Islam på Balkan

För två somrar sedan mötte jag i Paris en liten delegation Bulgarienturkar i exil. Under ledning av en lidelsefull ung dam, Zainep Ibrahimova, som själv var försvagad efter flera år i fängelse, vädjade de till oss västerländska människorättsaktivister att hjälpa till att offentliggöra situationen för deras medturkar i Bulgarien, där tiotals sådana hade dödats i samband med fredliga protester. De bekräftade rapporter enligt vilka turkarna i Bulgarien var ordentliga, hårt arbetande småbrukare, en typisk kvarlevande muslimsk grupp på Balkan. Efter det osmanska rikets sammanbrott hade Turkiets administratörer, intelligentia och stora markägare flyttat därifrån. Det finns ungefär nio eller tio miljoner muslimer på Balkan, men det är omöjligt att finna någon tillförlitlig statistik – Bulgariens kommunistiska regering erkände inga minoriteter, Albaniens regering avskaffade religionen och till och med grekerna förfalskade sina siffror. Muslimerna på Balkan har konsekvent varit fredliga och icke-militanta. I Albanien och Bulgarien var de offer för det kommunistiska förtrycket. Hela deras sätt att leva, deras religion och kultur förnekades. Greklands meritlista är inte mycket bättre. Jugoslaviens muslimer åtnjöt åtminstone den titoistiska regimens relativa religionstolerans.

Den historiska bakgrunden.

I jämförelse med sina kristna samtida var de osmanska härskarna på 1400- och 1500-talen föredömen i fråga om tolerans. De ortodoxa och judarna föredrog en muslimsk överhet framför en katolsk! Eftersom det osmanska imperiet delvis var ekonomiskt beroende av den skatt som ålades icke-muslimer hade de knappast något varaktigt intresse av att bedriva omvändelsearbete, bortsett från ”devischirme”: seden att föra de klipskaste kristna barnen till Konstantinopel och sätta dem i imperiets tjänst. De ortodoxa, armenska, katolska och judiska grupperna åtnjöt ett avsevärt självstyre. Administrationen delegerades till biskopar och rabbiner i dessas egna administrativa enheter eller ”miller”. Trots egendomliga föreskrifter i fråga om hur höga kyrkobyggnaderna fick vara kunde de ändå byggas. I Paris talade exilprästen Blagoj Topuzliev om för mig att 4/5 av Bulgariens kyrkor hade byggts under turkarna, inga under kommunisterna.

De som gick över till islam gjorde detta för att få en högre social eller juridisk ställning, eller för att undvika beskattningen, som blev allt mer förkvävande efter hand som imperiet gick tillbaka, i synnerhet i Albanien. Massomvändelser förekom bara i områden där kristendomen hade varit svag, som i Bosnien, Makedonien och delar av Bulgarien, där den bogomilianska heresin var djupt förankrad. I Albanien, som var delat mellan den latinska kristenheten i norr och den bysantinska i söder, vilade tron på ett ovanligt underlag av hedniska föreställningar, Leks lag, som lever kvar än i dag. Om detta vittnar det förhållandet att Kosovos muslimska och katolska ledare i fjol tillsammans fördömde blodsfejder. Slaviska konvertiter, utom i Bosnien, kallas ”pomaker”. Av dem finns det ungefär 260 000 i Rodopibergen i Bulgarien, ungefär 60 000 i Grekland och ungefär 40 000 i jugoslaviska Makedonien.

På Balkan levde hedniska föreställningar ofta tillsammans med kristna eller muslimska. Vissa muslimer utövade djuroffer. Albanska muslimer deltar i större kristna högtider och visar sin vördnad för Maria och ikonerna. De effektivaste proselytvärvarna var inte rena muslimer utan vandrande dervischordnar som bektascherna, en panteistisk och karismatisk sekt som betonar broderskapet mellan de monoteisriska religionerna, och som tillsammans med katolikerna spelade huvudrollen i det kulturella och nationella återuppvaknande som ledde till Albaniens självständighet från Turkiet 1912.1 Albanien tillkom från 1600-talet, när förföljelserna av de kristna ökade i takt med imperiets nedgång, ”laramanerna” som till det yttre var muslimer men som läste kristna böner i hemmen.

Dessutom räknas de stora zigenska grupperna i allmänhet som muslimer (utom i Rumänien, där de är ortodoxa), fast de normalt inte har någon starkare anknytning till någon organiserad religion. De ger oss, och utsätts själva för, helt annorlunda problem, och de tas därför inte med i denna överblick. De kanske kommer att ersätta judarna som Östeuropas syndabockar.

Det osmanska rikets sammanbrott medförde att muslimernas sociala ställning blev den motsatta, utom i Bosnien och Albanien, där de var i majoritet. Det blev Serbien, inte Albanien, som återerövrade Kosovo, som hade varit centrum för deras stora medeltida rike. På så sätt kom 42 % av albanerna på Balkan att leva utanför Albanien. Den turkiska minoriteten i Grekland reducerades dessutom från 13,9

1920 till 1,6 % 1928, genom att 390 000 turkar repatrierades i utbyte mot greker som kastades ut ur Turkiet. Små turkiska grupper fanns kvar i Jugoslavien och Rumänien. De sistnämnda skyddades av speciella bestämmelser som påtvingades Rumänien av 1878 års Berlinfördrag för att hejda antisemitismen.

Bulgarien var det enda land på Balkan som fortfarande hade en betydande turkisk minoritet, över en halv miljon. Som följd av krigen mellan Bulgarien och Turkiet i slutet av 1800-talet fick turkarna ett avsevärt självstyre i sina egna angelägenheter. De fick ha sina egna rådsförsamlingar där det fanns fyrtio familjer, sharia-domstolar, 2300 moskéer, mer än sextio tidningar, representation i parlamentet och betydligt större religionsfrihet än deras släktingar som återvänt till Ataturks Turkiet. De levde till större delen i det tobaksodlande distriktet i sydöst, vid turkiska gränsen.

Det största problemet i Bulgarien var inte fientlighet från myndigheternas sida utan det förhållandet att många muslimska grupper var underutvecklade, isolerade och kulturellt slutna mot omvärlden. Jugoslaviens, Albaniens och Greklands muslimer återspeglade under mellankrigstiden i stort sett Balkanhalvöns extremt underutvecklade tillstånd, även om vissa bosniska muslimer hade god ekonomi och Sarajevo i Bosnien-Hercegovina förblev en livlig muslimsk stad. Bilden kännetecknades allmänt av fredlig samexistens i ett etniskt mycket komplext område, även om det fanns potentiella konfliktområden som Kosovo, där visserligen de flesta invånarna var albaner (som nästan säkert kommit dit före serberna), men som återerövrades av Serbien efter Balkankrigen och blev en del av Jugoslaviens försummade djupa söder.

Under andra världskriget annekterade Bulgarien södra Dobrudzja från Rumänien, och fick på så sätt ett tredje huvudsakligen muslimskt område. Under de bosniska illdåden sades 50 000 muslimer ha dödats av de serbiska cetnikerna, men några föll också offer för den kroatiska fascistiska Ustasjarörelsen.

Rumänien och Jugoslavien

Rumäniens turkiska och tatariska muslimer, som reducerats till 0,2 % av befolkningen (ungefär 45 000) åtnjöt under kommunismen en betydligt mer privilegierad position än landets katolska kyrka av orientalisk rit, vilket denna kyrkas biskopar påpekade 1980 i ett brev till president Ceaucescu. Muslimernas åttio moskéer förblev öppna, de fick en rumänsk översättning av Koranen utgiven, och även om deras medressah (seminarium) stängdes 1967, så fick landets imamkandidater studera utomlands. Denna grupp är fredlig och okontroversiell.

Jugoslaviens muslimer fick sin ställning avsevärt förbättrad när Tito erkände den muslimska identiteten i särskild nationell mening, en motvikt mot de ortodoxa serberna och de katolska kroaterna. De jugoslaviska muslimerna är till antalet mellan fyra och fem miljoner, och de utgör ungefär 20 % av befolkningen i landet.

Flera olika faktorer medverkade till att stärka de jugoslaviska muslimernas självförtroende. Deras levnadsstandard ökade, till och med i Kosovo efter oroligheterna där 1967, även om både de och muslimerna i Makedonien fortfarande låg långt efter det blomstrande Slovenien i norr. Den höga födelsefrekvensen bland albanerna (trettio på tusen) har gjort att de översvämmat slaverna i Kosovo, där bara var tionde invånare nu är serb, och i mindre utsträckning i Makedonien. Denna fruktsamhet uppfattas av slaverna som ett hot.

Tack vare Titos politik att låta religiösa grupper styra sig själva kunde de upprätthålla sitt religiösa och kulturella liv. Faktum är att Jugoslaviens muslimer i många avseenden klarade sig bättre under kommunismen än landets kristna. De kunde bygga nästan lika många moskéer som antalet katolska och ortodoxa kyrkor tillsammans. Detta kan ha skett för att i grunden muslimska lokala ämbetsmän gett sitt tysta medgivande, även om den ökänt omedgörliga och misstänksamma regeringen i Bosnien-Hercegovina skapade en räddhågad atmosfär och slog ned omedelbart på minsta antydan till religiös nationalism. Den islamiska fundamentalismens framgångar i omvärlden skrämde upp denna regering, trots att de nästan inte fick några som helst effekter i Jugoslavien. 1983 fällde den till exempel drakonska domar mot tretton muslimer som anklagades för att ha försökt främja en etniskt ren muslimsk stat. Anklagelsen var grundlös, och en av de tretton, dr Alija Izetbegovic, den återhållsamme presidenten, kom att ingå i den första demokratiskt valda regeringen.

En biprodukt av Titos mellanösternpolitik ledde till att muslimerna knöt nära kontakter med oljerika regeringar, vilket gav pengar till moskéer, utbildningscentra och stipendier. Sarajevo har Europas viktigaste muslimska studiecentrum, som upprätthåller varma relationer till ortens katolska teologer. Jugoslaviens muslimer har tre medressah och 1600 imamer. De har också ett bokförlag och flera högskolor har blomstrat, vilket är unikt under kommunismens stränga begränsning av den religiösa utbildningen.

Muslimerna i Jugoslavien är sunniter, bortsett från dervischordnarna, som kom in 1974 till det muslimska etablissemangets irritation. De har motstått försöken att upplösa dem, och nu har de ungefär 40 000 medlemmar. Man finner dem huvudsakligen bland albanerna, som ännu knappast har berörts av sekulariseringen, och inte så mycket bland de bosniska slaverna. Av Kosovos muslimer är ungefär 44 % aktivt utövande, mot 17 % av Bosniens.

I motsats till albanerna, som föraktas som primitiva polygamister, är de serbokroatiskspråkiga bosniska muslimerna, med sitt stolta förflutna som krigare, i grunden europeiskt orienterade, och de betraktas av både serber och kroater som medslaver. Tragiskt nog dras de nu in i den serbisk-kroatiska konflikten, då kontrollen över Bosnien är en nyckel till kontrollen över Jugoslavien.

Den nya demokratiska koalitionsregeringen återspeglar troget Bosniens etniska sammansättning – 44 % muslimer, 32 % serber och 17 % kroater. Den saboteras av serbiska krav på autonomi och skydd mot ett hypotetiskt förnyande av krigstidens katolskmuslimska allians. Den kroatiske ledaren Tudjmans vision av ett Storkroatien gör inte saken bättre. Islam skulle inte ha mycket att frukta under katolsk kontroll, men det förnyade ortodoxa inslaget i den serbiska nationalismen, som är särskilt stark i många av de serbiska oppositionspartierna, betraktar fortfarande den egna gruppen som en liten ö av kristna i ett hav av osmanska turkar. Den bombastiske serbiske liberalen Vuk Draskovic föreställer sig en ny Balkanallians som skall hejda islams framryckning. Bosniens ledare, dr Izetbegovic, är akademiker och har ägnat mycken eftertanke åt hur islam bör anpassa sig till moderna pluralistiska samhällen, men en mängd islamisk fundamentalistisk litteratur dök upp under valkampanjen, och nu vill vissa muslimer ha ett ”etniskt rent” Bosnien, vilket mycket väl kan bli en avgörande faktor i kriget mellan Serbien och Kroatien.

Kosovos albaner är den mest förtryckta och åsidosatta gruppen. Visserligen har de själva i det fördolda trakasserat den serbiska minoriteten – man har till exempel bländat boskap, försökt sticka Pecs patriarkatkloster i brand och våldtagit en katolsk nunna som besökte ett ortodoxt kloster. På så sätt utsätts de okuvliga ortodoxa nunnorna i frontlinjen för risker – men detta är ändå långt ifrån de känsloladdade anklagelser om ”folkmord” som framförs av serber, inklusive ortodoxa kyrkan. Serberna har aldrig kommit över sitt nederlag i Kosovo 1389!

Kosovos självstyre som serbisk provins, som stadfästes 1974, hävdes 1990 unilateralt av det serbiska parlamentet. Detta fick som biverkan att ytterligare 50 000 albaner blev arbetslösa, en siffra som skall läggas till den redan trettioprocentiga arbetslösheten. Anmärkningsvärt nog har folket hållit sig lugnt, delvis på grund av rädsla för ytterligare hårt serbiskt förtryck av samma slag som efter oroligheterna 1981, men också tack vare de visa råden från Ibrahim Rugova, ledare för Kosovos demokratiska allians, med stöd av muslimska religiösa ledare och den katolske biskopen Nikola Prelja.

Misshandeln och det obefogade fängslandet av hundratals Kosovoalbaner har gjort dem förtjänta av kroaters och sloveners sympati, inklusive den katolska biskopskonferensens, till förtrytelse för serber som anklagar Vatikanen för att stödja den albanska separatismen. Den 27 maj mötte för första gången Rugova och oppositionen det (slaviska) överhuvudet för Jugoslaviens muslimer, Reis-ul-Ulema Selimovski.

Kosovos två övervägande slaviska grannrepubliker, Montenegro och Makedonien, har huvudsakligen albanska muslimska minoriteter på ungefär 20 %. Montenegro är den enda republik som konsekvent har stött Serbien. Ungefär 150 000 Kosovoalbaner har utvandrat illegalt till Makedomen, där de inte känner sig hotade. Makedoniens nya demokratiska regering har försäkrat albanerna att den inte tänker efterlikna Serbiens politik. Ändå väcker deras fruktsamhet, deras valresultat och deras tendens att assimilera turkiska och pomakiska muslimer motstånd från slaviska makedonenier och andra muslimer. Med en arbetslöshet på över 20 % och en stor fattigdom utgör de ett potentiellt destabiliserande element. Om Kosovos albaner skulle göra uppror och ansluta sig till Albanien, så skulle västra Makedoniens albaner följa deras exempel.

Tvångsassimilering av Bulgariens muslimer

Till skillnad från Rumäniens och Jugoslaviens muslimer har Bulgariens utsatts för en brutal assimileringspolitik, motiverad framför allt av fruktan för deras höga födelsetal. Medan de slaviska bulgarerna inte ens håller en konstant folkmängd, är muslimernas födelsefrekvens i vissa trakter sex gånger så hög som slavernas. Enligt en färsk beräkning är muslimerna totalt 2,4 miljoner av 8,5. 1965 års folkräkning var den sista som erkände att Bulgarien har en stor muslimsk minoritet. Ironiskt nog var det en aggressivt ateistisk regering som tvingade dem att ta sig bulgariska kristna namn under hot, ofta väpnat, att de annars skulle mista alla sina medborgerliga rättigheter. De föraktade pomakerna, som är mer nitiska muslimer än turkarna, blev de första som dödades och fängslades i hundratal i en kampanj 1971-1973. Till skillnad från turkarna hade de ingen muslimsk stat som förde deras talan i utlandet. Kampanjen mot turkarna från 1984 väckte till slut internationell oro. Som resultat av en intensiv ateistisk indoktrinering och avskaffandet av all undervisning i turkiska språket vid skolor och universitet på sjuttiotalet talade större delen av den yngre generationen bulgariska och upphörde att utöva sin religion. Paradoxalt nog befäste namnändringskampanjen 1984-1985 deras beslutsamhet att bevara sin identitet. Med tiden kom de att spela en ledande roll i utvecklandet av Bulgariens demokratiska opposition.

Under den kommunistiska regeringens kampanj stängdes moskéer utan ”officiell” imam, det vill säga en imam som hade medarbetat i namnändringskampanjen, och det var bara de äldre som en gång i veckan fick komma in och bedja. De muslimska begravningsplatserna stängdes, och statstjänstemän var ofta med på begravningar för att förebygga alla religiösa ceremonier. Familjer som lät omskära sina söner sattes i fängelse. Det var förbjudet att fasta, liksom att tala turkiska och för kvinnor att bära turkiska byxor offentligt. Några grupper skingrades.

1989 upprättades inofficiella oppositionsgrupper med stöd av de spirande människorättsgrupperna, inklusive Kommitten för religiösa fri- och rättigheter, som grundades av den ortodoxe munken Hristofer Subev. Som reaktion på fredliga protester i stor skala i hela landet, då milisen sköt tiotals turkar, tillgrep Zjivkov massutvisning. Mer än 300 000 lämnade Bulgarien och begav sig till Turkiet, efter att ha tvingats sälja sina hus och gårdar till vrakpriser.

När Zjivkov störtades på hösten 1989 återvände 120 000, som funnit ett liv i misär i Turkiet oacceptabelt, men då hade ohjälpbara skador redan vållats. Chauvinistiska element hade fått fria tyglar, matats med kommunistisk desinformation och av allt att döma stötts av hårda kommunister som varit ivriga att skapa oro. Det kom en omedelbar motreaktion i Kardzjall, där många bulgarer är ättlingar till kristna flyktingar från Trakien, och mycket mer nationalistiska än de rätt toleranta medelbulgarerna.

Då kommunistpartiet återvaldes under sitt nya namn (socialistpartiet), och då många av dess medlemmar hade deltagit i kampanjen, gick det långsamt att ställa de ansvariga inför rätta. Den nya, i stor utsträckning muslimska, ”rörelsen för fri- och rättigheter”, med 23 medlemmar i den första valda nationalförsamlingen, fortsatte att trycka på för att turkarna och muslimerna skulle få tillbaka sin kulturella frihet. Turkar som jag talade med i en moské i Sofia i oktober 1990 hade fortfarande inte kunnat få tillbaka sina riktiga namn. Först i november tillät nationalförsamlingen detta.

Det religiösa livet återupprättas nu med hjälp av muslimer i utlandet, och det finns en flod av böcker (inga utgåvor av Koranen trycktes under kommunisttiden). Tolv nya moskéer har byggts och ytterligare fyrtio planeras. En medressah i Sofia, en högstadieskola i Sjumen och religions-undervisning för ungdomar har inletts på nytt.

Den nya regeringen som har suttit sedan december, under den tidigare dissidenten Zjeljo Zjelev, möter svårigheter i sin välmenta politik inför hemska varningar om en uppvällande turkisk nationalism och en upprepning av Cyperns öde. Å ena sidan får program på turkiska tid i media. Undervisning i turkiska skall erbjudas i alla grundskolor under detta skolår. Egendom skall lämnas tillbaka till flyktingar som återvänt. Den nya regeringen har modigt hävt alla affärstransaktioner mellan maj och september 1989, tiden för turkarnas utvisning.

Å andra sidan föreskriver det förslag till ny konstitution som förelagts nationalförsamlingen, att bruket av bulgariska skall vara obligatoriskt i offentliga sammanhang och i statliga institutioner. I protest mot detta lämnade 50 representanter i deputeradekammaren för unionen av demokratiska krafter, tillsammans med 21 representanter för rörelsen för fri och rättigheter, plenisalen i protest den 7 juni. Följderna av Zjivkovs kampanj kommer att länge sätta sin prägel på livet i Bulgarien.

Islams överlevnad i Albanien

Albaniens kommunistiska parti, inklusive dess ledare Enver Hoxha, hade sina rötter i klanerna i söder med muslimsk bakgrund. Trots detta avrättades 28 muslimska ledare under kommuniststyrets tio första år, jämte två ledare för den shiitiska bektaschrörelsen. Bektascherna var ungefär 15 % av befolkningen. 1963 var bara några tiotal moskéer öppna, av 530. 1967-1990 var alla helgedomar stängda, och religion blev brottslig verksamhet. Under ramadan bjöds människor, som antogs vara troende, på mat, och skolbarn utfrågades om vad deras familjer åt hemma. Trots detta lyckades några trogna muslimer fasta, även om de slutade upp med att köpa de avslöjande maträtter med vilka man firar bajram vid ramadans slut. Familjerna blev tvungna att tvätta liken efter sina avlidna sent på natten för att utföra de föreskrivna begravningsriterna. Döda begravdes ofta i hemlighet med ansiktet mot Mecka.

Rapporter om aktiva ortodoxas underjordiska kult tyder på att dessa fick hjälp av muslimer, och att de traditionellt avslappnade relationerna mellan albaner av olika religiös bakgrund levde vidare till och med under förföljelserna (även om de sällan sträckte sig så långt som till blandäktenskap). Tron på Gud gav kraft åt både kristna och muslimer. Muslimerna strömmar nu tillbaka till sina återinvigda moskéer, och de kan än en gång få undervisning i sin religion tack vare att koraner och annan litteratur kommit från Libyen och Turkiet. Bektascherna har bett att få tillbaka sitt internationella högkvarter och mausoleet över sin nationalhjälte Naim Frasheri.

När Fr Simon Jubani celebrerade sin första offentliga söndagsmässa i Shkodra den sista november, skedde det i närvaro av muslimer som hade hjälpt till att restaurera det begravningskapell som användes. Många moskéer hade också restaurerats som kulturmonument på åttiotalet, och dessa är nu åter i bruk.

Det är ännu för tidigt att kunna avslöja allt om islam under Hoxhas skräckvälde, och att avgöra om detta fördjupade eller försvagade Albaniens traditionellt lättsinniga sätt att utöva islam. Muslimerna är nu måltavla för västerländska evangelikala protestanter som bett för albanerna i åratal, och som nu ser ett verkligt tillfälle att värva proselyter bland ett folk som bara har förvirrade kunskaper om sin egen religions grunder.

Påtryckningar på grekiska muslimer att assimileras eller utvandra

Som resultat av den långvariga fiendskapen mellan Grekland och Turkiet har Greklands muslimer uppfattats som en potentiell femte kolonn. Utbytet av invånare på tjugotalet följdes, i strid mot villkoren i Lausannefördraget, av att 60 000 greker från Mindre Asien slog sig ned i västra Trakien, som var hembygd för de flesta av muslimerna i Grekland, båda pomaker och turkar. Pomaker och turkar betecknas som ”medborgare av främmande nationalitet” och får därför, med hänvisning till landets säkerhet, inte köpa mark där, medan grekiskspråkiga minoritetsgrupper som sarakatsanerna till och med har uppmuntrats att flytta dit. Muslimerna utsätts för ständiga påtryckningar att antingen assimileras, som makedonierna, eller utvandra. För närvarande är de ungefär 120 000, eller 33 % av befolkningen i västra Trakien.

Sedan 1985 hade deras högste mulla utnämnts av regeringen. Det är bara de som samarbetar med regeringen som kan få kredit eller byggnadslån eller köpa egendom, med det synbara resultatet att turkisk egendom förfaller. Det ges inga tillstånd att bygga eller reparera moskéer. De lokala demokratiska rättigheterna har försvagats, muslimerna är praktiskt taget uteslutna från den lokala administrationen och förhindras i sådana rutinärenden som att få körkort.

Det uppges att muslimsk befolking har spritts till andra orter, och att turkar och pomaker har utsatts för påtryckningar att ta sig grekiska namn. Sedan 1968 är det bara lärare från en särskild skola i Tessaloniki som får undervisa i turkiska skolor. Turkarna hävdar att denna lärarskola använder sig av föråldrade läroplaner för att västra Trakien skall få ett inkompetent och helleniserat undervisningssystem, så att barnen isoleras från den moderna turkiska kulturens huvudfåra.

Att examina sker på grekiska minskar antalet turkar i den högre utbildningen.

Filosofen Sadik Ahmet, som nu har valts in i parlamentet, och teologiläraren Ibrahim Serif har gripits och berövats sina medborgarliga rättigheter sedan de 1986 samlade 13 000 underskrifter på en petition till FN och Europarådet. Situationen förvärras när de etniska grupperna polariseras allt mer, och det är risk att våldet trappas upp.

Motstånd mot militant islam

Muslimerna på Balkan lider av det sätt på vilket andra folkgrupper uppfattar dem, och av händelser som de sedan länge inte har någon kontroll över. De är inte extremister eller fundamentalister till sin natur, men de polariseras mer och mer. Hur länge de kan motstå inflytandet från den militanta islam är en fråga som det råder delade meningar om under de nuvarande oroliga omständigheterna.

Övers. Gunnar Gällmo