Lechard Johannessons fyrtiotal efter femtio år

Det är nyttigt att ibland se det aktuella debattläget i ett historiskt perspektiv. Inför ett millennieskifte får tillbaka blic-karna gärna en imponerande spännvidd, men redan ett par decenniers avstånd kan räcka för att vi skall kunna se nya sammanhang. Vad utmärker det offentliga samtalet om tro och vetande – i den mån det nu förs ett sådant? Själva ordsammanställningen tro och vetande torde för de flesta medelålders och äldre svenskar ge associationer till den av Ingemar Hedenius igångsatta debatten omkring 1950. Men också detta hör historien till, och dagens unga tycks inte alltid vara så väl informerade om vad som hände den gången.

Det är dock värt att känna till detta något. Den oförmåga som ledande företrädare för kristen tro då uppvisade i att bemöta angreppen från filosofen i Uppsala, det skadade varaktigt deras anseende i mångas ögon. Kristendomen hade dittills varit åtminstone ett seriöst alternativ i livsåskådningsfrågan, nu förpassades den med en gång till skräpkammaren. Åtminstone ansåg många av dess föraktare detta. I Dagens Nyheter var under Tingstens tid som chefredaktör förståelsen för religion över huvud inte så väl utvecklad. Till råga på allt inträffade ännu en händelse vid denna tid som bragte åtminstone Svenska kyrkan i mindre gott rykte: den nyutnämnde biskopen i Strängnäs stift, Dick Helander, dömdes mot sitt nekande för att ha spritt anonyma brev i syfte att själv bli vald.

Svårast var dock det angrepp som Hedenius riktade mot kristendomen, eftersom det drabbade för tron centrala förutsättningar. Först ställde han upp det religionspsykologiska postulatet, vilket i korthet går ut på att den troende håller det för sant som han tror på. De sanningar som den kristne tror på, måste vara sanna i alldeles samma mening som andra sanningar. Det språkteoretiska postulatet innebär, att den troende i begripliga ord kan meddela andra vad han stöder sin tro på. Även den icke troende kan göras delaktig av denna insikt. Det logiska postulatet, slutligen, påstår att två sanningar inte kan motsäga varandra. Om det är sant att Gustav II Adolf ligger begraven i Riddarholmskyrkan, så är det inte sant att han inte gör det.

Med Hedenius i tiden

Det är här Lechard Johannesson kommer in i sammanhanget. För femtio år sedan, hösten 1949, publicerades hans bok 40-talet och idéerna, som är anmärkningsvärd ur mer än en synpunkt. Det är omvittnat, vilket intryck denna bok gjorde i sin tid. Äntligen en teolog som accepterade Hedenius tre postulat! Åtminstone en kristen tänkare som försökte spela på kritikernas planhalva! Märkligt nog tycks det varit mest bland dem som tilltalades av Hedenius argumentation som Johannessons bok kom att uppskattas. Bland den tidens biskopar och teologiprofessorer gjorde den ingen succé, vilket nog hade sina skäl.

Vem var då denne Lechard Johannesson? Han var när boken kom ut lektor i Skövde (så småningom i Stockholm) och hade 1944 disputerat vid Göteborgs högskola på avhandlingen Kunskap och verklighet, där han sökte knyta samman den nythomistiska filosofin med vissa sidor av anglosaxisk kunskapsrealism. Han skulle 1956 komma att övergå till den katolska kyrkan, men ännu under Hedeniusdebatten var han präst i Svenska kyrkan. När man nu efter femtio år läser hans inlägg, är det inte svårt att förstå att han tog detta steg. Men för honom var det inte konfessionella skäl som bestämde att han gick in i en stor livsåskådningsdebatt. Han ansåg att det var hans plikt som kristen teolog och filosof att ta till orda i en viktig fråga.

För Johannesson var det inget problem att acceptera Hedenius tre postulat. Att den kristna tron har ett bestämt innehåll, som måste kunna presenteras på ett intellektuellt försvarligt sätt, det var för honom en självklarhet. Att kristendomen innehåller åtskilligt som går utöver förnuftet är en sak, men det behöver inte innebära att det går mot förnuftet. Kristendomens paradoxala sanningar kan givetvis inte reduceras till ett logiskt formelspråk, men det är ett oavvisligt krav att de skall kunna göras begripliga även för dem som inte omfattar tron.

Här fanns – och finns – dock många med en avvikande mening. Omkring 1950 var lundateologin stark. Dess främste företrädare, bis-kopen i Lund Anders Nygren, hävdade att det finns olika meningssammanhang och att de religiösa utsagorna äger sin giltighet endast inom sitt eget meningssammanhang. Delvis under inflytande av Hägerströms filosofi förnekade man att metafysiken var vetenskaplig. Särskilt dogmatikprofessorn i Lund, Ragnar Bring, nådde framgångar i att mångordigt hävda kristendomens rätt till ett eget, fridlyst reservat – samtidigt som han (till skillnad från Nygren) relativiserade delar av den traditionella trosläran. Festligt är att läsa Johannessons ironi över detta sätt att lösa kristendomens intellektuella kris. Brings tes att tron uteslutande hör hemma i ett religiöst meningsammanhang och noga måste skiljas från vetandets sammanhang, ger han inte mycket för. ”Men en vanlig enkel hedning och en vanlig enkel kristen har svårt att se dessa sammanhang såsom konkurrerande med varandra. Fastmer är det ju så att det religiösa sammanhanget svårligen kan få någon innebörd utan det teoretiska sammanhanget. I sin enfald kanske både den ene och den andre av dessa två slags människor hänvisar till aposteln Paulus ord: Om Kristus icke är uppstånden, då är eder tro fåfäng.”

”En vanlig enkel hedning” och ”en vanlig enkel kristen” – det är just dessa som har Johannessons fulla sympati och som han skriver för. Därför bär hans bok undertiteln En bok till gammaltroende kristna och moderna hedningar. Moderna kristna och gammaltroende hedningar hade han inget att säga till. Men Hedenius är en modern hedning och en sådan är – åtminstone intellektuellt – att föredra framför en modern kristen som teologen Bring. Att gå över från de lundateologiska sammanhangens dimbildning till Hedenius Tro och vetande är som att uppleva en frisk fläkt svepa fram.

Tro och Förnuft – två parhästar

Övertygelsen om att tron, rätt förstådd, inte behöver stå på kollisionskurs med ett kritiskt förnuft, är en hörnsten i all klassisk kristendom. Så menade Thomas av Aquino och så menade i grunden även Luther; däremot var Kierkegaard av en annan uppfattning. Just därför är det värt att notera, att Johannesson på denna punkt väckte mycket häpnad. I det svenska kulturklimatet vållade det för femtio år sedan stor förvåning, när en bildad kristen sade sig inte frukta något från förnuftet. Utgångspunkten var tydligen, att den som tror egentligen gör det mot bättre vetande, att själva trosakten innebär ett offer av intellektet. Här är vi långt från den syn som före Kant var gemensam för de stora konfessionerna, och som ännu i början av förra seklet var en självklarhet för en bildad man som Esaias Tegnér:

Förnuft och Tro nu vandra

försonta, hand i hand,

och leta åt varandra

en väg till ljusets land.

Det är denna grundsyn som Johannesson företräder, det är därför han inte ser några problem i Hedenius utgångspunkter. Sedda ur vårt nuvarande perspektiv kanske dessa postulat inte framträder som så helt självklara, inte ens för den som delar Johannessons syn på förnuftets roll. Men i det svenska kulturklimatet 1949 hördes 40-talet och idéerna som en optimistisk trumpetfanfar: vi kristna har inget att skämmas för! Att bli kristen behöver inte innebära intellektuell ohederlighet eller dubbel bokföring, det innebär tvärtom att intellektet kan komma till sin fulla rätt. Det är inte endast nythomismen som härvid ger argument. Johannesson är fullt medveten om att kristendomen har andra bundsförvanter än filosofin. En väsentlig del av boken är en presentation av vad bibelvetenskapen då hade att säga om de nytestamentliga texternas tillkomst och tillförlitlighet. Förbluffande modern låter kapitelrubriken: Är berättelserna om Jesus Kristus trovärdiga? Det är nog här som boken kan upplevas som något föråldrad. Johannesson är, helt naturligt, påverkad av den samtida svenska universitetsexegetiken med dess starkt positiva syn på de nytestamentliga texternas historicitet. Det är Anton Fridrichsens och Hugo Odebergs ande som svävar över dessa sidor. Vi ser sakerna lite mer komplicerade nu. De bibliska texterna analyseras med hjälp av förfinade metoder, där frågan om historicitet endast är en av många.

Men det reflekterande förnuftet i filosofisk och historisk tappning måste kompletteras med ett estetiskt perspektiv. Johannesson inregistrerar tacksamt den öppenhet mot en andlig värld som han menade sig kunna se inte minst hos moderna lyriker. Han påpekar att disharmoni, ångest och oro inte skulle existera om man inte i sin längtan hade upplevt deras motsats: oförgänglighet, harmoni och lycka. Vissa drag i den 40-talistiska poesin och den moderna romanen måste för att få mening och innebörd ses från en genomtänkt metafysisk ståndpunkt.

Här möter vi ett viktigt begrepp hos Johannesson: metafysik. Det syns inte ofta i dagens debatt. Måhända anser de kristna debattörerna att ordet inte längre är gångbart, även om den verklighet det täcker på något sätt måste hävdas. Ur Johannessons bakgrund i thomistiskt tänkande är metafysik ett lika naturligt begrepp som analogitanken. Det är svårt att inse hur den kristna tanken helt skulle kunna klara sig utan vad dessa ord uttrycker.

För eller emot

Det finns i 40-talet och idéerna en tendens att presentera kristendomen som ett paket att i sin helhet ta emot eller förkasta. Även om författaren flera gånger säger sig ha ett särskilt budskap till sökare är det svårt att undkomma tanken, att just dessa ibland måste ha känt sig repellerade. Här är Johannesson på samma linje som Hedenius: skall det vara kristendom, skall det vara en rejäl sådan! Inget kompromissande här! ”Människan kan inför uppenbarelsens innehåll endast ställa sig på två sätt: antingen helt och hållet avvisande eller oresrerverat mottagande.” Det äger kanske sin giltighet i sista instans, men tycks i sin bryskhet utesluta ett gradvis inväxande.

Det är mycket i dagens debattklimat som är annorlunda än 1949. Även om kristendomen för många redan då upphört att vara ett seriöst alternativ, fanns det ändå inte så många andra alternativ. Kristendom och agnosticism/ateism var, något förenklat, vad man kunde välja mellan. Det rikt uppdukade smörgåsbord som numera kan beskådas på tidningarnas debatt- och kultursidor med olika livsåskådningar och religioner framställda, det fanns inte då. Islam och new age – med alla sina olikheter – var inte på plats. Men Johannesson skrev också före 1968, och religionens politiska dimension framhölls inte på samma sätt som nu. Andra världskriget låg ju också helt nära. Marx nämns en gång, i kapitlet ”Människans värde och värdighet”. Det kapitlet hör med sitt framhållande av människans värdighet och dess samband med inkarnationstanken till de bästa i hela boken. Det är tydligt att den franske filosofen Jacques Maritains tankar om den integrala humanismen haft en uppmärksam läsare i Skövde.

Konversioner

Om Johannessons 40-talet och idéerna vann många läsare för den kristna tron, är svårt att veta. I varje fall har Tage Lindbom omvittnat att den betydde mycket för hans omorientering från marxism till metafysik. Klart är att det på 50-talet inträffade flera uppmärksammade konversioner till den katolska kyrkan. Bland dessa fanns – förutom Johannesson själv – Sven Stolpe. Flera författare och konstnärer uttryckte en längtan efter en religiös dimension i tillvaron. Så gjorde bl.a. Johannessons lektorskollega i Stockholm Melker Johnsson i boken En klosteresa (1960), där det sista kapitlet dock har den betecknande rubriken ”Förhärdade i tron”.

Nej, Lechard Johannesson vann kanske inte många adepter för tron. Men han vann säkert sitt syfte att göra ett annorlunda inlägg i sin tids stora livsåskådningsdebatt. Han lästes av både gammaltroende kristna och moderna hedningar, och det var vad han ville. 40-talet hör nu till historien, men något av vad han skrev är aktuellt också inför år 2000. När några år efter millennieskiftet den sista lektorn i den svenska gymnasieskolan går i pension, kan det vara anledning att tänka på vad denna yrkeskår en gång har betytt också utanför skolans portar. Till den hörde Lechard Johannesson.

Litteratur
För en översikt över Hedenius tänkande och Hedeniusdebatten, se Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin (1983). Hans Nystedt gav 1992 ut Uppgörelse med Hedenius – vad Hedenius förstod och inte förstod av religion. Se även Peder Thaléns Den profana kulturens Gud – perspektiv på Ingemar Hedenius uppgörelse med den kristna traditionen (1994), där en jämförselse mellan Luthers och Hedenius religionsuppfattningar anses lösa vissa problem. Se även Rainer Carls artikel ”Hedenius och trosbegreppet” i Signum 7/1998.