Intervju med monsignore Felix Machado

Monsignore Machado, två viktiga förändringar har nyligen ägt rum i den katolska hierarkin. Vi har som vi alla vet fått en ny påve, och Påvliga rådet för interreligiös dialog har fått en ny chef: Kardinal Arinze har efterträtts av ärkebiskop Fitzgerald. Vilken betydelse har dessa förändringar för de interreligiösa kontakterna?

Betydelsen av personskiften skall inte överdrivas. Den teologiska basen för kyrkans interreligiösa strävanden lades av konciliet, ingalunda bara i Nostra aetate utan i flera andra av konciliets texter, framför allt i Lumen gentium. Ändå kan man säga, att personbyten är välkomna. Johannes Paulus II och kardinal Arinze hade båda under en lång följd av år satt sin prägel på kyrkans religionsteologi. Vad vi nu kan se fram emot är att denna teologiskt fördjupas i kontinuitet med den bas som blivit lagd: kontinuitet därför att både Benedictus XVI och ärkebiskop Fitzgerald länge arbetat tätt ihop med sina föregångare.

Däremot kan man förutse att stilen kommer att förändras. Johannes Paulus II var främst religionsfilosof, Benedictus XVI är systematiker. Kardinal Arinze har praktisk erfarenhet av att leva i ett land med många muslimer, medan hans efterträdare å sin sida är en internationellt erkänd akademisk auktoritet på islam, något som säkert kommer att sätta sin prägel på kyrkans strävanden att möta bekännare av annan tro. Men det är helt klart att ingenting kommer att upphävas av det som sagts av föregångarna.

Det har ibland sagts att den nye påven under sin tid som chef för Troskongregationen såg med skepsis på de mycket uppmärksammade mötena i Assisi, när Johannes Paulus med början år 1986 bjöd in ledande företrädare för de stora världsreligionerna att be för freden. Ligger det något i ett påstående som detta?

Påven och Troskongregationens chef har olika uppgifter. Påven strävade efter att flytta fram positionerna och skapa positiva relationer gudstroende människor emellan, allt detta enligt de riktlinjer som lades fast av konciliet för fyrtio år sedan. Troskongregationens chef hade i stället som sin främsta uppgift att vaka över kyrkans lära och se till att inget sker som hotar denna. De troende måste kunna känna tillit till de signaler som sänds ut från Rom. Därför är det väldigt lätt hänt att man inbillar sig att kardinalen ”måste” ogilla ett initiativ som präglas av öppenhet mot andra gudstroende. Han var emellertid absolut lojal mot sin chef, och det är ingen tvekan att han i allt solidariserade sig med denne. Deras sätt att möta människor kan vara olika. De är olika som personer, men de delar varandras övertygelse.

Det sägs att monsignore Rossano, den italienske bibelforskare som under 1970-talet arbetade fram religionsteologins bibliska motivering, slutade sina dagar som pessimist. Dialogen var bara en kristen, främst katolsk, angelägenhet, och han upplevde mycket liten respons från företrädare för andra religioner. Är det sant?

Monsignore Rossano, som var sekreterare i Påvliga rådet för interreligiös dialog och var med om dess uppbyggnad, fick förvisso inte möta mycket respons från andra. Dialogen med andra religioner var främst ett katolskt projekt. Med sin personliga känslighet för andra människor upplevde han avsaknaden av synlig frukt som ett problem, och det kan mycket väl tänkas att han har uttryckt sig pessimistiskt.

I dag har situationen förändrats, alldeles särskilt efter de dramatiska händelserna den 11 september 2001. Intresset att möta och förstå hur ”de andra” tänker ökade genast, och det sägs att president Bush redan dagen efter attentatet för första gången besökte den moské som finns i Vita husets närhet. Och efterfrågan på material om andra religioner steg drastiskt. Responsen på kyrkans strävanden att nalkas företrädare för andra religioner har blivit en helt annan. Man skulle kunna säga att Gud har använt sig av det onda för att mana fram det som är gott.

Påven Johannes Paulus II:s begravning för ett halvår sedan blev ett mäktigt vittnesbörd om denna förändring i atmosfären mellan religiösa ledare. Företrädare för andra religioner, inte minst judar och muslimer, betygade den döde påven sin djupa vördnad. I dag finns det anledning att känna optimism, inte den pessimism som kan ha präglat många av dem som engagerade sig tidigare.

Betyder detta att man som katolsk kristen kan delta i andra religioners gudstjänst?

Monsignore Machado ställer själv frågan. Han berättade hur han vid ett besök i sin hemstad Bombay (han är från Indien) blivit inbjuden att vara med vid en stor Ganeshafest, när i stort sett hela staden är på benen. Han berättade att han gärna är närvarande vid sådana tillfällen, och att han alltid blir vänligt mottagen. Man är tacksam att han vill vara där. Han ber naturligtvis inte till Ganesha (elefantguden), och det förväntar sig inte heller någon att han skall göra. Men genom att vara där och visa mänsklig respekt för deras tro bidrar man till att skapa ömsesidig förståelse och kan bygga upp ett förtroende. Många gånger har kristna handlat på ett överlägset och arrogant sätt i stället för att respektera andra och deras övertygelse. Det är ingen tvekan om att detta ofta har bekräftat människors stereotyper (”sådana är de kristna!”) och därmed skadat kyrkans trovärdighet.

Hur påverkas dialogen av att kyrkans tyngdpunkt håller på att förskjutas från vad som kan kallas den nordatlantiska sfären till syd?

Religionsdialogen förutsätter alltid en fast tro; man måste veta vad man tror på och inte sväva på målet. En god kristen är också en god dialogpartner. En situation där bara den ena parten är fast rotad i sin tro och den andra är okunnig eller tveksam om sin egen tro är ingen sann dialog.

När Troskongregationen under sin dåvarande chef kardinal Ratzinger publicerade sitt omdiskuterade dokument Dominus Iesus år 2000 var det många som uttryckte sin djupa besvikelse. Det sades att texten förstörde möjligheterna till förståelse över religionsgränserna: Än en gång hade kyrkans högsta ledning okänsligt postulerat hur saker och ting förhåller sig.

Det är viktigt att kyrkan lägger alla korten på bordet, och att hon öppet deklarerar vad hon tror på. Särskilt hinduer har uttryckt sin tacksamhet mot dokumentet Dominus Iesus för dess ärliga öppenhet. Det har ofta hänt att kristna tenderat att tona ner sin bekännelse i tron att detta skulle främja dialogen. Men ett sådant agerande har ingen grund i kyrkans normerande texter. Som exempel kan nämnas att Nostra aetate är mycket tydlig med att Jesus är ”vägen, sanningen och livet”. Det är kyrkans tro, men det är en övertygelse som vi aldrig får tvinga på andra. Vi kan vara tacksamma för Dominus Iesus och för dess tydlighet i dogmatiskt hänseende.

Samtidigt är det viktigt att formulera sig med fingertoppskänsla. En formulering som den att Jesus är ”den ende frälsaren” kan väcka onödig anstöt i ett land som Indien. Man skulle i stället kunna formulera saken så att Jesus är ”frälsare för oss alla”. Då har man sagt samma sak men på ett mera känsligt sätt, och man har undvikit att än en gång utsätta sig för beskyllningen att proklamera sin tro överlägset och arrogant. Försoning med alla är kyrkans uppgift. Detta kräver ödmjukhet, inte suddighet med kyrkans övertygelse.

Med detta konstaterande att en verklig dialog mellan företrädare för olika religioner förutsätter att båda parter håller fast vid sin övertygelse avslutades vårt samtal och jag tackar Monsignore Machado för den tid han gett Signum och dess läsare.