Påskuppropet – ett uppror med anor

Under år 2005 har vi fått uppleva att de svenska kyrkorna inlett något som liknar obstruktion mot den svenska staten i fråga om dess asylpolitik. Kyrkorna, samordnade i Sveriges kristna råd, har genom Påskuppropet och genom öppet stöd till flyktinggömmarna underkänt det sätt varpå regeringen och dess förvaltningar hanterar asylfrågan. Detta betyder naturligtvis inte att det bakom denna kritik står ett helt enigt kyrkfolk. Många är osäkra och somliga är mot sina samfunds ställningstagande eller undviker att ta ställning. Men högst representativa företrädare för de kristna samfunden har intagit en klar ståndpunkt och Påskuppropet fick närmare 160 000 underskrifter, de flesta signerade i något kyrkorum. Man kan också notera att inget motstånd organiserats mot denna kyrkornas offensiv. Etermedia liksom praktiskt taget hela den svenska pressen, inklusive de tidningar som annars stöder den nuvarande regeringen, har intagit en klart välvillig hållning till kyrkornas aktion. En för vårt land helt unik historisk händelse har inträffat när fem riksdagspartier slutit upp kring ett initiativ från kyrkan och driver det vidare i riksdagen.

Asyl – en kyrklig tradition

Kyrkorna har strängt taget inte haft något val. Den situation som de gömda flyktingarna lever i har tvingat dem. Vilsna, nergångna och ångestfyllda flyktingar söker sig mycket ofta till någon kyrka för att få hjälp, oavsett religiös eller irreligiös bakgrund. En stor del av dem kommer från muslimska länder. Kyrkornas personal och frivilligarbetare har särskilt under de senaste tre åren samlat erfarenhet av den mänskliga nöd som vuxit fram genom en hård asylpolitik, en politik som dessutom inte harmonierar med utlänningslagens text. Det blev till sist nödvändigt för kyrkans ansvariga ledarskap att agera.

I kyrkans historia är emellertid det som har skett i vårt land detta år ingenting nytt. Det finns åtskilliga paralleller i det förflutna och en mycket gammal kyrklig tradition att återerinra sig. Fristad på helig plats har åldrig hävd och bygger ytterst på vissa texter i Gamla testamentet. Den mosaiska lagen påbjöd vissa heliga fristäder där människor åtnjöt åtminstone temporär rättslig immunitet. Flera av den tidiga kyrkans koncilier resolverade att kyrkan skulle ”värna om dem som den mottagit i sitt beskydd”. (Tuetur ecclesia quos in sui defensione suscepit.) Vid konciliet i Orange år 441 stadgades: ”Det är inte rätt att utlämna dem som tagit sin tillflykt till kyrkan utan de skall i stället försvaras på grund av vördnaden för den heliga platsen och intercessionsplikten.” (loci sancto reverentia et intercessione). ”Intercession” har med vetorätt att göra. Kyrkan hävdade således sin rätt att förbjuda dem som ville tränga in på heligt rum för att gripa en flyende som sökt tillflykt där. Begreppet inkluderade också plikten att inte bara skydda den förföljde utan även rätten att offentligt föra hans talan. I just detta avseende kommer begreppet nära den roll som kyrkorna gått in i genom sitt påskupprop.

Intercessionen kom att ingå i det medeltida rättstänkandet och vann visst erkännande av den världsliga makten. Detta kan delvis förstås mot bakgrunden av att den tidens furstar saknade möjlighet att upprätthålla en fungerande rättsordning på hela sitt territorium och att intercessionsrätten därför kunde accepteras som ett komplement – ett sätt att skapa skydd mot lynchjustis i ett samhälle med ständiga ättefejder och vendettor. Men mycket tyder på att kyrkofriden och den kyrkliga fristaden faktiskt också kunde fungera som ett skydd för sådana som förföljdes av legala furstar. Den utgjorde i så fall en juridiskt godtagen inskränkning av statens maktsfär – jämförbar med den lagligt skyddade bikthemlighet som fortfarande gäller i alla anständiga länder.

Kyrkobyggnaden som fristad

Teologiskt kunde kyrkans skyddsmakt härledas ur kyrkofadern Augustinus syn på Kristi kyrka som företrädare för Gudsriket (Civitas Dei) på jorden. Det finns enligt denna syn en ordning som står över den världsliga makten. Det handlar om det rike som Jesus vittnar om när han säger till den kejserlige prokuratorn Pontius Pilatus: ”Mitt rike är icke av denna världen.” Men detta rike har genom Kristus manifesterat sig i denna värld och kyrkan är en fortsatt Kristusrepresentation i världen och skall vara det så länge världen består. Alltså kunde man hävda att kyrkans byggnader och invigda mark skulle ha en exterritorialrätt på samma sätt som en främmande makts ambassad. I det rike som kyrkan i all sin ofullkomlighet representerar är det nåden, barmhärtigheten och kärleken som gäller – gratia, misericordia och caritas.

Man kan i detta sammanhang erinra om en intressant kuriositet i vår svenska kyrkohistoria. Ända fram till de organisatoriska förändringar som genomfördes under slutet av 1900-talet kunde det stora flertalet kyrkobyggnader inte ägas av någon människa, inte heller av församlingen. Kyrkobyggnaden utgjorde alltsedan tidig medeltid en alldeles egen juridisk person och var tillhörig Kristus och honom allena. Dess talan i juridiska och ekonomiska frågor skulle enligt landskapslagen föras av valda ”kyrkovärjare”, ett ämbete som med förändrade funktioner lever kvar och nu bärs upp av kyrkvärdarna i Svenska kyrkan.

Helt säkert brast ofta de medeltida furstarna i respekt för kyrkans anspråk på att kunna upprätta säker fristad. Vi vet inte i hur stor utsträckning intercessionsrätten hade genomslag i praktiken, men det faktum att den existerade som ett accepterat begrepp i dåtida juridik och rättstänkande bör dock ha haft sin betydelse. I en katolsk kultur har den kanske aldrig uppfattats som något helt främmande. Mina erfarenheter av den katolska kyrkans roll i latinamerikanska länder under det förfärliga 1980-talet skulle kunna tyda på det. I en verklighet som i fråga om våld, rättslöshet och allmän upplösning påminde om turbulenta skeden i Europas medeltid, gick många av kyrkans män och kvinnor in i en roll där de faktiskt hävdade en ståndpunkt som ligger nära rätten till intercession. Att de därigenom räddade många människoliv är ett ovedersägligt faktum.

Från 1500-talet och reformationen etablerades nya relationer mellan stat och kyrka. Kungarna proklamerade sig som suveräner och började kröna sig med upptill slutna kronor som ett tecken på detta. Kungen blev kyrkans överhuvud, inte påven. Kyrkan inordnades i det statliga systemet och prästerna blev i varje fall av statsmakten definierade som dess tjänstemän. Den nutida sekulära staten har i ett land som Sverige ärvt den kungliga suveräniteten över rikets hela territorium med undantag för främmande makters ambassader, men till dessa hör på intet sätt kyrkor, kloster eller församlingsgårdar.

Den svenska lagen ger därför inget som helst stöd för tanken att människor skulle vara oåtkomliga för samhällets myndigheter när de uppehåller sig i en kyrka. Även om kyrkan i Sverige skulle vilja förstå sig själv som en ”ambassad” för Guds rike, kan den omöjligen hävda något slags exterritorialrätt. Teologiska metaforer gäller naturligtvis inte inom rättsväsendet. Det är trots mot lagen att gömma flyktingar, även om vår stat alltjämt är så civiliserad och måttfull att sådan verksamhet inte kan bli föremål för åtal. Det är inte straffbart att hjälpa eller gömma människor som vistas här i landet illegalt – förutsatt att de inte begått allvarligt brott. På den emotionella nivån tycks det också finnas kvar en avsevärd respekt för det sakrala rummet även i det avkristnade Sverige. Polisen vill ogärna ”slå till” mot kyrkliga lokaler. Det har hänt vid några få tillfällen men har då stött på starka negativa reaktioner i den allmänna opinionen. Själva ordet fristad har en varm klang också i vår kultur.

Dagens svenska asylpolitik

Från dessa historiska återblickar skall vi nu på nytt fokusera årets inflammerade konflikt kring den svenska asylpolitiken. En sak måste med eftertryck sägas om den praxis som vår stat tillämpat under de senaste åren: Den har inte kännetecknats av nåd, barmhärtighet och kärlek. Vad man än säger om den, så har den i vart fall saknat dessa attribut. Visserligen har texten i Utlänningslagen inte varit dålig. Det är besluten som tagits i dess namn som kritiken från kyrkorna riktats mot. Det som utspelats inom vår svenska politik och förvaltning när det gäller asylfrågorna har möjligen handlat om statsnyttan i en misstrogen, räddhågad och trång förståelse av detta begrepp. Överhuvudtaget tycks ”statsnyttan” alltmer överordnas den enskilda människans rätt och värdighet i hela den västerländska världen. Förra statsrådet och förre kulturministern Bengt Göransson publicerade tidigare i höst en varnande artikel om just detta i Dagens Nyheter. Han är inte ensam om att ha observerat detta riskabla tecken i tiden.

Samtidigt har inom kyrkorna och den ekumeniska teologin begreppet Guds rike fått en alltmer framskjuten ställning i kyrkans språk och självförståelse. Det är en process som pågått under hela 1900-talet. Att kyrkan företräder en annan sak än den världsliga makten har betonats på ett sätt som närmar sig Augustinus synsätt. Kyrkan skall ”resa Gudsrikets tecken” i denna värld även om den därmed kan väcka förargelse. I en ny psalm sjunger församlingarna om vikten att skilja mellan Kristus och Caesar. Kyrkan framställs som en Kristusrepresentation i världen eller som ett instrument givet av Gud för att förverkliga något av Gudsrikets väsen i en lidande värld. Och alltmer har kyrkans profetiska uppdrag betonats. Ordet profet är närmast en ”arketyp” i den judiskt-kristna traditionen. Profeten är en gestalt som höjer sin röst mot den härskare som inte längre vill se den plågade människan och därmed sviker sitt ämbete.

I alla dessa uttryck för kyrkans självförståelse ligger ett behov att klargöra det kristna uppdragets egenart. Det handlar inte om att gå till kamp mot världen genom att skapa en antagonistisk motsättning mellan kyrka och stat. Det handlar däremot om att relationen mellan dem måste rymma en dialektisk spänning som är helt nödvändig för båda parters andliga och moraliska hälsa. Sett i detta perspektiv är Påskuppropet år 2005 en mycket viktig tilldragelse i det nya millenniets oroliga och farliga inledningsfas.