Oscar Romero – en levande martyr

En månad innan ärkebiskop Romero mördades varnade den påvlige nuntien i Costa Rica honom för nya dödshot och manade honom till stor försiktighet. Varningen upprepades ytterligare en gång en kort tid senare, den här gången av nuntien i El Salvador, just som Romero påbörjade sin årliga reträtt tillsammans med en grupp präster från Chalatenango. Reträtten hölls i passionistsystrarnas reträttcentrum med utsikt över huvudstaden. Ursprungligen hade Romero planerat att åka med prästerna till ett karmelithus i Guatemala, men i sista ögonblicket tillät inte hans rådgivare honom att åka dit, eftersom de ansåg det alltför farligt. Därför är det inte förvånande att Romero under sin reträtt försökte vänja sig vid tanken på att bli mördad. Han var uppenbart rädd.

Han skrev i sina reträttanteckningar: ”Jag är rädd för våld mot min person. Jag är rädd för min egen svaghet, men jag ber Gud att han ska ge mig lugn och uthållighet.” Lite längre fram skriver han: ”Jag borde vara beredd att offra mitt liv för Gud, hur än mitt liv slutar. Han har alltid hjälpt martyrerna och om det nu blir nödvändigt att dö martyrdöden kommer jag att uppleva hans närvaro mycket starkt när jag ger honom mitt sista andetag.” Och sedan kommer hans fulla överlåtelse: ”I tro på honom accepterar jag min död, hur svårt det än blir.” Han slutar med en akt av tro: ”För att jag ska vara glad och förtröstansfull räcker vissheten om att mitt liv och min död är i honom och att jag trots min synd har lagt mitt hopp i honom och inte kommer att bli besviken, vissheten att andra kommer att fortsätta arbetet för kyrkan och nationen med större visdom och helighet än min.”

Det var säkert den nåd och styrka Romero fick i sin bön under reträtten som gjorde honom i stånd att två veckor senare svara en mexikansk journalist med de berömda ord som en del av er kanske redan känner till. Journalisten frågade honom om han var rädd för döden: ”Jag har ofta blivit dödshotad. Som kristen måste jag säga att jag inte tror på en död utan uppståndelse: om de dödar mig kommer jag att uppstå igen i El Salvadors folk. Det här säger jag med den största ödmjukhet, utan att skryta. Som herde måste jag lyda Gud och ge mitt liv för dem jag älskar, för alla salvadoraner, också för dem som kommer att mörda mig. Om hotelserna sätts i verket överlämnar jag redan nu mitt blod till Gud för El Salvadors återlösning och uppståndelse. Martyrskapet är en nåd från Gud som jag inte tror att jag förtjänar. Men om Gud tar emot mitt liv som en offergåva hoppas jag att mitt blod blir till ett utsäde för frihet och framtidshopp. Jag hoppas att min död, om Gud tar emot den, kan gagna mitt folks frihet och bli till ett vittnesbörd om framtidshopp. Om de kommer för att döda mig kan ni tala om att jag förlåter och välsignar dem som gör det. Förhoppningsvis kommer de att inse att de bara förlorar tid. En biskop kommer att dö, men Guds kyrka, som utgörs av folket kommer aldrig att gå under.”

Martyrskapets sanna natur

Jag tror att dessa storartade ord, bättre än något jag skulle kunna säga, uttrycker vad som är martyrskapets sanna natur. Nu talar jag inte bara om Romeros martyrskap och de nio kamrater från vårt sekel som vi hedrar tillsammans med honom, utan jag talar om hundratusentals vanliga människor som under tidernas lopp har offrat sina liv för det som de tror på. För häri ligger kärnan i martyrskapet: att vittna om sanningen genom att offra sitt liv. I en av sina tidigare predikningar som ärkebiskop förklarar Romero vad det innebär att offra sitt liv: ”Att ge sitt liv innebär inte bara att man blir dödad av någon: att ge sitt liv är att leva i martyrskapets anda. Man ger sitt liv i sina plikter, i tystnaden, i bönen. Man ger det när man trofast gör det man ska i vardagens tystnad. Man ger hela tiden ut sitt liv liksom modern som utan åthävor föder och ammar sitt barn, hjälper det att växa och kärleksfullt tar hand om det, allt detta med den enkelhet som kännetecknar moderns martyrium. Detta är att ge sitt liv.”

En ny typ av förföljelse i kyrkan

Martyrskapet har förändrats vår tid. Om man förr talade om hat mot tron, talar man idag också om hat mot rättfärdighet och rättvisa. Andra vatikankonciliet slog rot i Latinamerika vid Medellínkonferensen i Colombia 1968. Tidigare hade kyrkan utgjort en av tre pelare på kontinenten tillsammans med militär och landägare. När man nu med allt större kraft hävdade de fattigas rätt, utbröt inte oväntat en förföljelse mot kyrkan med arresteringar, tortyr, mord och allmän förföljelse av kyrkan. Enligt en bok som kom ut 1982, The Church in El Salvador kan man urskilja tre olika typer av förföljelser mot kyrkan:

1. Förföljelse när kyrkan under århundradenas lopp försökt etablera sig i icke-kristna länder som Romarriket, Kina, Japan, Afrika.

2. Förföljelse mot kyrkan i socialist- och kommunistländer där staten krävt fullständig underkastelse, som i dagens Kina där man fortfarande har underjordiska kyrkor.

3. Förföljelser från regeringar i Latinamerika som bekänner sig som kristna och som hyllar principen om religionsfrihet, men som slår mot dem som i konsekvens med sin tro arbetar för större social rättvisa och försvarar grundläggande mänskliga rättigheter.

USA uttryckte också sin oro för sina intressen direkt efter Medellínkonferensen. Senare framhölls det att befrielseteologin var ett hot som måste bekämpas. En politik som gynnade mänskliga rättigheter måste överges till förmån för politisk och etisk realism. Man gav också sitt stöd åt fundamentalistiska och karismatiska sekter som ofta kom norrifrån, för att underminera huvudkyrkornas arbete. Man stödde skrupelfria diktatorer, militär och en korrumperad elit och såg mellan fingrarna på massakrer och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Utnämningen

Det var mot den bakgrunden som monsignore Romero började sin treåriga tjänst som ärkebiskop i San Salvador. Att han skulle bli vald var på intet sätt givet. Han var blyg, tillbakadragen, tvekande och dessutom konservativ i tanke och handling. Hans tidigare meritlista hade varken övertygat majoriteten av stiftets präster eller hans företrädare ärkebiskop Chávez y González, som gick i pension efter trettioåtta år. Han och prästerna ville ha biskop Rivera Damas, hjälpbiskop i San Salvador och en stark anhängare av Medellínkonferensens kyrkosyn. Men Romero var nuntiens kandidat. Nuntien hade konsulterat regeringen, militären, affärsvärlden och societetsdamer som ansåg att Romero skulle vara ”en av de våra”.

När nuntiens val kungjordes utbröt en storm av protester och allmän bestörtning bland de mer progressiva. Monsignore Ricardo Urioste som skulle bli hans generalvikarie förklarade: ”Jag var i Chiltiupan på en kurs i landsbygdsutveckling. Då sade en präst åt mig: ’Glöm allt det här! Den mannen kommer att göra slut på det!’ Jag skickade ett telegram till monsignore Chávez. Ett avskedstelegram. Och ett annat till Rivera. Ett sympatitelegram. Vi hade hoppats att han skulle bli ärkebiskop. Till Romero skickade jag ingenting. Jag gratulerade honom inte. Det hade varit oärligt från min sida. Jag kände en djup motvilja mot utnämningen.” En välkänd jesuit som senare också skulle komma att arbeta nära Romero skickade ett telegram innehållande endast tre ord: ”Jag beklagar, Ibáñez.”

Romero tänker om

Historien om Romeros omvändelse är välkänd men tål att upprepas. Själv talade han för övrigt inte om omvändelse. Han återupptäckte sina rötter. Även om man inte ska överdriva betydelsen av det som sedan hände, tre veckor efter att Romero hade tagit över som ärkebiskop, lämnade händelsen djupa och varaktiga spår i honom. En ung jesuitpräst, Rutilio Grande från El Salvador, en gammal man och en femtonårig pojke blev mördade när de var på väg för att fira mässan i den lilla bykyrkan i El Paisnal, cirka fem mil norr om huvudstaden.

Så fort Romero fick höra nyheten om mordet, begav han sig från staden till kyrkan i Aguilares, där man lagt de tre mördades kroppar. Där firade han mässan med jesuitprovinsialen. Sedan tillbringade han en del av natten i bön tillsammans med bönderna som kommit dit från kringliggande byar och ägnade en del av tiden till rådslag om vad man skulle göra. Som han sedan berättade efteråt läste han evangeliets budskap på ett nytt sätt genom de fattigas och förtrycktas glasögon. Han började förstå vad Jesus hade att säga och vad därför också han som ärke-biskop måste säga till de fattiga, de förföljda och minst privilegierade. Så här uttryckte han det själv senare för jesuitprovinsialen César Jerez: ”När jag såg Rutilio ligga där död, tänkte jag: ’om de dödade honom för det han gjorde, då måste jag gå samma väg.’” När morgonen kom, återvände han till huvudstaden, kallade samman sina präster och rådgivare och beslöt efter långa och bitvis svåra diskussioner att bojkotta alla statliga evenemang och alla möten med presidenten tills en officiell undersökning om Rutilios död kom till stånd. Det blev aldrig någon undersökning och följaktligen deltog Romero under sin tid som biskop aldrig i några statliga evenemang. Han var inte ens med när den nye presidenten svor presidenteden. Han beslöt också att stänga alla katolska skolor i tre dagar för att både elever och lärare skulle få tid att fundera över vad som hänt.

Romero blir ett hot

Trots kyrkligt motstånd från den påvlige nuntien beslöt han att ställa in alla mässor i huvudstaden följande söndag och bara fira en mässa i katedralen med sina präster, både som ett tecken på protest inför regeringen och på solidaritet med Rutilio och det denne dog för. Över 150 präster koncelebrerade i en mässa där cirka 100 000 människor deltog, en av de största folksamlingar som någonsin skådats i landet. På gatorna runt katedralen uppstod långa köer av biktande. För många, inte bara för Romero, blev detta en vändpunkt. Romero som tydligt växte i styrka och övertygelse blev de förtrycktas försvarare, ”rösten som talade för dem som ingen röst hade”. Han blev landets samvete. Hans söndagspredikningar varade mot slutet i en och en halv timme. När stiftsradion sände åhördes predikningarna av vänner och fiender i hela landet och utomlands. Fienderna kallade honom agitator, kommunist, falsk präst, karriärhungrig intrigmakare som bara agerade för egen vinning. En del av de attacker som sårade honom mest kom från hans egna biskopar. Han berättar i sin dagbok hur biskop Rivera kom och berättade för honom att de andra fyra biskoparna var i färd med att förbereda ett hemligt dokument till Rom där de angav honom och bland annat sade ”att jag är politiserad. De anklagar mig för att driva pastoralt arbete på felaktiga teologiska grunder, en hel serie anklagelser som fullkomligt ifrågasätter min uppgift som biskop.” Men han tillägger: ”Hur allvarligt detta än är, känner jag stor frid. Jag erkänner mina tillkortakommanden inför Gud men jag tror att jag har arbetat i Guds anda och att jag inte är skyldig till de allvarliga anklagelser de riktar mot mig. Gud kommer att få sista ordet i detta.” Men Rom lyssnade också till anklagelserna. Inte mindre än tre apostoliska sändebud under ett år skickades över för att undersöka honom, medan biskopskongregationen under kardinal Baggio allvarligt övervägde att sätta en apostolisk administratör över honom med fullmakt att styra stiftet. Det är också allmänt känt att Romero kände sig bekräftad i sitt värv då han mötte påven Paulus VI, medan det första mötet med påven Johannes Paulus II gjorde honom ledsen och nedslagen.

Romero mördas

För regeringen och militären var Romero ett ständigt hot, ett horn i sidan, en rebellisk röst som måste tystas ned. Radiostationen sprängdes två gånger och reparerades igen, genom bidrag från kristna i landet. Men till sist såg de mäktiga och välbärgade ingen annan lösning än att tysta honom för gott. Han blev skjuten måndagen den 24 mars 1980 medan han firade mässan i ett litet kapell i sjukhuset Divina Providencia, där han bodde. Detta skedde bara en dag efter att han riktat en sträng maning till de anställda i armén och polisen att lyssna till sitt samvete och sluta lyda omoraliska kommandon från sina officerare, kommandon som innebar att man torterade och dödade sina egna landsmän.

Den officiella brottsundersökningen blev en fars som aldrig ens avslutades eftersom den domare som hade hand om fallet avgick och blev tvungen att fly ur landet efter ett attentatsförsök i sitt eget hem. Den sanningskommission som FN tillsatte i enlighet med fredsöverenskommelsen lade skulden helt och hållet på major Roberto D’Abuisson, som bevisats vara ledare för dödspatrullerna. Samme man blev senare president för nationalförsamlingen och grundare av ARENA, det parti som för närvarande styr landet. Föga förstod de ansvariga att Romeros röst och närvaro skulle leva vidare och att hans ord och exempel än idag inger hopp och mod i tusental salvadoraner och i människor över hela världen.

Ett helgon vi kan begripa

Jag har ofta frågat mig vad som gör att Romero är en sådan tilltalande och fängslande person. Vi diskuterade det i min församling på artonårsdagen av mordet på honom. Vi talade om hans ödmjukhet, vanlighet, mänsklighet, hans stora ärlighet och hans mod. Vi kände att vi här hade ett helgon som vi kunde begripa, som någon uttryckte det, nästan var på vår egen nivå. Själv sade han när han blev utnämnd till ärkebiskop: ”Jag har kommit till er med min svaghet och min rädsla. Gud vet hur svårt det också varit för mig att komma hit till huvudstaden. Jag har känt mig så blyg inför er, men det stöd jag har fått av er som kyrka har hjälpt mig. Ni har gjort er biskop till ett kristenhetens tecken.”

Monsignore Urioste har förklarat hur Romero vid sextio års ålder började skolan igen. Men hans lärare var inte universitetsprofessorer eller professionella teologer. Lärarna var de enkla obildade bönder från hela landet som flockades i hans kontor för att förklara sin situation och för att få förståelse och stöd från honom. Coralia Godoy, som då och då hjälpte honom som sekreterare förklarar vilken förvirring detta skapade både på kontoret och i hans schema. Hon försökte bringa ordning genom att införa ett nytt system, men han förkastade det och sade: ”Det kommer inte att fungera för jag har också mina prioriteringar. Jag tänker alltid ta emot varenda småbonde som kommer hit, oberoende av dag eller tid eller om jag har ett annat möte eller inte […] Mina bröder biskoparna har bil allesammans. Prästerna kan ta bussen och de har inget problem med att vänta. Men folk från landet? De har kommit gående miltals under stora faror och ofta utan att äta.”

Ett annat tilltalande drag hos Romero var hans villighet att medge misstag. Ett berömt exempel var två besök som han gjorde i den kristna församlingen i Zacamil, ett fattigt område i storstadens utkanter. Det första besöket skedde 1972 när han var hjälpbiskop i San Salvador. Han blev då inbjuden av Pedro Declerq, en belgisk missionär. Det yttre skälet till besöket var att Romero skulle fira en mässa, men i verkligheten blev han inbjuden för att diskutera ett yttrande från biskopskonferensen som han undertecknat. I dokumentet såg man mellan fingrarna med att armén plundrade nationaluniversitetet och åstadkom stor skada. Många människor blev slagna och cirka åttio personer dödades. Mässan började men när det blev dags för predikan började man diskutera händelserna vid universitetet. Fader Pedro och folket fördömde våldet och orättvisan i handlingen, medan Romero försvarade arméns aktion eftersom det fanns kommunistiska element bland studenterna. Han citerade en konservativ chilensk biskop som försvar för sitt ställningstagande. Diskussion blev mycket het och anklagelserna flög genom luften. Till sist sade Romero: ”Det arbete ni utför här är av politisk art, inte pastoral. Ni bjöd inte in mig till en mässa utan till ett rebelliskt möte.” Vid det laget tog fader Pedro av sig alba och stola och kastade dem på altaret med orden: ”Vi kan inte fira mässa under dessa förhållanden. Det blir ingen mässa.” Romero plockade upp sina papper och gick ensam iväg. Sex år senare, berättar syster Noémi, kom han tillbaka för ett välkomstfirande som man hade förberett för honom i egenskap av ny ärkebiskop. ”Ingen tänkte säga något om det som hänt gången före, men han tog genast upp det. ’Ni minns att vi inte ens kunde fira eukaristin den dagen på grund av att vi grälade så.’ Vi satt tysta och höll andan. Musiken stängdes av och den man som serverade lemonad tappade en flaska. Han fortsatte: Jag minns det väl och idag, som er herde, vill jag säga er att jag nu förstår vad som hände. Jag erkänner offentligt inför er alla att jag hade fel. Jag tog miste; ni hade rätt och ni gav mig den dagen en lektion i tro, och en lektion i vad kyrkan är. Vill ni vara snälla och förlåta mig för vad som skedde.” Vi brast alla ut i tårar gamla och unga och sedan följde väldiga applåder. Musiken sattes på och festen fortsatte.

En predikan som går under huden

Personlig tveksamhet och Romeros behov av andra för att få råd och vägledning minskade på intet sätt enhetligheten eller styrkan i hans budskap eller det faktum att det var hans budskap. Han själv fördömde ”en predikan som inte går under huden på folk […] mycket trevliga fromma funderingar som inte stör någon.” En sann predikan om Kristus borde väcka syndaren och ge ljus och få syndaren att känna sig olustig. ”Givetvis”, fortsätter han, ”måste en sådan predikan mötas av konflikt. Den måste förstöra missriktad prestige, störa och bli förföljd. Den kan inte samsas med mörkrets och syndens makter.” Han var intensivt medveten sin roll som profet eller snarare som talesman för ett profetiskt folk, vars uppgift var och är att låta anden tala genom dem och genom honom. Förutom att konsultera många och lyssna till de fattigas röst tillbringade han därför timmar på knä och förberedde sina predikningar i Guds närvaro i gryningen. Ett vittne som hörde en av hans tidigare predikningar rapporterar: ”I början av mässan märkte jag att monsignore Romero var nervös, blek och svettig. Och när predikan började verkade han långsam utan sin vanliga vältalighet som om han tvekade att gå in genom den dörr som historien och Gud öppnade för honom. Men efter fem minuter kände jag att Guds ande hade sänkt sig ned över honom. Det var av den anledningen som Romero hade så stor tillit inför framtiden: ”Fastän min röst kommer att försvinna kommer mitt ord, som är Kristus, att förbli i hjärtat hos dem som har velat ta emot det.”

De fattiga i främsta rummet

Vad var kärnan i hans budskap? Som han upprepade många gånger var budskapet varken mer eller mindre än de latinamerikanska biskoparnas av Gud inspirerade budskap i Medellín, ett budskap som de bekräftade vid sin tredje generalkonferens i Puebla i Mexico, där han själv var närvarande 1979. Han identifierade sig helt med deras maning till omvändelse i hela kyrkan så att man sätter de fattiga i främsta rummet för att ge dem frihet i alla avseenden. Det var en kallelse som han en gång beskrev som ”det revolutionerande vittnesbördet i Saligprisningarna som har vänt upp och ned på allt.”

I ett land som var sönderslitet av våld och blodsutgjutelse såg Romero tydligt var roten till problemet låg: ”Jag tröttnar inte på att förklara att om vi verkligen vill ha ett definitivt slut på våldet måste vi undanröja det våld som är roten till allt våld: det strukturella våldet, social orättvisa, utestängande av medborgare från förvaltningen av landet och förtryck. Allt detta utgör den primära orsaken, källan som allt annat flödar ur.” Han drog slutsatsen att det därför är kyrkans och alla dess medlemmars plikt att: ”känna till de mekanismer som genererar fattigdom, att kämpa för en rättvisare värld, att stödja arbetare och lantbefolkning i deras krav och i deras rätt att organisera sig. Kyrkans plikt är att vara nära folket”.

Följaktligen är inbjudan att sätta den fattige i första rummet riktad inte bara till kyrkan som helhet utan till varje Kristusefterföljare, fattig som rik. Han förklarade: ”Detta är det kristna engagemanget, att följa den inkarnerade Kristus. Om Kristus, Guds majestät, blev en enkel människa och bodde bland de fattiga och till och med dog på ett kors som en slav, borde vi leva vår kristna tro på samma sätt. Den kristne som inte vill leva i solidaritet med den fattige är inte värd att kallas kristen.” Han argumenterade vidare: ”För de fattiga har visat kyrkan på rätt väg. En kyrka som inte står på de fattigas sida och med hög röst talar om vilka orättvisor som begås mot dem är inte Jesu Kristi sanna kyrka.”

Romero erkände att hans eget värv som biskop hade sin rot i detta: ”Om jag pekar på orättvisor och fördömer dem så är det därför att det är min plikt som herde för ett förtryckt och nedtrampat folk. Evangeliet manar mig att göra detta, och i dess namn är jag redo att hamna inför domstol, i fängelse eller dö.”

Samhällets tre avgudar

Givetvis medför en sådan ståndpunkt konflikter. Rösten från dem som ingen röst har kan knappast undvika att bli en röst som talar mot dem som har för mycket röst. I sitt fjärde herdabrev identifierar Romero tre moderna avgudar i samhället: när välstånd och privat egendom blir något absolut, när nationell säkerhet blir något absolut och när politiska organisationer blir något absolut. Det är kyrkans plikt att avslöja och peka på dessa avgudar i evangeliets namn, en uppgift som nödvändigtvis framkallar motstånd. Och han varnar: ”En kyrka som inte lider förföljelser utan har privilegier och stöd från ’världen’ ska ni passa er för. Det är inte Jesu Kristi sanna Kyrka.” Romero kunde faktiskt glädja sig åt att präster och klosterfolk dödades tillsammans med arbetare och lantbefolkning eftersom det var ett tecken på äkthet i tron.

”Jag är glad, bröder och systrar, att vår Kyrka blir förföljd just för att den sätter de fattiga i främsta rummet och för att den försöker bli inkarnerad och för att den säger till alla, till makthavare, till rika och mäktiga: ’om ni inte blir fattiga, om ni inte bryr er om vårt folks fattigdom som om de fattiga tillhörde er egen familj, då kan ni inte rädda samhället.’”

Och givetvis gav Romero själv ett lysande exempel på ett sådant val. Vid en viktig tidpunkt i sitt liv gjorde han ett offentligt trohetslöfte till folket: ”Jag vill försäkra er – och jag ber om era böner så att jag kan vara trogen mitt löfte – att jag inte ska överge mitt folk utan löpa alla risker som mitt ämbete kräver tillsammans med dem.” Så när militären kom för att erbjuda honom personligt skydd, kunde han svara: ”Herden vill inte ha någon säkerhet när de inte ger hans flock någon säkerhet.” Åren har gått. Liksom så många andra martyrer i Latinamerika och kanske mer än de flesta har Romero verkligen uppstått i folks hjärtan. De har sedan länge helgonförklarat honom som den helige Romero av Amerika. Idag är situationen en annan och hans land är inte längre i krig. Men de fattiga är fortfarande fattiga, fortfarande marginaliserade. Fortfarande lider de och de är fler än någonsin. Experterna uppskattar att 170 miljoner latinamerikaner lever under fattigdomsstrecket och ytterligare 170 miljoner lever i vad de kallar kronisk fattigdom eller misär […].

Romeros budskap är fortfarande aktuellt

Romeros budskap är därför lika relevant idag som för tjugo år sedan. Tyvärr sår det fortfarande splittring. Det är svårt att tro det, men bis-kop Revelo, som en gång var hans hjälpbiskop, förklarade i närvaro av påven under dennes besök i El Salvador 1996 att Romero var skyldig till 70 000 salvadoraners liv. Medan hans kanoniseringsprocess långsamt mal i de romerska hjulen finns det de som idag försöker att urvattna hans budskap och försvaga bilden av honom. Men, som det grymma mordet på biskop Juan Gerardi i Guatemala har visat, är samma onda krafter fortfarande närvarande och aktiva i det latinamerikanska samhället […].

Som svar på påvens inbjudan i dennes brev om det tredje årtusendet är kristna gemenskaper och församlingar i landet, och säkert i många andra länder också, engagerade i att göra upp listor på sina martyrer med tanken att samla ihop ett 1900-talets martyrologium. Sammanställningen ska sedan presenteras vid det officiella firandet som planeras för år 2000. Motivet är inte vare sig hämnd eller förebråelser utan ett erkännande av att martyrernas blod är de kristnas utsäde. […] Romero är ett slags prototyp för martyrerna. Som Jon Sobrino skriver: ”Under sitt liv gav han röst åt dem som ingen röst har. I sin död ger han namn åt dem som inget namn har.”

Han tillhör oss alla

Att den anglikanska kyrkan har beslutat att hedra en romersk katolsk biskop i en av sina centrala och mest vördade helgedomar är ett bevis på att Romero nu har blivit allas egendom, ett universellt helgon för vår tid. En besökare från Frankrike sade till oss: ”Jag har dåliga nyheter till er. Romero är inte längre er. Han tillhör oss alla.” Och det är sant att hans minne idag hedras av kristna i alla samfund, av icke-kristna, marxister och till och med agnostiker. Hans officiella helgonförklaring i den katolska kyrkan kommer att bekräfta det man redan sett runtom i världen, nämligen att han var en hederlig och rakryggad man vars liv och död har mycket att säga som vi i vår tid behöver höra.

Jag hoppas att den här statyn av honom som nu pryder västfasaden på den storslagna Westminster Abbey, ska påminna inte bara om hans person eller de offer han gjorde i sitt liv, utan om vad han hade att säga om att vara en äkta Kristi lärjunge idag. Jag tror hans budskap gäller oss alla. Hans skräder inte orden: ”Det är otänkbart att kalla sig kristen om man inte liksom Kristus sätter de fattiga i främsta rummet.” Och vidare: ”En kristen som försvarar orättfärdiga situationer är inte längre kristen.” Eller: ”Den välbärgade människa som böjer knä inför sina pengar är en avgudadyrkare och inte kristen även om han går i mässan.” Och en varning: ” Det är en karikatyr på kärlek att täcka över orättvisa med allmosor, att med en attityd av välvilja lappa över social orättfärdighet.” Och till sist en relevant fråga: ”Vill du veta om din kristendom är äkta? Här är kriteriet: Vem kommer du överens med? Vilka kritiserar dig? Vilka accepterar dig inte? Vilka smickrar dig? Kom ihåg vad Kristus sade en gång: ’Tror ni att jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!’ Det kommer att bli splittring till och med i samma familj, eftersom en del vill leva mer bekvämt enligt världens koncept med makt och pengar. Men andra har tagit emot Kristi kallelse och måste förkasta allt som inte kan vara rättvist i världen.”

På grund av hans rakryggade hållning, det exempel han gav och den människa han var, kommer de fattiga i El Salvador och i många andra länder fortfarande att se honom som sin räddare, sin far. Jag skulle vilja avsluta detta korta tal, där jag försökt levandegöra Romeros ande genom hans egna ord, med ett vittnesbörd från en person som gick till katedralen tidigt en morgon för att be vid Romeros grav.

”En vintermorgon när himlen var mörk av regn höll en man i trasor, dammig och med skjortan i trådar på att omsorgsfullt göra rent Romeros grav med en av sina trasor. Det var knappt ljust men han var redan vaken och i farten. Och fastän trasan var lortig av fett och ålder polerade han stenen. När han var färdig log han belåtet. Så dags på dagen hade han inte träffat någon. Och ingen hade sett honom utom jag. När han gick ut på gatan kände jag att jag måste tala med honom: ’Du, varför gör du så?’ ’Gör vaddå?’ svarade han. ’Polerar monsignores grav.’ ’För att han var min far.’ ’Hur menar du?’ ’Jag är bara en fattig tiggare. Ibland är jag bärare på torget med en kärra, ibland tigger jag. Ibland gör jag av med allt på sprit och ligger medvetslös i rännstenen. Men jag förlorar aldrig hoppet. Jag hade en far. Han fick mig att känna mig som någon. Han tyckte om folk som jag och satte inte näsan i vädret. Han talade med oss, berörde oss och ställde frågor till oss. Han litade på oss. Han visade vilken kärlek han hade till mig. Som en far visar sin kärlek. Det är därför jag putsar hans grav. Som en son skulle göra.’”

Michael Campbell-Johnston är direktor för The Jesuit Development Service Foundation i El Salvador.

Artikeln är ursprungligen publicerad i tidskriften The Month, mars 1999.

översättning och redigering Ylva-Kristina Sjöblom