Bibelns syn på ledarskap

Den som försöker att utifrån den heliga skrift kartlägga begreppet ledarskap i kyrkan inser snart att kyrkan ses som Guds folk och leds av Gud själv på sin pilgrimsväg. Också Mose måste upplysas om hur han, när han sändes av Gud till hebréerna, skulle säga till folket: ”Säg till israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem” (2 Mos 3:15). Utrustad med fullmakt från Gud blev Mose alltså ledare för Guds folk.

Senare, när ledaren Mose hade dött och ersatts av Joshua och andra domare som ledare, fortsatte det teokratiska styret av folket, för Herren deras Gud var deras kung (1 Sam 12:12). På Samuels tid, han som var profeten och ”som dömde hela Israel”, började det hebreiska folket att begära, ja, kräva att de skulle styras av en mänsklig kung, som alla deras grannfolk: ”Ge oss en kung som kan styra och döma oss. Det har ju alla andra folk” (1 Sam 8:5, 20). Detta krav bekymrade Samuel väldigt mycket, eftersom han insåg att deras önskan innebar att de hade förkastat Gud som sin kung, att de hade glömt allt Gud gjort för dem ända sedan de befriats ur slaveriet i Egypten. Till sist lät Gud sig bevekas och gav Samuel anvisningar så att han kunde tillmötesgå folkets önskemål (1 Sam 8:22), förutsatt att de även i fortsättningen skulle vara lojala mot honom. På detta sätt blev Israels folk inte bara ledda av präster som tjänade Gud i tabernaklet eller templet eller av profeter som talade i hans namn, utan också av mänskliga kungar. En del av dem visade sig vara goda ledare och andra inte.

Beskrivning av en god ledare i Apostlagärningarna

När Jesus av Nasaret föddes och uppträdde i Israel, hade Guds folk fortfarande kungar och präster som ledare, men deras roll var inte längre politisk, eftersom landet ockuperats av romarna och blivit en romersk provins, Judéen. Det var i detta sammanhang som Jesus predikade om Guds rike och strävade efter att skapa ett gudsfolk då han inbjöd sina samtida judar i provinsen att bli hans efterföljare.

Av dessa efterföljare valde Jesus till sist ut tolv apostlar som han gav i uppdrag att leda de andra efterföljarna och fortsätta hans verk med att upprätta Guds kungadöme inte bara bland judarna utan också bland hedningarna. Apostlagärningarna berättar om hur detta nyskapade gudsfolk kom att bli känt som ”kyrkan”, som grundats i ”Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Det är emellertid bara i den första hälften av redogörelsen som apostlarnas ledarskap beskrivs. Efter Apostlagärningarna 16:4 omnämns apostlarna inte mer, vilket betyder att apostlarna var utvalda till att vara kyrkans ledare under hennes första barndom. Bland mycket annat som de gjorde för att förbättra den inre strukturen i kyrkan var att de genom bön och handpåläggning bekräftade valet av sju medhjälpare (Apg 6:1–6). Dessa medhjälpare kom att kallas just ”de sju” (Apg 21:8), och de vigdes för att ”ordna med måltider”, dvs. dela ut dagliga matransoner. Snart finner vi två av dem, Stefanos och Filippos, evangelisten, i färd med att predika och utföra ”stora under och tecken bland folket” (Apg 6:8; 8:5–6). Av detta framgår att apostlarna utsåg andra personer till att leda den unga kyrkan, när deras eget ledarskap närmade sig slutet.

I Apostlagärningarna, som är en direkt fortsättning på Lukasevangeliet, redogör Lukas för Paulus missionsverksamhet. Där sägs Paulus och Barnabas, som också kallas ”apostlar” (Apg 14:4, 14), ha ”utsett äldste” för varje församling (Apg 14:23). Alltså introducerade dessa ett ledarskap i de lokala församlingarna, i analogi med de äldste i de samtida judiska gemenskaperna. Dessa kristna så kallade äldste (presbyteroi) ska alltså inte förväxlas med ”de sju” som tidigare omnämnts. Det visar sig i Apostlagärningarna således att det fanns olika typer av ledarskap i kyrkan.

Olika typer av ledare

I de brev som utan tvekan tillskrivs Paulus, finner man inte något omnämnande av att han utser ”äldste” eller ”presbyter”. Men i sitt allra tidigaste brev omnämner han ändå begreppet ledare, vilket sker när han förmanar de kristna i Thessalonike ”att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står i spetsen för församlingen och vägleder er” (proistamenous 1 Thess 5:12). Paulus ger inte dessa ledare något särskilt namn, men han erkänner att det finns ledarskap i den lokala kristna församlingen. När han senare skriver till de kristna i Filippi, sänder han för övrigt hälsningar till ”till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, särskilt församlingsledarna (biskoparna) och medhjälparna (diakonerna)” (Fil 1:1). På så sätt visar han att ett ledarskap på olika nivåer redan hörde till den unga kyrkans struktur.

När Paulus skriver till kyrkan i Korinth, tillkännager han de ”nåde-gåvor” som getts till den kristna gemenskapen av ”Gud”, ”Herren” och ”Anden” (1 Kor 12:1, 4). Han rangordnar också olika slags ledarskap: för det första apostlar, för det andra profeter, för det tredje lärare; därpå undergörare, helare, hjälpare, administratörer (1 Kor 12:28). Åter repeterar han att ”Kristus som steg upp över alla himlar” har gett kyrkan gåvor i form av ”apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare” (Ef 4:11). Alla dessa erkänns som ledare i den kristna församlingen.

I pastoralbreven, där kyrkans tjänster och strukturer beskrivs mer detaljerat, noterar ”Paulus” även de önskvärda egenskaper, som den som eftersträvar att få en tjänst som biskop (episkopos) borde ha, åtta i positiva termer och fyra negativa (1 Tim 3:1–7). Sedan beskrivs diakonernas kvalifikationer (3:8–13). Vidare i Titusbrevets första kapitel räknar han upp närmast identiska egenskaper för ”äldste” (presbyteroi) som han angett för biskopen i 1 Tim 3:1–7. Så oavsett om ledaren kallas ”biskop” eller ”äldste”, så betyder det föga för ”Paulus” som snarare söker efter de rätta egenskaperna för en sådan ledare i den kristna församlingen.

I pastoralbreven undervisas om önskvärda kvalifikationer för kyrkoledare men vi får också anvisningar om vilka egenskaper de har som visar sig vara dåliga ledare. Sådana drag framträder i 2 Tim 2:14–19: ”Påminn alla [de utvalda, 2:10] om detta och besvär dem vid Gud att inte diskutera. Det för inget gott med sig utan blir förödande för åhörarna. Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, som en arbetare som inte har något att skämmas för, en som rätt utlägger sanningens ord. Håll dig ifrån deras gudlösa prat, för de kommer att gå längre och längre i ogudaktighet, och deras ord kommer att sprida sig som kallbrand. Till dem hör Hymenaios och Filetos. När de säger att uppståndelsen redan har skett har de kommit bort från sanningen och bryter ner tron för många. Men den grund som Gud har lagt står fast. Den är märkt med orden: ”Herren känner dem som är hans” och ”Den som åkallar Herrens namn skall avhålla sig från orättfärdighet.”

Fastän Hymenaios också är omnämnd i 1 Tim 1:20 vet vi föga om honom och hans följeslagare, som tycks ha varit ledare i de församlingar som dessa pastoralbrev var adresserade till. I vart fall är de exempel på hur ledare inte ska sköta sig i de kristna församlingarna.

Andens betydelse för det kristna ledarskapet

Dessa exempel utgör typexempel på den kristna kyrkans ledare som man finner i de olika skrifter i Nya testamentet, som informerar om prästerlig verksamhet. Men Nya testamentet berättar inte bara om olika slags ledare och deras rang utan också om den nåd som följer med sådana tjänster. I Apostlagärningarna, när det beskrivs hur Petrus och Johannes befrias ur översteprästernas och de äldstes fångenskap i Jerusalem, berättas det att de kristna i staden samlades och bad till Gud och tackade honom för att Petrus och Johannes befriats och också hur de bad honom om att bevara dem framdeles: ”När de hade slutat be skakades marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade frimodigt Guds ord” (Apg 4:31). Här fylldes ledarna med Guds Ande som gjorde att de förmådde förkunna ”din helige tjänare Jesu namn” (Apg 4:30), och på detta sätt får vi kunskap om Andens betydelse för det kristna ledarskapet.

Senare möter Stefanos, en av de sju som vigts av apostlarna, judar från diasporan som uppehåller sig i Jerusalem och han diskuterar med dem. Lukas rapporterar: ”De kunde inte hävda sig mot visdomen och Anden i det han sade” (Apg 6:10). På ett liknande sätt berättas om Filippos, evangelisten, som drevs av den helige Ande att skynda sig fram och hålla sig intill den etiopiske hoveunucken som läste profeten Jesaja och förklara för honom att profeten talade om ”evangeliet om Jesus” på ett föregripande sätt (Apg 8:29–35). Aposteln Paulus leds på samma sätt av Anden i Apg 13:9–11. Alltså får man lära sig att ledarskapet i den kristna kyrkan förlänas under medverkan av Guds Ande.

Vilka egenskaper förväntar sig bibeln av ledare för den kristna kyrkan?

När Paulus räknar upp olika funktioner som lemmarna i Kristi kropp har, uppmanar han dem att göra bruk av den nåd som de fått. Han förmanar ”den som är ledare” (proistamenos [ordagrant; den som står framför (de andra)], Rom 12:8) att utöva sitt ledarskap ”uthålligt” (eller ”nitiskt”), detta för att ledaren måste nyttja den nåd han fått ”efter det mått av tro som Gud tilldelat honom” (Rom 12:6). Genom att förmana på detta sätt, betonar Paulus att ledarens tro betyder allt; den betyder mer än hans uthållighet och nit: ”För av nåd är ni frälsta genom tron, och inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början bestämt oss till” (Ef 2:8–10). På detta vis undervisar Paulus om hur en goda ledare för de kristna måste vara en person präglad av en tro som samverkar med den gudomliga nåd som hör till den tjänst som tilldelats honom.

Ännu viktigare än alla de egenskaper som räknas upp av Lukas och Paulus är det råd som Jesus själv ger sina lärjungar, när han fann dem disputerande om vem som var ledaren eller den störste bland dem. I Lukasevangeliet har evangelisten placerat det råd Jesus själv ger till sina lärjungar i avskedstalet vid nattvardens instiftande – så viktigt anser han det vara: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren” (Luk 22:25–26). Med andra ord innebär det att Jesus gör detta råd till en del av sin sista vilja och sitt testamente, när han påminner om: ”Men jag är mitt ibland er som er tjänare” (Luk 22:27).

Samma budskap uttrycks av Jesus i Johannesevangeliet, när han tvättar lärjungarnas fötter vid den sista måltiden. När Petrus protesterar: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” svarar Jesus honom: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det” (Joh 13:6–7). Jesu svar till Petrus är dunkelt, men den som läser detta ställe i dag ”förstår” vad han menade. För här ser vi hur Ledaren själv utför en simpel uppgift för sina följeslagare och ger dem ett exempel på det sätt som de som leder den kristna kyrkan ska tjäna dem som följer dem.

Sådana instruktioner – valda från Nya testamentet – visar vad den heliga skrift förväntar sig av dem som ska vara ledare i den kristna kyrkan. Även om det inte finns några ledare i den moderna kyrkan som tituleras apostlar eller profeter, är de önskvärda egenskaperna hos alla ledare som nämns i Nya testamentet normen för alla som utövar ledarskap också i dag, oavsett om det ledarskapet är som påve, biskop, präst, munk, nunna eller utövas av lekfolk. De kriterier som nytestamentliga författare som Lukas, Paulus och Johannes väljer ut är principiella och visar att goda kristna ledare måste vara allas tjänare, även om man måste säga ja och amen till Paulus uppfordran när han skriver: ”Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda” (Rom 13:1–4).

Guds tjänare ”står ju i Guds tjänst” till gagn för alla kyrkans medlemmar och det ursprungliga, karaktäristiska sättet är därför att beskriva den kristna ledaren som ”Guds tjänare” även om han också förtjänar respekt och lydnad som en auktoritet som är ”förordnad av Gud”.

översättning: ah

Artikelförfattaren är jesuit och professor emeritus i bibelvetenskap vid
Catholic university of America samt teol.drh.c. vid Lunds universitet.