Ernest Renan – den skeptiske esteten

Det var den 2 oktober 1892 som Ernest Renan dog i Paris. Säkert var det många i Frankrikes konservativa och klerikala kretsar som drog en suck av lättnad. Det fanns nog med fritänkare ändå i kyrkans äldsta dotter. Men en av de värsta hade nu försvunnit.

Den man som var en påle i köttet för de kyrkliga kretsarna hade själv tänkt att bli präst och flera år studerat i ett prästseminarium. Det märkliga med Renan var dock inte att han var en avfallen prästkandidat, utan att han i Frankrike introducerade den moderna bibelkritiken och att han gjorde detta i en lysande, litterär form. När Renans biografi över Jesus, Vie de Jésus, kom ut 1863 blev författaren, som nyligen hade installerats som professor i hebreiska vid Collège de France, genast en berömd person. Det första året kom boken ut i åtta upplagor. Den första översättningen till svenska kom redan samma år, den andra översättningen kom 1907 och var grundad på den 93:e (!) franska upplagan. Man var begeistrad över stilens utomordentliga skönhet och över att Jesus framställdes som en vanlig människa, fri från dogmatikens bojor, något som man då ännu inte var van vid. Men även om Frankrike hade genomgått tre revolutioner på något mer än sjuttio år, så var det alltjämt ett massivt katolskt land, och regeringen tvingades efter ett år att avsätta Renan från hans professur. Det gagnade naturligtvis ytterligare hans sak, och från nu satt martyrkronan fast placerad på den kraftiga gestalten.

Barndomens Bretagne

Ernest Renan föddes 1823, och att studera hans liv är som att följa en stor del av Frankrikes historia under 1800-talet. Renan var född i Bretagne, i den lilla staden Tréguier, en omständighet som kom att prägla hela hans liv. I världslitteraturens klassiska barn- och ungdomskildringar intar hans Souvenirs d’enfance et de jeunesse (1884, sv. öv. 1915) en framskjuten plats. Sällan har väl en författare ägnat sin barndomsmiljö en så hängiven skildring. Att tala om idyll är att ta till i underkant, det är ett himmelrike på jorden som den lille Ernest tar sina första steg i. Hemförhållandena var annars inte helt idealiska. Fadern hade dött när Ernest ännu var helt ung, och modern fick ta ansvaret för sina båda barn utan att de materiella tillgångarna var storslagna. Livet igenom var Renan mycket fäst vid sin syster Henriette och skrev en minnesbok om henne då hon dog.

Det kvinnliga inslaget

Över huvud är det kvinnliga inslaget dominerande under Renans uppväxt. Han skulle kunna göra till sina de ord som en gång yttrades av en annan stor bretagnare, annars mycket olik honom, René de Chateaubriand: ”Inget kan liknas vid kvinnans trofasthet, ömhet, hängivenhet. Man glöms av bröder och vänner, man blir misskänd av sina kamrater, men aldrig av sin mor, sin syster, sin dotter, sin älskade.” Det kvinnligt veka draget som många har velat finna hos Renan har här kanske sin förklaring.

Av folklivet i sin ungdoms Bretagne ger han i boken utsökta miniatyrer. I den avsides belägna provinsen konserverades en livsform, som redan i början av 1800-talet verkade otroligt avlägsen. Här levde adelsmännen ännu som bönder på sina gårdar, här upplevdes nyheterna från Paris som om de hade inträffat på månen.

I denna pastorala idyll fick Renan sin första religiösa undervisning av de lokala prästerna. ”Dessa vördnadsvärda präster var mina första andliga fäder, och jag har dem att tacka för vad gott som kan finnas hos mig.” Fritänkaren och bibelkritikern är påfallande generös när han ser tillbaka på denna del av sitt liv. ”Jag har tillbragt tretton år av mitt liv i händerna på präster, och jag har inte sett skymten av en skandal, jag har inte lärt känna andra än goda präster.” Man förstår att det antiklerikala Frankrike inte kunde sluta en sådan nyansernas mästare helt och fullt till sitt bröst.

Kulturchocken i Paris

Ett fick Renan inte göra som barn: leka och stoja. Bortsett från systern växte han upp bland äldre, och från barndomens Bretagne kom han direkt till prästseminariet i Paris. Det var säkert inte nyttigt. Visserligen slapp han att konfronteras med den mondäna storstaden, ty seminariets skyddslingar var hårt bevakade. Men den lantligt troskyldiga katolicismen i Tréguier hade inte mycket gemensamt med den religion han mötte i seminariet. En lama från Tibet eller en fakir från Indien som i en blink förflyttats från Asien till boulevarden skulle ha varit mindre häpen än jag, skriver han. Tvivlen satte nu in och blev allt starkare. Till en början var han osäker om han verkligen var kallad att bli präst. Den utomstående betraktaren kan tycka att Renan aldrig haft något val. Hemma i Bretagne hade han inte sett många andra yrken än prästens, fiskarens och bondens.

En förlorad tro

Men problemet låg djupare än så. Den som insåg hur det var fatt var till all lycka rektorn för seminariet, abbé Dupanloup. Han var uppburen i de aristokratiska salongerna och hade lyckats med miraklet att få den gamle revolutionären och libertinen Talleyrand, avfallen biskop och ledare av Frankrikes utrikespolitik under flera decennier, att försonas med kyrkan på sin dödsbädd. Men han förstod även att den unge Renan hade förlorat inte bara sin kallelse utan också sin tro. Renan lämnade nu seminariet, men tog därmed inte definitivt avsked från religionen. Tvärtom skulle hela hans fortsatta liv stå i dess tecken.

Det var studiet av den nya tyska bibelvetenskapen som hade ryckt undan grunderna för Renans tro. Här hade Dupanloups upplysningsmässiga teologi inte kunnat hjälpa honom. Långt fram i tiden var bibelvetenskapen den svaga punkten i den katolska prästutbildningen, och mot den framstormande bibelkritiken kunde man inte sätta upp mycket mer än förbud. Det är tydligt att Renan hade haft med sig till seminariet en tro på bibeln av samma slag som numera kallas fundamentalistisk. Om en uppgift i bibeln visade sig vara falsk, så föll också allt det andra. Ett sådant synsätt stod mycket långt från den historiska bibelsyn, som den nya kritiken sade sig vilja befrämja.

Estetens Jesusbild

Renan började sin civila karriär som orientalist och resten av livet fortsatte han att forska i de semitiska språken. Sin största insats i detta stycke gjorde han genom att planera utgivningen av en samling av de semitiska inskrifterna. Men det är inte främst som orientalist som Renan har gått till historien. 1860 påbörjade han arbetet på det verk som skulle sysselsätta honom under de närmaste tjugo åren, Histoire des origines du christianisme. I åtta volymer går han här genom kristendomens förutsättningar, uppkomst och äldsta historia. Böckerna väckte ett enormt uppseende i en tid som redan hade börjat glömma upplysningens religionskritik. Mest beryktad blev den första delen om Jesu liv. Den skrevs under en resa till Palestina, som han gjorde på uppdrag av Franska institutet, närmare bestämt under ett par månaders uppehåll i Gaza. Mötet med Galiléens gröna kullar blev för Renan en omvälvande upplevelse. Här fann han en natur, vars mjuka skönhet tycktes stämma överens med den sentimentala bild av Jesu liv som han omfattade.

Jesus var enligt sin franske utläggare en dagdrömmare, som under älskvärda samtal med sina lärjungar drog omkring i Galiléen. Allt kantigt, hårt och anstötligt i evangelierna är omsorgsfullt avplanat, och läsaren undrar ibland om Jesus inte är försatt till Bretagnes vackra byar. Med djup inlevelse tecknar författaren bilden av de kvinnor som följde Jesus. För dessa ”belles creatures” förkunnar Jesus kärlekens teologi. Särskilt nära honom stod den vackra synderskan Maria Magdalena. Men Renans fransk-klassiska smak sätter klara gränser: längre än till en platonisk relation går det inte. Vad han skulle ha tyckt om Ecce Homo-utställningen är lätt att tänka sig.

Ormen i detta paradis var Johannes Döparen. Mötet med honom förvandlar de galileiska kvinnornas charmör till en melankolisk botpredikant, som går under i sin kamp för ett ouppnåeligt ideal. Jesus från Nasaret slutar sitt liv i tragik och missförstånd.

Det är en estetiskt bestämd bild av Jesu liv som Renan marknadsför. Typiskt nog använder han sig mest av Johannesevangeliet trots att han mycket väl visste att de tre första evangelierna är tillförlitligare. Det fjärde evangeliet är nämligen vackrare till sin stil. Det finns flera frivola drag i Renans bild av Jesu liv, även om han ingenstans kan sägas överskrida gränsen för den goda smaken, och frågan är hur dessa drag skall förklaras. Den veke och milde Jesus hos Renan tycks inte ha mycket gemensamt med evangeliernas stränge förkunnare. Knut Hagberg har i en utmärkt essä om Renan i samlingen Medmänniskor (1928) antytt ett svar. Det finns i den äldre franska katolicismen två traditioner i fromhetslivet. Den ena – främst företrädd av Blaise Pascal och jansenismen – går ytterst tillbaka på Augustinus och betonar det etiska allvaret och människans inneboende oförmåga till det goda. Grundfrågan är: hur skall jag bli frälst? Den andra linjen går närmast tillbaka på den helgonförklarade biskopen Francois de Sales på 1600-talet. ”Den är kvinnligt vek, snarare älskvärd än djup, snarare öm än fast; dess Jesus är mildhetens och renhetens förkroppsling, icke den stränge domaren” (Hagberg). En troende av denna typ kan nog läsa Vie de Jésus utan att ta anstöt.

Skeptikerns vetenskapstro

Renan var estet, en lysande stilist, men han var framför allt skeptiker. Från en närmast måttlös tro på vetenskapens och framåtskridandets betydelse fördes han allt mer över till en skeptisk inställning. Den franske författare som står honom närmast är utan tvivel Anatole France. Hos båda finns den rationalistiska klarheten och elegansen. I Sverige har Levertin och Hjalmar Söderberg påverkats av honom. Men det är en stor skillnad mellan Renan och 1700-talets upplysningsfilosofer. För dem var religionen och kyrkan något föråldrat och löjligt, som man lätt gjorde sig av med. För Renan som ett barn av romantiken var religionen vördnadsbjudande och han ville inget hellre än att tro på kristendomens läror, men kunde det tyvärr inte. Katolicismens estetik tilltalade honom, men dogmat var för honom en orimlighet.

Därför kunde Renan aldrig bli en bildstormare. Inget var honom mer främmande än att vilja provocera de troende. Hans respekt för historiska fakta var också för stark. Temat Jesus och sexualiteten berör han försiktigt – mer än antydningar behövdes inte då, nu har smaken förgrovats och kräver ett tyngre artilleri. Hans skepsis var mild och överseende, han var en leende ironiker som i vissa stycken – men inte alla – hade genomskådat tillvaron. Typiskt är att Turgenjev med sitt balanserade och formellt fulländade författarskap stod honom nära – Dostojevskijs avgrunder var verkligen ingenting för den kultiverade esteten. När Turgenjevs lik skulle föras tillbaka till Ryssland var det Renan som på stationen i Paris bjöd farväl. Två illusionsfria filosofer skildes.