av JAYNE SVENUNGSSON
Det moderna Europa har inneburit ständiga utmaningar för den klassiska kristna trosläran. Mer än något annat fält gäller detta eskatologin, läran om de yttersta tingen. Som den österrikiska teologen Judith Wolfe visat så medförde i synnerhet 1800-talets politiska utopier – där fokus försköts mot jordelivets drömmar om en ljusare framtid – att traditionella föreställningar om livet efter döden kom att diskrediteras. Mot denna bakgrund förefaller det kanske inte så märkligt att teologer under de senaste två århundradena gärna undvikit eskatologin.
Nu blir besvärliga saker som bekant sällan bättre av att man undviker dem. Alltmedan fackteologer tenderar att förbise eskatologin har de alltjämt ansvar för den teologiska skolningen av blivande präster och pastorer vid våra olika universitet och högskolor. Dessa präster och pastorer kommer i sin tur att ha pastoralt ansvar för människor i livets gränsskeenden, det vill säga just de situationer då livets stora eller rentav yttersta frågor väcks. Att i dessa situationer kunna ge teologiskt reflekterade svar kräver god kunskap om de eskatologiska frågorna, vilket som sagt sällan tillhandahålls av den akademiska teologin.
Det är därför både välkommet och angeläget att Philip Geister försett såväl teologin som den teologiskt intresserade allmänheten med en introduktion till kristen eskatologi. Boken är strukturerad efter eskatologins klassiska teman. Efter ett par inledande kapitel av mer metodologiskt snitt tas läsaren med på en resa genom helvete, hopp, gudsrike, dom, skärseld, tusenårsrike och sist men inte minst uppståndelsen och världens fullbordan.
Till bokens förtjänster hör att Geister inte väjer för något av dessa utmanande ämnen. Med ett levande språk förmedlar han de klassiska teologiska tolkningarna samtidigt som han vänder på dem på oväntade sätt. Ett genomgående stråk i boken är eskatologins här och nu. Utan att hamna i det motsatta diket och trosvisst stänga dörren till livet efter detta betonar Geister att vi missförstår vad eskatologin går ut på om vi reducerar den till ett slags kristen framtidsforskning: ”Eskatologin vill och kan inte tillfredsställa den nyfikenhet som väcks när man tänker på döden och eller på framtiden. Eskatologin besvarar frågan om vad vi får hoppas på just nu – och i evighet.” Därmed ges även en vink till bokens huvudtitel – det är om livet och om Gud som livets skapare som eskatologin ytterst handlar.
Om detta fokus på eskatologins här och nu är bokens styrka är det, aningen förvånande, samtidigt här den lämnar mest övrigt att önska. Det är två aspekter i synnerhet som jag saknar. Den första är vad man skulle kunna beskriva som eskatologins uppfordrande drag. Geister reder på ett klart sätt ut innebörden i vad teologer benämner ”förverkligad eskatologi”, det vill säga föreställningen att Guds rike, det nya livet, börjar redan här och nu, i det ögonblick då vi mottar dopets sakrament. Vad innebär då det av dopet initierade nya livet för den troende människan? För Geister handlar det framför allt om de känslor av tacksamhet och hopp som denna medvetenhet väcker i den kristnes liv. Inget sägs om det radikala kall till efterföljelse som ligger i dopet – det kall som kan få människor (Dietrich Bonhoeffer, Moder Teresa) att begå de mest djärva och självuppoffrande gärningar i trohet mot visionen om Guds rike.
Överlag ligger fokus för Geister främst på den enskilda människans andliga väl och ve och boken har ofta en pastoral eller rentav själavårdande ton. Som sådan har den helt säkert en funktion att fylla, inte minst, som sagt, i utbildningen av framtida själasörjare. Men det är synd att det sker på bekostnad av andra väsentliga stråk av eskatologin och ibland även på bekostnad av historiens komplexitet.
Detta leder mig till den andra aspekten jag saknar, vilken handlar om eskatologins emancipatoriska kraft. Detta blir som tydligast när Geister avhandlar idén om tusenårsriket. Med bestämd ton avfärdar han bokstavliga tolkningar av idén och antyder att varje ansats att vilja gestalta gudsriket på ett föregripande sätt i politiska eller sociala visioner leder till våld och förtryck: ”Man kan inte bortse från att endast Gud kan vara upphov till Guds rike och att Adolf Hitlers rike eller Karl Marx rike aldrig kan bli Guds rike. Från det mänskliga perspektivet kan Guds rike därmed inte skapas, varken för tusen år eller en vecka eller en kväll”.
Bortom det grova i att så slarvigt jämställa Hitlers vision av Tredje riket med Marx vision om ett radikalt jämlikt samhälle (en mer passande parallell hade förstås varit Stalins terrorvälde) så mörkar Geister vad den eskatologiska horisonten betytt för både kyrkliga och teologiska befrielserörelser i olika historiska skeden. Så har exempelvis Gustavo Gutiérrez alltid betonat hur det eskatologiska hoppet om en yttersta förlossning är oupplösligt förbundet med det fredliga arbetet för en mer rättvis värld här och nu.
Detta är inte att förneka att eskatologiska drömmar om himmelriket på jorden kan urarta. När jag skriver denna recension befinner jag mig i Münster som under par år på 1530-talet förvandlades till ett teokratiskt terrorvälde under anabaptisten Jan van Leyden. Geister nämner denna händelse som varande exempel på hur det kan gå om man tar Uppenbarelsebokens löfte om det Nya Jerusalem alltför bokstavligt. Men även här kan historien göras mer komplex. Anabaptismen sprang ur en rättmätig frustration över både världsligt och klerikalt förtryck och bestod i hög grad av fattiga bondemassor som helt enkelt fått nog. Att våldet och terrorn flödade på båda sidor bör också inflikas. Kikar man upp mot S:t Lambertikyrkans torn kan man än i dag beskåda korgarna där de torterade upprorsmakarnas kroppar lämnades som ruttnande skådebröd tills bara benen återstod (de lär ha legat kvar i ytterligare ett par generationer och korgarna hänger där som sagt ännu).
Jayne Svenungsson är professor i systematisk teologi vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2024, s. 57–59.