Irländsk nationalism i historien

Den framträdande irländska nationalkänslan är starkt präglad av öns förhållande till den brittiska kolonialmakten. Irländarnas starka frihetslängtan har många gånger drivit dem in i blodbad och förföljelser. Historiska tillfällen till försoning har funnits och gått förlorade. Men framtiden ligger inte i att glömma det förgångna utan snarare i att förstå sitt arv och finna lösningar som respekterar båda parters traditioner.

Nationalismen på Irland lever och frodas och inte bara bland katoliker i norr, trots de rykten om motsatsen som sekulariserade liberala kommentatorer sprider. Så mycket står klart om man ser till det raseri som bryter ut när revisionistiska lärde och intellektuella på senare år försökt att tona ned historiska episoder som av tradition firas som avgörande ögonblick i den nationella historien. Sådana händelser är exempelvis United Irishmens uppror 1798, den stora hungersnöden i mitten av 1800-talet och Påskupproret 1916.

Ytterligare bevis på att nationalismen fortfarande lever fick vi nyligen i upptakten till en folkomröstning där man hade att ta ställning till om den Irländska republiken skulle avstå från sina konstitutionella anspråk på territoriell överhöghet över hela ön. Förslaget, det så kallade Långfredagsavtalet lockade fram 30 procent nej-röster i en tidig opinionsmätning. Till sist smälte den kraftiga oppositionen bort. Anledningen till omsvängningen verkar ha varit övervägandet att om nationalisterna i norr var villiga att betala ett sådant pris för fred, vilket de tydligen var, så borde nationalisterna i söder inte hindra dem. Här skiljer irländarnas ogenerade och starka nationalkänsla – tillsammans med Ulstervarianten av brittisk nationalism bland nordliga lojalister – ut Irland från dess brittiska grannar och dess västeuropeiska grannar över huvud taget. I grannländerna har nationalism kommit att betraktas som något avgjort negativt, en mardröm, för att nu citera James Joyce, en mardröm som det liberala väst vaknade upp ur genom nationalsocialismens härjningar i mitten av vårt århundrade.

Irlands urgamla motstånd

För att förstå det märkliga irländska fenomenet måste man se nationalismen i det historiska sammanhang där den uppstod. Paradoxalt nog fungerar Irlands exceptionella ståndpunkt när det gäller nationalism som en historisk lag. Från början av sin kända historia har ön hållit en egen kurs i förhållande till den historiska utvecklingen hos dess brittiska grannar och de europeiska grannarna på kontinenten. Till att börja med tvingades den romerska imperialismen hejda sig i västligaste Britannien. Delvis på grund av att romarna inte kom längre, blev det tidiga kristna Irland inte präglat av den latinska kyrkan. Sedan misslyckades feodalsystemet med att tränga in i det gaeliska Irland bortom den engelska kolonin i öst och söder, som inalles omfattade knappt en fjärdedel av ön.

När sedan Västeuropa trädde in i tidig modern tid var Irland det enda europeiska land som fick utstå den plågsamma erfarenheten att bli erövrat och koloniserat. I samband med koloniseringen blev Irland det enda europeiska land som utmanade den konfessionella normen i efterdyningarna av reformationen. Irländarna förblev ståndaktigt kvar i den romersk-katolska kyrkan, i trots mot statuter som bjöd folk att vara protestanter. Det är alltså inte förvånande att Irland var en ständig oroshärd i den multinationella stat, Storbritannien, som växte fram under den perioden. Tilläggas bör till sist att den industriella revolutionen drabbade Irland sent och då endast i vissa områden, huvudsakligen Belfast med omnejd och Dublin.

Nationalismens litterära källor

Ett folk som gjort en sådan unik historisk odyssé har formats av sin historia, vilket i hög grad förklarar att nationalismen sitter så djupt i nutida irländsk mentalitet. Forskare som sysslar med keltisk kultur spårar nationalismens rötter i litteraturen. Där finner de fromma känslor som inte bara lockar fram den lokala orten utan också ön som hemland och folket på ön. Särskilt tydligt är detta i exilpoesin. Vikingarnas härjningar skapade en poetisk bild som sedan blev central i senare militant nationalism, en bild som beskrev hur man heroiskt försvarade fädernearvet från inkräktare (Gaill). En ursprungslegend föddes, the Lebor Gabala (”Invasionsboken”). I slutet av 1100-talet klövs landet som resultat av den anglonormandiska kolonialismen. En anglonormandisk konklav uppstod i de bördiga lågländerna i öst och syd. Urinnevånarna fick hålla till godo med ett område i nord och väst som bestod av berg och träskmarker. Uppdelningen skärpte de inföddas känsla av att de måste försvara ön mot fientliga inkräktare från havet. Hur tillmötesgående de infödda klanledarna, av opportunistiska skäl, än var i praktiken, så uppfattades kolonisatörerna som ”Gaill”, främlingar, som skulle drivas ut i sinom tid.

Kolonisatörernas självständighetskamp

Som resultat av att ett kolonialsamhälle upprättades fick ön konstitutionell status, som ett feodalt område under den engelska kronan. Så småningom började kolonisatörerna, för att skydda sig från översitteri från Londons sida, hävda sin självständighet som ett feodalområde under den engelska kronan, men ett område som inte berördes av lagstiftningen från England, om den inte godkändes i det irländska parlamentet. På det sättet uppstod ett mönster på Irland som förebådade det förhållande som skulle komma att bli det normala mellan kolonier och den regerande huvudstaden.

När Henrik VIII krävde en suverän jurisdiktion över hela ön, gjorde han det genom att 1541 kalla sig för kung av Irland och inte herre över Irland. Konsekvensen blev att Irland inte längre var ett feodalområde utan ett kungadöme.

Det är bakgrunden till att erövrings- och koloniseringsfasen paradoxalt nog gjorde att Irland tog ett raskt språng mot moderna tiders blomstrande nationalism. Ända in i mitten av 1800-talet blev så öns status som kungadöme kärnan i patrioternas argument för politiskt oberoende för Irland. När kronan sedan alltmer började använda sig av militärt tvång för att åstadkomma fred i ”det olydiga landet” började gamla spöken dyka upp hos de infödda lokala ledarna. Kolonisationen skulle upphävas och kolonisatörerna skulle ut.

Under andra halvan av drottning Elizabeths regeringstid började barderna i sina sånger lovsjunga bilden av den lokala herren som skulle jaga ut de utländska inkräktarna som nu inte längre kallades ”Sean Gaill” (gamla kolonisatörer) utan ”Nua-Ghaill” eller ”Saxanachaib” (de nya engelsmännen). Både urinnevånarna och de gamla kolonisatörerna började ändra inställning till varandra under den märkbart våldsamma utveckling som följde. Anledningen var att feodalherrarna från den medeltida kolonisationen kom i konflikt med den mer aggressivt dominerande kungliga administrationen, som ville påtvinga dem expropriering och kolonisering. Lågadeln i Pale pressades ännu hårdare på pengar till kronans militära strategi.

De två grupperna börja komma underfund med att de långt ifrån var fiender. Tvärtom var de allierade som gemensamma offer för överhetens nya och radikala reform av det irländska kungadömet. De var också offer för reformens instrument framför andra, det engelska språket. En ny poetisk metaforik uppstod i den irländska litteraturen. Den tecknades både av klassiska irländska barder och av den lärda eliten av den gammalengelska lågadeln som också skrev på iriska. I det nya poetiska begreppet hyllade man Irland som båda gruppernas gemensamma arv. Nu talade man inte längre om ”Gaeil” eller ”Gaill” utan om ”Eireannachaib” (irländsk).

Genombrottet hade möjliggjort en typ av nationalism som inte längre byggde på etnisk grund (jus sanguinis) utan på den födslorätt som man hade som infödd i ett gemensamt fädernesland (ius soli). En nationalitetsuppfattning började nu utarbetas laddad med patriotism från renässansen (humanismen) och konfessionalism från motreformationen. Konfessionalismen var ett uttryck för en gemensam trohet mot den ”gamla religionen”. Omkring 1590 hade ett uppror brutit ut i Ulster – ett uppror byggt på nationalistisk ideologi. Ledare var Hugh O’Neill, Earl av Tyrone. Det var troligen det första uppror som man skulle kunna kalla för ett nationellt befrielsekrig i full skala.

Konsolidering

Den nya känslan av irländsk identitet och den patriotiska ideologi som följde av den, konsoliderades i de båda etniska grupperna på ön under 1600-talet. Flera händelser påskyndade utvecklingen. Den äldre jordägande eliten förlorade mer eller mindre sina egendomar till engelska och skotska jordägare. En religiös strafflagstiftning berövade dem både deras religiösa frihet och deras frihet som medborgare. På 1630-talet skapade de två etniska grupperna en gemensam etnisk legend. Den kom till genom att man aktualiserade Lebor Gabala. Händelser från vikingatid fram till de anglonormandiska kolonisatörernas ankomst räknades in i historien.

Författaren, Geoffrey Keating, en gammalengelsk patriot, kelticist och poet avslutade sin ”Forus Feasa ar Éirinn” med att framställa den anglonormandiska kolonisationen som slutpunkten för bosättningarna. Så uppstod den irländska rasen. Det berodde, förklarade han, på att de medeltida kolonisatörerna agerade som kristna. De hade integrerats med de infödda invånarna, gift sig mellan grupperna och antagit det iriska språket och skyddat den irländska kulturen. De nya engelsmännen däremot hade likt hedningar uteslutit sig själva från den irländska nationen och liksom vikingarna snarare agerat som utländska förtryckare.

Under det följande årtiondet utgjorde Tremaktskriget som helt uppslukade övärlden, det första försöket att ge praktiskt politiskt uttryck för den nya irländska identiteten. Det är ingen tvekan om att försöket medförde växande bekymmer. Kulturella antipatier och ömsesidig misstänksamhet sjöd under ytan. Motsättningarna hade en tendens att explodera och bli synliga under kristider.

Ideologisk förföljelse

Men under 1650-talet fick nationalismen en ny vitamininjektion, ironiskt nog en konsekvens av Oliver Cromwells irländska politik. Hans politik fördes utifrån teorin om en gemensam konfessionell identitet som sammansmälte de etniska elementen. Att vara katolik var detsamma som att vara irländare och att vara protestant var detsamma som att vara engelsman. Cromwells teori ledde till att de irländska katolikerna utsattes för en drakonisk kolonisation. Genom hans politik reducerades de jordområden som ägdes av irländska katoliker till cirka fem procent. Så utstakades kursen mot framväxten av en jordlös katolsk irländsk underklass och mot det apartheidsystem som inrättades genom lagar i slutet av århundradet, lagar som cementerade situationen.

När 1600-talet gick mot sitt slut misslyckades Jakob II att åstadkomma religiös och medborgerlig frihet för sina katolska undersåtar och också för folk med andra avvikande uppfattningar, vilket man inte får glömma. Kungens misslyckande fick oerhört viktiga konsekvenser. Den irländska nationalismen fick den form som gällt in i modern tid. Å ena sidan ledde krisen till att ett djupt osäkerhetskomplex slog rot i det protestantiska psyket. Osäkerheten ledde omedelbart till att man begagnade sig av strafflagen, stick i stäv mot både anda och bokstav i det så kallade Limerickavtalet, som garanterade en viss trosfrihet åt katolikerna och säkerhet när det gällde deras jordegendomar. Bitterheten över att engelsmännen brutit mot det fördrag som garanterat en viss trosfrihet och medborgarfrihet för irländarna (”the Broken Articles”), ingöt en konfessionell skärpa i befolkningens kollektiva medvetande. Detta medvetande gjorde att senare försök att leda befolkningen in i den mer sekulariserade form av nationalism som uppstod i slutet av 1700-talet misslyckades.

Förspillda historiska tillfällen

Det står väl klart vid det här laget att de premisser som moderna studier av nationalism både på Irland och på andra ställen utgår ifrån undermineras av historien. De sätter nämligen en gräns vid andra delen av 1700-talet. Å ena sidan skulle man kunna säga att den omedelbara betydelsen av dessa årtionden i utvecklingshistorien ligger i att de utgör en möjlig historisk vändpunkt, en vändpunkt där historien aldrig vände. Å andra sidan avlägsnade sig den protestantiska övermakten från den blygsamma reformväg som deras patriotiska väljarkår försökte leda dem på, uppskrämda som de var av tanken på en katolsk majoritet med medborgerliga rättigheter besluten att störta ”l’ancien régime”. Den katolska underklassens ilska närdes av den uppenbara orättvisan i det oreformerade landsystemet och av kraven på tionde från det giriga protestantiska prästerskapet. Deras ilska gjorde å andra sidan att de försök som gjordes av en radikal intellektuell överhet i samarbete med en liknande överhet bland nordliga icke-konformister att bygga en bro över konfessionsgapet misslyckades. Folks missnöje överflyglade politikernas ansträngningar. Tanken med bron mellan grupperna var att man med gemensamma krafter skulle klippa av banden med England, eftersom banden med England var skuld till allt ont som hände på Irland.

Det avgörande ögonblicket för båda grupperna infann sig när en grupp som kallade sig United Irishmen gjorde uppror 1798. De idealistiska republikanska ledarna fann sig oförmögna att hålla tillbaka ”the Peasant Fury”, böndernas vrede som utlöstes genom ett uppror i sydost. Resultatet blev en urskillningslös hämnd i förfärande skala, när bönderna gav sig på sina mer privilegierade protestantiska grannar. Den protestantiska eliten blev förfärad av detta prov på den katolska populistiska nationalismens hemska baksida och övergav den försoningsväg de hade öppnat. Deras soldater genomförde en hämndaktion som till och med överträffade bonderebellernas hämndaktion i bestialitet.

Det irländska nationalmedvetandet hade i slutet av 1700-talet fått två former. En tradition som man betecknar som ”high” hade sitt ursprung i den patriotiska rörelsen i parlamentet. Den var måttlig i sina strävanden och i sitt uttryckssätt och såg fram mot den dag då Irland skulle få en egen regering inom Union och med en begränsad reform av ”l’ancien regime” så att katoliker och icke-konformister kunde komma i åtnjutande av trosfrihet och medborgarfrihet. De verkade genom öppen agitation inom den lagliga politiska ramen.

Den andra traditionen hade populistiska förtecken. Här fann ideologin hos United Irishmen sitt säte, även om det uppstod slitningar på grund av rörelsens högsinta ekumenik i svallvågorna efter 1798. Det var med denna populistiska nationalism som den militanta revolutionära republikanska ideologin från United Irishmen nalkades den moderna tiden.

Romantikens inflytande

Två politiska giganter under 1800-talet, O’Connel och Parnell, lyckades få med sig de väljare som röstade för den radikala ideologin in i konstitutionella ramar. De mobiliserade underklassen i en folklig civil agitation. De skulle agitera för program som hade utformats i ”high”-traditionen. Deras flyktiga idécocktail fick ytterligare en berusande ingrediens genom inflytandet från den romantiska rörelsen som då svepte över Europa. Romantiken fick inflytande genom att man framhävde den kulturella aspekten av den nationella filosofin. Där fick nationen sin speciella karaktär och identitet. Kulturella nationalister satte bevarandet av den nationella kulturen överst på den nationella agendan. Med den nationella kulturen menade man historia och språk i kombination liksom kultur i dess strikta bemärkelse.

”Young Ireland Movement” lyckades på 1840-talet genom energisk propaganda få folk att bli intresserade av kulturens betydelse. Kulturen hamnade högt på nationalismens agenda och där har den förblivit sedan dess. Kulturen har i sig utgjort en källa till hätsk debatt både bland nationalisterna själva och deras internationellt orienterade motståndare. Så tändes facklan igen av rörelserna ”Gaelic League” och ”Celtic Twilight” under de sista årtiondena av 1800-talet. Inom parentes ska sägas att de två rörelserna inte alltid var överens sinsemellan. Intresset för nationell kultur stod orubbligt kvar på det nationalistiska programmet under 1900-talets första årtionden genom Patrick Pearses stöd. Han var själv Gaelic Leagues sekreterare i många år.

Under tiden fann den republikanska ideologin ett hemvist i konspiratoriska hemliga sällskap. Genom dessa sällskap fördes de nationalistiska idéerna vidare in i 1900-talet. De hemliga sällskapen fick nytt liv och inriktade sig på att uppnå nationell befrielse i enlighet med den republikanska i mitten av århundradet. Olyckor, förödande strider och en ren oförmåga att styra gjorde att rörelsen avtog på 1870-talet. Trots det behöll ”the spirit of Tone” ett starkt grepp om sinnena in på 1900-talet genom ”Irish Republican Brotherhood”, en elit av engagerade revolutionärer.

Allting förändrades

Två faser måste klart urskiljas under det dryga decennium då kampen för nationell befrielse hårdnade, även om den inte kunde slutföras. Påskupproret 1916 markerar en synlig vändpunkt: allting förändrades, förändrades i grunden. Till sin överraskning blev de upprorsmän som överlevde frisläppta från fängelset. De möttes av allmän sympati, ja till och med av bifall från folk efter det att rebelledarna hade avrättats brutalt genom krigsrätt. En situation hade uppstått där de överlevande ledarna kunde tänka på att återuppta kampen och vara säkra på att det fanns möjligheter att rekrytera en styrka med frivilliga som var tillräckligt stor för gerillaverksamhet. Antingen det nu skedde genom intuition eller en tvingande nödvändighet kom strategerna för den förnyade kampen fram till att nyckeln till ett framgångsrikt kolonialkrig inte låg i någon av de strategier som dittills tillämpats utan i en klok kombination av dem båda. Hädanefter gällde den strategi som senare beskrevs som ”bomben och valurnan”. Nyckelfigurerna bland strategerna verkar för övrigt ha varit Eamon de Valera och Arthur Griffith.

Permanentad delning

Det skulle vara skönt att hoppa över det som följde som enbart hemmahörande i historieboken. Men konsekvenserna av den historiska händelsen finns ännu kvar. Avrättningen av rebelledarna 1916 upprörde den allmänna opinionen på Irland. Genom avrättningarna fogades ytterligare femton martyrer till nationalisternas kanon vilket gav den nationalistiska ideologin status av helig skrift. Så småningom ledde ”bomb- och valurnestrategin” kampen fram till en punkt där man kunde förhandla om fred i termer som inte hade täckning i frihetsönskan. Då återstod inte mycket: en republik verkade utesluten och en delning anbefalldes. Konsekvensen blev en splittring mellan purister (fundamentalister) och pragmatiker som önskade ”frihet för att få frihet”. De Valera trädde fram och ivrade för en medelväg och det nationalistiska Irland har levt genom hela 1900-talet i skuggan av Valeras resultat.

Erfarenheten har varit luttrande: omedelbart tragisk strid mellan bröder, strid som ledde till mord. Från början präglades stridigheterna av ängslan men de blev allt bittrare när offren blev allt fler på ömse sidor. Politiken fortsatte att drivas utifrån principer om inbördeskrig ända fram till 1960-talet. Det stod klart att det irländska folket inte var tillräckligt betaget i det republikanska idealet för att göra de ansträngningar som krävdes för att förverkliga det, inte minst dess recept på en kulturell revolution.”Inte bara ett fritt Irland utan också ett fritt gaeliskt språk, inte bara ett gaeliskt språk men också frihet.” Dessutom visade sig den utlovade socialekonomiska revolutionen ta en orimlig tid på sig. Som David O’Connel bistert förutsett bröt de fattiga fortfarande sten. Problemet med arbetslöshet verkade olösligt. Det var omöjligt att stoppa den blödning som emigrationen utgjorde.

Tvärt emot säkra förutsägelser kollapsade inte det delade området i Ulster vare sig på grund av Gränskommissionens (”The Boundary Commission”) påfund eller på grund av att det inte skulle vara livskraftigt ur socialekonomisk synvinkel. Snarare konsoliderades ”provinsen”, som lojalisterna började kalla den, genom en noga uttänkt infrastruktur med valfusk och religiös diskriminering. I efterdyningarna till Andra världskriget och den reaktion mot nationalism som uppstod i väst skulle man nästan kunna beskriva den allmänna stämningen i republiken Irland som en längtan efter köttgrytorna. Man sneglade på den ekonomiska välfärden och det generösa sociala systemet i Storbritannien. Sedan slutet av 1960-talet har det outtalbara alternativet till och med vädrats offentligt bland fanatiska extremister i revisionistfalangen, representerad av Conor Cruise O’Brien och Ruth Dudley Edwards.

Framtiden ligger inte i absoluta lösningar

Utifrån det sena 90-talets perspektiv kan man ändå se att reningsprocessen och omprövningen lett till klarhet. Trots att konstitutionen från 1937 blivit utskälld av gaphalsar har den fungerat bra. Där så inte har varit fallet har den blivit ordentligt förbättrad för att kunna möta nutidens behov och förväntningar. Det står klart att den processen kommer att fortsätta. Utifrån en rad misslyckade sociala experiment ägnade att vitalisera ekonomin igen har ett mirakulöst tillfrisknande ägt rum. Utvandrarna, även andra generationens utvandrare, återvänder. Det iriska språket har trotsat alla säkra förutsägelser om att det skulle dö ut. Den allmänna stämningen i republiken är hoppfull. Men utifrån en granskning av nationalismen som den ser ut just nu kan man konstatera att den mest fördelaktiga omprövningen skett under inflytande av förnyade utbrott av militant republikanism som vill uppnå en slutgiltig lösning på det irländska problemet. Till ett mycket högt pris har man på båda sidor om delningen lärt sig läxan, åtminstone i söder och något långsammare bland nationalisterna i norr. Man har lärt sig läxan att Irlands framtid inte ligger i absoluta lösningar vare sig om ”green fields unity”, ”enhet mellan Irlands gröna fält” eller det brandgula ”no surrender”, det vill säga vi-ger-inte-upp-varianten. Irlands framtid ligger snarare i en flexibel, dialogvänlig och provisorisk, ”two-traditions formula”, en form där båda traditionerna ryms. Lojalisterna har till sist kommit till en punkt där de tycker att det går att förhandla utifrån en sådan formel.

Under dess långa historia har den nationalistiska traditionen på Irland visat en anmärkningsvärd förmåga att anpassa sig till ett samhälle som utvecklas och till en ständigt växlande kulturell livssyn. Allt tyder för närvarande på att anpassningsprocessen fortsätter i takt med den sociala och kulturella revolutionen i det moderna Irland. Att man nu vänder sig till den nationalistiska traditionen i denna avgörande situation är inte detsamma som att man gör fördomarna värre eller att man begränsar horisonterna. Avsikten med en granskning av nationalismen är att man vill visa att det förflutna inte behöver avgöra framtiden på förhand. Tillbakablickandet, som man anser vara en irländsk sjuka, behöver inte leda till ett tillstånd av skleros hos intellekt och fantasi. Syftet med att blicka tillbaka är inte att vi ska gå bakåt i tiden och motarbeta framsteg. I stället kan tillbakablickandet bidra till att historiens tyngd lyfts av från irländarnas axlar och att de ges möjlighet att gå framåt fyllda av hopp med den säkra vetskapen om varifrån de kommer.