av HANS LILJENSTRÖM
Den på svenska nyutkomna boken Om religionernas uppkomst (How Religion Evolved: And Why it Endures) är skriven av den brittiske antropologen och evolutionspsykologen Robin Dunbar, som nog mest är känd för formuleringen av det så kallade Dunbar-talet. Detta tal, som anges till cirka 150, anses vara den kognitiva gränsen för hur många individer en person kan upprätthålla stabila relationer med, och det är centralt även i denna bok.
Om religionernas uppkomst är grundad på olika vetenskapliga studier, med många exempel från religiösa sammanhang runt om i världen från mänsklighetens vagga till nutid. Dunbar menar att det i stort sett finns två slags religioner, schamanistiska och doktrinära, och även om de förra kan anses mer ursprungliga och de doktrinära är av betydligt senare slag, är bokens kärnbudskap att ”under den doktrinära rättrådighetens yta lurar med andra ord ett urgammalt fundament av mystisk hednareligion”.
Med mystik menar Dunbar ”en känsla av gudomlig transcendens, som då och då drabbar en individ, ibland spontant och ibland som ett resultat av att hon medvetet deltar i ritualiserade aktiviteter”. Enligt Dunbar har det mytiska perspektivet tre utpräglade särdrag: en benägenhet att gå in i transliknande tillstånd, en tro på att det finns en transcendent (eller andlig) värld samt en tro på att vi kan be en dold kraft (eller krafter) om hjälp. Alla religioner verkar ha ett sådant mystikt perspektiv, grundat i två olika psykologiska rötter, nämligen behovet av att tro att människolivet har en andlig dimension samt ett förändrat medvetandetillstånd.
Till skillnad från många andra tror Dunbar att religion har ett evolutionärt överlevnadsvärde för människan. Yttre hot är huvudskälet till att vi och andra djur lever i grupp och när det yttre hotet ökar måste gruppstorleken öka, vilket skapar stress, konkurrens och infertilitet. Starkare sammanhållning är lösningen och religion kan skapa sådan. Att främja gruppsammanhållning skulle alltså kunna vara religionens främsta funktion. En religiös grundsyn tycks ha en gynnsam inverkan på stabiliteten hos grupper. Det har också visats att religiösa personer är lyckligare och nöjdare med sina liv än andra, vilket troligen får effekter på individernas evolutionära fitness.
Primaternas sociala grupper kräver en stor hjärnkapacitet för att kunna hantera komplexa interaktioner mellan gruppmedlemmarna. Det verkar finnas ett linjärt samband mellan gruppstorlek och hjärnans storlek, och för människans hjärna är en gruppstorlek på cirka 150 individer vad vi praktiskt kan klara av. Detta är ju också det Dunbar-tal som nämnts tidigare. Dunbar argumenterar för att detta antal även motsvarar en optimal församlingsstorlek, men att mindre grupper på cirka 15 personer är optimal för mer regelbundna interaktioner, som skapar särskild tillhörighet och engagemang.
Dunbar tror inte att människan är prosocial eller altruistisk av naturen (vilket till exempel primatologen Frans de Waal och andra menar). I frånvaro av sociala och religiösa förmaningar är det prosociala beteendet begränsat till nära släktingar och vänner. För att utöka denna altruism till andra krävs en typ av moralisk storgud (översatt från originalets moralizing high god), ett slags ”allseende himlapolis”, som belönar och straffar människor för deras beteende. Men dessutom är vi mer benägna att agera altruistiskt mot varandra ju fler av ”vänskapens sju pelare” vi delar. Dessa är språk, hemort, utbildningsbakgrund, hobbyer och intressen, världsbild, musiksmak och sinne för humor.
Som tidigare nämnts, menar Dunbar att grunden för religionens uppkomst och utveckling är ”det mystiska perspektivet”. Detta perspektiv är beroende av en för den moderna människan unik och avancerad mentaliseringsförmåga samt av endorfinsystemets alstring av transtillstånd, vilket låter oss uppleva ”starka känslor av att uppgå i ett annat medvetande än vårt eget”.
Endorfinsystemet beskrivs som den viktigaste närhetsskapande mekanismen för oss primater. Det spelar en central roll på tre olika sätt: det binder samman individer och skapar känsla av samhörighet, påverkar immunsystemet positivt och skapar en prosocial disposition som får samhället att fungera bättre. Att göra något synkroniserat frigör också endorfiner. Om människor har någon form av religiöst syfte så förstärker detta effekten av att delta i en synkroniserad ritual.
Dunbar avslutar sin bok med att konstatera: ”Religionens innehåll kommer säkerligen att förändras på längre sikt, men på gott och ont kommer den nog att förbli en del av vår tillvaro.”
Om religionernas uppkomst är en i stort sett välskriven och mycket intressant bok, som argumenterar för att religionen har en evolutionär funktion för människan som art, främst genom dess förmåga att öka gruppsammanhållningen. Dock bygger resonemanget helt på en mekanistisk-reduktionistisk beskrivning av världen, vilket då också innefattar hjärnan, medvetandet och religionen. Hypotesen att det finns något slags verklighet bakom religionernas tillblivelse tas inte ens upp i diskussionen och verkar uteslutas på grund av dess förmodade orimlighet.
Trots bokens alla förtjänster är det lite störande med den okritiska tilltron till de hypoteser som förs fram, utan att, som brukligt, diskutera alternativa förklaringsmodeller. Det är särskilt anmärkningsvärt att Dunbar inte nämner eller refererar till annan relevant forskning, såsom Frans de Waals studier kring bonobo-apor vars altruistiska beteende kan betraktas som religionens ursprung, eller till Matthew Liebermans studier kring vår sociala hjärna. Dunbar är också fixerad vid endorfiner som molekylär förklaring till religiös samhörighetskänsla, men han nämner då inte till exempel oxytocin eller dopamin, vilka också anses främja sociala band.
Tyvärr finns det även en hel del språkliga brister och andra felaktigheter i boken, vilka delvis beror på missar i den svenska utgåvan. Speciellt gäller det nästan alla figurer i boken, där felaktiga eller missvisande beteckningar används, och utan hänvisning till original.
Sammanfattningsvis ger Om religionernas uppkomst mycket att fundera över, och jag rekommenderar den för alla som är intresserade av människans och religionens utveckling. Även om mycket som sägs i boken säkert kan stämma, bör man alltid förhålla sig skeptisk till förklaringsmodeller av komplext mänskligt beteende där medvetandets kausala roll inte alls tas i beaktande.
Hans Liljenström är professor emeritus i biometri vid Sveriges lantbruksuniversitet och verksam vid Agora for Biosystems, Sigtunastiftelsen.
Ur Signum nr 2/2024, s. 54–56.