A-J Festugière – Vetenskapsman och humanist

Den 13 augusti 1982 avled pater A. J. (André Marie-Jean) Festugière O.P. i en ålder av 84 år. Till livets slut arbetade han med den grekiska litteratur han kanske var den siste att i egen person överblicka och behärska, i synnerhet i dess efterklassiska delar. Med honom gick ur tiden en av den fåtaliga elit som kan kallas lärda, i den bemärkelse som hör hemma i västerländsk humanistisk tradition – begreppet lärd har väl behållit sin lödighet också i en tid som ser beteckningen forskare urholkas av den allestädes grasserande inflationen. Därtill var han en nobel människa, ödmjukt hängiven åt det studium som fångade honom helt och fascinerade honom, adlad av den kultur i det förflutna vars sublimaste tankelinjer han lyfte fram ur de bevarade källorna.

Som ung licentiand fick skrivaren av dessa rader våren 1939 träffa honom i det dominikankonvent i Faubourg Saint-Honoré i Paris där han kom att tillbringa större delen av sitt liv. Redan då var han en berömd man. Men vad jag minns är den lust att läsa och lära som han delade med sig åt studenten som sökte orientera sig i det överväldigande utbud av undervisning i grekiska som fanns i den franska huvudstaden.

Pater Festugière var då bara drygt 40 år gammal. Född 1898 i Paris och uppvuxen där, hade han hunnit med att – efter studier vid den krävande École Normale Superieure och därefter vid de franska instituten i Rom och Athen – inte bara bli dominikan (1924), studera teologi, bl.a. vid Le Saulchoir, och bli prästvigd (1930), utan även undervisa vid École biblique i Jerusalem och publicera uppmärksammade böcker.

Ett lyckokast blev redan läroboken L’ideal religieux dos grecs et l’Évangile (1932, 340 s., i serien Études bibliques). Företalet var skrivet av ingen mindre än Père Lagrange. I denna bok, avfattad med tanke på vad som nu kallas forskarstuderande och försedd med specialundersökningar i form av exkurser, vill förf. visa varför människor i den grekiska världen blev kristna, när tiden kom. Vad var det som saknades i filosofier, i kulter och mysterier? Varför lämnade, även i en rikt utvecklad kultur, idealet arete, duglighet, de enskilda individerna otillfredsställda? Med förvånansvärd beläsenhet vid så unga år tecknar förf. tillgångar och brister i grekiskt intellektuellt och religiöst liv.

Redan där framträdde bredden av hans intressen liksom konturerna av de områden inom greciteten åt vilka han företrädesvis skulle ägna sin odlarmöda. Doktorsgraden vid Sorbonne förvärvade Festugière på det imponerande sätt som då ännu var föreskrivet, nämligen med två avhandlingar. Huvudarbetet var idéhistoriskt: Contemplation et vie contemplative selon Platon (1936, 495 s.). Mystik och mystisk teologi hos kyrkofäderna har rötter hos den grekiske filosofen och i den roll som begreppet theoria spelar hos denne. Detta gav anledning till en djuplodande analytisk genomgång av den platonska skriftsamlingen. Den andra avhandlingen, these complementaire, var mera tekniskt-filologisk: Aristote, Le plaisir (1936, LXXVI + 48 s.). Två parallella avsnitt i den nikomachiska etiken handlar om hedone, det som förnöjer (i motsats till det som vållar sorg och smärta). Dessa jämförs med varandra och med motsvarande avsnitt i den stora etiken, varvid frågorna om deras inbördes förhållande tas upp på nytt.

Visar dessa arbeten förmågan till koncentration, så framträder intressenas bredd, den alltmer vidsträckta beläsenheten och förmågan till överblick i ett annat relativt tidigt verk: en översikt över samhälle och religion i den grekisk-romerska världen i nytestamentlig tid (Le monde gréco-romain au temps de Notre-Seigneur, band 1-2, 1935). Denna läro- och studiebok i två behändiga delar ingår i serien Bibliothèque catholique dos sciences religieuses. Som introduktion i antikens kultur under ett viktigt skede söker den ännu sin like. Vad som alltjämt fängslar är att framställningen i så stor utsträckning bygger på egen läsning av den antika litteraturen, med ymniga hänvisningar i notapparaten. När man följer framställningen av hur det romerska riket och dess provinser var socialt strukturerade, eller hur kultur, trosuppfattningar och livssyner tedde sig i dåtida människors tillvaro, så lyssnar man till en som så att säga själv har varit med om det – vid studiet av texter i en omfattning som i nutidens värld väl är möjlig bara i ett klosters skyddade verkstad. Festugière måste ha följt Horatius råd att dag och natt vända bladen i de klassiska texterna (A.P. 268). Blickar i noterna visar att han inte har hållit sig till allfarvägarna utan strövat vida omkring bland det som eljest brukar lämnas därhän: små traktater, brev, inskrifter, papyrer. Blyertsstrecken i Carolinas exemplar av verket är nog inte av min hand – därtill är de alltför ordentliga – men kunde ha varit det, så som jag under studieåren sög i mig denna presentation av en gången tids sätt att resonera och reagera.

Inte långt efter mitt första möte med pater Festugière bröt det världskrig ut vars förebud kunde uppfattas i Paris redan under våren 1939. Två böcker, till det yttre av mindre format, visar den lärdes svar på ockupation och elände. Den ena innehåller föredrag som skrivits under nödåren: Liberté et civilisation chef, les grecs (tryckt 1947). Ämnen, brännbara i sin tid, behandlas med den distans och den frispråkighet som ett historiskt ämne gör möjliga. I företalet konstaterar förf.: ”Måhända skulle det se bättre ut i vårt Frankrike och i världen, om man bättre kände till och lyssnade till de lärdomar historien kan ge.”

Den andra lilla boken är tryckt på utsökt papper och i en numrerad upplaga, mitt under brinnande krig. Den här titeln Trois devots païens (bör översättas Tre fromma hedningar, 1944) och innehåller tre traktater från trehundratalet. Vad översättaren och kommentatorn vill förmedla är prov på de andliga tillgångar som ändå fanns och kunde mogna, när samhällen, traditioner och kulturer efter hand föll sönder, och när de som var eftertänksamma tvingades att besinna sig på vad som till sist är det väsentliga i tillvaron. Traktaterna utgör enligt utgivaren ”quelques beaux monuments de la pieté antique”. Och pieté, detta svåröversatta och mångfasetterade ord, är vad han hade ett finstämt sensorium för: fromhet, på reflexion grundad vördnad inför tillvaron, lojalitet mot bestående värden.

Till synes oberörd av ofärdsåren och med aldrig sinande flit gav sig Festugière in på besvärliga ämnesområden. År 1942 fick han den yttre ställning som gav honom arbetsro. Han blev directeur d’etudes vid den förnämliga École pratique des hautes études inom Sorbonne. Befattningen kan beskrivas som en professur för forskning och forskarutbildning. Ämnesområdet bestämdes till Hellenistisk religion mot slutet av antiken. Den uppgift han nu gav sig i kast med var bearbet

ningen av ett till synes abstrust myller av mer eller mindre apokryfa texter, nämligen de hermetiska skrifterna. Innehållet i detta Corpus Hermeticum ligger i gränstrakterna mellan religion, magi och filosofi och daterar sig till de första århundradena av vår tidräkning. Den egyptiske guden Thot, på grekiska Hermes Trismegistos, ansågs vara källan till orientalisk visdom. I den hellenistiska tidens tro och vantro blandades orientaliska, främst egyptiska, visdomstraditioner upp med utflöden från grekiska filosofskolor och västerländsk naturkunskap. Astrologi, alkemi och folklig läkekonst vävdes samman med religiösa spekulationer, till en del nära besläktade både med gnosticismen och med mysteriekulterna. Minnestecknaren fick en inblick i denna för oss besynnerliga värld under arbetet med de så kallade magiska papyrerna.

För Festugière gällde det att först och främst skaffa sig ett fast textunderlag. I samverkan med den store filologen Arthur Darby Nock vid Harvard gav han under åren 1945-54 ut hela Corpus Hermeticum, text med textkritisk apparat, översättning och korta kommentarer, tillsammans fyra band ingående i Collection Budé. Redan detta var en bedrift.

Parallellt härmed skrev han sin monumentala monografi över den hermetiska litteraturen och dess blandning av ideologier: La revelation d’Hermes Trismégiste, likaledes i fyra band (1944-54). Man skulle väl aldrig ha trott att någon kunde förmå sig till att ägna dessa skrifter så mycket arbete och tankemöda. Men resultatet blev rikt. Astrologi och magi, kosmologi, reflexionerna kring själen, dess härkomst och mål, och slutligen föreställningarna om det gudomliga behandlas i de fyra delarna. Det visar sig att i denna skriftsamling – i vilken endast bråkdelar av en ännu mera omfattande litteratur har bevarats – återspeglas mycket av vad de som bodde i östra medelhavsvärlden under de första århundradena efter Kristus tyckte och tänkte om det mänskliga livet, om tillvaron och möjligheterna att komma till rätta med den. Författaren lyckades definitivt visa att tankegångar emanerande från grekisk filosofi, i synnerhet den mellersta platonismen, utgör det dominanta och sammanhållande inslaget. Det orientaliska stoffet, astrologiska uträkningar och magiska recept, har annekterats av en typiskt grekisk vetgirighet, en strävan att utforska hela tillvaron och behärska den. Världen, själen och Gud sätts in stundom i en monistisk, stundom i en dualistisk modell, och båda dessa kan föras tillbaka till Platon. Utsagorna om det gudomliga kastar nytt ljus över transcendensens plats i grekiskt tänkande. I en senare bok, Hermétisme et mystique païenne (1967) har sammanställts ett antal specialstudier som från olika utgångspunkter belyser grunddragen i de hermetiska skrifternas ideologi och sätter denna i relation till andra strömningar i den utgående antikens andliga liv.

Under titeln L’enfant d’Agrigente (1950) finns samlade några utsökta essäer i vilka olika ställen ur den grekiska litteraturen (inklusive Apg 17) ger anledning till fint stiliserade studier av grekisk kultur och mentalitet. Sist i raden står en längre uppsats om grekerna och naturen. Redan företalet till den lilla volymen, där också den underfundiga titeln förklaras, är förtjusande i sin humorfyllda, avklarnade vishet, en spegelbild av förf:s personlighet. I studerkammarens stillhet hade han förvärvat mera av människokännedom och medmänsklighet än alla de som ute i världen ilar från möte till möte.

Ändå förblev han ingalunda isolerad. Med berömmelsen följde kallelser att föreläsa i europeiska länder och i Amerika. Hösten 1947 besökte han Lund efter att föregående vår ha valts till ledamot av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet där. I dess årsberättelse 1947/48 står hans föredrag om hermetismen. Tillsammans med pater Dewailly reste han till Uppsala och talade också där, med Anton Fridrichsen som värd.

Frukten av gästföreläsningar i Berkeley i Californien föreligger i boken Personal religion among the Greeks (1954). I åtta kapitel, vart och ett ägnat åt några karaktäristiska texter som analyseras, behandlas de två former av individuell fromhet som är typiska för grekisk religiositet: den folkliga fromheten och den ”reflekterande” fromheten. Det behöver inte sägas att det är den sistnämnda typen som tolkas med inlevelse och sympati. Läsaren far engagerande inblickar i innersidan av livet i en grekisk kulturmiljö stadd i upplösning och stimuleras till att dra förbindelselinjer till sin egen tid. Detta arbete har under en lång följd av år varit kursbok i Uppsala för högre studier i Nya testamentet.

I februari 1956 återkom pater Festugière till Uppsala i egen person och höll i universitetshuset två föreläsningar över den dionysiska mystiken i Euripides Backanterna. Föreläsningarna trycktes i Eranos samma år. Inbjudaren, grecisten Gudmund Björck, fick inte uppleva besöket, men hans minne hyllades. Oförglömliga är inte bara den livliga och eleganta behandlingen av ämnet utan likaså den uppburne gästens framträdande i övrigt. Han anlände åtföljd av en adjutant som fick sköta alla praktiska bestyr, och det var pater François Refoulé, som stött till i Lund. När dagsprogrammet inte krävde hans närvaro, låg gästen i sin säng på hotellrummet, där han läste och skrev och mottog besökande för animerade samtal. Den nordiska vintern lockade inte till några extravaganser. Men gästen såg ut att trivas, hans charm blommade, och hans vänlighet värmde.

På 1940-talet hade Festugière vid sidan av sina stora arbeten gett ut en översikt över begreppet helighet i grekisk religion och i den tidiga kristendomen (La sainteté, 1942, 125 s. i serien Mythes et religions) samt en studie av Epikuros uppgörelse med gudstron (Épicure et ses dieux, 1946, i samma serie; 2:a uppl. 1968, 133 s.). Dessutom utkom, överraskande för en ytlig iakttagare, en bok om den vetenskapliga medicinska traditionen i Grekland, innehållande bl.a. en under Hippokrates namn figurerande skrift, med grekisk text, översättning och kommentar (Hippocrate. L’ancienne medécine, 1948).

Arbetsintensiteten förblev oförminskad under 1950- och 1960-talen. Och det var en välförtjänt utmärkelse, när Festugière 1958 valdes in i Académie des inscriptions et belles-lettres (motsvarande vår Vitterhetsakademi) och kunde kalla sig Membre de l’Institut.

En ny fyndgruva hade han då mutat in, nämligen uppgörelsen mellan de grekiska religionsformerna ä ena sidan och kristendomen å den andra, sådan denna uppgörelse skedde i Syrien. Därifrån var övergången given till studiet av munkväsendets framväxt i den östra medelhavsvärlden och av den fromhetstyp som där utbildades. Den andliga brottningen i metropolen Antiochia, med kejsar Julianus avfällingen på den ena fronten och Johannes Chrysostomos på den andra, får en brett upplagd skildring i boken Antioche païenne et chrétienne (1959, 540 s.) Fortsättningen av detta forskningsarbete ledde till utgivningen (i översättning) av en rad skrifter i vilka eremiternas och munkarnas fromhet och tänkesätt speglas: Les moines d’Orient, band 1-3:1-2 (1961-62). Läsvärd är inte minst den av utgivaren författade utförliga inledningen. Culture où sainteté (Bildning eller helighet). En textutgåva, vars bakomliggande mödor den långa redogörelsen för handskriftsunderlaget och den omfattande textkritiska apparaten redovisar, bär titeln Historia monachorum in Aegypto (1961).

Åtta volymer med översättningen av en del av Proklos (400-talet) Platon-kommentarer utkom i tryck mot slutet av Festugières tjänstetid vid École des hautes études; 1968 pensionerades han vid 70 års ålder. Därefter gav han ut två samlingsvolymer med vetenskapliga uppsatser (Études), den ena över filosofihistoriska ämnen (1971), den andra över religionshistoriska (1972). En analys av den johanneiska stilen vittnar om trägen läsning av Nya testamentet under ett långt liv (Observations stylistiques sur I’etangile de S. Jean, 1974, 147 s.). En fin avrundning av livsverket bildar slutligen den för en bredare publik skrivna boken La vie spirituelle en Grèce a l’époque hellenistique – où Les besoins de l’ésprit dans un monde raffiné (1971, 223 s.). Ett långt livs studium av den grekiska litteraturen förs här till en förståelsefull syntes. En rad av känsligt tecknade porträtt av antika personer visar människor i en till synes lugn och lycklig värld, präglad av en långt driven kultur. I denna på många sätt gynnade miljö skapar begynnande kriser osäkerhet och väcker längtan efter bestående andliga värden. Förf. antyder beröringspunkter med vår egen tid.

Under de tio sista åren översatte han flitigt; nämnas kan koncilieakterna från Efesos och Chalkedon (tr. 1982) vidare Platon, Eckhart och Erasmus.

Redogörelsen för den imponerande produktionen – ändå har de talrika tidskriftsartiklarna förbigåtts – skulle vara ofullständig om här inte nämndes ett arbete som till synes faller helt ur ramen: George Herbert, poète, saint anglican, 1593-1633 (1971, 351 s.). En vid relativt unga år bortgången engelsk lantprästs dikter hade väckt Festugières uppmärksamhet och funnit genklang hos honom. Detta förde med tiden fram till en biografi, där 1600-talspoetens liv och litterära kvarlåtenskap sätts in i ett historiskt och kyrkohistoriskt sammanhang med en grundlighet som måste ha krävt omfattande studier. Det visar också litteraturförteckningen. Förf. skriver att Herbert i sina dikter ådagalägger en dragning till Kristus som eljest bara återfinns hos Thomas a Kempis Imitatio. Denna biografi dokumenterar en märklig själarnas sympati över tids-, nations-, språk- och konfessionsgränser.

Pater Festugière var klassiker och lärd, en av de stora. Men han var också, och ingalunda vid sidan om, dominikan och enligt sin ordens regel hängiven och samvetsgrann i sitt andliga liv. Han skulle inte ha kunnat skildra grekisk och hellenistisk fromhet, de höjder och djup den kunde nå, om han inte själv hade varit fr.o.m. Och man märker i det han skrev hur hans personliga fromhet gladdes åt och sög näring ur fromma hedningars erfarenheter av det osynligas värld. Vi unnar honom refrigerium, vederkvickelse, efter en sällsynt väl använd arbetsdag, och framför allt den theoria, det skådande, som hans forskning profetiskt visar hän mot.