Hedenius och trosbegreppet

När en person säger ”jag tror” är den teoretiska meningen av denna utsaga inte beroende av vad han eller hon menar med sina ord. Orden har en betydelse i sig oberoende av det talande subjektets uppfattning. Det menade Ingemar Hedenius i sin analys av tro och vetande, en analys som fick vittgående konsekvenser i svensk kulturdebatt.

Själv hävdade Hedenius att han var ytterst noggrann i sin analys av termen tro, men en analys av Hedenius sätt att använda termen tro visar att han – medvetet eller omedvetet – ignorerade flera betydelser av begreppet tro som var allmänt kända redan under medeltiden.

För omkring ett halvt sekel sedan utgav Uppsalaprofessorn i praktisk filosofi, Ingemar Hedenius, sin essäsamling Tro och vetande, i vilken han angrep kristendomen i allmänhet och svenska biskopar och teologer i synnerhet när han försökte visa att den vanligaste typen av religion var förnuftsvidrig. Denna skrift utlöste den s.k. Tro- och vetandedebatten, som under två decennier inte endast fördes i vetenskapliga sammanhang, utan lika mycket i massmedia. Det tycks vara den allmänna uppfattningen, att Hedenius gick segrande ur denna strid, medan den kyrkliga teologin tog intryck av hans kritik och antingen helt förändrade sin syn på den religiösa tron eller började att endast syssla med internteologiska specialproblem. Nu efter nästan femtio år kan det vara befogat att undersöka, om Hedenius vid denna tid överhuvudtaget var medveten om trosbegreppets komplexitet och om han därför kunde göra en rättvis bedömning av den religiösa trons beskaffenhet.

I sin analys av den religiösa tron använde Hedenius ett metodprogram, som hade inspirerats av Cambridgeskolans analytiska filosofi och Wien-kretsens logiska empirism. Genom en noggrann begreppsanalys skulle marken beredas för ett vederhäftigt svar på filosofiska frågor. Samtidigt skulle en sådan analys avslöja alla oklara och meningslösa metafysiska antaganden, så att alla icke välgrundade ideologiska och religiösa system från början kunde avvisas.1 Därför kan det vara nyttigt att beakta Hedenius egen uppfattning om den logiska analysens betydelse, såsom den framställs i hans undersökning av uttrycket ”teoretisk mening” i hans tidiga bok Om rätt och moral (1941). Sedan gäller det att se om han på ett tillfredsställande sätt använder sitt eget metodprogram i sin analys av trosbegreppet.

Om man inte vill belasta analysen av trosbegreppet med ovidkommande associationer, är det lämpligt att i början helt bortse från trons religiösa aspekt. Eftersom ett uttryck som ”tro” används på ett meningsfullt sätt i vardagsspråket utan alla samband med den religiösa sfären kan man analysera dess vanliga språkliga användning och mening, utan att man behöver ta hänsyn till religiösa sammanhang. På så sätt kan man undvika att den syntaktiska och semantiska analysen av trosbegreppet försvåras genom vilseledande och störande associationer, som beror på att en människas attityd till religionen, och till den religiösa tron, vanligtvis engagerar hela personen.

Språkliga uttrycks teoretiska mening

Uttrycket ”teoretisk mening”2 syftar enligt Hedenius på något som kan tillkomma föreställningar och påståenden eller ord och satser. Visserligen kan han själv inte ange den rätta lösningen på filosofins centralaste problem, nämligen vad som menas med ”mening”. Men det förefaller honom otvivelaktigt riktigt, även om det måste preciseras ytterligare, ”att en sats’ mening utgörs av det sakförhållande, vars existens gör satsen sann” (Om rätt och moral, 62). För att undvika problemet med meningsfulla, men falska satser preciseras definitionen på följande sätt: ”ett sakförhållande, som är sådant, att om det föreligger, så är en viss sats sann, är identiskt med satsens mening” (63).

För en sats’ eller ett ords mening är det enligt Hedenius uppfattning inte avgörande vad som rör sig i ens medvetande, dvs vilka föreställningar som ledsagar ens tänkande eller sägande av denna sats eller detta ord, eftersom ”det vi menar med en term är något annat och i regel betydligt mer komplicerat än det vi föreställer oss vid användningen av termen” (65f). När det handlar om det vi menar med en sats eller ett ord, är det nämligen ”icke fråga om vad vi, mer eller mindre flyktigt och fragmentariskt, tänker oss vid vissa ord” (66). Hedenius påpekar här mycket riktigt, att de naturliga eller ideologiska föreställningar, som spontant knyts till vissa ords användning, inte är detsamma som ordens teoretiska mening.

En annan viktig skillnad föreligger enligt Hedenius mellan en sats’ enkla mening, dvs ”vad som minimalt fordras för att satsen skall vara sann” (63), och ”vad man tror att man menar” med den (63). Denna distinktion är enligt honom viktig, eftersom ”vi sällan riktigt vet vad vi menar med våra påståenden” (64), så att ”man ofta misstar sig om vad man menar med sina satser och ord” (63).3 Vi ”kan ha helt och hållet felaktiga idéer om vad vi i verkligheten menar med våra termer” och detta kan vara fallet ”utan att vår användning av dem, i den mening de har enligt det föreliggande språkbruket, behöver påverkas” (66).

Hedenius understryker kraftigt, ”att den logiska analysen är en utforskning av termbetydelser, som redan föreligger” (67). Detta innebär inte att ordens mening är given en gång för alla. Det måste alltid vara möjligt att precisera ”vaga” ord av obestämd betydelse eller att framhäva de olika betydelser som föreligger i flertydiga ord eller förtydliga de betydelser som ett ord har antagit under tidernas lopp. Det måste också vara möjligt att introducera helt nya termer och ”att definiera förekommande termer på ett nytt sätt, sedan det vanliga språkbruket visat sig oklart eller på annat sätt opraktiskt” (67f). Men den filosofiska analys som Hedenius förordar ”innebär icke, att man ger de analyserade termerna någon ny mening” (67).

Hedenius hänvisar här till det faktum att våra vardagliga ord och satser vanligtvis är belastade med en mängd mer eller mindre tydliga livsåskådningsmässiga och ideologiskt präglade föreställningar, som hindrar oss att fatta deras egentliga mening. Men han tycks vilja göra en klar skillnad mellan en sats’ teoretiska mening, dvs det sakförhållande, vars existens skulle göra satsen sann, och dess ideologiska, livsåskådningsmässiga och religiösa bakgrund, som utgör en teoretisk tolkningsram för detta sakförhållande. I de nyare filosofiska meningsteorierna har man kunnat visa att inte bara våra vardagliga utan också våra vetenskapliga termer är teori- eller ideologiladdade, så att de kan förstås endast i samband med det teoretiska system inom vilket de används. Detta har till följd att den fundamentala och teorifria meningen av en sats som ”det åskar” varken kan vara den mytiska betydelsen att Tor åker med sin vagn över molnen eller den vetenskapliga meningen att det förekommer elektriska urladdningar i luften.4 I stället måste man utgå från den direkta erfarenheten, om man vill förstå termernas och satsernas ursprungliga mening.

Vad menas med uttrycket ”tro”?

Hedenius metodprogram låter förmoda att han i sitt verk Tro och vetande (1949) var ytterst noggrann med att använda detta analytiska redskap. Hans behandling av frågan om den religiösa trons förhållande till den vetenskapliga kunskapen borde egentligen ha förutsatt en utförlig analys och en precisering av vad som egentligen menas med sådana ord som ”tro” och ”vetande” och vad som vissa människor tror sig mena med dem. Men man blir besviken över vad han i samband med sina arbeten över den religiösa tron säger om dessa termers mening. Hans analys av dessa för tro- och vetandedebatten så relevanta uttryck måste bedömas som otillräcklig och otillfredsställande.

Hedenius hänvisar inte någonstans till sådana preciseringar av tros- och vetandebegreppen som redan gjorts under antiken och medeltiden. Antingen var han inte insatt i dessa viktiga begreppsförtydliganden, eller också bedömde han dem som irrelevanta eller ointressanta för den moderna analysen. Kanske underlät han att ta upp dem därför att han räknade med att inte heller hans teologiska motståndare kände till dem. Det är märkligt att det i den efterföljande tro- och vetandedebatten nästan aldrig förekommer en hänvisning till sådana distinktioner som redan var gängse i den historiska filosofiska och teologiska debatten i samma ämne.

Mera allvarligt är att Hedenius i sin analys inte ens använder sådana viktiga distinktioner som höll på att utarbetas av samtidens analytiska filosofer och logiker. Så beaktade han knappast den viktiga skillnaden mellan språkuttryckens syntaktiska och semantiska beskaffenhet, som Rudolf Carnap från Wien-skolan under Alfred Tarskis inflytande redan hade börjat utarbeta.5 Denna distinktion hade möjligtvis kunnat hjälpa honom att inte bara ställa den semantiska frågan, vad som menas med ordet ”tro” i allmänhet. I stället skulle han på grund av ordets grammatiska användning i vardagsspråket bättre kunna urskilja och precisera dess skilda betydelser.

För att kunna upptäcka sådana, för en noggrann språkanalys relevanta, syntaktiska skillnader är det viktigt, att inte bara fråga, vad som är meningen hos den mångtydiga abstrakta substantivformen ”tro”. Det svenska substantivet ”tro” används nämligen i minst två betydelser, vilka exempelvis i det engelska språket uttrycks med hjälp av de två substantiven faith och belief. Dessutom har substantivet ”tro” i den svenska av lutherdomen präglade teologiska och ideologiska debatten fått vissa betydelsenyanser, som kan leda till, att man knyter en redan ideologiladdad mening till denna term. Man kan därför knappast förvänta sig ett entydigt svar på frågan, vad som menas med det mångtydiga ordet ”tro”, t ex i sådana uttryck som ”tro och vetande”, ”kristen tro”, ”vardagstro”, ”försanthållande tro”, ”tron allena” osv.

Hedenius använder dessutom ordet ”tro” så, att han inte skiljer mellan trosinnehåll respektive trosobjekt, dvs det som någon tror, och den trosakt respektive trosattityd, som den troende har till ett trosinnehåll. Två personer kan nämligen ha samma tro i den meningen att de med sin trosattityd är riktade mot ett och samma innehåll. Däremot kan de inte ha samma trosattityd till ett innehåll eftersom deras konkreta psykiska trosattityder skiljer sig från varandra, även om de kan likna varandra. Utan att göra denna åtskillnad upptäcker man inte att ”tro” betyder olika saker i ”svag tro(sakt)” och ”tvivelaktig tro(sinnehåll)”. Man ser inte heller att man med det dubbeltydiga uttrycket ”sann tro” kan syfta på någons äkta, dvs icke fiktiva eller förmenta, troshållning eller också på ett sant, dvs icke falskt, trosinnehåll.

För att inte behöva belasta trosbegreppets analys med en rad oklarheter och ideologiladdade föreställningar, borde man från början utgå från verbet ”att tro”, helst i böjningsformen ”tror”. Denna avslöjar genom sina olika grammatiska konstruktioner en rad viktiga betydelsenyanser hos ordet ”tror”. Verbformen visar i den schematiska formuleringen ”a tror …”, att tron alltid har att göra med ett förhållande mellan någon som tror (symboliskt ”a”) och något eller någon som vederbörandes trosattityd riktar sig mot (symboliskt ”…”). Den som tror är en person eller något personliknande, som man med rätta eller i överförd bemärkelse tillskriver personens trosattityd, exempelvis ett djur (”Hunden tror …”) eller ett personkollektiv (”Sverige tror …”). Däremot säger man inte ”Solen tror …”, ”Fattigdomen tror …”

Viktigare är att verbformen genom en trefaldig grammatisk konstruktion antyder, att trosattityden och även trosinnehållet kan vara av skilda slag. Redan Thomas av Aquino (1225–74) fäster i samband med sin analys av gudstron uppmärksamheten på den trefaldiga grammatiska konstruktionen av verbformen credere (”att tro”). Han skiljer mellan (1) credere in Deum, dvs att tro på Gud, (2) credere Deum, dvs att tro Gud (ackusativ) i bemärkelsen att tro att Gud existerar och är så och så beskaffad, och (3) credere Deo, dvs att tro Gud (dativ) i bemärkelsen att tro Gud, när han säger något.6 Efter några preciseringar av denna tidiga syntaktiskt orienterade distinktion kan man visa, att dessa tre användningar av credere kan helt lösas ur sitt samband med gudstron. De har också sin motsvarighet hos det svenska verbet ”att tro”. Ändå tycks man under hela den svenska tro- och vetandedebatten på 50- och 60-talen aldrig ha tagit upp denna för diskussionen viktiga trefaldiga distinktion.

Den kognitiva tron: ”tro att”

Uttrycket ”a tror något” (lat: credere aliquid; eng: to believe something; ty: etwas glauben) kan lätt vilseleda, eftersom den tycks antyda att en person a har en viss relation till någon sorts ting eller sak. Men det märks tydligt att formuleringar som ”Hans tror solen”, ”Per tror talet 2”, ”Eva tror Sverige” grammatiskt sett inte är helt korrekta. Den riktiga formen är i detta fall ”a tror p” eller bättre ”a tror att p” (eng: to believe that p; ty: glauben daß p), där ”p” står för en godtycklig deklarativ sats, som uttrycker att något förhåller sig på ett visst sätt. Också formuleringen ”credere Deum” hos Thomas är egentligen en förkortning av ”credere deum esse”, som talar om en tro att Gud finns.

Formuleringen ”a tror att p” har samma grammatiska struktur som ”a vet att p”, ”a upptäcker att p”, ”a påstår att p”, ”a betvivlar att p”, ”a önskar att p”, ”a förbjuder att p” osv. För att utmärka dessa och liknande uttrycks speciella status har Russell kallat dem för propositional attitudes. De har att göra med mänskliga psykiska hållningar eller inställningar gentemot sådana tankeinnehåll, som alltsedan medeltiden har kallats för propositioner och som kan uttryckas med hjälp av deklarativa satser.7 Med ”a tror att p” eller mindre korrekt ”a tror p” menas alltså en person a:s trosattityd gentemot en proposition p. Någons tro kan tillsammans med vederbörandes vetande, övertygelse, tvivel osv och i motsats till önskan eller påbud, att något skall vara så och så, ses som en kunskapsmässig eller kognitiv attityd. När någon tror att något förhåller sig på ett visst sätt, kan man alltså tala om en ”kognitiv tro”.

Hedenius, som i mångt och mycket var beroende av Cambridge-filosofernas tankar, skiljer i sin artikel ”Überzeugung und Urteil” från 1944 mellan sådana psykiska fenomen som övertygelse, tro och påstående och andra fenomen som logiska satser, och han talar om, att tro och övertygelse har att göra med ett sakförhållande som uttrycks med hjälp av ”att p”.8 Men han redogör varken för Russells hänvisning till tron som en propositional attitude eller introducerar någon motsvarande svensk term för att kunna skilja denna trosform från andra. Mera besynnerligt är att Hedenius i tro- och vetande-debatten inte någonstans redogör för den kognitiva tron som en speciell propositionell attityd och skiljer denna trosform från andra.

När Hedenius i sin essä ”Bildning, religion och patetisk tro”9 med konkreta exempel redogör för sin egen tro, tycks han endast känna till den kognitiva formen, att något förhåller sig så och så. Han reflekterar aldrig över denna trosform som en bland flera. På ett vilseledande sätt kan han till och med säga, att det rör sig om ”att tro på en sak” (19), som om denna tro riktar sig mot ett enhetligt objekt och inte mot något mycket mera komplext, nämligen ett sakförhållande eller en proposition. Denna bristfälliga analys av vardagsspråkets olika användningar av termen ”tro” leder till oklarheter, när Hedenius försöker genomföra sitt analytiska metodprogram för det religiösa trosbegreppet. De få antydningar som förekommer i hans essä, förtydligar knappast, vad som egentligen menas med ”tro” och vad många tror sig mena med detta ord. Även om den inledande satsen ”Ett sätt att tro på en sak är att anse saken vara sannolik”(19) tycks antyda att det finns olika sätt att tro, förtydligar Hedenius ingalunda vilka dessa skulle kunna vara. Inte heller finns några klargörande undersökningar av termens olika användningsformer och betydelser i huvudessän ”Tro och vetande”.10

Tro som tillit: ”tro på”

Uttrycket ”a tror på någon” (lat: credo in aliquem; eng: to believe in someone; ty: an jemanden glauben) innehåller i västerländska språk en mångtydighet, som lätt kan förvirra den oskolade betraktaren. Formuleringens grundläggande betydelse framträder bäst i satsen ”a tror på sin vän”, som uttrycker att en person a litar på någon. Denna ursprungliga betydelse av roten ”tro” är fortfarande synlig i termer som ”förtroende”, ”trofasthet”, ”trohet”, ”att trolova” och i tyska uttryck som trauen, Vertrauen, Treue osv. Den man i denna mening tror på, dvs ”objektet” för ens tilltro, är principiellt en person, men kan ibland också vara något personliknande som i ”Jag tror på Sverige”. Även sådana härledda formuleringar som ”Jag tror på livet” i betydelsen ”Jag satsar på livet”, ”Jag tror på talet 7” i betydelsen ”Jag satsar på talet 7” och slutligen ”Jag tror, jag tror på sommaren” är möjliga. En sådan trostillit till en person är naturligtvis i sig själv inte på något sätt en kunskapsmässig inställning till den man tror på. Det rör sig alltså inte om en kognitiv tro. Hellre skulle man kunna tala om en ”fiduciell tro” (av lat. fiducia = förtroende).

Hedenius tycks inte på något ställe ha velat hänvisa till denna trosform. Han behandlar aldrig tron som tilllit till eller förtroende för en person. Däremot vill han möjligtvis antyda något om denna trosform, när han i Om rätt och moral säger att man med tro i det religiösa språket ibland menar någon sorts förtröstan (1963,133). Utförligare talar han därom i essän Tro och vetande: ”Den kristna tron innebär verkligen ett slags förtröstan, dessutom hopp och fruktan, glädje och oro, kort sagt ett engagemang av många psykiska faktorer inom känslo- och viljelivet. Det är sådant vi tänker på när vi talar om fromhet” (65). Men med termen ”förtröstan” tycks Hedenius här egentligen inte vilja syfta på ett personligt förtroende för Gud, utan på vissa känslo- och viljemässiga element, som vanligtvis är förbundna med ens religiösa tro. Denna sammanblandning är lätt att göra när man inte börjar sin analys med den vardagliga användningen av ordet ”tro” och därmed helt bortser från den religiösa dimensionen. Att i stället för ”Jag litar på min vän” säga ”Jag förtröstar på min vän” är inte självklart.

Först under senare tid har man i samband med kommentarer till Hedenius religionsfilosofi uppmärksammat den viktiga skillnaden mellan den kognitiva tron, att något förhåller sig på ett visst sätt, och den trostilllit som man kan ha till en person.11 Men även denna debatt lider av att man är starkt bunden till det religiösa sammanhanget och mindre beaktar att bägge former av tro också förekommer i det vanliga livet. Inte heller ser man alltid tydligt att det finns en skillnad mellan tillit och förtröstan, även om de ofta sammanblandas med varandra när det gäller gudstron. Den tilllit man hyser för sin vän kan utgöra grunden för ens känslomässiga förtröstan och göra en benägen att säga ”i min tillit till min vän känner jag en djup förtröstan”.

Nu används ”a tror på x” och motsvarande uttryck i andra språk dessutom på ett vilseledande mångtydigt sätt. Med ”a tror på x” menas nämligen inte bara att a litar på x, utan också att a (i kognitiv mening) tror, att x existerar, t ex när man säger ”Han tror på jultomten” eller ”Jag tror på häxor”. Tilliten till en person är något annat än tron på att denna person existerar. I vissa fall är denna skillnad alldeles tydlig. Med ”Jag tror på djävulen” och ”Jag tror på ett liv efter detta” vill man uppenbarligen inte uttrycka sin tillit till djävulen eller till ett liv efter detta, utan endast säga att man tror att djävulen respektive ett liv efter detta existerar. Däremot vill man med ”Jag tror på bibeln” knappast säga att man tror att bibeln existerar, utan i stället uttrycka att man litar på bibeln respektive bibelns ord. Om man i alla dessa fall talar om ”religiös tro”, har detta uttryck uppenbarligen två helt skilda meningar.

Hedenius tycks inte ha genomskådat denna dubbeltydighet, eftersom han använder ordet ”tro” i bägge betydelserna, utan att skilja dem från varandra. När han talar om ”att tro på tankar, på en teori, på påståenden, på en religiös lära, en vetenskaplig sanning”, menar han inte en tillit till, utan ett kognitivt försanthållande av en tanke, en teori, ett påstående, en lära. Men vad vill han säga, när han talar om ”att tro på konsten”? Förvirringen blir ännu större, när han bara säger ”att tro på en sak” och inte klargör den viktiga skillnaden mellan å ena sidan ”att tro på Jesus” respektive ”att tro på sina mästare”, dvs att lita på Jesus respektive på sina mästare, och å andra sidan ”att tro på underverk, ett evigt liv”, dvs att man håller det för sant, att det finns underverk respektive ett evigt liv. Denna oklarhet belastar naturligtvis redan från början Hedenius’ hela undersökning av den religiösa tron.

Tron på andras vittnesbörd: ”att tro
någon något”

Den grammatiska konstruktionen hos verbformen ”tror” avslöjar dessutom en tredje betydelse. Den kan lätt förbises i språk som förlorat sina dativ-former, eftersom den i många språk har formen ”a tror någon (dativ) något” eller rättare ”a tror någon (dativ), att det förhåller sig så och så”. Denna speciella grammatiska formulering är i det svenska språket fortfarande synlig i uttryck som ”Jag tror dig, när du säger att du är sjuk”, ”Domaren trodde Hans, när han sade att han var blind”. Det rör sig här om någon sorts auktoritetstro respektive en tro att något förhåller sig på ett visst sätt, på grund av någons vittnesbörd. Dess korta grundform ”a tror b, att p” dess mera utförliga formulering ”a tror att p, därför att b säger eller påstår eller intygar eller vittnar om att p” visar att det i grunden rör sig om en propositionell trosform, men en sådan som förutsätter någons vittnesbörd eller auktoritet. Man skulle kunna tala om en ”testimoniell tro” (av lat. testimonium = vittnesbörd). Den innebär att man tror att något förhåller sig på ett visst sätt, inte därför att man har skaffat sig en egen uppfattning om det utan därför att man litar på någons vittnesbörd.

Om man tror, att något förhåller sig på ett visst sätt, därför att någon mer eller mindre auktoritativt eller sakkunnigt påstår eller intygar det, så handlar det om en mycket omfattande och grundläggande form av människans tro. Nästan all tro, som föreligger hos barn och ungdomar, är av denna beskaffenhet. Det rör sig också om den dominerande trosformen hos vuxna, eftersom vi helt enkelt inte hinner med att skaffa oss en egen uppfattning om det mesta vi håller för sant. Därför accepterar vi det som sant som våra auktoriteter eller vittnen, dvs föräldrar, vänner, lärare, präster, vetenskapsmän, massmedia osv påstår vara sant. Trots att denna trosform liknar den kognitiva tron i det avseendet att den är en tro, att något förhåller sig på ett visst sätt, är dess viktigare aspekt den tillit man hyser för en persons auktoritet eller sakkunnighet. Men det rör sig inte heller om en fiduciell tro, eftersom man inte behöver helt och hållet lita på en viss person, utan endast uppfatta någon som trovärdig eller kunnig, när han eller hon säger eller påstår något.

Hedenius reflekterar inte mycket över denna trosform och dess förutsättningar, även om han i Bildning, religion och patetisk tro är medveten om, att ”nästan all vår tro vilar på vad vi hört av andra och endast en mycket liten del på vad vi själva undersökt – och denna lilla del av originell kunskap mestadels är mindre intressant, om den inte är ytterst problematisk och oviss” (25). ”De fakta, rön och teorier, som ytterst ligger till grund för en bildad människas trosföreställningar,” har nämligen till en väsentlig del kommit fram genom andra människors tankearbete (23). Trots att dessa rön utgör grunden för vår världsbild, kan vi enligt honom inte hålla reda på dem alla. Vi brukar nämligen glömma ”det lilla vi lärt oss därom i skolan eller senare”, men det kan fortfarande ta sig uttryck ”i bestämda tankevanor och sätt att reagera för nya intryck” (23). Han vet också att det just därför gäller att ”finna de rätta auktoriteterna” (25).

Försanthållande och patetisk tro

I sin granskning av den religiösa trons förhållande till vetenskapen förbiser Hedenius helt och hållet att det vid sidan om den kognitiva tron redan i det vardagliga livet finns två trosformer som kan vara relevanta för en förståelse av den religiösa tron. Detta gäller också för den skillnad som han gör mellan ”försanthållande tro” och ”patetisk tro”, i essän ”Bildning, religion och patetisk tro”,12 något som bekräftas genom den omarbetade versionen av samma essä med titeln ”Två slag av tro”. Visserligen använder han där uttrycket ”inre tro” i stället för ”försanthållande tro”, så att det blir mindre tydligt att det rör sig om den kognitiva trosformen. Men samtidigt säger han uttryckligen att också den patetiska tron är ett slags försanthållande, vid sidan om den inre tron.

Att den kognitiva trosformen alltid innebär ett försanthållande visar sig däri att man, trots att man säger ”a håller något för sant”, inte kan hålla ett ting respektive en sak för sann. Formuleringar som ”a håller Pelle Svensson, solen, talet 2, fattigdomen, Gud för sant” är nämligen språkligt sett inte helt korrekta. Däremot kan man utan svårigheter säga ”a håller en sats, ett påstående, ett omdöme, ett antagande, en proposition osv för sant” och ännu riktigare är det att säga ”a håller det för sant, att något förhåller sig så och så”. Denna speciella karaktär hos den kognitiva propositionella trosattityden visar sig alltså redan på det rent språkliga planet. När man därför säger ”a håller något respektive detta för sant” respektive ”a tror (på) något respektive (på) detta”, så menar man alltid en sats eller en utsaga eller ett påstående eller dylikt.

För att kunna skilja mellan försanthållande och patetisk tro ser sig Hedenius i sin essä nödsakad att ge termen ”försanthållande tro” en från början ”trängre mening än vad som är vanligt i den filosofi, jag annars ansluter mig till” (42). Med detta uttryck betecknar han uteslutande ”den form av tro som vilar på eftertanke och besinning” (43). Enligt honom kan den försanthållande tron på x beskrivas som ”en benägenhet att tänka som om x vore det riktiga” (44). Därför gäller för denna tro: ”Om (och endast om) jag har en försanthållande tro på x, så håller jag på x – när jag lugnt besinnar mig” (43). Det rör sig uppenbarligen om ett försanthållande av en sats eller en proposition, som framgår ur någons lugna eftertanke och därför vilar på ett förnuftigt ställningstagande. ”Att jag verkligen är övertygad om att en sak faktiskt förhåller sig på ett visst sätt, det betyder att det finns en sorts eftertanke hos mig, som i lugna stunder avvisar påståenden som skulle strida mot denna övertygelse” (43).

Redan från början ställer Hedenius den försanthållande tron i trängre mening i ett motsatsförhållande till en annan trosform, som han kallar ”patetisk tro”. Denna patetiska tro utmärker sig enligt Hedenius därigenom att den engagerar människan på ett alldeles särskilt sätt, att den griper hennes känslor och kan ta sig uttryck i passion och regera hennes beteende. Den beskrivs som ”ett sätt att bete sig, med känsla och vilja” och i den omarbetade texten som ”en benägenhet att känna och bete sig”, som om det man tror på vore det riktiga, i motsats till att man verkligen tänker att det man tror på är det riktiga (44). Trots att den patetiska tron, som alltid har en hög grad av intensitet, kan finnas tillsammans med den försanthållande tron i trängre mening, är den mycket mera likgiltig för förnuftiga skäl och klara fakta. Den kan enligt Hedenius till och med ”vara oberoende av varje försanthållande tro” (44).

Enligt Hedenius kan någons patetiska tro på olika sätt förhålla sig till den försanthållande tron i trängre mening. Man kan nämligen lidelsefullt ge uttryck för något, som man håller för sant, trots att alla tillgängliga skäl talar emot. Hedenius bedömer denna hållning som dumhet (45). Man kan också lidelsefullt uttrycka en uppfattning utan att man vare sig på ett patetiskt eller på ett nyktert försanthållande sätt tror på den. I detta fall föreligger enligt Hedenius hyckleri och lögn (45). I ett tredje fall rör det sig enligt Hedenius om ”den patetiska trons offer”, dvs om sådana ”personer som har patetisk tro på en sak utan att dock ha någon högre grad eller alls någon grad av försanthållande tro på samma sak” (45). ”De tror själva att de håller för sant vad de predikar, fastän det inte är fallet” (46). Denna inte helt klara indelning preciserar Hedenius i en fotnot på så sätt, att han skiljer mellan fyra fall: ”1) jag kan ha varken försanthållande eller patetisk tro på en sak – t.ex. när jag ljuger, 2) jag kan ha försanthållande men inte patetisk tro på en sak – t ex när saken inte angår mig så mycket, 3) jag kan ha både försanthållande och patetisk tro på en sak – t.ex. att statskyrkan bör avskaffas, 4) jag kan ha patetisk men inte försanthållande tro på en sak” (45). I det sista fallet har man enligt Hedenius blivit ett av den patetiska trons offer.

Hedenius’ distinktion mellan försanthållande (respektive inre) och patetisk tro är viktig, men inte alltigenom klar.13 I bägge fallen handlar det ju – åtminstone enligt Hedenius senare åsikt – om ett försanthållande, alltså om en kognitiv tro, att något förhåller sig så och så. Detta innebär att de övriga två fundamentala trosformerna inte berörs av denna indelning. Trots att tron som tillit vanligtvis är lidelsefull, innebär den inte i sig själv ett försanthållande. Inte heller rör det sig här speciellt om en försanthållande tro, som lidelsefullt stöder sig på andras vittnesbörd och auktoritet. Det är alltså inte klart vad som skiljer den försanthållande (= inre) från den patetiska tron. Mot hans karakterisering av den patetiska tron på x som ett sätt att bete sig, med känsla och vilja, och av den försanthållande tron på x som ett sätt att tänka, som om x vore det riktiga, kan invändas, att en rent försanthållande tro utan varje känslo- eller viljemässigt beteende, som om x vore det riktiga, knappast är möjlig. Rimligtvis innebär någons försanthållande eller inre tro alltid också att vederbörande inte endast tänker, utan även beter sig känslo- och viljemässigt, som om det han håller för sant vore det riktiga, dvs varje försanthållande tro är av det patetiska slaget. Skillnaden hade möjligtvis blivit klarare, om Hedenius hade utgått från frågan, vad som i en konkret situation kan ses som den egentliga grunden för någons kognitiva troshållning.

Kognitiv tro som förutsättning för
andra trosformer

Hedenius tycks med rätta vilja göra gällande, att den kognitiva respektive försanthållande tron är en fundamental förutsättning för tron överhuvudtaget, alltså också för tron som tillit till en person och för tron på någons vittnesbörd.

Hedenius’ uppfattning skulle ha kunnat preciseras, om han hade beaktat skillnaden mellan de ovannämnda tre trosformerna. I sin tillit till en person eller något personliknande är man visserligen intentionellt inriktad mot ett för denna tillit karakteristiskt objekt. Ändå kan denna tillit till någon i sig själv inte uppfattas som en kognitiv tro att detta objekt existerar. Att lita på en person är inte detsamma som att tro att denna person existerar. En inriktning mot ett intentionellt objekt är visserligen alltid väsentligt för en intentionell akt. För att kunna föreställa sig, önska sig eller också lita på något eller någon, måste man utforma en uppfattning om det man föreställer eller önskar sig eller också litar på. Men fördenskull behöver inte alltid frågan om detta objekts oberoende existens vara avgjord.14

Om någons tro på en person mera förstås som en känsla av förtröstan inför denna person, kan en sådan tro uppenbarligen förekomma utan att den oberoende existensen av dess objekt, dvs av den person man känner förtröstan inför, är garanterad. Ett ensamt barn kan exempelvis känna en stor förtröstan i en låtsaskamrat, som det har uppfunnit själv för att komma över sin ensamhet. Psykologiskt sett behöver det inte vara en omöjlighet att känna en förtröstan inför en inbillad person, trots att man samtidigt vet att denna person inte, eller inte längre, existerar. Om tron på någon däremot uppfattas som aktiv tillit till en annan person, verkar det vara psykologiskt omöjligt, att lita på vederbörande och samtidigt räkna med att han inte existerar. Inte heller kan man lita på någon, när man inte har några skäl för vederbörandes existens, så att man åtminstone kan tro, att denna person existerar. Men inte ens en vag kognitiv tro, t ex en förmodan, en mening eller blott och bart ett antagande, tycks räcka till. För att verkligen kunna lita på någon tycks det vara oumbärligt att man är övertygad om, eller till och med vet, att vederbörande finns och är trovärdig. Denna övertygelse eller detta vetande verkar vara en nödvändig förutsättning för att man skall kunna lita på någon.

På ett liknande sätt förutsätter också den testimoniella tron, att man åtminstone måste (kognitivt) tro att den person existerar, vars auktoritativa eller sakkunniga vittnesbörd förmår en att tro att något förhåller sig på ett visst sätt. Även här tycks en tro som bara är en förmodan eller ett antagande inte vara tillräcklig. För att kunna göra någons vittnesbörd till sin egen trosuppfattning måste man ha en hög grad av säkerhet eller till och med veta, att ens auktoritet eller vittne existerar och är trovärdig och sakkunnig. Det gäller nämligen att kunna skilja mellan den svenska pressen och Grönköpings Veckoblad. Det gäller att kunna skilja mellan en historisk roman och en historisk lärobok. Det gäller framförallt att skilja mellan en skojare och ett allvarligt vittne.

Trots att den kognitiva tron utgör ett oumbärligt fundament för de båda övriga trosformerna, får man inte förbise deras betydelse, om inte undersökningen av människornas tro i allmänhet och speciellt av deras religiösa tro från början skall vara otillräcklig och missvisande.

Noter

1 Jfr I. Hedenius, ”Begriffsanalyse und kritischer Idealismus (I)”, Theoria 5 (1939) 281–313.

2 I. Hedenius, Om rätt och moral, Stockholm 1941, 1963, 62–68.

3 I. Hedenius, ”Begriffsanalyse und kritischer Idealismus (I)”, 291–296.

4 Jfr till kritiken mot Hedenius’ åsikter: S. Nordin, Från Hägerström till Hedenius, 1983,151f.

5 Jfr R. Carnap, Logische Syntax der Sprache, Wien 1934; Introduction to Semantics, Cambridge/Mass 1942; Meaning and Necessity: A Study in Semantics and Modal Logic, Chicago 1947.

6 Jfr Thomas av Aquino, Summa theologica II–II, q. 2, a. 2.

7 Jfr. B. Russell, An Inquiry into Meaning and Truth, London 1940, kap. XII.

8 I. Hedenius, ”Urteil und Überzeugung”, Theoria 10 (1944) 120–170.

9 Den publicerades som inledande essä i Hedenius bok Tro och vetande, Stockholm 1949, 19–52. I Aldusutgåvan Tro och livsåskådning från 1958 och i den senare upplagan av Tro och vetande förekommer en förkortad form av denna uppsats med titeln ”Två slag av tro”, 1983, 9–15.

10 Tro och vetande, Stockholm 1949,53–232, i omarbetat skick i Aldusutgåvan Tro och livsåskådning från 1958 och senare.

11 Haglund, Tro – upplevelse – språk; Lund 1990, 7–23

12 Jfr I. Hedenius, Tro och vetande, Stockholm 1949, 21, 42–51.

13 Jfr D. A. R. Haglund, Religiös tro – försanthållande eller patetisk? i: Haglund, Tro – upplevelse – språk; Lund 1990, 7–8, 19–20.

14 Ibid. 18–19.