Islam i Stockholm

Västerlandet återupptäcker den arabiska kulturen. Islam är på nytt en politisk maktfaktor – liksom under korstågen och turktiden, även om dess vapen nu inte är krigare utan olja. Invandringen leder till att tiotusentals muslimer nu lever i Sverige. I dagsnyheterna upptäcker sekulariserade namnkristna till sin häpnad att det finns människor som tar sin religion på dödligt allvar.

Allt detta är bakgrunden till den stora satsning på islam som en rad svenska museer planerar för detta år. Den storslagna presentationen av hela området står Statens Historiska Museum i Stockholm för. Där har man öppnat en stor utställning som visas året ut. Till det fasta programmet kommer allehanda tillfälliga arrangemang, bl.a. musikaliska.

Alltsedan sitt segertåg på 600-talet har islam brett ut sig och omformat livet och inte minst konsten i en rad högkulturer. Från Marocko till Indonesien är den en ofta avgörande maktfaktor. Att presentera islam och dess kultur är alltså inte mycket lättare än att presentera kristendomen och hela det område den har påverkat. Men skam den som ger sig…

Uppläggning

Utställningen belyser framförallt de historiska sammanhangen i äldre tid. Vi får också exempel på de ibland oväntade kontakterna mellan islamiska riken och deras närmare eller mer avlägsna grannar, ända bort till vårt land. Samtidigt har man velat ge ett begrepp om nutida förhållanden, särskilt bland de småstater vid Arabiska gulfen (Persiska viken) vars gamla livsformer helt har förändrats av de stora oljefyndigheterna.

Folkliga vapen och smycken från dagens Oman visar modernt konsthantverk av mindre raffinerad art än vad de forna hovens uppdragsgivare kunde få fram. Museet har t.o.m. byggt upp ett mottagningsrum för männen i dessa trakter, med mattor, kuddar och fläktar, vilket allt ger den lokalfärg som en besökare är glad åt. Detta är beduiners och pärlfiskares land, och som en påminnelse står en högdragen kamel (uppstoppad) och betraktar omgivningen med den högfärd för vilken arabisk folklore har en teologisk förklaring. Allah har hundra namn, men människorna känner bara till 99 av dem. Endast kamelen känner till Allahs hundrade namn, och därför är han så stolt.

Märkligast på utställningen är de utvalda exempel på äldre konsthantverk som museet har lånat in från olika samlingar, dels i Sverige, dels från bättre försedda museer utomlands. Det är märkligt hur mycket som har funnit vägen upp ända till våra trakter, inte minst under Karl XII:s tid, när de diplomatiska förbindelserna med Turkiet var livaktiga. En särskilt generös långivare är här Eremitaget i Leningrad, med vilket Historiska museet sedan länge har synnerligen goda förbindelser. Till de övriga hör British Museum i London, arkeologiska museet i Madrid och Davids samling i Köpenhamn, ett alltför litet känt museum med både 1700-talsmöbler och islamisk konst av högsta klass – absolut värt ett grundligt besök vid nästa Köpenhamnsresa – och därtill flera nyöppnade museer i de arabiska oljestaterna.

Islams utbredning

Utställningen berör ett enormt område i både tid och rum. Islam räknar ju Muhammeds flykt – hidjra – från Mekka till Medina 622 e.Kr. som utgångspunkten för sin tideräkning – som bygger på månkalendern, så att året är något kortare än vårt år, som utgår från en solkalender. Den nya religionens bärare, de egentliga araberna, lade på kort tid under sig de stora kulturländerna i Mellanöstern, både persiska och bysantinska trakter. Erövrarnas språk var arabiska, och fortfarande är det enbart på arabiska som man får studera Koranen, men när de lade under sig Iran, uppstod en raffinerad blandkultur med persiska som sitt språk, vilket spred sig långt ner i Indien.

Flera vågor av islam sköljde över den indiska halvön med olika erövrare. Mogulhärskarna lade under sig den största delen och skapade en hovkonst av persisk typ med en speciell, indisk atmosfär. Ända bort till Indonesien spred sig islam och slog djupa rötter.

Västerut kom de arabiska erövrarna tidigt att lägga under sig praktiskt taget hela Spanien. De skönaste byggverk landet har att visa är just arabiska – eller moriska – anläggningar. Det sista stora erövrarfolk som bekände och spred islam var turkarna. Först seldjukerna och sedan de ottomanska turkarna lade under sig stora delar av det tidigare kristna Österlandet.

Karaktär

Den islamiska kulturen i alla sina förgreningar är inte särskilt välkänd för oss i allmänhet. För att få större utbyte av sitt besök bör man ge sig tid att studera den utmärkta och omfattande katalogen, innan man ger sig in i salarna – som ofta ligger i ett konstfullt men ganska tröttande halvmörker.

Ett helt pärlband av mästerverk presenteras i det rum som är ägnat den historiska utvecklingen i de stora islamiska rikena, från abbasidernas Bagdad till mogulernas Delhi och turkarnas Istanbul. Dessa välden har inte bara lämnat efter sig tjocka och blodiga sidor i historieskrivningen utan också utsökta exempel på metallsmide, keramik, träsnideri och annat konsthantverk. Av naturliga skäl är praktarkitekturen inte alls representerad på utställningen. Annars hör den till det märkligare inom världskonsten.

Islam har alltid förbjudit bilder, nämligen när detta kan ställas i något samband med fara för avgudadyrkan. Gud och Hans väsen kan inte på något sätt framställas i bild. Koranen kan aldrig illustreras, moskéerna kan inte prydas med realistiska avbildningar av något levande. Däremot har särskilt perser och indier varit oförhindrade att illustrera profana verk, vetenskapliga framställningar och skönlitterära manuskript.

Ett helt litet rum visar exempel på bokutsmyckningen under skilda tider och på skilda platser. De mest utsökta miniatyrer framställer poetiska scener i ett landskap där perspektivet behandlas med stor frihet. I paradiska parker njuter sköna människor av ett glatt sällskapsliv; de indiska miniatyrerna framställer ofta de erotiska nöjen som hörde till härskarens livsstil, dock med en viss återhållsamhet.

Ändå är det inte bilden utan själva skriften som är bokens väsentliga bidrag till estetiken. Skrivaren hade högre anseende än målaren, skriften associerades alltid med den heliga uppenbarelsen, Koranen själv, och för den arabiska och persiska konsten är kalligrafin lika viktig som bilden i Västerlandet. Skönskriften avlockas de mest oväntade dekorativa möjligheter, men mer än så, den representerar en intellektuell harmoni, en anspänning som kan höja sig till meditation. Inför den islamska kalligrafin – liksom inför den kinesiska – kan det mesta av bildproduktion verka ganska andefattigt.

Också i moskéerna och praktbyggnaderna i allmänhet har skönskriften en viktig uppgift. Guds och Profetens namn eller suror ur Koranen ger väggarna högre lyftning.

I övrigt är det geometriska mönster i en aldrig svikande fantasirikedom som dominerar utsmyckningen, ibland kompletterad av blomsterfigurer. Också i metallarbeten och keramik spelar kalligrafin en påtaglig roll.

Det orientaliska konsthantverk som är mest känt i Västerlandet är annars mattorna. Ett helt rum är ägnat ett rikt omväxlande urval mattor från olika delar av den islamiska världen. Abstrakta och abstraherande mönster dominerar helt, medan färgskalan kan skifta betydande. Särskilt de s.k. Polen-mattorna skiljer sig påtagligt från de övriga.

Mattknytningen var särskilt viktig för nomaderna, som ju inte kunde belasta sig med solida möbler i sitt kringvandrande liv, men också de bofasta byggde upp sin heminredning på mattor. Fortfarande syns detta tydligt i moskéerna. De är ju helt täckta av mattor, som tjänar som både sittplatser och böneplatser.

Européerna importerade tidigt mattor, och målare framställde dem gärna på sina dukar. Man talar om Lotto-mattor och Holbein-mattor för att beteckna sådana mönster som just dessa konstnärer gärna avbildade.

Mattorna är placerade i ett nyöppnat rum i övervåningen. I en annan del i samma våning finns den nyligen ombyggda textilavdelningen. Här visas i ett skyddande halvmörker exempel på österländska tyger som har kommit till Sverige och ofta nog blivit omgjorda för kyrkligt bruk. Inte så få altardukar och mässhakar har ett islamiskt ursprung. Här finns dock ingen motsvarighet till den ofrivilliga ekumenik som drabbade biskopen i Bremen på 1000-talet. När man nyligen undersökte biskopsgravar där, visade det sig att åtminstone i ett fall biskopskåpan var arabiskt importgods och med invävda texter förkunnade att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är hans profet.

Islam och Norden

Både utställningen och katalogen ägnar stor uppmärksamhet åt kontakten mellan islam, särskilt då kalifatet i Bagdad, och de nordvästliga grannarna. En enorm mängd arabiska silvermynt (mer än 80 000) har ju blivit funna på svensk mark i olika skattgömmor. Det visar sig också att smycken och dräktfynd pekar på lån från de östliga storrikena. Detta gäller också åtskilliga folk inom Ryssland, bl.a. khazarerna. Här visar det sig också för den utomstående att arkeologiska fynd kan utsäga mycket mer än det som omedelbart möter ögat. Till synes helt triviala småsaker kan peka på väldiga sammanhang.

Bildspel och basar

Som sig bör i en framställning av islamisk kultur får själva religionen också sin vederbörliga plats. Ingångshallen visar visuellt upp Mekka som världens centrum och vallfärden som varje troendes uppgift. I taket bildar de olika islamiska staternas flaggor ett brokigt skydd mot den förtärande ökensol som bildmontaget – och plastpalmerna – kan suggerera.

Det är framförallt bildspelet och museets populärt hållna tidning, Historiska Nyheter, som ägnar sig åt islam. Bildspelet presenterar islam med en hängivenhet som anstår ämnet; man bara undrar om man någonsin skall få se en lika positiv och uppskattande framställning av kristendomen. Om man får döma av katalogens slarviga språkbruk när det gäller kristna teologiska begrepp lär det nog dröja.

I en fristående byggnad som fortfarande luktar stall efter sin gamla uppgift har man byggt upp både en basargata och en hårt förenklad moské; just där saknar man de fotomontage som annars lätt missbrukas i utställningssammanhang. Mattor, säckar med kryddor och brokiga klänningar ger en antydan om Orient, och mötet med Västerlandet illustreras påtagligt av försäljningen av glass och pepsi-cola, till ett ackompanjemang av bandat autentiskt musikaliskt oväsen.

För övrigt är kafeterian i huvudbyggnaden prydd med stora teckningar av österländska trädgårdar (jag tycker mig känna igen dem från en utställning gjord av antroposoferna), en angenäm påminnelse om den känsla för grönska och vatten som trädgårdsanläggarna excellerade i. Den stora arabiska kulturorganisationen ALECSO visar ett fotoarrangemang som skildrar olika former av konsthantverk, men kvaliteten kunde vara bättre (liksom damningen).

Praktiska problem

Det är en rik och omväxlande utställning som verkligen vill belysa skilda sidor av det synnerligen omfattande begreppet islamisk kultur. Konsthantverk av furstlig klass samsas med mer folkligt betonade produkter. De fredliga konsterna dominerar, fastän det rör sig om några av historiens mest expansiva krigarnationer.

Besökaren bör dock först ge sig tid att studera den något nyckfulla planen över utställningen, eftersom man annars lätt missar viktiga delar. Museet har ju inga stora utrymmen för tillfälliga utställningar. Mellan de två rummen med textilier ligger större delen av den medeltida kyrkliga konsten i Sverige. Den som fortsätter förbi den högdragna kamelen kommer mitt in i de senmedeltida gillenas föreskrifter om böter vid överdriven ölkonsumtion. Det blir icke-avsedda kulturkrockar, som för all del kan passa i varje skildring av mötet mellan skilda livsuppfattningar.

De viktigaste utställningsrummen är sänkta i ett dunkel som gör det nervöst att ta sig fram mellan glasmontrarna, särskilt på textilavdelningen. Visserligen är tyger sköra och måste skyddas mot ljus, men detta kan ju inte gälla metall och keramik.

Det är en mycket givande utställning, men ju mer besökaren vet i förväg, desto mer kan han få ut av den. Det är med andra ord en god ide att läsa på. En sådan koncentrerad framställning av konstnärligt raffinemang under mer än tusen år i stora delar av Asien lär det dröja innan man får se igen.