av MIKAELA LUTHMAN
En judisk vän beskrev känslan som hans första vistelse i Israel gav – känslan av att inte vara annorlunda, inte konstig, utan omgiven av gelikar. Jag tänkte på honom när jag den 9 juni 1989 tillsammans med flera tusen andra katoliker gick från bussen till Gamla Uppsala högar där påven Johannes Paulus II skulle fira mässa, tillsammans med så många andra katoliker. Det minnet kom tillbaka till mig när jag i Daniels bok läste dikten Ditt ansikte är en karta: ”Om jag hade kunnat bo i ett land där folk såg ut som jag./ Det har jag tänkt tusen gånger/ att jag är vackrast i mammas land./ En gata att gå upp och ner för medan man ser ut som alla andra.”
Boken av Daniel Boyacioglu är en diktsamling som består av ett större antal kortare dikter, och några längre, berättande. Om kusinen som sköts ihjäl av sin flickväns svartsjuka före detta pojkvän. Ett flera sidor långt brev ”Till min käre son, om jag hade någon” som är en berättelse om Daniels liv, men också om hemlandets historia, det land om vilket han i en annan dikt skriver ”Tung är nationens börda, den nation/ som på snart tretusen år aldrig ägt landgränser”. Om mammas musik, hur han, rapparen, vågar bekänna för mamman att ”Alltså det är hiphopen som är min kultur”, vilket hon tycker är en självklarhet, och hur han genom att börja lyssna på hennes musik ”lärde känna en ny mamma/ en mamma som funnits där hela tiden/ men som jag inte kunnat se/ den som mamma hade varit innan hon blev min mamma”. Om Norsborg, platsen där han vuxit upp.
Poeten Daniel Boyacioglu är inte bara poet, han är också musiker som utkommit med fem musikalbum i olika genrer, senast som frontman i supergruppen Daniel4ever, våren 2022. Att han är rappare spelar roll i hans dikter, både som en viktig del av hans liv och, föreställer jag mig trots närmast total okunnighet om rapp, i språkets rytm. Ett exempel: ”Dom kallar oss för blattar så vi blir blattiga/ även när vi får cash förblir vi fett fattiga./ Norsborg, slutstation/ fyra barn, en sjukpension. Vem är gangster?/ Våra mammor jobbade hårt, det gav oss chanser/ vi gav dom polis och ambulanser.”
Framför allt tre teman dominerar i Daniels bok. Rasism, kärleken till familjen, framför allt mamman, och den kristna tron, att det senare är viktigt framgår ju redan av boktitelns bibelallusion. Han skriver om rasismen i Sverige – ”I dag rör vi oss mot nittiotalet igen i frågor som rör rasism/ först går rasisterna, sen följer antirasisterna med”. Hånet av ”den statliga tevekanalens återkommande ambition” är bitande: ”… teveprogram/ där nån invandrare ska umgås med en svensk/ och svensken ska upptäcka att invandraren är snäll och ofarlig/ liknar i det närmaste besatthet./
Familjen spelar stor roll i dikterna. Den våldsamma fadern och mamman, den så älskade mamman, men också alla kusiner, morbröder, far- och morföräldrar, och i familjen finns hemlandet. För det finns en stark kärlek till Sverige, men också till hemlandet, till den långa historia han som syrian i Sverige är nära, och stolt över.
Gud och den kristna tron är ständigt närvarande i diktsamlingen: ”När jag åker hem till mamma och svänger av motorvägen/ är det första som möter mig S:t Petrus och Paulus kyrka/ den vi byggt för egna pengar och hela församlingen bidrog/ alla familjer i relation till sin ekonomi./ Jag gör korstecknet och tackar Gud för allt jag givits/ och påminns om att jag är hemma.”
Daniels bok är en diktsamling full av referenser till personer och platser jag inte känner till, som är skriven på ett språk jag delvis känner mig främmande inför. Korta dikter i rappens rytm, och de långa, mer som prosastycken, essäistiska till sin natur, var det bra poesi? Jag kunde inte avgöra det, kan inte efter att ha lagt ifrån mig den heller. Men jag blev alltmer tagen. Beskrivningen av den starka familjegemenskapen, gemenskapen i kyrkan, men framför allt att vara ”syrian i Sverige” grep mig alltmer, och på slutet sträckläste jag utan att vilja lägga ifrån mig boken, vilket kanske inte är rätt sätt att närma sig poesi. Men Daniels bok är inte vanlig poesi, den är vacker och ibland ful, trivial och sublim, kristen och politisk (”kom ihåg att Jesus var socialist”) och har dessutom en del underbara formuleringar, som när han ska översätta texter från arabiska ”… ibland därför att orden inte finns/ därför att arabiskan är en myllrande basar/ och svenskan är en blåbärsskog”. Jag kapitulerade och rekommenderar den varmt.
Mikaela Luthman är specialist i invärtesmedicin och hematologi, och verksam i ASIH, palliativt centrum vid Stockholms sjukhem.
Ur Signum nr 2/2024, s. 56–57.