är uppenbart att Nato vill förankra sina krigshandlingar i ett rent politiskt samvete för att framstå som rättfärdigt.

Den besvärliga logiken

Det är måhända något djärvt men inte orimligt att påstå, att USA med stöd framför allt av Storbritannien med sin retorik och sin militära styrka styr även den svenska uppfattningen om konflikten i Jugoslavien och speciellt Kosovo. Det finns svenska forskare i folkrätt som på allvar påstår att Natos attack mot Jugoslavien kan vara ett legitimt undantag från FN-stadgans våldsförbud (Gustaf Lind i DN Debatt 99-05-29). Det är precis detta folkrättsliga undantag – baserat på Jugoslaviens förakt och förtryck mot hela folkgrupper – som Nato med USA i spetsen för fram i sina mångordiga besvärjelser och sitt försvar av det rättfärdiga kriget. Detta konstaterande behöver inte tolkas som någon form av apologi för den jugoslaviska motpartens förkastliga handlande.

Än en gång: grundfrågan i Kosovokonflikten är folkrätten kontra personrätten. Skall en stat med våld försvara sin folkrättsliga suveräna ställning mot enskilda personer och folkgrupper som vill förändra den givna ordningen? Eller skall statens, i vårt fall Jugoslaviens, självständighet och självbestämmande förintas för enskilda personers och gruppers okränkbarhet? Varför fällde Nato inte sina bomber över Kina när Tibet tvångs-annekterades? Kurderna kämpar för samma rätt som kosovoalbanerna utan någon som helst hjälp med att ge eftertryck åt sina krav. Och varför gick FN under USA:s ledning in i Irak? Givetvis av folkrättsliga skäl – för att befria Kuwait som hade ockuperats av Irak. I konflikten med Jugoslavien använder man sig av exakt motsatt argumentation för att rättfärdiga bombningarna.

Avsikten med dessa rader är inte att välja sida och därmed lösa konflikten. Ibland är det viktigare att se problemet och väga sina argument än att dra snabba slutsatser. Både fakta och tolkningar som massmedialt sprids från Natocentralen utanför Bryssel tycks ibland emanera från en ideologisk överbyggnad för att krigshandlingarna i bottenvåningen med lugnt samvete skall få fortsätta. I den meningen speglar Natos ordrika försvar av bombningarna den jugoslaviske diktatorns språk. Vilka av de båda grundläggande principerna har företräde, statens suveränitet eller personens integritet när de råkar i konflikt med varandra? Ingen part i konflikten är höjd över alla tvivel.