Undergången och Sophie Scholl

Das Volk der Dichter und Denker – das Volk der Richter und Henker. Hur blir ett folk av diktare och tänkare ett folk av domare och bödlar? Och hur blir man återigen ett folk av diktare och tänkare? Detta 1900-talets trauma, erfarenheten av två världskrig, är knappast färdigbearbetat i och med övergången in i ett nytt och fräscht sekel. Hur krig och konflikt tar sin början och förgiftar människorna är ett allmänt existentiellt problem, ständigt aktuellt. En av Adolf Hitlers biografer, Joachim Fest, menar att Hitler i en sekulariserad tid har fått överta den roll som djävulen hade i en kristen. Därför har han en lång karriär framför sig.

I Europa pågår en ständig bearbetningsprocess. I Sverige kan det handla om tvångssterilisering, nazism och så kallad neutralitet, i Frankrike gör man upp med antisemitismen, Vichy-regimen och kriget mot Algeriet. Italien gör upp med fascismen och Spanien bearbetar inbördeskriget och Franco. Kyrkan gör upp med de mörka delarna av sin historia. Ofta handlar det inte om fenomenen i sig utan om debatten om fenomenen, hur man ska förhålla sig till dem, och om bristen på offentligt minne.

I Tysklands förhållande till andra världskriget och dess minne kan man se några nya tendenser. Å ena sidan tar man skulden på allvar och placerar ett minnesmärke över de judiska offren centralt i huvudstaden. Å andra sidan tar man sig till slut rätten att själv räkna sig som ett av krigets offer. Jörg Friedrich kom 2002 ut med en kontroversiell bok, Der Brand, en bästsäljare om den meningslösa bombningen av Dresden i februari 1945 där över 100 000 människor dog, till största delen civila. Det tycks vara viktigt att hitta fler aspekter av sin historia än den som handlar om skuld, och det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Under det gångna året har några tyska filmer kommit ut som behandlar erfarenheterna från det Tredje Riket. Det är barnbarnen, sextiotalisterna, som tar upp far- och morför-äldragenerationens situation. Möjligen är det lättare för dem att angripa problematiken eftersom de har en större distans än sina föräldrar som gör upp med sina föräldrar med ett ”det var ni som gjorde det!” Nu finns det en tydligare vilja att förstå vilka människorna bakom nazismen var, samt framför allt, en ny delaktighet i den skuld som är allmän, bortom den egna individuella inblandningen. Detta är en bearbetningsprocess där filmer kan spela en stor roll, inte minst för deras breda genomslagskraft.

Undergången

Undergången av Oliver Hirschbiegel är en skildring av Hitlers och hans medarbetares sista dagar i bunkern. Filmen bygger på en bok av historikern Joachim Fest samt den ögonvittnesskildring som en av Hitlers sekreterare, Traudl Junge, blev övertalad att skriva ner två år efter kriget. Filmen berättas ur Traudl Junges perspektiv.

Undergången är en mycket lyckad film, ett väl utfört hantverk från början till slut och med bra skådespelarinsatser. Manusförfattare och regissör har gjort ett allvarligt försök att komma historiska fakta så nära som möjligt och därför blir filmen intressant som ett stycke levandegjord historia.

I porträttet av Hitler har man vinnlagt sig om att visa de mänskliga dragen. Man har velat framställa en Hitler som var personlig och vänlig mot Traudl Junge, en Hitler som de facto lyckades trollbinda sin samtid. Redan 1999 gjorde ryssen Alexandr Sokurov en film, Molok, med den utmanande utgångspunkten att framställa den Hitler som Eva Braun älskade. I en tid av vaksamhet mot en ny framväxande nazistisk rörelse blir kanske dessa mänskliga porträtt problematiska? Snarare är det så att den fullständiga demoniseringen av Hitlers person bidrar till en bekväm distans – ett monster håller man helst på avstånd. Frågan är om en människa kan vara den perfekta symbolen för det omänskliga. Även Hitler hade ju sina mänskliga drag och sin moraliska hållning. I filmens nyanserade porträtt, med allt från skränig antisemitism till belevad omtanke, blir resultatet dessbättre en varningssignal – ondskan visar sig inte alltid öppet och den kan finnas väldigt nära dig! Eller för att parafrasera Gunnar Ekelöf: det som är botten i andra är botten också i dig. Är ondskan en yttre främmande kraft eller finns den i människornas hjärtan, i mitt likaväl som i Hitlers?

Undergången ger en bild av den närmaste kretsen kring Hitler. Det är skrämmande att se en grupp människor som självmedvetet skriver sin egen mytologi. Man skulle kunna se filmen som ett studium i religion. Här finns en rad egenskaper som vi förknippar med en sund religiös praktik: kärlek, tillit, lojalitet, offervilja, uppmärksamhet med mera. Riktar man dessa ansträngningar åt fel håll går det bokstavligen åt helvete. Hitler förmår nämligen inte fylla ut den gudomliga kostymen. När fienden till slut står några meter utanför bunkern visar sig löftena om tusenårsriket inte hålla; var och en är ensam utan sin gud.

Traudl Junge var bara 22 år gammal när hon blev engagerad som Hitlers sekreterare. Hon var med ända till hans självmord strax före krigsslutet 1945. Efter kriget, under resten av sitt liv kämpade hon med dåligt samvete för sin naivitet. Det verkar som om hennes val av arbete grundade sig mer på nyfikenhet än nationalsocialistisk livshållning. Hon var aldrig med i partiet. Under sin tid med Hitler blir hon väldigt bunden till honom, gifter sig med en av hans tjänare, Hans Junge, och väljer att stanna kvar hos Hitler in i det sista, trots dennes uttryckliga önskan om att hon ska lämna honom och rädda sig själv.

Sophie Scholl

Innan nazismen lade locket på var Tyskland ett land av spännande mångfald. Vid de sista fria valen i mars 1933 röstade 44 procent på nazisterna. Hela 56 procent hade kunnat protestera mot det som växte fram och som visade sig tydligt redan tidigt, en politik av våld. Snart var alla oppositionella organisationer och rörelser förbjudna. Motståndet var påfallande svagt.

Filmen Sophie Scholl handlar om medlemmen i motståndsorganisationen Vita Rosen, Sophie Scholl. Det är en rekonstruktion av hennes fem sista dagar i livet, från den sista motståndsaktionen till hennes avrättning den 22 februari 1943. I filmen figurerar även hennes bror Hans som gick samma öde till mötes som Sophie. Det är inte den första filmen om syskonen Scholl men vad som är nytt är källorna den bygger på, förhörs- och rättegångsprotokoll som har blivit tillgängliga sedan Stasis arkiv öppnades 1990. Dess-utom har man gjort intervjuer med Sophies syster Elisabeth – som efter kriget gifte sig med Sophies fästman Fritz Hartnagel – och sonen till Gestapomannen som förhörde henne, Robert Mohr. Till grund ligger också Sophies cellkamrat Else Gebels vittnesbörd. Även i denna film har man haft ambitionen att skildra händelseförloppet så korrekt som möjligt. Filmen är välgjord och rakt berättad. När Sophie möter förhörsledare och cellkamrat är det som ett välskrivet kammarspel.

Av alla fraktioner som förde en kamp mot nazismen representerar syskonen Hans och Sophie Scholl den kristna. Båda syskonen går i ungdomen med i de nazistiska ungdomsrörelserna, Hitler-Jugend för pojkar och Bund Deutscher Mädel för flickor. Om führern vill det bästa för nationen gäller det att hjälpa till, är tanken, men Hans verkar ha drabbats av svåra tvivel då han känt tomheten på partidagen i Nürnberg 1936. Sophie verkar heller aldrig riktigt ha passat in; hon föreslår t.ex. att de ska läsa judiska författare tillsammans. Hans och Sophie lämnar nationalsocialismen och ser de problem som följer som utmärkelser som de får bära med stolthet.

Syskonens moraliska ställningstagande är ett resultat av goda mänskliga relationer, bildning och reflektion. De blir övertygade om att Tyskland måste förlora kriget för att överleva moraliskt, en övertygelse som måste uttryckas i handling. De börjar väcka opinion genom att sprida flygblad. I filmen träffar vi syskonen strax innan deras sista aktion, spridningen av flygblad på universitetet, där en vaktmästare kommer på dem och de blir arresterade.

Förhörsledaren Mohr tror till att börja med att Sophie är oskyldig och efterhand som bevisen hopar sig gör han ändå försök att förstå och urskulda henne. Mohr tror på nazismens löften; om han sköter sitt jobb når han framgång, det gör alla tyskar som ansluter sig till rörelsen. I Sophie känner han igen sin son och bemödar sig därför extra om att vinna henne över på sin sida. I dessa samtal blir två ståndpunkter tydliga: Mohr sätter sin tillit till lagen och Sophie till samvetet. ”Har jag fått fel uppfostran som känner medlidande med de handikappade barnen som kördes till krematorierna?” Sophie känner sig glad och befriad när hon motstår Mohrs anbud att ändra i protokollen till hennes fördel. Robert Mohr blir berörd och förvirrad. Den duktige vaktmästaren däremot, som bara gjorde sitt jobb och överlämnade syskonen till Gestapo, dyker i verkligheten upp i rättegången iförd sin finaste kostym. Han berömmer sig efter kriget av att aldrig ha befunnit sig i klammeri med rättvisan.

Filmen om Sophie är en helgonberättelse på gott och ont. Hon är en hjältinna som protesterar på grundval av sitt samvete. Manusförfattaren Fred Breinersdorfer berättar i en intervju att han ville ge ungdomen en förebild som skiljer sig från dagens offentlighets bottenrekord. Det är nog ett lovvärt syfte men har man inte gjort ett selektivt porträtt av Sophie när man bara får träffa henne i skarpt läge? Hur blev hon den hon var? Porträttet av henne hade blivit intressantare om vi hade fått möta denna glada student i hennes vardag. Sophie Scholl har fått två silverbjörnar och Ekumeniska Juryns pris vid filmfestivalen i Berlin och blivit uttagen att representera Tyskland på Oscars-galan i februari.

Alltså: två filmer om två unga kvinnoöden i ett brinnande krig. Hos mig väcker Sophie Scholl en oavkortad beundran. Jag hade velat vara som hon. Grunden för hennes agerande är att ”lagen ändrar sig, inte samvetet”, en inställning som inte är glasklar. Även Mohr följde nog sitt noggranna samvete som sade åt honom att följa lagen. Hur kan jag veta att min inre röst har tillgång till sanningen? Hos Sophie får jag en känsla av att godhet går hand i hand med intelligens och mod, en syntes som just i februari 1943 visade sig vara avgörande. Jag vet inte om man kan få en bättre undervisning i samvete och civilkurage.

När Traudl Junge upptäckte minnestavlan över Sophie Scholl blev hon djupt chockerad. Sophie var ett år yngre än Traudl och förstod ändå att hon hade med en förbrytarregim att göra. Hur kunde Traudl då urskulda sig med att hon skulle ha varit för ung för att förstå? Senare i livet säger hon: ”Idag sörjer jag tvåfaldigt: jag sörjer de miljontals människor som blev mördade av nationalsocialisterna och deras öden. Och jag sörjer flickan Traudl som saknade den självsäkerhet och den omtänksamhet som behövdes för att säga emot i rätt ögonblick.”

Filmernas skurkar väcker inte lika mycket avsky som Sophie beundran. De mer komplexa porträtten av Mohr och Hitler bäddar i stället för ett befriande medlidande, nödvändigt i det kollektiva sorgearbetet. Ondskan är naturligtvis avskyvärd, men människan är alltid människa; det var vi som ställde till med eländet och det kan hända igen. Att se ondskan som en obegriplig yttre fiende gör oss knappast till bättre människor.