Ledarskapet i kyrkan

Världskyrkan har lämnat sin europeiska fas och har tagit av sig sina europeiska kläder eller håller just på med det. Den måste därför decentraliseras. Men i den romerska kurian finns en rörelse i motsatt riktning mot en centralism. Visserligen är kurian inte längre ett italienskt instrument utan den har en internationell prägel men den är fortfarande stark och mäktig. Det kan inte förnekas att förvaltningen i Vatikanen har en rik mänsklig och kristen erfarenhet som vuxit fram under århundraden. I kamp mot rationalism och nationalism har den försvarat den kyrkliga enheten och på så sätt vuxit sig stark och mäktig. Men detta har också lett till ett problem som vi ser i dag.

Hela kyrkan ställer i dag växande krav på det romerska Petrusämbetet. Här måste det världsvida biskopskollegiets ansvar och omsorg komma till uttryck på det sätt som det senaste konciliet noga beskriver det i Lumen gentium, nämligen att varje enskild biskop är förpliktad ”att ta ansvar för och ha omsorgen om hela kyrkan”. Detta kan ske genom att den biskopssynod som konciliet på nytt aktualiserade får ett större inflytande och ansvar.

Ur europeisk synpunkt har det länge handlat om att bevara kyrkans enhet. Det är nästan uteslutande denna aspekt som stått i förgrunden och det har varit av rädsla för att enheten skulle falla sönder som den nödvändiga mångfalden i denna enhet knappast beaktats. Därför har den vatikanska byråkratin övertagit de uppgifter som biskopskollegiet egentligen skulle ha tillsammans med påven.

Vid Första vatikankonciliet tog man upp läran om påveämbetets primat och det senare konciliet framställde utförligt biskopskollegiets samlande roll för hela kyrkan i förbindelse med det romerska Petrusämbetet.

Ingen absolut överhöghet för påveämbetet

Det är ett problem att den romerska kurian i stället strävar mot en större självständighet och blivit ett slags en tredje part mellan bis-kopskollegiet och påven. När man i dag konstaterar denna tendens till mer självständighet så är detta väl också ett tecken på att den romerska kurian känner sig tvungen att ta över funktioner från ett biskopskollegium som inte fungerar.

I detta sammanhang är den påvliga rundskrivelsen Ut unum sint (1995) av stor betydelse. Dokumentet behandlar den katolska kyrkans ekumeniska förpliktelse. I det avslutande tredje kapitlet ställer påven frågan: ”Hur lång väg är det som ännu skiljer oss från den lyckliga dag då vi når den fulla enheten i tron?” (n. 77). Han påpekar gång på gång att den katolska kyrkan har en absolut plikt att slå in på den väg som leder till ekumenisk enhet (n. 3).

En ekumenisk öppning vore att försöka vederlägga ett uttalat eller outtalat misstroende som många andra kristna hyser mot påven: att han skulle ha ett diktatoriskt anspråk på makt över sin kyrka. I nämnda rundskrivelse lägger Johannes Paulus själv upprepade gånger tonvikt på förbindelsen mellan påvens romerska Petrusämbete och biskopskollegiet. Hans eget ämbete, fastslår han, kan inte skiljas från den sändning som anförtrotts alla biskopar ”eftersom de likaledes är Kristi ställföreträdare och utsända av honom”. För att inte bli missförstådd tillfogar han: ”Biskopen av Rom hör till deras kollegium och de är hans bröder i ämbetet” (Ut unum sint 95).

Genom att binda samman påveämbetet och biskopskollegiet, vill Johannes Paulus minska rädslan för en överdrivet centralistisk ledning i kyrkan. Han lägger därför fram ett förslag för dem som han kallar ”de från den katolska kyrkan åtskilda kristna”: den romerske påven förklarar som innehavare av Petrusämbetet för sina ekumeniska dialogpartner att de tillsammans med honom skall inleda ”en broderlig och tålmodig dialog; ty det handlar om att finna en ny form för primatsutövandet, som på intet sätt avsäger sig det väsentliga i dess sändning men öppnar sig för den nya situationen” (n. 95).

Det vill säga att utan att i grunden ifrågasätta Petrusämbetets existens vill han inbjuda till en diskussion för att finna ett sätt att utöva Petrusämbetet som det skulle vara mindre svårt för andra kyrkor och samfund att acceptera.

Det handlar om att alltid se det påvliga primatet i samband med biskopskollegiet – och på så sätt befrias från misstanken att påveämbetet gör ett absolut anspråk på att härska över kyrkan. Om ett sådant förslag säger påven att det skulle vara ”en oerhörd uppgift, som vi inte kan avfärda och som jag ensam inte kan slutföra” (n. 96).

Denna ovanliga och anmärkningsvärda uppmaning syftar, som jag ser det, också på de problem som gäller ledarskapet i hans egen kyrka. Dessa problem kan endast lösas genom att omsorg och ansvar för hela kyrkan delas av biskoparna. Genom att ständigt sammanföra det påvliga primatet med bis-kopskollegiet minskar han misstanken mot att Petrusämbetet har en absolut överhöghet i kyrkan.

Subsidiariteten gäller också i kyrkan

I ett vidare sammanhang kan man här hänvisa till principen om subsidiaritet. Subsidia-ritetsprincipen är grundläggande för den katolska socialläran och därför också för kyrkan. Den gäller i sin klassiska form, när man skall bygga upp det mänskliga samhället, som Pius XI beskriver i sin encyklika Quadragesimo anno, där det aktuella stället lyder: ”Det som den enskilda personen på eget ini-tiativ och av egen kraft kan åstadkomma får inte tas ifrån honom och utföras av samhället. Det är kränkande om den större och överordnade samhällsgemenskapen gör anspråk på det som kan åstadkommas av den mindre och underordnade gemenskapen … Allt som samhället gör skall ske subsidiärt. Samhället skall understödja medlemmarna i samhällskroppen men får aldrig slå sönder den samhälleliga gemenskapen eller absorbera dem.”

Nu är ju kyrkan ingen förening eller inget samhälle vilket som helst. Kyrkan består inte av två skilda storheter utan är som det heter i Lumen gentium ”en enda komplex verklighet, där ett gudomligt och ett mänskligt element växer samman”(n. 8). Hon är alltså här på jorden ”en synlig församling och samtidigt en andlig gemenskap”. Vidare sägs det om kyrkan att hon här på jorden är sammanfogad på ett synligt sätt och bär med sig en gemenskap av tro, hopp och kärlek. För denna synliga gemenskap som är en enda komplex verklighet, kan därför subsidiaritetsprincipen användas på ett analogt sätt. Subsidiaritet komer från latinets subsidium, hjälp, tjänst och innebär att inte heller i kyrkan skall en överordnad struktur utföra det som en underordnad struktur själv kan åstadkomma. Men självfallet skall den överordnade ordningen understödja och hjälpa den underordnade just för att den skall kunna åstadkomma vad den själv förmår.

Att konsultera biskoparna

Om biskoparna heter det i Lumen gentium: ”De skall inte uppfattas som ställföreträdare för den romerske biskopen eftersom de har en egen fullmakt och med all rätt sägs vara föreståndare för det folk de leder. Följaktligen skall deras auktoritet inte förringas av den högsta och allmänna fullmakten utan tvärtom bli hävdad, stärkt och skyddad av den” (n. 27). Därmed sägs tydligt att biskoparna inte är påvens utsända och inte ditsatta för att – som många påstår – utföra påvens instruktioner, utan de är vittnen och lärare i tron, i förening med påven i Kristi namn. Den praxis som i dag råder i förhållandet mellan kurian och stiftsbiskoparna tycks inte alltid motsvara Lumen gentium. Enligt konciliets mening skall biskopskollegiet dela påvens börda och ansvar. Och detta inte bara i ord utan också i gärning. Att praktisera en sådan ordning skulle inte bara upptas positivt i ekumeniskt avseende utan även gagna den inomkyrkliga situationen. Beträffande biskopskollegiets medansvar för hela kyrkan kan det vara en klar fördel om biskopskollegiet i lämplig form inte bara får fungera som rådgivare utan också får en beslutande funktion, till exempel när biskopar från en hel kontinent samlas till en särskild synod. Ett sådant kollegialt samverkande mellan biskoparna och påven skulle också bli en kraftfull impuls för ekumeniken.

Jag vill betona att detta inte är ett ifrågasättande av lojaliteten utan tvärtom ett förslag för att åstadkomma en medvetenhet tillsammans med påven och inte mot påven. I den ovan citerade texten ur Ut unum sint är det just detta påven efterlyser.

Dessa förslag utgår inte från någon filosofi eller ideologi. De har sin grund i trons enhet, som inte kan föreskrivas uppifrån, utan de delas gemensamt av alla. Ju mer det kan märkas i vår kyrka att biskopskollegiet tar del i medansvaret för den högsta kyrkliga ledningen, desto större mångfald kommer att märkas i enheten. Och desto mer kommer man därmed att tjäna just ekumenikens sak.

Inom den enda och enade katolska kyrkan finns sedan länge olika exempel på en möjlig pluralism. Påven väljs och likaså abbotar-na och abbedissorna i kloster och ordensgemenskaper. Det förekommer en skillnad mellan liturgierna i öst och väst som inte stör den grundläggande enheten. Religiösa ordnar och gemenskaper har en stor autonomi, så att de själva kan besluta om sin livsform och sin inre struktur. Under mer än 1 000 år valdes biskoparna av folket – ett val som därefter bekräftades av påven. Andra vatikankonciliets dekret om östkyrkorna visar hur högt den katolska kyrkan skattar deras liturgiska ordningar och deras tradition. Dessa har inte bara sina egna riter utan också sin egen kyrkorätt och gifta präster.

De nödvändiga följderna

Jag upprepar att det här inte handlar om att förringa den romerske påvens ställning som garant för och tecken på enhet. Utan påven skulle vi alla råka i trångmål. Vem skulle annars ha sammankallat Andra vatikankonciliet om inte påven Johannes? Vem skulle annars ha talat om människans rättigheter och friheter och hennes värdighet enligt Kristi budskap på internationell nivå utom Johannes Paulus?

Vår uppgift är att finna en ny form för det kyrkliga ledarskapet – eller snarare återupptäcka en gammal form – ett ledarskap som på ett speciellt sätt också gagnar ekumeniken. Om inte biskopskollegiet får sitt medansvar i förbindelse med den romerske bis-kopen kommer varken ortodoxa, anglikaner eller protestantiska kyrkor att vara intrsserade av att driva ekumeniken framåt med konkreta åtgärder.

Det var Andra vatikankonciliets intention att biskopen av Rom skulle utöva sitt ämbete under kollegialt ansvar tillsammans med biskoparna i hela kyrkan. Men nu på tröskeln till det nya millenniet måste vi gripa oss an konsekvenserna i praktiken. Vi måste återgå till en decentraliserad form för kyrkligt ledarskap så som det förvaltades under tidigare århundraden. Detta är vår tids utmaning för världskyrkan.

översättning och sammanfattning Anna Maria Hodacs