Anklagelser – en stridsskrift mot vårdsystemet

Anklagelser är den kärnfulla titeln på regissören, författaren, journalisten och debattören Lars Mullbacks i fjol höst utkomna bok, där han redogör för sina avslöjanden av maktfullkomlighet och inkompetens i den svenska vårdapparatens behandling av CP-skadade.

Skildringen tar sin utgångspunkt i författarens egen livshistoria, hans uppväxt och yrkesbana som filmare. Lars Mullback är själv CP-skadad, och man får många inblickar i hans liv genom flera roliga men också skrämmande episoder som har haft betydelse för hans utveckling och visar hans karaktärsdrag.

Ett sådant exempel är när Lars Mullback söker in på Dramatiska Institutet för att han vill bli filmare. Han berättar att mötet med den ungerske rektorn för institutet var ett av de få tillfällen i livet då han blivit direkt förkastad på grund av sitt handikapp. Han får till och med oförberett höra att ”Hur skulle du kunna instruera skådisar? Du är ett monster som bara lockar fram deras ångest. Du skrämmer oss. Vi vill inte se ditt lidande.”

Annars berömmer han mycket tydligt och vältaligt den svenska välvilliga inställningen till handikappade, och kanske var det inte en tillfällighet att denne rektor inte var uppvuxen med den svenska inställningen.

Vi dras sedan in i bokens drama när Mullback, tack vare den lilla flickan Maria och hennes märkliga framsteg, upptäcker en revolutionerande behandlingsform av CP, kallad konduktiv pedagogik, ironiskt nog också från Ungern. Lars Mullback samlar ihop alla sina pengar och far till Budapest och prövar denna träningsmetod under ledning av tränaren Eszter på den privata Move & Walkskolan. Till hans oerhörda förvåning, ja chock, kan de på det ungerska institutet på nästan ingen tid alls, bara några veckor, utföra rena underverk. Vi får åskådligt, ja, personligt följa hur han upplever träningen och vilka framsteg han gör. Han beskriver gång på gång känslan att vid trettiofyra års ålder för första gången i sitt liv kunna äta själv och gå med raka ben ”som en man”.

Sedan dras skruven åt. För hur kunde han leva i tretttiofyra år i Sverige, den bästa av världar, utan att få adekvat behandling? Vi dras in i en alltmer hårdnande kamp mot myndigheter och läkare, som inte visar det ringaste intresse för att ta till sig denna bevisligen överlägsna behandlingsform. Skildringen av händelserna utvecklas till rena detektivromanen inför den avslutande drabbningen om den konduktiva pedagogikens och Move & Walkskolans existens i Sverige, den dramatiska klimax då kampen mot makten skall avgöras. Men slutet avklingar i ett slags oskuldsfullhet trots att skeendet i verkligheten fortgår. Den konduktiva pedagogiken verkar spridas och många CP-skadade barn får hjälp. Ändå känner läsaren i bakhuvudet att makten nog inte har gett sig så lätt, och det är nog avsiktligt. Bokens upplösning blev klar så sent som i augusti 1997 och något slutligt facit finns ännu inte att hämta.

Lars Mullback drivs av ett tydligt och starkt engagemang för barnen och av ett starkt moraliskt patos för sanningen gentemot de makthavandes tryck – hela tiden påminns vi om författarens starka självförtroende och hans ihärdighet. Ständigt påminns vi också om det lidande som hans CP-skadade vänner och likar är utsatta för och det moraliskt nödvändiga i hans kamp för ändring och rättvisa: ”Om inte jag stod upp för de CP-skadade barnen, vem skulle då göra det? Det var mitt ansvar och min skyldighet. Några andra hänsyn förbjöd mig min moral att ta”.

Bokens metod är just det omedelbara berättandet av händelser med så levande beskrivningar att man tror att man varit med. Det går över gränsen från det personliga till det privata, men det fungerar och läsaren förleds att tro att han eller hon är i berättarjagets position och ser med hans ögon – en prestation med tanke på att man då har försatts i den för de flesta minst sagt främmande situationen att vara CP-skadad med dess särskilda problem och ett avvikande utseende. Just denna olikhet betonar författaren på rätt många ställen, och det hjälper läsaren att sätta sig in i situationen.

Titelns tillägg En stridsskrift anger verkligen bokens innehåll. Hela framställningen formar sig till ett verkligt anklagelsetal, likt en åklagares plädering (eller som en sådan hade sett ut om vi hade haft en starkare retorisk tradition i Sverige). I början kan man tro att det ”bara” är omgivningens fördomsfullhet mot handikappade som sitter på de anklagades bänk, men så småningom visar det sig att det är ”makten” närmast i form av Socialstyrelsen, som har tagit plats i båset. Lars Mullback agerar åklagare med en infernalisk effektivitet när han visar myndighetens och de medicinska ”experternas” nonchalerande av fakta och av patientens bästa till förmån för gynnande av svenska metoder och, inte minst, vänskapskorruptionens krav. Författaren lyfter dock ofta fram förmildrande omständigheter, främst allas välvilja, vilket dock bara sätter fingret ännu hårdare på inkompetensens ömma punkt: ”Det svenska samhället hade sådan omsorg om det lilla CP-skadade barnet att de vårdade och omhuldade honom så till den milda grad att han långsamt förtvinade och dog. Så går det till när habiliteringsteamet är välvilliga fackidioter istället för människokännare”.

För att visa att talet om att förtvina och dö inte var en grotesk överdrift visar han också flera exempel på barn som han känt under sin uppväxt som dött på grund av – som han numera förstår – apati och vanvård. Ja, till slut vågar han använda ordet. Det är ett starkt retoriskt avsnitt, fullt av patos och vrede: ”Flera av mina CP-skadade barndomsvänner är döda. Man dör inte av själva CP-skadan, men den hjälplöshet som blir följden av totalt beroende dödar. Den totala passivitet som infinner sig när vi spänns fast, dödar. Den vackra integreringstanken dödar på grund av att vi blir fastbundna, passiva åskådare i stället för aktiva, initiativrika deltagande barn. Vi finns mitt i samhället, men ständigt utanför, beroende. Att klara detta utanförskap kräver ett mycket, mycket starkt psyke. Jag vet allt detta av egen erfarenhet.”

Och allt detta i onödan, för att svensk sjukvård inte tar till sig nya metoder, vilket författaren illustrerar med många levande skildringar av händelser och personer.

”Åklagaren” tar också vittnen till hjälp i sin plädering. Först och främst den lilla CP-skadade Maria, vars utveckling är bokens andra röda tråd, hoptvinnad med författarens egen. Maria är så att säga en icke agerande huvudperson när Mullback nystar upp skumma samband och mönster i motståndet mot den effektiva behandlingen. Vidare tas många CP-skadade barn fram som exempel undan för undan, och när kampen har trappats upp anmäler sig andra människor som varit utsatta för Socialstyrelsens behandling för att intyga att Lars Mullback inte är en ”ensam bråkstake” eller en paranoid rättshaverist gentemot de goda myndigheterna. Han lägger ner mycken möda på att motbevisa detta tänkta motargument (som ju ofta har använts mot personer som motsätter sig myndigheternas allvishet). Slutligen, men inte minst, får läkare och myndighetspersoner mot sin vilja agera anklagade och bevisa olika fall av maktmissbruk, revirtänkande och inkompetens genom att deras handlingar och Mullbacks samtal med dem redovisas med namns nämnande. De har inte en chans att komma undan det ansvar som Mullback vill visa att de har missbrukat.

Anklagelser ställer många frågor på sin spets – om vår syn på handikappade, om etik och makt inom vården, om myndigheternas makt och moral. Denna berättelse låter ingen läsare behålla en oreflekterad tro på den osjälviske, omutlige svenske tjänstemannen eller på att experter automatiskt finner och tillämpar den bästa lösningen.

Nå, men vad är detta för sorts genre? Är det en åklagares plädering? Delvis, men också ett journalistiskt avslöjande av ”ointresse och tjänstefel” som en kapitelrubrik lyder, med visst inslag av wallraffande. Det är också en självbiografi. Ett inslag av politisk förkunnelse kommer mot slutet när författaren sveper över fel och brister i hela samhället, till exempel att några jobbar för mycket medan andra går arbetslösa och liknande. Sist, men inte minst, är det ett lovtal över de CP-skadade barnen, som blir bokens hjältar.